Varje år vecka 7 uppmärksammar olika aktörer barn och unga som växer upp i familjer med missbruk, våld eller psykisk ohälsa. En uppmärksamhetsvecka.

Barn som lever i familjer med missbruk, våld eller psykisk ohälsa får inte alltid det stöd de behöver och har rätt till. Många av barnen drabbas själv av psykisk ohälsa, ätstörningar och även senare i livet eget missbruk. Alltför många av barnen går ur grundskolan utan fullständiga betyg. Men om barnen får det stöd och den hjälp de behöver och har rätt till minskar risken för ohälsa, på kort och lång sikt. 

Några viktiga saker att ha med sig:

• Det finns ingen exakt siffra på hur många barn som växer upp i familjer där vuxna har ett missbruk
• I familjer där det finns missbruk är det också vanligare med andra typer av problem och risk för utsatthet
• Att växa upp i familjer där vuxna har missbruk innebär ofta en svår situation för barnet där och då. Men också en ökad risk för olika problem senare i livet
• Hur barnet påverkas beror på en kombination av risk- och skyddsfaktorer

Den här artikeln fokuserar på barn som lever i familjer där det finns alkohol och ett alkohomissbruk. Du kan bland annat läsa:

Hur många barn påverkas av vuxnas alkohol?

Barn som lever i familjer där vuxna dricker för mycket alkohol finns i alla delar av samhället – oavsett bostadsområde, kommun eller miljö. Många gånger är ett missbruk dolt, vilket gör det svårt för andra vuxna att upptäcka. Alkoholproblematik är dessutom särskilt svårt att identifiera eftersom majoriteten av vuxna i Sverige – cirka 90 % – konsumerar alkohol.

• Som barn upplevde nästan 3 av 10 (27%)  att en vuxen upprepat drack för mycket alkohol. Den som oftast drack för mycket va barnets vuxna (67%). Det beskrivs i rapporten för 2025 för Barndom utan baksmälla. 
• Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har vart femte barn under uppväxten levt med någon förälder med alkoholproblem. Det är 430 000 barn eller 20% av alla barn i Sverige.
• Karolinska institutet och Stockholms universitet visade 2013 att nästan 1 av 10 barn lever i hem med missbruk eller allvarlig psykisk sjukdom. 7,8% av barnen i Sverige har minst en förälder som lagts in på sjukhus på grund av psykisk sjukdom eller missbruk.
• Folkhälsomyndigheten visade 2016 att 17% av barnen i Sverige har en förälder som varit i kontakt med någon om ett missbruk. Alltså typ varit på sjukhus på grund av ett missbruk, haft kontakt med soc, eller dömts i domstol för rattfylla.
• Enligt Maskrosbarn går en fjärdedel av barnen som har en förälder med alkoholmissbruk ut grundskolan utan gymnasiebehörighet (och det är över dubbelt så många som barn i genomsnitt i hela landet).

Hur påverkas barn av vuxnas alkohol?

Alla barn påverkas olika av att leva med vuxna som har alkoholproblem – men en sak är säker: påverkan finns alltid. Och det enda sättet att faktiskt veta, är att fråga barnet och lyssna. 

Barndom utan baksmälla har under ett flertal år genomfört undersökningar med frågor om alkoholmissbruk i familjer och påverkan på barn. Undersökningen är genomförd via en slumpmässig onlinepanel. Närmare 4500 intervjuer har genomförts i åldrarna 25-79 år och resultatet är representativt för allmänheten. 

I undersökningen från 2025 svarade 88% att de blev negativt påverkade som barn av att en vuxen i närheten drack för mycket. Det är nästan 9 av 10 barn. Och 22% svarar att de ofta blev negativt påverkade. 

Ett missbruk påverkar vuxnas förmåga att tillgodose barns behov. Det kan handla om att barnen lever i kaos, kriser, förtvivlan, hopplöshet, svek och att det är skrämmande att se ens vuxen förändras i sitt beteende. Men att leva i en familj med alkoholmissbruk är också en riskfaktor för att utsättas för våld. Det finns studier som visar att barn till föräldrar med alkoholproblem löper en större risk än andra barn att utsättas för vanvård. Och det finns studier som visar att barn till föräldrar med alkoholproblem löper större risk än andra barn att utsättas för fysiska övergrepp av sina föräldrar.

Barn kan också påverkas av vuxnas missbruk genom att: 

• Relationerna kan påverkas i familjen. Barnet kan uppleva mer konflikter, oro och spänningar inom familjen. När vuxna är mer otillgängliga kan barnet behöva agera och söka uppmärksamhet på fler och mer ”högljudda sätt” för att synas och höras. Vilket i sin tur kan skapa fler konflikter. Vuxna kan också utsätta barnen för våld, antingen direkt gentemot barnet eller andra i familjen.
• Föräldraförmågan kan påverkas på så sätt att den vuxna kan bli mindre känslomässigt tillgänglig. Barnet upplever den vuxna som mindre lyhörd och lyssnande, inkonsekvent eller avvikande och lättirriterad. Barnet kan känna sig oviktig och ensam när den vuxna inte har förmågan eller orken att engagera sig i aktiviteter, brista i tillsynen och omsorgen.
• När en vuxen dricker för mycket kan vardagen bli oförutsägbar. Barnet kan känna oro och osäkerhet inför att inte veta om en kan gå på basketträningen, ridningen eller teaterskolan. Rollerna i familjen kan också bli otydliga. Barnet kan känna ansvar eller tvingas ta hand om syskon och praktiska uppgifter för att vardagen ska funka, att familjen ska få mat, komma ihåg läxor, läkarbesök eller komma iväg till skola och aktiviteter. 
• I en del familjer är missbruket så omfattande eller är till sin karaktär på ett sätt så barnet tvingas bli involverat och ta ansvar för vuxnas problem. Exempelvis genom att försöka stoppa missbruket, hitta strategier för att undvika konflikter mellan vuxna, skydda syskon eller husdjur eller vara den trygga punkten för andra i familjen. Det i sin tur kan leda till psykiska problem och ohälsa hos barnet. 

Maskrosbarn gjorde 2019 en undersökning bland barn och unga i högstadiet och gymnasiet (och skolpersonal). Det resulterade i rapporten 'Fråga hur vi mår, inte hur det går' . Totalt va det 1046 personer som svarade på enkäten, 49% i högstadiet, 45% i gymnasiet och 6% i årskurs 1–6. Barnen och ungdomarna i enkäten svarade att:

• 26% har minst en förälder som har ett missbruk, psykisk ohälsa eller utsätter dem för våld.
• 43% har någon gång funderat på att hoppa av skolan på grund av hur de har det.
• 75% svarade att de inte haft lektioner i skolan om hur det är att växa upp med missbruk och psykisk ohälsa.

Och majoriteten svarar att deras hemsituation påverkat deras skolarbete negativt.

Så märker du om ett barn far illa i en familj med alkohol

Det finns barn som visar tydligt att de inte mår bra, både medvetet och omedvetet. Och det finns barn som gör allt i sin makt för att du som vuxen inte ska få vetskap om det som händer hemma.  Det är ditt ansvar som vuxen att se barnet, fråga och anmäla till socialtjänsten om du känner oro för att ett barn inte har det bra. 

Hur barn och unga reagerar och mår relaterat vuxnas missbruk varierar såklart. Det kan vara saker som är väldigt tydliga som ett förändrat beteende eller kroppsliga symptom till att barnet är högpresterande eller får koncentrationssvårigheter eller trötthet och nedstämdhet.

En försenad utveckling av motorik och språk, aggressivitet, kroppsliga symtom som t.ex. huvudvärk och magont, humörsvängningar, inåtvändhet, trotsigt beteende, hyperaktivitet och ängslighet kan vara tecken på att barnet eller den unga växer upp med missbruk i familjen.

Socialstyrelsen, 2009

Socialstyrelsen skriver också att det är tyvärr inte är ovanligt att när det kommer till ungdomar att vuxna som möter barn missar att det kan finnas bakomliggande orsaker i hemmiljön som gjort att den unge uppmärksammats på grund av sitt eget beteende, exempelvis ett utåtagerande, aggressivitet med mera.   

• Ängslan, oro, nedstämdhet, aggression, plötsligt ändrat beteende eller en slags känslomässig instabilitet. När barn visar mer långvariga symptom måste du att agera. Det kan finnas naturliga förklaringar som att barnet ska flytta, nytt syskon, ett husdjur som dött eller andra saker. Men ibland är barnets beteende relaterat andra saker som missbruk i familjen exempelvis. Ta kontakt med socialtjänsten för att fråga hur du och de bör gå vidare. 
• Självskadande beteende (skärande, rispande, självmordstankar eller suicid-försök)
  När ett barn skadar sig själv är det allvarliga tecken på att ett barn mår dåligt, och du som möter barn i ditt jobb har en skyldighet att agera och ta kontakt med socialtjänsten. Självskada är mycket vanligare hos barn som utsatts för fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp. 
• Missbruk av alkohol eller droger. Barn som lever i utsatta livssituationer och olika former av missförhållanden, löper större risk för att hamna i ett missbruk. Och ett missbruk i sig kan leda till ytterligare utsatthet för våld. 

Varför berättar inte barn och unga för vuxna om hur de har det hemma?

I Maskrosbarns rapport uttrycker ungefär hälften av barnen och ungdomarna att de inte berättat för nån på skolan om hur de har det hemma, trots att hur de har det hemma påverkar skolan. Barnen och ungdomarna berättar att de kan vara nedstämda, känna ångest och tappa motivation och energi.

Varför de inte berättar för nån vuxen specifikt i skolan handlar om brist på tillit, rädsla, tidigare svek från vuxna, skam och lojalitet med sina vuxna. Det kan också handla om oro att inte bli tagen på allvar, att bli ifrågasatt eller att vuxna inte kommer tro på en. De berättar också att det i skolan inte finns tid, att en känner sig anonym och ingen vuxne som känner en på riktigt. Vilket bidrar till att en kan känna att relationen inte är autentiskt, att en känner sig som en i mängden och inte vill dela. 

En uttrycker det såhär: 

Mina lärare har över 100 elever. Dom vet knappt vad jag heter och dom har definitivt inte tid för att lyssna på vad jag har för problem hemma. Dessutom så har jag inte den tilliten eller känner en så stark koppling till mina lärare.

Maskrosbarn, 2021

Socialstyrelsen skriver också att det kan finnas en motvillighet att berätta för att en vill skydda sin eller sina vuxna, en vill försöka behålla en famljesammahållning. Barn och unga kan också känna en rädsla för vilka konsekvenserna kan bli om en berättar. Oro för både vad som kommer hända med de vuxna, med en själv och med familjen som helhet. 

Barnkonventionen och barn som växer upp med vuxnas alkohol

Barnkonventionen lyfter ju inte begreppet barn som lever i familjer med missbruk, men det finns många artiklar som på olika sätt tar upp trygghet och att skyddas från olika skadliga ämnen. Artikel 33 är en av artiklarna som handlar om just det. Det står såhär i den artikeln:

"Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag och för att förhindra att barn utnyttjas i den olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen".

Nu står det ju narkotika och psykotropa ämnen, och gör vi en djupdykning i vad det kan handla om så ingår alkohol i det. Och även om artikeln beskriver att vi ska skydda barn från användandet så inbegriper det också barn som anhöriga.

Så nej, det står inget om vit jul i barnkonventionen. Men vi som vuxna har ett ansvar för att barn är trygga. Och vuxna som är påverkade av alkohol försvårar för barn att va trygga.

Sverige granskas kontinuerligt av FN:s kommitté för barnets rättigheter kring hur Sverige som land lever upp till barnkonventionens krav. Varje granskningsprocess avslutas med en rapport bestående av rekommendationer till Sverige. Rekommendationerna som Sverige fick år 2015 var bland annat: 

• fortlöpande utbilda personal som möter barn i hur en kan upptäcka att barn far illa
• avsätta mer mänskliga, tekniska och ekonomiska resurser till hjälplinjer för barn, för att kunna erbjuda en dygnet runt-öppen service i hela landet.
• öka resurserna till skolhälsovården för att säkerställa att barn har tillgång till och får lämpligt stöd vid psykosociala och psykiska problem samt lämplig psykiatrisk vård inom rimlig tid

Så kan du som vuxen stötta barn som växer upp i familjer med missbruk

Det finns självklart många olika svårigheter och risker kopplat till att som barn leva i en familj med alkoholproblem. Men riskerna kan också minska eller försvinna om barnen får stöd och hjälp. Varje barn har rätt till en trygg uppväxt. Och du som vuxen kan bidra till det, genom att se barn i din närhet. Du som vuxen kan spela roll väldigt stor roll i ett barns liv!

Barn och unga har i olika sammanhang uttryckt att det är avgörande att du som vuxen vågar fråga, både en och många många gånger. Ge inte upp i att fråga hur barnet har det och framförallt hur barnet mår. Det tar tid att känna trygghet och tillit! 

• Va närvarande och lyssnande vuxen, granne, föreningsledare och se barnen i din närhet
• Dela med dig om du kan, av mat och mellanmål, aktiviteter, skjuts och tryggt häng 
• Hör av dig till socialtjänsten i din kommun när du känner oro för ett barn

Att du kontakter socialtjänsten kan vara det första steget mot att ett barn får stöd. 

Tipsa gärna barn och unga i din närhet om organisationer som Maskrosbarn, Trygga Barnen och Bris. Där finns vuxna som vet vad det innebär att vara barn och leva i en familj där vuxna dricker.  

Tips för vuxna om alkohol och barn under högtider

I väldigt många år har jag på sociala medier delat förhållningssätt som en kan haunder semestern, julen, nyår, vintern eller allmänt i livet. Här hittar du livets förhållningssätt:

• Håll avstånd
• Va snäll
• Lyssna på barn
• Skit i alkohol (och andra droger)
• Ta hand om varandra

Det finns många anledningar att göra det. Det främsta handlar om att barn har rätt till trygghet och skydd. Barn har rätt att skyddas från en mängd saker, däribland alkohol och andra droger. Även om du tänker att det är en högtid och fest på olika sätt, så kom ihåg att vuxnas alkohol påverkar barn och unga. 

Till dig som funderar på det här med alkohol tillsammans med barn, kolla in och ta med dig IQ's riktigt braiga tips:

• Ställ dig i barnets skor. Barnets känslor måste få gå först. Hen ska inte behöva bli obekväm eller orolig för att du blir annorlunda
• Gör ett vad-klarar-jag-test. Om barnet slår sig, blir sjukt eller behöver berätta nåt viktigt, kan du va närvarande och lyssnande?
• Tänk barnvaktsbarometern. Vad är ok att andra gör när de tar hand om ditt barn? När känns det tvek, använd det som vägledning även för dig själv.
• Fixa med barnvakt. Är du bjuden på fest där det kan bli en del alkohol, ordna med barnvakt.
• Lyssna på barnet. Barn känner när vuxna har druckit, även vid mycket små mängder. Om barnet uttrycker obehag eller oro, lyssna och ta det på allvar.

Veta mer?

I podden Barnrättssnack har vi ett par avsnitt som tar upp barnets rätt till skydd och stöd relaterat att växa upp i en familj med alkoholmissbruk. I avsnitt 25 diskuterar vi artikel 33 i FN:s konvention om barnets rättigheter, om rätten att skyddas från narkotika. I avsnitt 66 pratar vi med Oliva Trygg Larsen om organisationen Trygga Barnen och det stöd som finns för barn.

Och såklart, hör av dig om du funderar på nåt eller vill bolla en barnrättsfråga!

Barns rätt till inflytande är ingen bonus och inget som vuxna kan plocka fram när det passar. Den är en rättighet. I artikel 12 i barnkonventionen slås det fast att varje barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade. Ändå är det en ofta missförstådd och villkorad rättighet. 

I den här texten går jag igenom vad inflytande innebär, vad artikel 12 kräver av oss vuxna och hur organisationer kan möjliggöra barnrättsbaserade inflytandeprocesser.

Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad

FN:s konvention om barnets rättigheter, artikel 12.1

Om vi bryter ner artikeln och tittar på vad det faktiskt står och vad det innebär för oss så blir det ungefär såhär. Du som vuxen ska se till att barn kan bilda egna åsikter. Det innebär att ge information till barnet så att hen förstår och kan bilda sig en åsikt. Om barnet inte har fått information på ett sätt som barnet förstår kan hen heller inte tycka något, och om hen aldrig fått tycka något kan det vara svårt att börja göra det. 

Vi ska alltså ge barnet en chans att testa, att ingjuta självförtroende i hen att våga säga sin mening. När barnet har fått förutsättningarna har hen rätt att fritt uttrycka sina tankar och åsikter. Med fritt menas att vi som vuxna inte ska manipulera dem, men också utifrån att barnet ska kunna uttrycka sin åsikt på det sätt som hen själv kan och vill. Det behöver inte vara på ett visst sätt eller med en viss uttrycksform, såsom det talade språket. 

Och barnets åsikter ska tillmätas betydelse, det barnet säger ska vara viktigt, och vi ska bära med oss barnens tankar och åsikter när vi fattar beslut, både ensamt och tillsammans.

Ålder och mognad? Vem bestämmer egentligen?

Den sista delen, att barnets åsikt ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad har förstört en hel del. Och om vi ska skippa nån del av konventionen, tycker jag vi kan skippa just i förhållande till ålder och mognad. Det är här barnsynen kommer in, för vem bestämmer egentligen när ett barn är tillräckligt gammalt eller tillräckligt moget? 

Jo, vi vuxna. Vi som vuxna kan möjliggöra eller omöjliggöra barns inflytande och delaktighet genom vår barnsyn. Om jag inte tycker att ett barn som är fem år är tillräckligt gammal eller mogen för att ha en åsikt om exempelvis stadsplaneringen i området, förskolans budget eller kommer jag inte heller att möjliggöra för det barnet att uttrycka sin åsikt kring budgeten. 

FN:s kommitté för barnets rättigheter, barnrättskommittén,  är tydlig med att vi inte ska se ålder och mognad som något slags gräns eller generalisera att barn i en viss ålder inte borde involveras. Det är precis tvärtom. Vi ska alltid lyssna till barnets åsikt, men hur tungt åsikten ska vägas beror delvis på ålder och mognad. Fråga först, utvärdera sedan. 

Men vad är då inflytande?

Vi använder ofta ett gäng olika ord synonymt med varandra, inflytande, delaktighet, deltagande, påverkan, involvera, självbestämmande,  medskapande, samskapande och listan kan fortsätta i princip hur långt som helst. Inflytande och delaktighet är kanske de orden som används oftast och som nog oftast blandas ihop, eller används som om de vore exakt samma sak. 

Om vi slår upp orden i valfri ordbok så står det ungefär såhär. 

• Inflytande = möjlighet att på­verka viss ut­veckling eller dylikt. på/över någon/något
• Delaktighet = aktiv med­verkan
• Deltagande = med­verkan (i viss kollektiv aktivitet) 
• Påverka = in­verka på något och orsaka förändring
• Involvera = komma att bli in­blandad
• Självbestämmande = rätt att bestämma över sig själv för folk­grupp eller dylikt

Inflytande och delaktighet är med andra ord inte exakt samma sak, men ofta är de varandras förutsättningar. Jag behöver ju medverka och vara aktiv för att också ha inflytande. 

Artikel 12.1 använder inget av orden. Det handlar om skapa förutsättningar för att barn ska kunna uttrycka sin åsikt och att den åsikten sen ska kunna påverka utgången. Vi vuxna ska bära med oss och se till att barnets åsikt spelar roll och påverkar insatsen, verksamheten eller beslutet. 

Inflytande är inte villkorat

Inflytande är inte villkorat. Det är inget vi vuxna ska bestämma ska finnas lite då och då när vi har feeling eller när vi tycker det är passande. Inflytande kräver inte ett visst typ av beteende, kompetens, erfarenhet eller ålder. Varje barn har den här rättigheten. Vi vuxna har tyvärr alldeles för lätt att ta bort möjligheten som ett slags straff eller när vi inte upplever att barnen inte tyckte som vi ville att dom skulle tycka. 

Just ålder och mognad visar precis på den ambivalenta barnsynen vi ser lite överallt (när barnsynen inte är pissig som vid sänkt straffålder och sånt). Å ena sidan ser vi att barnet är kapabelt och kompetent, å andra sidan är barnet begränsat av vuxnas tillåtelse till sin röst utifrån vuxnas bedömning av barnets mognad. Så fort vi mäter barnets rätt till inflytande i form av kunskaper, särskilda erfarenheter eller kompetens kommer hen alltid att vara beroende av vuxnas bedömning. Då blir rättigheten beroende av viljan hos den vuxne att lyssna på barnet.

Därför måste vi prata så himla mycket mer om vår makt som vuxna, vi kommer inte komma nån vart annars. Men mer om det i en annan text framöver.

Vilka krav ställer artikel 12 på organistioner?

Artikel 12.1 handlar om det enskilda barnet, vad vi som vuxna behöver göra för att säkerställa barnets rätt att göra sin röst hörd och få sin åsikt beaktad. För att förverkliga den rättigheten behöver organisationer göra en mängd olika saker, det handlar om mer än det som sker i mötet med det enskilda barnet. 

Det handlar exempelvis om att kontinuerligt utbilda vuxna och barn, att ha strukturer för barn att föra fram sina åsikter till dom som fattar beslut eller driver verksamheten, strukturer för oss som vuxna att inhämta barns tankar och kunskaper kontinuerligt i verksamheten, stötta barns egen organisering och ha barnvänliga strukturer för barn att klaga. Artikel 12 ställer med andra ord en mängd krav och det kan inte vara en engångsgrej, det måste finnas strukturer. 

Och, utan en barnsyn som grundar sig i barnet som rättighetsinnehavare så spelar typ inget annat nån roll. Det är liksom både det lättaste och svåraste, att förstå och förändra vår syn på barn och oss som vuxna. Barnsynen kan möjliggöra eller omöjliggöra barnets inflytande. 

En barnrättsbaserad inflytandeprocess

FN:s kommitté för barnets rättigheter beskriver 9 principer för en barnrättsbaserad inflytandeprocess. En kan se det som förutsättningar för att det ska funka, va barnrättsbaserat och för att det ska va meningsfullt.

• Transparent och informativ. Barn måste få information på ett sätt som de själva förstår att de kan vara med och tycka någonting. De måste också få vetskap om hur deras åsikter kommer att användas. 
• Frivillig. Det är en rättighet att göra sin röst hörd, inte en skyldighet. Därför måste vi alltid berätta för barn att de när som helst kan säga nej och avstå från att uttrycka sin åsikt.
• Respektfull. Vuxna som jobbar med barn måste ha förståelse för barns situation och att de påverkar barnets möjligheter att använda sig av sina rättigheter. Barns tankar ska respekteras och barn ska kunna initiera aktiviteter och lyfta idéer som ska tas på allvar.
• Relevant. Sammanhanget och frågorna som processen berör ska ha relevans för barnet. Barnet eller barnen ska kunna ge uttryck för sina kunskaper, erfarenheter och tankar i den specifika frågan. Det ska vara möjligt för dem att använda sina erfarenheter i processen likaväl som de ska kunna belysa de frågor som de själva tycker är relevanta och viktiga.
• Barnanpassad. Miljöerna och metoderna ska vara anpassade efter barns förmågor och möjligheter. Det ska finnas tillräckligt med tid, resurser och förberedelser för barnen så att de kan bidra med sina åsikter. Olika barn behöver olika stöd för att engageras i processen och det är vuxnas ansvar att säkerställa rätt stöd för rätt barn.
• Inkluderande. Det ska vara öppet för alla på lika villkor. Det gäller att fundera över vilka strukturer och mönster i processerna som möjliggör för vissa barn och försvårar för andra barn att delta och uttrycka sin åsikt. Barn är inte en homogen grupp och situationerna måste anpassas för olika barn.
• Understödd av utbildning. Vuxna behöver förberedas för att kunna underlätta barns medverkan på olika sätt.
• Säker och riskmedveten. Vuxna måste ta ansvar för att vissa situationer kan vara svåra för barn att uttrycka sina åsikter. Barn ska inte drabbas av negativa konsekvenser för att de deltar och uttrycker sin åsikt. Vuxna behöver ha beredskap av åtgärder och en tydlig strategi för att barn som lever i utsatta livssituationer ska kunna använda sig av sina rättigheter.
• Präglad av ansvarsskyldighet. Vi måste följa upp och göra utvärderingar och ge barn tydlig feedback på hur deras tankar och åsikter påverkat resultatet.

Vi ska inte fråga för frågandets skull utan någon tanke på att använda oss av barnens kunskaper, erfarenheter eller åsikter, det är skendemokrati. Om vi redan tycker att vi har ett rätt svar på frågan, varför ställer vi då frågan? 

Vill du bolla frågor om barns inflytande, artikel 12 eller hur ett barnrättsperspektiv kan integreras i organisationens arbetssätt? Hör gärna av dig!

Alla länder som ratificerat barnkonventionen granskas av FN:s kommitté för barnets rättigheter och får beröm, kritik och rekommendationer för att bättre säkerställa att varje barn får sina rättigheter tillgodosedda i det landet. 

Granskningsprocessen består av rapporter som FN:s kommitté för barnets rättigheter, barnrättskommittén, tar del av från olika aktörer i Sverige och en hearing med representanter från Sveriges regering. I slutskedet av granskningen får Sverige skriftliga rekommendationer av kommittén. Rekommendationerna, eller concluding observations som de heter, pekar ut vad Sverige måste jobba mer med för att leva upp till sina skyldigheter enligt barnkonventionen.

FN:s rekommendationer till Sverige 2023

Sverige har granskats 6 gånger av kommittén och den senaste omgången av Concluding Observations kom i februari 2023. I den här texten får du en sammanfattning av den kritik som Sverige fick. Totalt sett är det 130 punkter som FN:s kommitté för barnets rättigheter ser att Sverige behöver åtgärda för att bättre leva upp till barnkonventionens krav. Vill du läsa samtliga concluding observations till Sverige, så hittar du dessa en bit längre ner i den här artikeln. FN:s granskning av Sverige: Så fungerar FN:s kommitté för barnets rättigheter.

Rekommendationerna är uppdelade efter områden i konvention och börjar med det som kommittén ser som huvudsakliga områden att arbeta vidare med, därefter kan en läsa om följande områden: 

• allmänna åtgärder för genomförande  
• allmänna principer
• medborgerliga rättigheter och friheter
• våld mot barn
• familjemiljö och alternativ omvårdnad, 
• barn med funktionsnedsättning
• grundläggande hälsa och välfärd, 
• utbildning, fritid och kulturella aktiviteter 
• särskilda skyddsåtgärder
• uppföljning av kommitténs tidigare sammanfattande slutsatser och rekommendationer om genomförandet av de fakultativa protokollen till konventionen
• ratificering av det fakultativa protokollet om ett klagomålsförfarande
• ratificering av internationella instrument om mänskliga rättigheter
• ramarbete med regionala organ
• uppföljning och spridning

Nytt för den här granskningen är att utbildning, fritid och kulturella aktiviteter och barn med funktionsnedsättning fått egna rubriker och att barns rättigheter och näringslivet, klimatförändringens påverkan på barns rättigheter och förskola fått egna underrubriker.

Brådskande åtgärder och huvudsakliga förbättringsområden

De sammanfattande slutsatserna inleds med att kommittén tackar Sverige för en bra hearing med flertalet representanter från departementen och de positiva åtgärderna Sverige genomfört sen senaste gången vi granskades. Kommittén nämner särskilt att det är positivt att barnkonventionen inkorporerats i svensk lag, förändringar i brottsbalken för att stärka barns skydd mot sexuellt utnyttjande och att Sverige inrättat Institutet för mänskliga rättigheter. 

Kommittén uttrycker att det finns ett antal områden där det krävs brådskande åtgärder. Värt att notera att kommittén aldrig tidigare uttryckt sig på detta sätt i sina rekommendationer till Sverige. Det är alltså första gången kommittén uttrycker att det finns områden som ”kräver brådskande åtgärder”. Tidigare har kommittén uttryckt att det finns huvudsakliga områden att arbeta med, att kommittén ser följande områden som principiella med mera. Men aldrig att något varit brådskande. 

• Oberoende tillsyn. Att barnombudsmannen har tillfälliga resurser, kan ta emot barns individuella klagomål, förenklar klagomåvshanteringen generellt för barn och garanterar Barnombudsmannens oberoende. 
• Icke-diskriminering. Mer statistik om diskriminering av barn, utrota diskriminering av barn, se till att barn får lika tillgång till tjänster oavsett bostadsort, stärk den rättsliga ramen kring diskriminering och gör det lättare för barn att rapportera diskriminering 
• Våld mot barn. Ta fram en övergripande handlingsplan om våld mot barn, se til att barn kan rapportera övergrepp på ett barnvänligt och säkert sätt, öka medvetenheten bland allmänhet och de som möter barn om våld mot barn och se till att våld mot barn finns med i högre utbildningar.  
• Utbildning. Att alla barn har lika tillgång till en kvalitativ utbildning, inklusive barn som är asylsökande, flyktingar och migranter, barn i alternativ omvårdnad och barn som lever i fattigdom, tar reda på de bakomliggande orsakerna, minskar och förebygger antalet barn som hoppar av och är frånvarande från skolan, skärper åtgärderna för att säkra en inkluderande utbildning, gör mer för att bekämpa våld i skolan och säkerställer att barn aktivt deltar i formuleringen av utbildningspolitiken. 
• Barn som är asylsökande, flyktingar och migranter. Skärpa åtgärderna för att priotirea barnets bästa i alla asylprocesser och se till att barnets röst tillmäts vederbörlig betydelse, minska handläggningstiderna och se till att barn skyndsamt får tillgång till psykosocialt stöd, utbildning, och hälso- och sjukvård. Förbjuda och förhindra att barn platsers i förvar och underlätta för barn att återförenas med sina familjer. 
• Unga lagöverträdare. Sänk inte straffåldern, ta fram en strategi för att förbygga ungdomsbrottslighet baserat på forskning och de bakomliggande orsakerna, främja icke-rättsliga åtgärder när barn anklagas för brott, förhindra och begränsa användningen av häktning av barn. 

Allmänna åtgärder för genomförande 

Det här området handlar om artiklarna 4, 42 och 44.6 och rör det vi brukar kalla för implementering och genomförande. Totalt innehåller området 22 rekommendationer till Sverige och det rör frågor om lagstiftning, budgetprocesser, samordning och strategier där barnets rättigheter behöver stärkas. Kommittén rekommenderar att Sverige: 

• säkerställ att barnkonventionen har företräde när det finns konflikter med annan lag eller i tillämpningen 
• se till att barnkonsekvensanalyser är en integrerad del av utredningar som gäller ny lagstiftning
• uppdatera nationella strategin för barnets rättigheter och utveckla en handlingsplan för att få bort skillnaderna i hur kommuner och regioner implementerar konventionen.
• implementera ett sätt att få koll på tilldelning, användning och övervakning av resurser för barn och ett sätt att bedöma hur investeringar i alla sektorer är för barnets bästa 
• säkerställ transparenta och deltagande budgetprocesser på nationell, regional och kommunal nivå där civilsamhället, allmänhet och barn kan delta på ett bra sätt
• stärk datainsamlingssystemen, både kvalitativa och kvantitativa, som omfattar alla delar av konventionen. plus att uppgifterna är uppdelade efter ålder, kön, funktionsnedsättning, geografiskt läge, etniskt och nationellt ursprung och socioekonomisk bakgrund, för att underlätta analyser av barns situation och livsvillkor
• prioritera och säkerställ att barnombudsmannen kan ta emot, undersöka och behandla klagomål från barn på ett barnvänligt sätt
• förenkla sätten för barn att klaga i de systemen som finns idag, och säkerställ att alla barn vet om rätten att klaga och får nödvändigt stöd för det 
• upprätta ett tydligt regelverk för företag att identifiera, förebygga, minska och redogöra för saker som negativt påverkar barns rättigheter 

Allmänna principer

Vi kallar ofta artiklarna 2,3,6 och 12 för huvudprinciper eller grundläggande principer, här beskriver barnrättskommitté dem för allmänna principer. Barnrättskommittén uttrycker att de är djupt oroade över att det saknas data om diskriminering av barn uppdelat efter ålder, den ihållande diskrimineringen, utbredda rasismen och de regionala skillnaderna som finns i Sverige. 

Kommittén ger Sverige 14 rekommendationer, bland annat:

• identifiera och analysera data om diskriminera av barn utifrån ålder 
• bekämpa rasistiska och främlingsfientliga handlingar bland barn och utrota diskriminering bland barn som står långt ifrån sina rättigheter 
• stärk den rättsliga ramen för diskriminering och förenkla och säkerställ barnvänliga klagomålsförfaranden så barn kan rapportera diskriminering 
• säkerställ att barnets bästa prioriteras och tillämpas i alla lagstiftnings; administrativa och rättsliga förfaranden. 
• skärp insatserna för att förhindra suicid bland barn, inklusive barn med funktionsnedsättning, barn som inte identifierar sig med det kön de tilldelats vid födseln, barn som är transpersoner och ensamkommande asylsökande barn 
• säkerställer att alla barn kan uttrycka sin åsikt och höras i alla beslut som påverkar dem, utan krav på föräldrars eller vårdnadshavares samtycke 
• se till att alla kommuner inför policies och strukturer för att säkerställa att barn deltar i det lokala beslutsfattandet 
• säkerställ att alla yrkespersoner som jobbar med och för barn, systematiskt får utbildning i barns rätt att höras och att få sina åsikter beaktade

Medborgerliga rättigheter och friheter

Det här området rör artiklarna 7,8, 13, 14, 15, 16 och 17 och kommittén uttrycker oro över att lagstiftningen är restriktiv när det kommer till medborgarskap och ger Sverige 6 rekommendationer.

• ge barn som annars skulle vara statslösa möjlighet att förvärva medborgarskap vid födseln 
• ge barn som saknar uppehållstillstånd, barn födda utomlands och barn med ”okänt medborgarskap” större möjligheter att få medborgarskap.
• skärp regelverk för att skydda barns rättigheter i den digitala miljön 

Våld mot barn

Barnkonventionen skyddar barn mot alla former av våld och det här området rymmer artiklarna 19, 24.3, 28.2, 34, 37 a och 39. Kommittén uttrycker djup oro när det kommer till förekomsten av våld och olika tvångsåtgärder som används mot barn och formulerar totalt 16 rekommendationer till Sverige, bland annat: 

• förbjud användningen av isolering, avskiljning och fastspänning av barn i alternativa omvårdnadsmiljöer, förändra lagstiftningen så det blir ett uttryckligt förbud. 
• säkerställ att det finns säkra, barnvänliga och oberoende klagomålsmekanismer för barn i den alternativa omvårdnaden
• ser till att barn under 15 år som utsätts för våld kan söka hjälp hos socialtjänsten utan föräldrarnas samtycke 
• ta fram en handlingsplan för genomförandet av strategin för att förebygga och bekämpa våld mot barn och att den handlingsplanen innehåller riktade åtgärder för flickor, barn med funktionsnedsättning, barn i socioekonomiskt missgynnade situationer, barn som är migranter och barn som tillhör minoriteter
• att kunskap om våld mot barn ingår i högre utbildning och att alla som arbetar med och för barn får obligatoriskt utbildning om våld.  
• säkerställer att idag onödiga medicinska eller kirurgiska behandlingar av intersexuella barn utförs förrän barnen kan samtycka 

Familjemiljö och alternativ omvårdnad 

Artiklarna 5, 9–11, 18.1–18.2, 20–21, 25 och 27.4 i barnkonventionen tar upp olika frågor om rättigheter för barn i familjen och alternativ omvårdnad. Totalt får Sverige 9 rekommendationer inom detta område.

• se över lagstiftningen så att ett barnrättsperspektiv beaktas vid tvister mellan föräldrar och i beslut om boende och umgänge 
• se till att yrkespersoner har expertis i hur en samtalar och förhör barn och bedömer barns berättelser för att kunna göra bedömningar av barnets bästa 
• säkerställer rättssäkerheten inom hela Statens institutionsstyrelses verksamhet (SiS)
• skärper åtgärderna för att se till att barn som lämnar alternativ omvårdnad (placeringar) får utbildning, färdigheter, självständigt boende och möjligheter för återintegrering i samhället. 
• öka kommunernas kapacitet att ge info och stöd till barn med frihetsberövade föräldrar för att kunna ha en regelbunden och personlig kontakt med sina vuxna

Barn med funktionsnedsättning 

För första gången har barn med funktionsnedsättning en egen rubrik i rekommendationerna. Det handlar om artikel 23 och totalt uttrycker barnrättskommittén 3 rekommendationer. 

• se till att barn med funktionsnedsättning får lämpligt stöd och att deras röst hörs i allt beslutsfattande som påverkar dem
• stärk stödet för social delaktighet och individuell utveckling bland annat genom att stärka tillgång till personlig assistans, rehabilitering och hjälpmedel.

Grundläggande hälsa och välfärd  

Grundläggande hälsa och välfärd rör bland annat barnets rätt till liv och utveckling, hälsa och sjukvård, levnadsstandard och att skyddas mot narkotika och återfinns i artiklarna 6, 18.3, 24, 26, 27.1–27.3 och 33. Barnrättskommittén ser att det är nödvändigt att Sverige genomför 16 rekommendationer på området. 

• skärper åtgärderna för att alla barn får snabb och effektiv tillgång till god hälso- och sjukvård, särskilt barn i utsatta livssituationer 
• investerar i preventiva åtgärder, tar tag i de underliggande orsakerna till suicid och psykisk ohälsa bland barn, och säkerställer att barns perspektiv inkluderas i utvecklingen av de insatser som de har tillgång till.
• ser till att att barn får utbildning i sexuell och reproduktiv hälsa som är anpassad efter deras ålder och som inbegriper utbildning i jämställdhet, sexuell mångfald, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt förebyggande av våld. 
• främjar barns medvetenhet om och beredskap för klimatförändringen, bland annat genom att införa ämnet i läroplaner och lärarutbildningar.
• höjer socialbidragen för hushåll med en ensamstående förälder, asylsökande barn, barn som saknar uppehållstillstånd och barn till utländska föräldrar, genom att utveckla åtgärder för att förhindra hemlöshet 
• tillhandahåller lämpligt och långsiktigt subventionerat boende och andra stödåtgärder till behövande familjer.
• förhindrar att barn vräks från sina hem.

Utbildning, fritid och kulturella aktiviteter

Artiklarna 28–31 i barnkonventionen rör barnets rätt till utbildning, fritid, rekreation och att delta i det kulturella och konstnärliga livet. Inom det här området ger barnrättskommittén Sverige 15 rekommendationer. 

• kommer tillrätta med ojämlikheterna i utbildningssystemet, för att säkerställa en god och tillgänglig utbildning för alla barn 
• gör grundskole- och gymnasieutbildningen obligatorisk för alla   barn, inklusive asylsökande barn, barn som saknar uppehållstillstånd och barn med tillfälliga uppehållstillstånd.
• tar fram en nationell strategi för att förhindra att barn hoppar av och är frånvarande från skolan.
• anpassa läroplaner och utbildningar och anlita speciallärare och annan specialiserad personal i integrerade klasser så att barn med funktionsnedsättning och inlärningssvårigheter får individuellt stöd 
• skärper åtgärderna för att bekämpa våld i skolan, bland annat sexuella trakasserier, mobbning, nätmobbning och nätvåld,
• förhindra missbruk av den bestämmelse som ger lärare rätt att ingripa fysiskt för att avvärja ordningsstörningar och säkerställa att sådana åtgärder vidtas utifrån ett barnperspektiv.
• säkerställer att barn aktivt deltar i formuleringen av utbildningspolitiken.
• stärker undervisningen om barns rättigheter och konventionens principer i alla utbildningsmiljöer och i utbildning av lärare och utbildningspersonal
• ser till att flickor, barn med funktionsnedsättning, asylsökande och migrerande barn, socioekonomiskt missgynnade barn och barn som bor på landsbygden har möjlighet att på ett säkert och tillgängligt sätt delta i idrotts- rekreations- och fritidsaktiviteter, samt i kulturell och konstnärlig verksamhet.
• ser till att barn deltar i planering, utformning och tillsyn av genomförandet av politik och program som rör fritid, lek, rekreation och det kulturella och konstnärliga livet.

Särskilda skyddsåtgärder

Barnrättskommittén uttrycker ”djupt oroad över konsekvenserna av ändringarna som genomfördes 2021 i utlänningslagen (2005) som begränsar familjeåterförening och möjligheterna att få permanent uppehållstillstånd och social trygghet, samt de 33 reformerna i Tidöavtalet som syftar till att ytterligare begränsa rättigheterna för barn som är asylsökande, flyktingar och migranter”

Det här området rör artiklarna 22, 30, 32–33, 35–36, 37 b–d och 38–40 och innehåller totalt 16 rekommendationer till Sverige. 

• stärk åtgärderna för att säkerställa att barnets bästa prioriteras i alla asylprocesser, att barns åsikter tas tillvara
• minska handläggningstiderna för barns asylärenden, möjliggör snabb tillgång till psykosocialt stöd och annat hälso- och välfärdsstöd plus utbildning 
• säkerställ att barn som separeras och omhändertas efter att ha blivit utsatta för våld eller övergrepp från sina föräldrar inte utvisas tillsammans med föräldrarna 
• underlätta återförening för barn och deras familjer, avskaffa underhållskravet och tidsfristen på tre månader för ansökningar som lämnas in av en familjemedlem som har beviljats uppehållstillstånd
• bibehåll minimiåldern för straffansvar till 15 år
• utveckla en strategi för att förebygga brott mot barn, baserad på forskning och analys av de grundläggande orsakerna till barns inblandning i brottslighet och särskilt organiserad brottslighet. 
• främja icke-rättsliga åtgärder som medling, rådgivning och evidensbaserade terapeutiska tjänster och icke-frihetsberövande åtgärder som skyddstillsyn eller samhällstjänst för barn som anklagas för brott
• förhindra och begränsa användningen av frihetsberövande före rättegång, säkerställ omedelbart undersökning av behörig myndighet  gällande frihetsberövandet 
• se till att barn snabbt och direkt informeras om sina rättigheter och anklagelserna mot dem på ett barnvänligt sätt 
• se till att barn får sin integritet respekterad fullt ut och inte utsätts för husrannsakan, gripande eller kvarhållande utan anledning
• utvidga villkoren och säkerställ ett juridiskt ombud omedelbart tillhandahålls alla barn utan undantag

Övriga rekommendationer

Resterande 13 rekommendationer handlar bland annat om att Sverige vidtar fler åtgärder för att uppfylla skyldigheterna enligt tilläggsprotokollen som Sverige skrivit på, att Sverige bör ratificera det tredje tilläggsprotokollet om barns klagorätt. Och att Sverige såklart ska genomföra alla rekommendationerna och att ta fram en barnvänlig version av rekommendationerna och gör dessa allmänt kända bland vuxna och barn. 

Avslutande tankar

Det finns nåt slags skifte i Barnrättskommitténs bedömning av Sverige, för första gången uttrycker kommittén att flera områden kräver brådskande åtgärder och även oro för Tidöavtalet. Det markerar en mer allvarlig ton än i tidigare granskningar. 

Under den hearing som ligger till grund för rekommendationerna formulerade en av kommittéledamöterna, Clarence Nelson, sin uppmaning till den svenska delegationen på det här sättet

“Please. I urge you. Before you take these drastic steps. I’m sure Sweden does not want to be known as a nation that is locking up its children”

Clarence Nelson, FN:s kommitté för barnets rättigheter

 

Vad händer egentligen när ett land bryter mot barnkonventionen? Får staten ett straff? Svaret är nej. Däremot granskas alla länder som ratificerat konventionen regelbundet av FN:s kommitté för barnets rättigheter, och den granskningen kan få stor betydelse i praktiken.

I den här texten förklarar jag hur FN:s granskning av Sverige går till, vilken roll barnrättskommittén spelar och varför deras rekommendationer är viktiga för det praktiska arbetet med barnets rättigheter  nationellt, regionalt och lokalt.

Vad är FN:s kommitté för barnets rättigheter?

FN:s kommitté för barnets rättigheter har i uppdrag att övervaka hur barnkonventionen efterlevs och att tolka hur konventionens artiklar ska förstås och tillämpas. Det gör kommittén bland annat genom en särskild granskningsprocess och genom att ge ut allmänna kommentarer. De allmänna kommentarerna kan beskrivas som fördjupade rapporter som berättar hur vi ska tolka och förverkliga specifika artiklar i konventionen. 

För att granska de framsteg som gjorts av konventionsstaterna i fråga om genomförandet av skyldigheterna enligt denna konvention ska en kommitté för barnets rättigheter upprättas

FN:s konvention om barnets rättigheter, artikel 43

Så inleds artikel 43 i konventionen, som beskriver FN:s kommitté för barnets rättigheter och dess uppgifter. FN:s barnrättskommitté består av 18 experter som nomineras och väljas av konventionsstaterna.

Kommitténs ledamöter ska (enligt artikel 43) ha högt moraliskt anseende, erkänd sakkunskap och en rättvis geografisk spridning. Ledamöterna representerar inte sitt land eller någon organisation utan de är personlig valda, och agerar i egenskap av sig själva. Ledamöterna väljs i perioder om 4 år kan väljas flera gånger, om de nomineras på nytt. 

Sverige har sen kommittén bildades haft en ledamot, Thomas Hammarberg 1991-1997. När han inte kunde fullfölja de sista två åren av sin mandatperiod ersattes han av Lisbeth Palme 1997-1999. 

Så går FN:s granskning av Sverige till, steg för steg

Varje land som ratificerat barnkonventionen ska beskriva sitt arbete med konventionen (och tilläggsprotokollen) och de åtgärder som landet genomfört. Kommittén granskar ländernas arbete, kallar en delegation till Genève för en hearing och ger därefter rekommendationer som länderna uppmanas arbeta med fram till nästa rapport lämnas in. 

Den första rapporteringen till kommittén sker två år efter det att landet ratificerade konventionen, därefter sker rapporteringen vart femte år. Kommitténs arbete har genom åren ofta blivit försenat och under ett antal år delades kommittén in i två kamrar för att hantera den stora mängd rapporter. Därefter infördes en testperiod med ett förenklat rapporteringsförfarande och detta förenklade sätt har sedan 2024 blivit det sättet länderna rapporterar på. Och tiden mellan granskningsprocessen har också förlängts till åtta år. 

I dag sker granskningen genom att kommittén skickar en lista med frågor till Sverige. Listan (List of issues prior to reporting) handlar om saker som är aktuella just för Sverige och arbetet med barnets rättigheter. Sverige uppmanas besvara på frågor om nya lagstiftningsgåtgärder, statistik om barns levnadsvillkor inom specifika områden, hur Sverige jobbat med barnets rättigheter i budgetprocessen och en mängd frågor relaterat konventionens olika områden.  

När Sverige har svarat på frågorna och skickat in sin rapport kan Barnombudsmannen, Mänskliga rätitghetsinstitutet och civilsamhällesorganisationer skicka in egna rapporter till kommittén som ett slags svar på Sveriges rapport, där de ger sin syn på hur väl Sverige efterlever konventionen. Dessa rapporter brukar kallas alternativrapporter eller parallellrapporter. 

Kommittén kallar sedan Sverige till Geneve för en hearing. Det brukar beskrivas som en konstruktiv dialog, och ibland har det varit en slags grillning. Barnrättskommittén har ofta dessförinnan även träffat representanter från vissa civilsamhällesorganisationer och emellanåt även barn från Sverige. Genom dessa rapporter och möten har kommittén en ganska bra bild av hur rättigheterna efterlevs i Sverige. Och det är skarpa frågor från kommitténs ledamöter! Jag har deltagit som observatör under hearingen 2009 och 2015 i Geneve (2023 låg jag på sjukhus och fick följa det digitalt istället). Det finns inget utrymme för ett land att säga vi är klara, eller vi håller inte med, eller vi tycker att vi har tolkat konventionen rätt - då är kommitténs ordförande eller ledamöter snabba med att uttrycka att ni har fel vi har rätt (fast på ett lite mer diplomatiskt sätt).  

Utifrån de frågor som kommittén ställer under hearingen och baserat på Sveriges svar summerar kommittén sina tankar och rekommendationer till Sverige i det som brukar kallas för concluding observations, sammanfattande slutsatser. Det är utifrån detta dokument som Sverige förväntas jobba vidare för att bättre tillgodose barnets rättigheter. Och sen börjar allt om igen!

Vad säger FN:s kommitté för barnets rättigheter om Sverige och arbetet med barnkonventionen? 

Sverige har granskats 6 gånger av FN:s barnrättskommitté, genom olika förfaranden. Och även om kommittén ger Sverige mycket beröm (och Sverige säger att vi vill vara världens bästa land för barn att växa upp i) så uttrycker också kommittén oro och har genom åren gett Sverige skarp kritik inom ett antal områden. 

Under ett antal år återkom vissa kritikområden, bland annat att:

• barnkonventionen inte är eller har status som lag
• barns psykiskas ohälsa ökar
• barn diskrimineras på grund av bostadsord, om de kommunala och regionala skillnaderna
• processen för barn som är asylsökande, flyktingar och migranter inte är anpassad för barn och tar för lång tid
• Barnombudsmannen inte får ta emot enskilda klagomål från barn

De senaste rekommendationerna (concluding observations från 2023) innehöll 131 punkter som kommittén uttryckte att Sverige behöver agera på. Det som kommittén pekade ut som särskilt brådskande va frågor som handlade om barns klagorätt, icke-diskriminering, våld mot barn, ojämlikheten inom utbildningen, processen för barn som är asylsökande, flyktingar och migranter, unga lagöverträdare och att inte sänka straffåldern.

Vad händer med rekommendationerna? Och vad händer om Sverige inte följer rekommendationerna?

Barnrättskommitténs rekommendationer är inte är juridiskt bindande för Sverige. Det finns inget formellt tvång att Sverige måste genomföra dem. Det betyder dock inte att de inte spelar nån roll. 

Rekommendationerna är viktiga för att de visar hur konventionen ska tolkas, vad Sverige gjort bra och vad vi bör oroa oss för och åtgärda. Även om de sammanfattande slutsatserna är skrivna för regeringen och Sverige som konventionsstat så berättar rekommendationerna även för kommuner och regioner hur de behöver förbättra arbetet, det går alldeles utmärkt att bryta ner rekommendationerna till regional och lokal nivå. 

Det är också så att Sverige historiskt sett lyssnat på kommittén och tagit omhand många av de rekommendationer vi fått. Inte alla givetvis. 

Och rekommendationerna används många gånger som underlag i utredningar, verksamhetsutveckling och lokalt barnrättsarbete. 

Såhär kan ni jobba med rekommendationerna i er organisation

Rekommendationerna är skrivan till och riktade till Sverige som konventionsstat och det är ju alltid regeringen som är ytterst ansvarig för arbetet med barnets mänskliga rättigheter. Ofta är det så att det som Sverige behöver förbättra nationell, också behöver utvecklas regionalt och lokalt. Därför är det viktigt att vi lär oss mer om rekommendationerna.

Du kan exempelvis:

• Ladda ner rekommendationerna.
• Boka in ett möte, arbetsplatsträff, häng eller snack med kollegorna, chefen eller andra viktiga personer för att gå igenom rekommendationerna
• Kolla vilka av rekommendationerna som rör ert uppdrag och verksamhet. Reflektera hur status är hos er. 
• Möter du barn, snacka med dom om rekommendationerna (både för kunskap och för input till nästa års fokus)
• Fundera på (och helst prioritera) vilka av rekommendationerna som bör va med i verksamhetsplanen för nästa år. Eller dom ni vill fokusera på nästa år.

Barnrättskommitténs rekommendationer till Sverige

Här hittar du alla de rekommendationer som Sverige fått av FN:s kommitté för barnets rättigheter.

Concluding observations Sverige 2023

Concluding observations Sverige 2023Ladda ner

Concluding observations Sverige 2015

Concluding observations Sverige 2015Ladda ner

Concluding observations Sverige 2009

Concluding observations Sverige 2009Ladda ner

Concluding observations Sverige 2005

Concluding observations Sverige 2005Ladda ner

Concluding observations Sverige 1999

Concluding observations Sverige 1999Ladda ner

Concluding observations Sverige 1993

Concluding observations Sverige 1993Ladda ner

Har ni följt upp eller granskat ert arbete med barnkonventionen?

Att granska sin organisation utifrån arbetet med barnkonventionen handlar om att hitta styrkor och utvecklingsområden, så förutsättningarna för att fler barn får sina rättigheter tillgodosedda ökar. En måste inte alltid göra en gigantisk granskning, ibland kan en mindre genomlysning funka alldeles utmärkt.

Ni kan titta på hur barnkonventionen integrerats i styrdokument, budget och mål, hur barn och unga upplever verksamheten och tillgången till sina rättigheter och identifiera luckor och utvecklingsområden. Jag har hjälpt flera organisationer med just detta. Hör gärna av dig om du vill bolla frågor eller funderingar, om barnrättsarbetet i praktiken, kontakta mig här.

Vill du läsa mer om genomlysningar är den här texten en bra guide: Så gör du en granskning.

Under några år har Bris genomfört en kommunundersökning, en enkät med ett antal frågor om hur kommunerna i Sverige på en lite mer strategisk nivå arbetar med barnkonventionen. 

För ett par veckor sen kom 2025 års rapport: Olika förutsättningar - alltid samma rättigheter. I år har Bris även skickat frågorna till regionerna och kollat lite extra på skillnaderna mellan stora och små kommuner i deras arbete med implementeringen. 

Alla Sveriges 290 kommuner och 21 regioner har fått enkäten och det är 66% av kommunerna (191 st) och 76% av regionerna (16st) som har svarat. Den korta summeringen av rapporten är:

• Större kommuner har kommit längre än mindre kommuner
• Arbetet syns mest i socialtjänst, förskola och grundskola och minst i frågor som rör krisberedskap, miljö- och hälsoskydd 
• Regionerna har mer strategiskt arbete på plats med exempelvis policies och personer som har ansvar för att samordna arbetet. 
• Kommunerna har kommit längre än regionerna med arbete med barns och ungas delaktighet. 
• Ingen region gör en barnkonsekvensanalys av hela regionens budgen.

Många av de här frågorna möter jag i samtal med kommuner och regioner runt om i landet, särskilt när det gäller hur strategi faktiskt blir praktik och verkstad. Det är trixigt, kräver ett hårt jobb och uthållighet. 

Gillar du det strategiska eller operativa arbetet med barnkonventionen och vill veta mer om status idag och hur vi kan arbeta framåt, då ska du läsa vidare. Det här är rubrikerna

Strategi saknas i många kommuner men finns i många regioner 

Bris menar att en strategi för implementeringen är viktig för om och hur arbetet med barnkonventionen funkar i organisationen. Med en strategi kommer ofta arbetssätt och metoder som gör det lättare att arbeta med frågorna. 

På frågan om kommunen har en strategi för att implementera barnkonventionen i alla kommunens olika verksamheter svarar kommunerna:

• 37% Ja
• 34% Nej 
• 26% Nej, men inom vissa områden
• 4% Vet inte 

Det är några färre som svarar ja och fler som svarar nej jämförelse med undersökningen från 2024. 

Majoriteten av regionerna har en strategi för arbetet. Såhär svarar regionerna på frågan om det finns en strategi för att implementera barnkonventionen i alla regionens olika verksamheter?

• 63% Ja
• 13% Nej
• 25% Nej men inom vissa områden

”Därför är det oroväckande att årets undersökning visar tendenser på att det strategiska arbetet backar i kommunerna”

Bris kommun- och regionundersökning 2025

En av kommunerna beskriver avsaknaden av strategi såhär: 

”Vi hade tidigare en strategi för tillämpningen av barnkonventionen, men i och med att den blev lag bedömdes det inte längre vara relevant, eftersom vi inte har strategier för hur vi ska följa andra lagar”

Det är ett ganska vanlig svar. Och på flera sätt kan en också tänka att det är rimligt. Samtidigt har dom flesta andra lagar en hej verksamhet kopplat till sig, med personal, rutiner, budget med mera. Dessutom är barnkonventionen en lag som utgör en miniminivå och en riktning som kräver ett stort arbete. Barnrättsarbetet är inget som sker per automatik. Men det är också det som är en av dom svåra frågorna, hur går vi från lagkrav till strukturer och arbetssätt som funkar i vardagen?

Det här är en av de vanligaste knäckfrågorna i barnrättsarbetet: hur man går från lagkrav till ett arbetssätt som faktiskt fungerar i vardagen. Jag har samlat några praktiska steg för hur implementeringen kan se ut i en organisation, du hittar dom här: 10 steg i arbetet med barnkonventionen

Vem ansvarar för barnrättsarbetet, alla och ingen? 

Det ser väldigt olika ut runt om i Sverige hur det strategiska arbetet får fart. En del kommuner har exempelvis folkhälsosamordnare, alkohol- och drogförebyggare eller ungdomssamordnare där det här arbetet ses som en del av det. Det finns helt enkelt uttalat i personens tjänst att det ingår, sen kan det va på 5-100% beroende på var i Sverige vi befinner oss. En del verksamheter har också ombud eller ambassadörer, personer som inte har uppdraget i tjänsten men som på olika sätt kan vara ett stöd för exempelvis en rektor eller en chef i frågor som rör barnets rättigheter. 

Finns det någon person eller grupp som har ett särskilt ansvar för att implementera barnkonventionen inom alla kommunens verksamhetsområden?

• 39% Ja
• 31% Nej 
• 28% Nej men inom vissa områden
• 3% Vet inte 

som hade ansvar för frågorna. Det är alltså en minskning menar Bris. I rapporten resonerar sen Bris tillsammans med en referensgrupp med personer som arbetar i kommunerna, där några menar att det finns ett outtalat ansvar för personer som gått utbildning i barnrättsfrågor att samordna och driva arbetet. Andra menar att det kräver ett utpekat uppdrag, mandat eller tid i tjänst för att en ska anse att det finns en person för arbetet.  Frågan kan alltså ha tolkats olika i kommunerna. 

I flertalet regioner har det i många år funnits anställda strateger, samordnade eller liknande som haft ansvar för att implementera konventionen. Det har faktiskt bara varit ett fåtal regioner som inte tillsatt den typen av tjänst. Såhär svarar regionerna på frågan om det finns någon person eller grupp som har ett särskilt ansvar för att implementera barnkonventionen inom alla regionens verksamhetsområden?

• 69% ja
• 13% nej
• 19% nej, men inom vissa områden

Barnkonsekvensanalyser i budgetarbetet?

Att ha ett barnrättsperspektiv i budgetarbetet är svårt och det är väldigt få som grottar i frågor som rör just budgeten. Trots att det ju faktiskt är så att barn påverkas otroligt mycket av hur en komun fördelar sina resurser. Ingen av regionerna gör en barnkonsekvensanalys av hela regionens budhet. Däremot svarar några att dom delvis gör det och har börjat titta på en metod för att utveckla arbetet. .

Bland kommunerna är det färre som gör barnkonsekvensanalyser av budgeten, 74% svarar nej i jämförelse med 65% förra året. Det är också färre som delvis gör det, 23% svarade delvis förra året jämförelse med 12% i år. 

Gör er kommun en barnkonsekvensanalys av kommunens budget?

• 74% Nej
• 12% delvis 
• 8% Vet inte 
• 6% Ja 

Vi intervjuade kulturförvaltningen i Malmö för några år sen i podden Barnrättssnack, eftersom dom är en av få som gjort ett enormt arbete med att kartlägga resursfördelningen. Du kan lyssna på det avsnittet här 

Hur utvärderas arbetet med barnkonventionen?

Det finns en ny fråga i året undersökning, en fråga om hur arbetet med barnkonventionen utvärderas. 

Såhär svarar kommunerna:

• 25% sällan eller aldrig
• 19% oregelbundet med endast inom vissa verksamheter
• 17% oregelbunden och inom hela kommunens verksamhet
• 16% regelbundet och inom hela kommunens verksamhet
• 13% regelbundet men endast inom vissa verksamheter
• 10% vet ej

Här tycker jag personligen det är svårt att veta vad det är innebär. Om arbetet utvärderas vart tionde år, så är det ju ändå regelbundet. Men frågan är om det är tillräckligt? Är vart femte år tillräckligt? Vad betyder det och vad innebär en utvärdering? Är det som en del i vanligt kvalitetsarbete eller handlar det om att exempelvis följa upp styrdokument eller en extern revision? Det kan innebära väldigt mycket olika saker. Och som alltid är det ju sen avgörande för hur resultatet eller insikterna av utvärderingen tas omhand, hur gör vi det bättre nästa gång?

Såhär svarar regionerna:

• 31% Regelbundet (årligen eller oftare) och i hela regionens verksamhet
• 38% Regelbundet (årligen eller oftare), men endast inom vissa verksamheter
• 13% Sällan eller aldrig
• 6% Oregelbundet (vid behov) och i hela regionens verksamhet
• 6% Oregelbundet (vid behov) men endast inom vissa verksamheter
• 6% Vet ej

Det finns såklart många olika sätt att utvärdera eller titta på en organisations barnrättsarbete. Det viktiga är ju att vi lär oss hela tiden. Vill du läsa mer om sånt, så är den här texten ett tips, Så gör du en granskning, en guide i 7 steg.

Skillnader i kommunernas storlek visar skillnader i arbetet 

år lättare eller svårare. Större kommuner svarar att dom kommit längre i arbetet, i högre grad har arbetsmetoder som utgår från barnets rättigheter, det finns styrdokument och det finns oftare en person eller grupp som är ansvarar för att samordna arbetet. Främst gäller det Stockholm, Göteborg och Malmö men även för kommuner med över 80 000 invånare. Större kommuner är också bättre på att utvärdera arbetet med barnkonventionen. 

De mindre kommunerna svarar att det största hindret för arbetet är brist på resurser medan dom större kommunen uttrycker rutiner och arbetssätt är det som försvårar. 

En kommun säger exempelvis 

”Vår kommun är inte tillräckligt stor för att ha en tjänst avsatt för implementering, samtidigt som kommunen är för stor för att få en enhetlighet utan att någon har möjligheten att driva arbetet”

Utmaningar och framgångar i regionernas arbetet med implementeringen av barnkonventionen

Regionerna fick svara på frågan Vilken är i dag den största utmaningen i er region när det gäller arbetet med efterlevnaden av barnkonventionen?

• 27% Tillräckligt med resurser
• 20% Prioritet i högsta politiska instans
• 13% Personalens kompetens
• 7% Rutiner, praxis och arbetssätt
• 33% Annat

Bris skriver att regionerna saknar vägledning, information och tydlighet från exempelvis Barnombudsmannen och Sveriges kommuner och regioner kring förväntningarna i implementeringsarbetet. Vad är det som förväntas av en region?

Det finns givetvis saker som funkar bra i arbetet, såhär svarar regionerna på vad som hittills funkat bäst när det gäller arbetet med efterlevnaden av barnkonventionen?

• 27% Prioritet i högsta politiska instans 
• 27% Rutiner, praxis och arbetssätt
• 7% Tillräckligt med resurser
• 40% Annat 

Och visst blir en väldigt nyfiken på vad det är som är det andra som både är utmaning och funkar bra?

Några avslutande tankar

Det finns inga facit för hur en organisation kan implementera barnkonventionen och säkerställa att varje barn har kunskap om, får tillgång till och kan använda sig av sina rättigheter. Hade det funnits ett, så hade väl alla gjort det?

Rapporter som den här visar var vi står. Barnrättsarbetet kräver strategi, snack och verkstad. Bris kommun- och regionundersökning har fokuserat på strategi, det övergripande arbetet. Ska vi göra skillnad för barn, så måste det ske en oändlig mängd verkstad också. Förändring sker när strategi möter vardag  i beslut, budgetar och framförallt i mötet med barn. Det är där barnrättsarbetet antingen får liv eller stannar på pappret.

Det görs såklart hur mycket bra arbete som helst. Men, det är fortfarande väldigt många barn som inte ens kommer i närheten av sina rättigheter. 

Vill du snacka om implementering eller bolla grejer om ert arbete med barnkonventionen utifrån era förutsättningar? Hör av dig! 

När samhället bestämmer sig för att straffa barn för vuxnas misslyckande har vi ändrat vår syn på barn. Då är inte barn rättighetsinnehavare längre. Då har barn blivit problem, problem som ska fostras, disciplineras och straffas. En sänkt straffålder är en ny syn på barn. 

I mitten av september berättade partiledarna för Tidöpartierna att dom kommit överens om att straffbarhetsåldern tillfälligt ska sänkas till 13 år.

Det finns absolut ingenting, ingen tillgänglig forskning eller fakta som visar att det är en bra idé. Det är precis tvärtom. En riktigt uselt dåligt sämst idé.

Den här texten, har som ambition att sammanfatta och få med så mycket som möjligt om varför sänkt straffålder är fel väg. Den innehåller info om straffåldern, om utredningen, det regeringen vill, vad remissinstanserna uttrycker, vad barn säger och vad forskningen visar. 

Att sänka straffåldern är ett sätt att straffa barn för samhällets misslyckande 

Overkligt är nog det närmsta jag kommer för att hitta orden till regeringens och Sverigedemokraterna vilja att sänka straffåldern till 13 år. Och övriga partier protesterar inte allt för mycket (för ett tag sen sa miljöpartiet, vänsterpartiet och centern nej)

Ni vet samma barn, samma 13-åring vi inte anser ska få rösta, köpa alkohol, energidryck, tobak, köra moped eller bestämma själv vad hen ska göra med pengarna från sitt sommarjobb. Dom vi anser inte kan förstå konsekvenserna av sitt agerande. Det är alltså samma barn vi helt plötsligt menar ska ansvarsutkrävas för att dom kan förutse konsekvenserna och förstå vad det innebär att begå ett allvarligt brott? I vissa situationer ska dom va vuxna och i andra barn? 

I många många år har vi sett att barn som begår brott behöver stöd, skydd och hjälp. Nu skiftar fokus till att samhället ska skyddas från barnen, som om dom är så farliga och bortom all hjälp och därför måste spärras in. Det är en avhumanisering av vissa barn som pågått och cementeras nu med en sänkt straffålder. 

Det individuella barnet blir helt osynligt i den här typen av förslag, debatt och tillämpning. Vem är barnet det handlar om, vad är det som gjort att barnet befinner sig i den här situationen? Trots att det handlar om barns vardag och liv, så blir barnen väldigt osynliga nu. Vi borde fundera mer på vilket ansvar vi som samhälle har för att förhindra barn att ingå i kriminella nätverk? Är det vårt fel? Eller är det barnens egna fel? Men framförallt fokusera ännu mer på dom vuxna som manipulerar och utnyttjar barnen. 

Idag rekryteras och manipuleras barn i olika åldrar till att begå allvarliga brott. Den organiserade brottsligheten tvingar barn att både vara offer och gärningspersoner. Dom kriminella nätverken är otroligt manipulativa och smarta. Dom ser barn och unga som samhället glömt bort eller som vi tagit för lång tid på att oss se och hjälpa. Barn som redan befinner sig i en utsatt situation, utnyttjas. 

Med sociala medier och yngre representanter går rekryteringen fort. Kriminella nätverk utnyttjar barnen. Barn är lättare att manipulera än vuxna, det är enklare att hota och tvinga dom att utföra olika uppgifter. Barn blir en billig och mindre riskfylld arbetskraft. Det är också svårare för ett yngre barn att kunna stå emot och lämna ett sånt sammanhang. 

Vad händer med ett barn i fängelse? Och vad händer när barnet kommer ut?

Vi måste komma ihåg. Ett barn är fortfarande ett barn, även om hen har begått ett brott. Ett barn har rätt till sina rättigheter i alla lägen, även om hen har begått ett brott. 

Att sänka straffåldern handlar om politik, symbolpolitik om en så vill. Detta är en del i ett större paket, eller snarare det är många små delar som enligt Tidöpartierna handlar om att få bukt med gängkriminaliteten och att barn och unga begår brott. Men barn hamnar mitt i och blir vuxnas verktyg i politiska utspel. 

Sverige sa så sent som 2023 i Geneve till FN:s kommitté för barnets rättigheter att vi vill va världens bästa land för barn att växa upp i. Samma Sverige vill nu att barn att barn ska straffas och sitta i fängelse. 

Sverige och straffåldern - hur funkar den?

År 1864 beslutades att Sverige skulle ha en straffbarhetsålder på 15 år. Hela syftet och liksom grundtanken med en gräns på 15 år är att barn (utifrån ett slags grupptänk) vid den åldern uppnått tillräcklig mognad för att kunna skilja på vad som är rätt och fel, vad som är okej och inte. 

Barn har vid yngre ålder inte samma förmåga att kontrollera känslor, impulser eller förutse konsekvenser som vuxna. Som alla människor utvecklas vi, och barns utveckling går fortare än för oss vuxna. Barns konsekvenstänk och impulskontroll utvecklas, och för att barn ska förstå sina handlingar och lära sig behöver också många barn begå misstag. Det handlar om att förstå och lära sig hur världen funkar. 

Straffrättsliga påföljder kan va negativa för barns utveckling. Barn är känsliga för bestraffning och det påverkar hens uppfattning om sig själv. Barn påverkas dessutom särskilt av det sätt som omgivningen stämplar eller betraktar individen, som brottsling. Om barnet påverkas och börjar betrakta sig själv som kriminell är det också lättare att fortsätta med den typen av handlingar. 

Därför har synsättet varit i typ 160 år att barn först över 15 år kan bli straffade för brott, och det ska finnas särskilda regler för unga mellan 15 och 21 år. 

”Om straffbarhetsåldern enbart hade baserats på barns mognad och ansvarsförmåga hade straffbarhetsåldern sannolikt varit betydligt högre än i dag”

Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare, SOU 2025:11

Om barnet är under 15 år kan hen inte dömas till ett straff, men det kan ändå få följder för barnet och familjen. Ett brott kan utredas även om barnet är under 15 år, men barnet ses just som ett barn döms därför inte i domstol. Är brottet mycket allvarligt kan en domstol komma fram till att barnet är skyldigt, men inte döma barnet till straff. Efter utredningen kan sociala myndigheter bestämma om olika åtgärder, som stöd och vård för barnet.

Att ha en straffålder på 15 år har helt enkelt handlat om idén eller synsättet att barn har behov av särskilt skydd och stöd och ska därför inte behandlas och straffas som vuxna. Barn som begår brott befinner sig ofta i en utsatt situation och har särskilt behov av stöd och hjälp, och att rättsliga ingripanden mot barn och unga måste ta hänsyn till barnets ”bristande mognad, begränsade erfarenheter och särskilda omständigheter”. Det är dessutom så att det i svensk kriminalpolitik varit en grundläggande tanke att försöka undvika att låsa in människor eftersom det har skadliga effekter på den enskilda individen. 

Hur ser straffåldern ut i andra länder?

Straffåldern varierar runt om i världen, och många av länderna geografiskt nära Sverige har en straffålder på 15 år (Finland, Island, Norge, Sverige, Luxemburg, Tjeckien och Danmark). Portugal har 16 år och exempelvis Bulgarien, Estland, Spanien, Österrike och Tyskland har 14 år. Det finns även exempel på länder som har en mycket lägre straffålder.

Såhär säger Henrik Tham vid Stockholms universitet om Danmark och Skottland som ändrat straffåldern hyfsat nyligen.

”I Danmark sänktes straffbarhetsåldern från 15 till 14 år. En utvärdering av sänkningen visade att åtgärden ledde till en viss ökad brottslighet bland 14-åringar. I Skottland har straffbarhetsåldern både sänkts och höjts. En utvärdering av den höjning som gjordes från 8 till 12 år visade att höjningen inte ledde till en ökad brottslighet bland barn” 

När det kommer till Danmark visade det sig dessutom att dom barn som dömdes klarade sig sämre i skolan. Utvärderingen beskrev att en sänkning av straffåldern inte har en brottspreventiv effekt utan riskerar att få motsatt effekt. Utöver att det är dyrt och ineffektivt. Och idag är straffåldern tillbaka till 15 år i Danmark.  

Varför sänkt straffålder inte löser brottsligheten bland unga

Vad vet vi egentligen om dom barn som begår brott?

Misstankar om barn under 15 år som har begått brott har fördubblats under dom senaste tio åren. Brottsförebyggande rådet (Brå) förklarar ökningen med att det är en fördubbling av misstankar kring misshandel, stölder, olaga hot och ofredande. Det är även så att misstankar om allvarliga brott har dubblats, från knappt 1500 år 2015 till drygt 3500 för 2023. Men Brå uttrycker samtidigt att andelen utredda brottsmisstankar har inte ökat. Så vi ser ett ökat antal brottsmisstankar men det är en stabil andel som utreds. 

Av alla brottsmisstankar för barn under 15 är det ungefär 10% som har utretts enligt Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (1964:167 LUL). Knappt 60% av dom utredda brottsmisstankarna gäller barn som är 14 år och knappt 30% gäller barn som är 13 år. Och under åren 2022-2023 va misshandel det vanligaste brottets som utreddes englit LUL. 

Brottsförebyggande rådet har tittat på levnadsvillkoren för dom barn som utretts enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Studien visar att barnen generellt sett växt upp i socioekonoisk utsatthet och i hem som oftare får ekonomiska bidrag och barnet är oftare inrikes eller utrikes född med två utrikesfödda föräldrar. Barnen har också ett antal kända riskfaktorer för tidig brottsdebut och nio av tio barn va redan kända av socialtjänsten innan dom begick brottet. Studien visar också att: 

• en tredjedel av killarna och hälften av tjejerna hade själva utsatts för brott året innan dom själva begick sitt brott
• närmare hälften av barnen hade en tidigare ställd psykiatrisk diagnos 
• många fler av barnen hade före brottet varit placerade utanför hemmet
• närmare hälften av tjejerna hade levt med en mamma som saknat tillräcklig föräldraförmåga och en tredjedel med en pappa som saknat tillräcklig föräldraförmåga vid tiden för brottet
• många av barnen hade ett kriminellt umgänge eller omfattande skolfrånvaro och återkommande eller allvarliga konflikter med andra elever eller lärare i skolan
• ungefär en fjärdedel hade en särskilt anpassad undervisning 
• en tredjedel av killarna och närmare hälften av tjejerna menade socialtjänsten hade en oroväckande hög aggressivitet och låg impulskontroll
• en fjärdedel av killarna och närmare en femtedel av tjejerna hade bedömts ha uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter 
• ungefär hälften av barnen hade orosanmälts första gången före dom va 12 år. 
• två tredjedelar av killarna och fyra femtedelar av tjejerna hade fått beslut om en insats eller åtgärder från socialtjänsten, såsom familjesamtal, familjebehandling eller samtalsstöd till barnens vuxna 

Vad säger forskningen, är straff viktigt?

Brottsförebyggande rådet beskriver hur internationella studier visar på tydliga samband mellan frihetsberövanden under ungdomsråden och fysiska och mentala hälsoprobelm senare i livet, risk för tidig död, försämras utbildning och arbetsmarknadsanknytning och ytterligare frihetsberövanden under vuxenlivet. Det har även visat sig att frihetsberövanden stör både den psykosociala utvecklingen och den mognadsprocess som ofta leder till att många unga slutar begå brott. 

Att sänka straffåldern till 13 - då kommer bara 12-åringar bli hotade och användas. Det är inte straffet som hjälper – man måste hjälp ungdomarna.

Barn i Barnombudsmannens rapport, 2025

Rädda Barnen och Bris ordnade ett forskarseminarium under 2024 där ett antal forskare inom juridik, kriminologi, socialt arbete uttalade sig i frågan om sänkt straffålder. Det var bland annat Henrik Tham, Maria Grahn Farley, Jonas Lindström, Torbjörn Forkby, Anna Sarkadi, Pernilla Leviner, Tova Bennet och David Sausdal. Samtliga uttryckte att sänkt straffålder är en dålig idé som inte har stöd i forskning. Bland annat uttrycktes följande: 

• Tidigare har Sverige haft en syn om att hot och våld inte gör barn till bättre människor. Nu förs argument om att barn är farliga och ska därför låsas in. 
• Det är inte en straffande vuxenmakt barn ska möta, utan vuxna som tar ansvar att skydda och stödja barn mot en god utveckling. 
• Utifrån det främjande och förebyggande perspektivet behövs kärlek och ramar för barns hälsosamma utveckling. Det har ofta saknats hos barn som begår allvarlig brottslighet och dom bristerna måste tillgodoses för att barn ska kunna läka.

Jonas Lindström vid Södertörns Högskola uttrycker följande:

"Att sänka straffbarhetsåldern är inte rätt väg. Det kommer enbart att stämpla de barn som aldrig fick en ärlig chans ännu hårdare. Det svårforcerade stängslet till ett bra liv kommer bara att bli ännu högre och mer eller mindre ogenomträngligt"

Och såhär säger Tova Bennet, Lunds universitet, om att straffa barn.

”Om syftet är att minska brottsligheten behöver vi påminna oss om att straffet är statens mest ingripande verktyg men också ett av de dyraste och minst effektiva. Att acceptera straffet som ett nödvändigt ont förutsätter att det är just nödvändigt - alltså att man har testat andra alternativ och kommit fram till att straffet är det enda sättet att uppnå målet. Att straffa barn kommer med ett högt pris, samtidigt saknas forskning som visar att skärpta straff för unga leder till en minskad brottslighet. Tvärtom talar forskningen för att ökad repression kan leda till att unga i högre grad utvecklar en kriminell identitet vilket ökar risken för återfall. Om ännu yngre personer frihetsberövas under längre tid innebär det uppenbara risker för negativ påverkan under en känslig utvecklingsperiod i barns liv, där prosociala skyddsfaktorer har särskilt stor betydelse”.

Vad innebär regeringens förslag om sänkt straffålder?

Under sommaren 2023 tillsatte regeringen en utredning som skulle kolla på skärpta regler för unga lagöverträdare, där bland annat straffåldern va en grej utredningen skulle titta på. 

I Tidöavtalet från 2022 kan en läsa: ”Straffreduktionen för de som är över 18 år ska tas bort. En utredning ska se över straffrabatten för de under 18 år och samtidigt överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern”. 

Utredningens uppdrag va bland annat att överväga och föreslå ändringar av den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare. Utredningen blev klar i början av 2025 och fick namnet Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (2025:11) och den särskilda utredaren va Gunnel Lindberg. Utredningen föreslog en sänkning av straffåldern till 14 år för brott som har minimistraff fängelse 4 år eller mer. Det är alltså inte en sänkning för alla brott, utan för vissa. Det innebär en sänkning för brott som mord, människorov, grovt vapenbrott och grov våldtäkt. 

Utredningen föreslog en sänkning av straffåldern till 14 år på vissa brott. Samtidigt hade utredningen ett gäng argument mot en sänkning: 

• Brottsligheten i allmänhet bland unga minskar
• Samhällsutvecklingen kräver inga nya åtgärder
• Sänkt straffålder påverkar barnen negativt 
• Leder inte till minskad brottslighet 
• Innebär ökad belastning på hela rättsväsendet

Även om det finns många negativa konsekvenser med sänkt straffålder menade utredningen att det ändå kan va ok eller värt det eftersom situationen idag är såpass allvarlig. 

Ett par andra förslag som utredningen gav va

• att den så kallade ungdomsreduktionen för lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år ska avskaffas 
• att åldern ska ges minskad betydelse för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år
• förstärkning av påföljden ungdomsövervakning 
• att en ny utvidgad ungdomsövervakning ska införas

Utredningen hade också till sin hjälp ett antal experter från bland annat Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, Sveriges Domstolar, Brottsförebyggande rådet, Barnombudsmannen och akademin. Av dom 9 experterna är det 7 som säger nej det är inte en bra ide. Experterna uttrycker att en sänkt straffålder riskerar att ha motsatt effekt, att utredningen saknar en djupare analys, det blir svårt att tillämpa plus är rättssäkert och oförutsägbart och att det dessutom riskerar att tvinga ner kriminaliteten i än yngre åldrar. 

Remissinstanserna till utredningen va till största delen mycket kritiska. 

Som vanligt innan en regering fattar beslut kring en utredning skickas utredningen på remiss till berörda myndigheter, organisationer, kommuner och andra.

Totalt är det 95 som har skickat in remissvar. Ett tiotal svarade att dom inte kommer svara, ett tiotal svarade att dom inte har en åsikt då frågorna inte ligger inom deras område, några svarade lite mer otydligt och var frågande eller tveksamma plus fem som tillstyrkte förslagen. Det va tre länsstyrelser, en myndighet och en kommun som tyckte att sänkt straffålder för vissa brott är en bra idé. Resten, alltså en superklar majoritet, avstyrkte och uttryckte att det är dåligt.  

De som tillstyrkte uttryckte bland annat:

• Förslaget påverkar barn som är 14 år och har begått allvarlig brottslighet, samt barn mellan 14 och 17 år som misskött sin påföljd. Dessa barn utgör en mycket liten grupp, och konsekvenserna kan bli positiva eftersom de får bättre anpassat stöd.
• Vi tillstyrker utredningens samtliga förslag. Dock vill vi poängtera att en sänkt straffbarhetsålder strider mot barnkonventionens intentioner och FN:s barnrättskommittés rekommendationer. Det är därmed av största vikt att förslaget tidsbegränsas och utvärderas för att kunna påvisa om det haft ändamålsenliga effekter (återfallsrisk, återanpassning, etcetera) för de barn som blir aktuella.

De allra flesta remissinstanser uttryckte att sänkt straffålder strider mot barnkonventionen, att det saknas en djupare barnkonsekvensanalys, att det saknas stöd i forskningen för att en sänkning får brottsförebyggande effekter, att det är trixigt med legitimiteten och tillämpningen och att det innebär en förändrad barnsyn. 

Utredningens förslag riskerar att framstå som ologiskt och obegripligt för en
14- åring som i allmänhet saknar närmre insikt i de olika brottens straffskalor och dess minimistraff”

Göteborgs Tingsrätt, remissvar 2025

Vidare uttryckte remissinstanserna

• oro över att gränserna mellan den sociala barnavården och kriminalpolitiken suddas ut
• det går inte att överblicka dom samlade konsekvenserna i den här kriminalpolitiska omläggningen, eftersom effekterna av redan genomförda lagar inte hinner utvärderas innan nya förslag presenteras 
• dubbeltydigt att ett barn ska anses ha tillräcklig ansvarsförmåga för att kunna dömas till påföljd för vissa brott men inte för andra.
• förslagen riktar främst in sig på att straffa enskilda individer i stället för att angripa de bakomliggande orsakerna. I det här fallet riktas åtgärderna mot barn vilket är särskilt problematiskt. 
• att vissa grupper av barn osynliggörs men kommer samtidigt att påverkas mer än andra, särskilt saknas ett funktionsrättsperspektiv
• det kommer vara ekonomiskt ineffektivt. De ekonomiska resurser som kommer att krävas för att utreda och lagföra unga lagöverträdare skulle istället kunna läggas på insatser för att stärka skyddsfaktorerna för ett barn. 

En parentes men som också är viktig i sammanhanget. Regeringen skickade under september 2025 ut ett konkret förslag på remiss (läs det här), om att sänka straffåldern till 13 år. Den har ett gäng instanser svarat på och är mycket kritiska, även här. Så, det finns två grejer som många instanser har svarat på och varit kritiska till. Dels utredningen och dels regeringens lagrådsremiss.

Regeringen struntar rätt mycket i utredningen och remissinstanserna

Men nu går alltså regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna längre än utredningen och föreslår en sänkning till 13 år.

Regeringen lyssnar inte på sin egen utredning och går vidare med ett förslag som inte utretts alls, går emot forskningen, går emot i princip alla experter, barnrättsorganisationer och remissinstanser. Och barn och unga själva. Det verkar bara va tidöpartierna (och socialdemokraterna) själva som tycker det här är en bra idé. 

I Regeringsformen står det:

”Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner”

Det står förvisso inte att regeringen måste lyssna. Hela poängen med en utredning och att bereda ärenden är ju för att se till att en inte missar nåt väsentligt, att veta att det är ett kvalitativt underlag, värna rättssäkerheten och att en lag också har nån slags förankring och legitimitet. 

Såklart att det handlar om politik och att tidöpartierna och riksdagen har all rätt att fatta dom beslut dom tycker funkar bäst för Sverige.

Vad är det regeringen säger att dom vill?

I en debatt, där förslaget om 13 år presenteras, säger tidöpartierna:

”I det allvarliga läge vi befinner oss i måste vi prova nya åtgärder. Ett är säkert: Om vi gör som vi alltid har gjort, kommer det gå som det alltid har gått. Det är inget alternativ, för vi står på alla skötsamma svenskars sida” 

Vidare skriver partierna

• För det första är chansen att ett barn bryter en kriminell livsstil större ju tidigare rätt åtgärder sätts in. Genom att sänka straffbarhetsåldern öppnar vi upp hela polisens och Kriminalvårdens verktygslåda i ett tidigare skede.
• För det andra har staten en skyldighet att skydda sina medborgare från brott. Påföljder såsom ungdomstjänst, ungdomsvård, ungdomsövervakning eller fängelse möjliggör mer kontroll och återfallsförebyggande insatser. Så skyddar vi alla skötsamma människor bättre samtidigt som vi ger unga kriminella förutsättningar att lämna kriminaliteten bakom sig.
• För det tredje är påföljden viktig för brottsoffrets upprättelse och lagstiftningens legitimitet. Det gäller inte minst för unga brottsoffer, som drabbas mest av unga brottslingar.

Fokus är alltså att Polisen och Kriminalvården ska kunna jobba tidigare, att skydda människor från dom här barnen och att brottsoffren ska få upprättelse och lagen i sig ha legitimitet. 

Det är exakt dessa grejer som alla remissinstanser, forskningen och experterna säger inte rimmar. Det kommer inte funka.

Riksrevisionen gjorde i maj 2024 en granskning för att se om statens samlade insatser för att bryta barns grova kriminalitet är effektiva. I korthet visade granskningen att vi inte har gjort tillräckligt. Den visade också att insatser med evidens inte används i tillräckligt hög utsträckning eller på ett sätt det är tänkt för att nå effekt. Det är också avgörande att dom som ska arbeta med barn som begår våldsbrott har rätt utbildning och kompetens.

Det finns alltså grejer att göra. Allt är inte provat. 

Samhället kan skydda barn mot att utsättas för brott utan att kränka andra barns rättigheter. Och än så länge har vi ju inte testat att storsatsa på det forskningens säger funkar. Det hade ju varit nåt nytt - att rekordmiljardsatsa pengar på det förebyggande och främjande arbetet. 

Vad säger barn och unga själva om straffåldern och att va frihetsberövad?

Barnombudsmannen har lyssnat på barn som är frihetsberövade, resultatet kan bland annat läsas i rapporterna:

• För varje minut som går och ingen gör något för att hjälpa barn, så blir det bara värre. Återrapportering av uppdraget om Brottsförebyggande arbete – hur barn kan skyddas från att utnyttjas i kriminella aktiviteter 
• Ni måste hinna före. Barn och ungas berättelser om att vara frihetsberövad. Barnombudsmannens årsrapport 2025
  

Barn och unga som är frihetsberövade uttrycker bland annat: 

• Vi är väl medvetna om att vi har begått brott, gjort fel och avtjänar vårt straff. Vi ska inte behöva knäckas och förnedras också.
• Men alla de här äckliga gängen som finns i detta landet. Jag vill se att de inte får med sig de här barnen. Alltså. Alltså jag mår illa när jag tänker på det. För att alltså det är barn. De ska liksom sitta i sandlådan och leka. De ska inte springa runt med vapen. Helt stört.
• Jag fick ingen hjälp av socialtjänsten när jag berättade hur jag har det hemma, jag fick inte göra någonting, inte gå ut, ha kompisar och bara våld våld våld. Och jag kände mig tvungen att gå till kriminella för att få skydd. För skolan eller socialtjänsten hjälpte mig ingenting.
• Barn begår mord utan att tänka på straff, de har inte konsekvenstänk. Det är en trend att vara kriminell i Sverige. Det är coolt. Barn vill vara coola. Man är cool om man säljer knark, dödar folk. Pengar. Alla vill ha pengar.
• Bara att man är ute på stan så är du med i en riskgrupp där du kan bli kontaktad. De kan komma fram till dig. Sen kan det också vara mobbning i skolan. Det kan vara att man inte fick någon tjej man ville ha eller att ni inte gillade allt eller att hon inte gillade dig. Det kan vara så mycket olika faktorer. Men det jag har sett mest är att status och pengar är de största faktorerna varför folk börjar med det här. Men makt kan vara en grej också. Att man inte tycker man har fått tillräckligt av föräldrarna då. Eller att man vill ta tillbaka på samhället för att något har hänt dig när du är ung och ingen hjälpte dig eller ingen trodde på dig. Det kan vara så mycket olika grejer.

Barn och unga uttrycker behovet av tidiga insatser och insatser där barn själva är delaktiga i hur insatsen utformas. Dom uttrycker vikten att trygga vuxna finns där, i alla åldrar. Det handlar om vuxna som ser och förstår barn och unga, vuxna som bryr sig på riktigt. Att barn och unga får hjälp och stöd, kontinuerligt och mycket mycket tidigare. Vuxna som kan ge råd, stöd och hjälpa dom att fatta bra beslut och prata om viktiga saker. Nån som frågar hur dom mår. 

Dom vill också att vuxna utreder och förstår dom bakomliggande orsakerna, dom vill att vuxna frågar om dom utsätts eller har utsatts för våld hemma. Men också att det pratas mer om skjutningar och kriminalitet i skolan. 

Likaså menar barn och unga att det idag är fel personer som straffas, och att det behövs mer kunskap om hur dom kriminella nätverken funkar. Dom uttrycker att dom själva har bättre koll på det än yrkespersonerna. 

Barn och unga lyfter också fram konkreta åtgärder som nattfotboll på kvällar och helger. Se till att det finns fler möjligheter till hälsofrämjande aktiviteter och sätt för barn och unga att hitta en hobby. Majoriteten uttrycker också att straff inte kommer lösa några problem, det är större satsningar på förebyggande som behövs och bättre stöd till dom barn och unga som är frihetsberövade. 

Högre straff kommer inte förebygga något. Barn ser inte konsekvenserna av sina handlingar. Hur blir man om man gör någon dumt när man är tonåring och sedan ska växa upp på anstalt? Det borde vara definitionen av att man blir institutionsskadad.

Barn i Barnombudsmannens rapport, 2025

Vad säger barnkonventionen om straffålder?

Barnkonventionen är en konvention som ska tolkas både i sin kontext och progressivt. Det handlar om att se konventionen utifrån där vi befinner oss, år 2025 i Sverige med dom förutsättningar som vi har. Och vi ska hela tiden sträva framåt, barnkonventionen är liksom inte ett tak, det är ett golv. Och det finns ett förbud mot att backa, att ta steg tillbaka. Det betyder att om vi sänker straffåldern bryter vi mot barnkonventionen. 

I artikel 40 står det att varje barn som anklagas för brott eller har blivit dömt för ett brott ska behandlas rättvist, respektfullt med värdighet och få en rättvis rättegång. Det handlar egentligen om att alla förfaranden, som exempelvis alternativ till anstaltsvård, ska va speciellt anpassade för barn och att barnets mänskliga rättigheter till fullo ska respekteras. Staten ska dessutom fastställa en lägsta straffbarhetsålder. 

Om vi läser vidare kan vi se att det står:

”Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället”

Vad säger FN:s kommitté för barnets rättigheter?

FN:s kommitté för barnets rättigheter tar fram så kallades allmänna kommentarer för att tydliggöra  hur artiklarna i konventionen ska tolkas och vilka krav som ställs på ett land. Och när det gäller barn som misstänks eller har begått brott hittar vi det i den allmänna kommentaren nummer 24. 

”Barn skiljer sig åt från vuxna i sin fysiska och psykiska utveckling. Dessa skillnader utgör grundvalen för barns lägre straffrättsliga ansvar och för ett separat system där barn behandlas på ett annat och mer individbaserat sätt. Det är bevisat att det är skadligt för barn att exponeras för det straffrättsliga systemet och att detta begränsar deras möjligheter att växa upp till ansvarstagande vuxna”

FN:s kommitté för barnets rättigheter

I den allmänna kommentaren kan vi också läsa att kommittén

• uppmuntrar staterna att ta del av de senaste vetenskapliga rönen
• berömmer de konventionsstater som har en högre lägsta straffbarhetsålder, till exempel 15 eller 16 år, och uppmanar konventionsstaterna att under inga omständigheter sänka den lägsta straffbarhetsåldern, 
• anser att länderna ska höja straffåldern till minst 14 år
• uttrycker att staterna inte ska tillåta undantag från en lägsta straffbarhetsålder i fall då barnet till exempel anklagas för att ha begått ett allvarligt brott.
• uttrycker att dom länder som har straffålder 15 eller 16 år ”under inga omständigheter sänka den lägsta straffbarhetsåldern, i enlighet med artikel 41 i konventionen”

FN:s kommitté kritiserar Sverige för att vilja sänka straffåldern

FN:s barnrättskommitté har kritiserat Sverige för att vi ens utredde straffåldern och är tydliga med att en sänkning strider mot barnkonventionen och därmed mot barns rättigheter. 

"Kommittén är djupt oroad över de steg som för närvarande tas för att sänka straffmyndighetsåldern, barns ökande inblandning i organiserad brottslighet, avsaknaden av särskilda domstolar eller lämpligt utbildade domare för barn, isoleringen av intagna barn och de nyligen antagna lagändringarna för att införa strängare straff och integritetskränkande åtgärder av brottsbekämpande myndigheter”

En del i granskningen av Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen är en hearing med representanter från Sverige. Där får Sverige svara på frågor från kommittén och komma med förtydliganden. Under hearingen uttryckte kommittén stor oro och kritik till Sverige.

"It seems that your consideration of lowering the age of criminal responsibility is because of your concern about recruitment into gangs and young children as young as 10 years old being involved with gangs. My problem with that is that you're targeting the children, and not the adults that are leading the children into these activities. My second problem with that is, if that means you are going to be sending children to prison, that is where gangs are the strongest. That is the world experience. You must take this into careful consideration. Please. I urge you. Before you take these drastic steps. I’m sure Sweden does not want to be known as a nation that is locking up its children”

Clarence Nelson, FN:s kommitté för barnets rättigheter

Efter hearingen sammanfattas dialogen och kommittén ger Sverige rekommendationer framåt.  Dessa kallas concluding observations och den här omgången fick Sverige totalt 131 punkter att jobba vidare med. Kopplat till straffåldern fick Sverige följande rekommendationer

• Att låta straffåldern ligga kvar på 15 år.
• Att utarbeta en strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet baserad på forskning om och analys av de bakomliggande orsakerna till barns inblandning i brottslighet, särskilt organiserad brottslighet, och säkerställa att den omfattar tidiga insatser som riktar sig till barn i riskzonen eller i utsatta situationer, och stöd till familjerna
• Att aktivt främja icke-rättsliga åtgärder såsom alternativ hantering, medling och rådgivning samt evidensbaserade terapeutiska tjänster, för barn som anklagas för brott och, i möjligaste mån, användningen av andra åtgärder än frihetsberövande, till exempel skyddstillsyn eller samhällstjänst.
• Att förhindra och begränsa användningen av häktning i väntan på rättegång genom att i enlighet med lagstiftningen säkerställa att barn som anhålls och frihetsberövas skyndsamt ställs inför ansvarig domstol för att pröva lagligheten av frihetsberövandet eller dess förlängning.
• Att säkerställa att frihetsberövande endast används som sista utväg, och under kortast möjliga tid, och att frihetsberövandet omprövas oftare än dagens 14 dagar, med sikte på att frihetsberövandet ska upphöra och att praxis med isolering av intagna barn omedelbart upphör.
• Att säkerställa att brottsbekämpande myndigheter tillgodoser barns rätt att skyndsamt och direkt informeras om sina rättigheter och anklagelserna mot dem på ett barnvänligt sätt, tillgodoser barns rätt till integritet och att inte visiteras, anhållas eller häktas utan anledning, och tillgodoser barns rätt att höras i alla skeden av processen, redan från barnets första kontakt med rättssystemet.

Vad är det som funkar då, för att motverka att barn rekryteras till kriminella gäng och begår brottsliga handlingar?

Det finns såklart egentligen inte ett enda enkelt svar, hade vi haft det och haft garanti så hade vi såklart gjort det redan, eller? Men det finns ju rätt mycket som forskningen och människor som jobbar med barn och unga uttryckt i alla år. 

För nåt år sen skrev jag om flera tidöpartiernas förslag som avhumaniserar barn, och då också en kort summering om vad vi egentligen borde fokusera på:

• Skydda barn från alla former av våld
• Utgå från att dom det berör, dom som bor och verkar i olika områden har koll. Dom vet vad dom behöver, jobba tillsammans utifrån det. 
• Ta barn på allvar och stärk barns inflytande, egenmakt och självkänsla
• Visa att vi bryr oss (och genuint göra det), försöka förstå hur barn faktiskt har det, tro på barn och visa att vi försöker förändra
• Göra tillsammans och skapa en framtid för barn att tro på
• Fatta att det kräver mer resurser och framförallt en omfördelning av resurser. 
• Gratis frukost på alla skolor, gratis mellanmål och kvällsmål på alla mötesplatser
• Synliggörande av positiva förebilder, bilder och berättelser av eftersatta områden
• Möjliggöra jobb och extrajobb för barn och unga
• Gratis och enkla sätt för barn att ta sig till och från olika aktiviteter 
• Gratis och inkluderande mötesplatser
• En mix av olika idrotts-och kulturaktiviteter
• Närvarande trygga vuxna där barn och unga är 
• Generationsöverskridande aktiviteter
• Öppna bibliotek och andra demokratistärkande platser
• Tillgänglig ungdomsmottagning med snabbt kurativt stöd
• Läxläsning och mer anpassat stöd till fler barn 

Och såklart, stöd till barnens vuxna. Och ett tillgängligt och anpassat stöd till barn som manipulerats, utnyttjats och tvingas begå brott. 

Vill du läsa hela texten, hittar du den här: https://www.asaekman.com/barn-i-kriminalitet-avhumanisering-och-langt-fran-barnet-som-rattighetsinnehavare/

Slutsats: sätt in resurser där dom gör skillnad inte genom att sätta barn i fängelser

Den korta korta summeringen om varför det här är en så uselt dåligt idé är:

• entydig forskning säger att det kan få motsatt effekt
• merparten av remissinstanserna är negativa
• civilsamhället och alla barnrättsorganisationer säger kraftfullt absolut inte
• barn och unga som berörs säger absolut inte 
• 7 av 9 experter i utredningen säger nej
• utredningen själv säger att det finns många negativa effekter 

Ett av argumenten att sänka straffåldern, som vi hör i samtalen, är att gängen manipulerar och utnyttjar barnen och dom går längre och längre ner i åldrarna. Vad är det som hindrar att gängen nu riktar in sig på barn under 13 år? Var går gränsen? När barn som är 9, 10, 11 och 12 år manipuleras och rekryteras för att begå allvarlga brott, ska vi sänka straffåldern än mer? 

Men det finns såklart också väldigt mycket mer att säga, exempelvis hur är det tänkt att straffen ska realiseras? Vad innebär det att ha barnfängelse, hur ska barnen få tillgång till en rättvis och bra skolgång? Hur skapas ett fängelse för barn, där barn också ses som människor?

Vill också tipsa om när Maria Grahn Farley gästade Barnrättssnack och pratade bland annat om hur regeringen förvanskar barnkonventionen i sitt arbete med att argumentera vissa förslag. Och vi touchar straffåldern.

Och, det här är såklart inget jag skälv bara hittat på. Det finns ett gäng källor jag använt i den här texten.

• Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare, SOU 2025:11. Läs hela här
• Alla remissinstansers svar, dom hittar du här
• Brottsförebygande rådet, Barn och unga i kriminella nätverk. Här är den
• Barnombudsmannens rapporter om barn som frihetsberövats

 

Att granska sin organisation utifrån arbetet med barnkonventionen handlar om att hitta styrkor och utvecklingsområden, så förutsättningarna för att fler barn får sina rättigheter tillgodosedda ökar. 

Det finns många sätt att granska en verksamhet på: revision, utvärdering, tillsyn eller internkontroller. I den här texten fokuserar jag på granskning och genomlysning av barnrättsarbetet. ett systematiskt sätt att undersöka hur barnkonventionen faktiskt får genomslag i vardagen. I den här texten hittar du en slags guide, en praktisk vägledning i 7 steg. 

Gör gärna genomlysningen tillsammans med flera aktörer inom organisationen, det kommer va lättare och bli bättre! Vill du bolla frågor eller ha hjälp i arbetet? Hör av dig så bokar vi in ett möte. 

Den nationella strategin är en grund för en genomlysning

År 2010 antog riksdagen en nationell strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige (Prop, 2009/10:232). Strategin är gammal nu, men ska fortsatt va en utgångspunkt för hur offentliga aktörer ska ta tillvara och stärka barnets rättigheter och intressen i samhället. En av principerna i strategin är tydlig:

”Beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv.”

Enligt strategin förutsätter det en tydlig och aktiv styrning, använda barnkonsekvensanalyser, att offentliga aktörer systematiskt identifierar brister för att stärka barns rättigheter och levnadsvillkor. All uppföljning och granskning som görs ska ske utifrån ett barnrättsperspektiv. 

Men hur gör vi det i praktiken? Hur följer vi upp och utvärderar organisationen eller granskar verksamheten utifrån ett barnrättsperspektiv?

Vad innebär det att granska verksamheten ur ett barnrättsperspektiv?

Även om organisationens vision, verksamhetsplaner eller verksamheten i stort handlar om barnets rättigheter, så finns det rätt ofta grejer att utveckla om en tittar lite mer noggrant på barnrättsperspektivet. Det går ju som bekant inte att bli färdig med barnkonventionen. 

Det finns många olika sätt att granska och följa upp arbetet med barnkonventionen på. Revision, utvärdering, uppföljning är några. I den här guiden är fokus granskning och lite mer specifikt det jag brukar benämna som en genomlysning av barnrättsarbetet.

Granskning är ett brett begrepp som kan va en extern eller intern grej. En granskning innebär (ofta) att en systematiskt undersöker och bedömer en process, ett projekt eller en verksamhet utifrån bestämda kriterier. En granskning kan va lagstyrd, som en myndighets tillsynsarbete, hos andra är det internkontroller eller olika typer av kvalitetssäkrande. Granskningar används ofta för förbättringar och lärande.

Det finns ingen fast juridisk term eller definition av genomlysning. Men det används ofta för att beskriva en djupgående, strukturell analys av en verksamhet eller process. Det är ofta en mer helhetsorienterad granskning, snarare än en formell revision eller tillsyn. En kan göra en genomlysning exempelvis för en organisation, ett större projekt eller där en vill se verksamhetens styrkor, svagheter eller strukturer utifrån ett helhetsperspektiv.

Det går att genomföra en genomlysning helt internt, till exempel via en arbetsgrupp. Min erfarenhet är dock att det oftast når längre om en tar externt stöd. Det är lätt att bli hemmablind och om det inte finns en gedigen kompetens kring barnrättsfrågorna så bommar en ofta flera delar. Det betyder inte att nån extern måste göra hela jobbet, tvärtom är min erfarenhet att det blir det mer hållbart om det görs gemensamt. 

7 steg för att granska hur organisationen arbetar med barnkonventionen

Nu utgår jag från att ni redan bestämt syfte, avgränsning, tidsram och resurserna. Det kan låta självklart, men det här avgör om arbetet blir skarpt eller spretigt. Ni behöver ju veta vad det är ni vill, för att det ska bli bra. 

Ett vanligt misstag är att barn och unga inte involveras, varken i planering eller i arbetet. Så börja där, tillsammans med barn och unga i planeringen. 

Steg 1. Hur integreras barnkonventionen i styrdokument, budget och mål?

I det här steget handlar det om att göra en slags övergripande genomgång av implementeringen. Pratar vi om rättigheter? Har vi integrerat barnrättsperspektivet i styrningen eller finns det separata strukturer, och hur funkar dom i såna fall?

Beroende på vad det är för typ av organisation kan det ju finnas tre miljoner olika policies, strategier, handlingsplaner, riktlinjer och mål. Och sällan går det ju att titta på alla. Så gör en prio och välj några dokument som är särskilt relevanta utifrån syftet med er genomlysning.

Det räcker inte att det bara står att styrdokumenten utgår från barnkonventionen, eller att konventionens huvudprinciper radas upp. Det handlar om att analysera hur barnrättsperspektivet är integrerat i styrningen.

Några exempel på frågor:

• Pratar vi om rättigheter och skyldigheter? Hur då?
• Är det ett rättighetsbaserat språk?
• Hur konkretiseras barnrättsperspektivet i relation till organisationen och verksamheterna?
• Hur har barn involverats i framtagandet? Och vad har dom uttryckt?
• På vilket sätt synliggörs och beskrivs barn och unga? 
• Vilken barnsyn förmedlas?

När det kommer till mål så är det lite samma där. 

• Är det mål som rör barnets rättigheter?
• För vem och vilka barn kommer målen göra skillnad?
• Är målen baserade på statistik om barn och ungas levnadsvillkor?
• Hur har barn involverats i framtagandet? Och vad har dom uttryckt?

Ytterligare en aspekt här är ju att titta på budget och resursfördelning. Har ni riktigt mycket tid, så gör en djupdykning även här. Men om ni inte har det, kolla om det finns avsatta resurser, vilka är dessa och följer dom prioriteringarna? Är det möjligt att genomföra det ni tänkt med dom avsatta resurserna? Och, tänk just barnrättsperspektiv och inte generellt ”grejer riktat mot barn och familj”.

Steg 2. Barns egna perspektiv är avgörande för genomlysningen 

Det är bara barn och unga som kan svara på om rättigheterna tillgodoses eller inte. Såklart kan vi vuxna berätta om en verksamhet eller hur vi arbetar med exempelvis inflytandefrågor, att det finns ett ungdomsråd eller ett ungdomsfullmäktige. Men det är ju bara unga själva som kan svara på om dom känner till det, om dom har tillträde, om dom känner sig välkomna, lyssnade på, om dom får det stödet som dom har rätt till och om dom själva upplever att dom kan påverka. 

Om genomlysningen handlar om ungdomsmottagningen, så måste vi ju kolla med unga om dom vet att den finns, om dom hittar dit, om öppettiderna synkar med deras vardag och liv, hur känslan är i lokalerna, om dom känner tillit och får det stödet som dom behöver osv osv. Då räcker det ju inte att vi har beskrivit att vi har en ungdomsmottagning med en viss budget, att det är fysiskt tillgängliga lokaler på ett visst antal kvadratmeter eller att ungdomsmottagningen bemannas av si och så många tjänster. Om majoriteten av barn och unga inte vågar gå dit kan vi då säga att vi har gjort tillräckligt då?

Några exempel på frågor att ta upp med barn och unga

• Känner dom till verksamheten? Hur kan en nå den?
• Vilka är det som brukar komma dit? 
• Hur känns det att möta organisationen, verksamheten eller personalen? 
• Vad är det som är bra och dåligt med just den här organisationen eller verksamheten?
• Vet barn och unga om vilka rättigheter dom har i den specifika verksamheten? 
• Kan dom använda sig av just dom rättigheterna? 
• Vad känner barn och unga till att dom kan göra om rättigheterna kränks? 
• Kan dom få upprättelse när nåt gått fel?

Det är förvånansvärt vanligt att en missar det här steget. Faktiskt mer vanligt att det missas än att barn och unga involveras. Och när barn och unga involveras så behöver vi tänka ett par varv extra så inte formen för deltagandet är på vuxnas villkor, att vi inte ställer tillräckligt eller rätt frågor och därför missar djupare insikter. Därför kan det va värt att vara fler i en arbetsgrupp som ser till att det blir en barnrättsbaserad process eller ta extern hjälp. 

Vilka barn och unga ni ska prata med beror såklart på hur omfattande er genomlysning ska va, och vilken typ av verksamhet det är. För vissa kommer det va det viktigaste att veta hur barn och unga idag upplever verksamheten eller stödet, det vill säga dom som redan är i kontakt med er. Men för vissa andra handlar det om att nå dom som inte kommer till er. Och för ytterligare några kommer det va en kombo. Vilka beror på. 

Oavsett sättet vi frågar måste vi bära med oss att vi vuxna alltid har makt, på bekostnad av barn och ungas inflytande. Vi måste anstränga oss plenty för att skapa trygga former för att inhämta barns kunskaper, åsikter och erfarenheter. Det måste va en barnrättsbaserad inflytandeprocess helt enkelt. 

Att lyssna på barn och unga är inte ett tillägg till en genomlysning, det är en avgörande del. Utan barns egna perspektiv riskerar vi att få en bild som speglar vuxnas perspektiv, inte barns verklighet.

Steg 3. Rutiner och arbetssätt. Hur ser det ut i med barnrättsperspektivet i praktiken?

Vilka arbetssätt och rutiner finns? Vad finns på papper? 

Att styrdokument, riktlinjer och mål pekar i en viss riktning betyder inte automatiskt att rutiner och arbetssätt i praktiken följer barnrättsperspektivet. Exempelvis så kanske det finns ett politiskt beslut att det ska göras prövningar av barnets bästa eller barnkonsekvensanalyser i alla beslut. Då måste det ju också finnas kunskap, tid och stöd för att göra just det. Och en mottaglighet för att ta omhand det som framkommer. 

Här är det bra att tänka utifrån grundprinciperna och ställa frågor kring det. Exempelvis: 

• Hur jobbar ni med icke-diskriminering och alls lika värde? Vilka barn möter ni, vilka barn möter ni inte? Vilka barn behöver stöd och vilka barn får stöd? 
• Hur jobbar ni med prövningar av barnets bästa? I vilka sammanhang gör ni det och när gör ni det inte? Vad innehåller prövningarna? Hur tas kunskapen från dom omhand och hur följs dom upp?
• Hur säkerställer ni ett helhetsperspektiv på barnet i verksamheterna? Vilket utrymme har barnets rättigheter i samverkan? 
• Hur jobbar ni med barns delaktighet och inflytande? Vilka strukturer, forum och metoder finns för det? 

Frågorna behöver såklart anpassas utifrån syftet och vilken verksamhet det handlar om. Det viktiga är ju att kunna få en bild av hur medarbetarna upplever att barnrättsperspektivet har integrerats? Vilka bra grejer görs, vilka grejer saknas eller kan bli bättre? Vad krävs för att ta nästa steg? 

Det är lätt att ställa lite för enkla eller generiska frågor som det är lätt att ”svara bra på”. Det kräver  kunskap om barnrättsperspektivet i praktiken för att kunna ställa följdfrågor som ser strukturer och kan avslöja luckor. Vi vill inte ha svar som låter bra på papper men inte håller i praktiken. Även här är det bra om ni är flera som kollar frågor, intervjuar och analyserar svaren. Eller ta extern hjälp för det. 

Steg 4 Barnsynen. Ser vi barnet som rättighetsinnehavare hela vägen?

Hur vi hittar barnsynen är supersvårt. Synen på barn är ju både individuell, verksamhetsmässig och samhällsstyrd. Och även om fokus ska va organisationens barnsyn, så kommer ju den individuella ändå spela in och påverka hur barnkonventionen omsätts i praktiken. Så det behöver en bära med sig. 

Vi måste komma ihåg att barnsynen är avgörande för om barn ska få tillgång till och kunna använda sig av sina rättigheter. Därför kan vi inte hoppa över det här steget. 

Vi kan exempelvis ha skapat ett toppenbra barnråd, där rektorn på förskolan träffar alla barnen med kontinuitet, barnen får förberedelser och det sker återkoppling. Men om rektorn väljer ut dom frågor som hen ser som viktiga och inte skapar utrymme för barnens egna frågor, tankar och funderingar så kommer rektorns syn på barn att begränsa deltagandet och inflytandet. Detta trots att det enligt rutinen kan se bra ut på papper. 

Ett par frågor att fundera på

• Vad har verksamheten eller organisationen uttalat? 
• Finns det en formulerad barnsyn? 
• Vilka bestämmelser har ni kring begreppet barn, vilka andra sätt ni benämner och beskriver dom ni möter?

En fråga som jag tycker kan synliggöra en del är - i vilka frågor eller områden har barn inte inflytande hos er och varför? Vilka frågor eller områden är det som barn absolut inte ska ha inflytande kring hos er?

Vill en djupdyka lite mer går det såklart att observera i verksamheten eller på möten. Att vara med, observera och dokumentera. Och har ni möten där barn, unga och vuxna möts kan ni ju också göra lite mer omfattande maktanalyser. 

Steg 5. Gör en barnrättslig analys, identifiera luckor och utvecklingsområden

När vi nu kollat på en del grejer kan vi se hur det är med kunskaperna om barn och unga och barnets rättigheter, om och hur barnkonventionen omsätts i det vardagliga jobbet, hur barn och unga upplever verksamheten och tillgången till sina rättigheter plus lite annat gött.

Vad är det som synts hittills? Om ni summerar varje punkt, vilka insikter har ni fått? Vad är det positiva? Vad kan utvecklas? Vad är viktigt att jobba vidare med?

Jag upplever ofta att svårigheten för många är att förstå det konventionen kräver, det vill säga att vi kanske upplever att våra styrdokument är bra, vi gör barnkonsekvensanalyser och det finns ett ungdomsråd i organisationen. Och därför tänker vi att vi lever upp till barnkonventionen. Men det handlar mycket om att översätta konventionens krav till praktiska aktiviteter och prioriteringar. Vi vill inte fastna i övergripande formuleringar utan konkreta saker att jobba vidare med, så fler barn får tillgång till och kan använda sig av sina rättigheter.

Titta på kraven som barnkonventionen ställer på verksamheten, vad av det finns idag och vad saknas? Utgå från artiklarna och titta på det barn och unga uttryckt. Vilken blir den samlade bilden?

Det handlar om att titta på dom resultaten ni fått av stegen innan utifrån barnrättsperspektivet. En kan tänka sig att en kan dela upp det i dom här kategorierna: (eller på nåt annat sätt ni tycker funkar)

• Positiva saker. Det vi helt enkelt vill fortsätta med, saker som vi gör bra och som funkar. Här får barn sina rättigheter tillgodosedda. 
• Negativa saker. Det som inte funkar, saker vi måste sluta med. Här får inte barn sina rättigheter tillgodosedda, rättigheterna kränks. 
• Utvecklingsområden. Saker vi ser som kan utvecklas eller byggas vidare på, grejer som har potential eller saker vi behöver göra bättre. Här får vissa barn sina rättigheter eller några av rättigheterna tillgodoses eller är på god väg att göra det. 
• Risker. Saker som idag inte är negativa, men det kan hamna där om vi inte gör nåt åt det. Här får vissa barn sina rättigheter tillgodosedda, men det kan vända till att rättigheterna kränks eller att det bara är vissa barn som kommer få tillgång till rättigheterna om vi inte gör nåt. 

När vi summerat insikterna har vi ett bra underlag för nästa steg, att göra det tillsammans med barn och unga. 

Steg 6. Barn och ungas egna analys, prioriteringar och lösningar

Det här är också ett vanligt steg att skippa. Men då missar vi också en viktig del, vi som vuxna kanske ser vissa moment i analysen och konstaterar att det finns en utmaning som vi har en lösning på. Men vår lösning behöver ju inte alls va den bästa. Vi ser ju förmodligen inte utmaningarna på samma sätt heller. Därför är det här momentet ett tillsammansjobb. 

Vad upplever barn och unga är:

• dom stora utmaningarna
• viktigt att bibehålla 
• det mest angelägna att jobba vidare med
• lösningarna eller riktning mot lösningar

Som på tidigare steg, se till att det är en barnrättsbaserad process. Det måste va tryggt, inkluderande och säkert för barn och unga att delta. 

Steg 7.  Prioritera och agera. Från rekommendation till förändring

När vi jobbat tillsammans med barn och unga och tittat på analysen så kommer vi ju ha ett gäng olika rekommendationer eller områden att jobba med. Det är sällan vi har utrymme att göra allt och det blir sällan bra om vi försöker göra allt exakt samtidigt. Vi behöver prioritera. 

Det är otroligt viktigt att ni har med nån, några eller alla av dom prioriteringar som barn och unga lyft. Det kanske låter som självklarheter, men alltför ofta berättar barn och unga att dom deltagit i ett arbete och delat sina tankar och erfarenheter och sen gör vuxna precis som vanligt ändå, och inget händer. 

Det är ingen idé att involvera barn och unga om ni tänker skita i det dom uttrycker. 

Men. Prioriteringen då. Det kan en såklart göra på massa olika sätt. En kan dela upp det i förändringar på kort och lång sikt. Eller vad som kräver liten eller stor insats av er. Poängen är att det är förändringar som på olika sätt ska leda till att ni gör skillnad för barn. 

Sen hur ni tar omhand rekommendationerna, om ni gör en handlingsplan, sätter upp mål för arbete eller delegerar arbetet till olika personer är såklart upp till er. Huvudsaken är att ni gör, det ska liksom inte bara hamna i en rapport och sen inget mer. 

Sen behöver du och ni såklart jobba på rekommendationerna och göra samma grej igen efter ett tag och se om och hur det blivit bättre!

Redo att göra en genomlysning?

En genomlysning är både en bra start och ett sätt att få syn på saker när en jobbat ett tag. Det viktiga är ju att en tar omhand det som framkommer, att vi jobbar vidare. 

Jag har hjälpt flera organisationer att se mönster, hitta luckor, synliggöra det positiva arbetet och tillsammans med barn och unga hittat lösningar framåt. Senast var det i ett uppdrag för Stiftelsen Läxhjälpen som resulterade i 5 konkreta rekommendationer att arbeta vidare med och därtill ett antal områden för utveckling utifrån 7 specifika artiklar i konventionen som är aktuella för organisationen. 

Vill du göra en genomlysning och behöver hjälp med genomförandet? Eller är du mitt uppe i det och vill ha ett bollplank? Då tycker jag vi ska snackas! (Boka möte med mig här)

Du kan såklart också hitta mer info och hjälp i arbetet med barnkonventionen på min sida. Jag har exempelvis skrivit både om förutsättningar för implementering och 10 steg i arbetet med barnkonventionen. Dom hittar du här:

• 10 steg i arbetet med barnkonventionen
• Implementering barnkonventionen - vilka förutsättningar behövs? 

I podden Barnrättssnack har vi pratat om revision som granskning.  Vi pratade om när Riksrevisionen granskade implementeringen av barnkonventionen på skolområdet. Vi har också ett avsnitt där vi tar upp dom rekommendationer Sverige fick när vi senast granskades av FN:s barnrättskommitté. Här hittar du avsnitten.

När vi i Sverige pratar om viktiga historiska personer för främjandet av barnets rättigheter är det främst tre personer som nämns; Eglantyne Jebb, Janusz Korczak och Ellen Key.

Ellen Key va en av de mest inflytelserika tänkarna kring barns utbildning i Sverige. Den här texten ger försöker ge en bred bild av hennes idéer, både de progressiva och de djupt problematiska.

Vem va Ellen Key?

Ellen Key blev världsberömd med boken Barnets århundrade, en bok som förespråkade ett agaförbud, avskaffande av betyg i skolan och menade att det inte finns oäkta barn snarare oäkta föräldrar. Boken utkom år 1900 och finns idag översatt på ett 40-tal språk. 

Ellen Key va författare, pacifist, humanist, pedagog, förespråkare för kvinnors rösträtt och vad många kallade en europeisk intellektuell. Hon hade åsikter om väldigt mycket och uttryckte dom! Hon tog avstånd från kristendomen, tyckte att skilsmässa är bra, att människor skulle ha rätt att välja kremering och att människans bildning måste stå i fokus. 

En kort biografi - Uppväxt, lärarjobb, resor och Ellen Keys Strand

Ellen Key föddes 1849 och växte upp i ett välbärgat, politiskt hem på en herrgård utanför Västervik, med pappa som riksdagsman och mamma som grevinna. I vuxen ålder flyttade hon till Stockholm va sekreterare för sin pappa och skrev en hel del politiska tal åt honom, jobbade som lärare och startade en skola tillsammans med Anna Withlock. Skolan presenterade en helt ny pedagogik som bröt mot den auktoritära pedagogiken som då va dominerande. Åren i Stockholm blev en viktig del i formandet av hennes ideologi och pedagogik, som sen kom till uttryck i Barnets århundrade. 

Ellen Key lyfts ofta fram som en barnrättskämpe och progressiv pedagog för att hon faktiskt talade om barns rättigheter i en tid där barnet inte va prio. Hon menade att barn har rättigheter och ska inte agas eller tvingas till arbete. Barnet är skyddsvärt och borde därför kunna välja sina föräldrar. Hon pratade också om att förändra arvsrätten, alla barn skulle få samma rätt till arv och socialt erkännande. Hon kritiserade kristendomen och menade att det inte fanns några oäkta barn, däremot oäkta föräldrar. 

Key ansåg att genom utbildning skulle inte bara individen utvecklas, även samhälleliga problem skulle lösas. Utbildning och uppfostran sågs som lösningar på sociala och politiska problem.

Efter att ha rest runt i Europa och föreläst åker hon i början av 1900-talet hem för att bygga sitt hem, Strand. Där tar hon emot kvinnor, kulturfolk och skriver sina böcker. Hon grundar en stiftelse som ska sköta om huset och verksamheten efter hennes död. Ellen Keys Strand är bevarat som hon efterlämnade huset, med inventarier och ett bibliotek som berättar om hennes liv, vänner och idévärld.

Ellen Key dog 75 år gammal den 26 april 1926. Hennes död uppmärksammades i den internationella pressen, i hela Europa, i USA, Japan och Korea. Hon har fått ett flertal platser, skolor och byggnader uppkallade efter sig.  

Barnets rätt till utbildning - Ellen Keys pedagogiska idéer

Det är framförallt hennes syn utbildning som fått genomslag och som gjort att många lyfter fram Ellen Key till en viktig historisk barnrättsperson.

Key va otroligt kritisk till den svenska skolan, hon pratade om själamorden i skolorna. Key ville att barnen skulle bli självständiga individer, utforska nya kunskaper på egen hand och kunna ta ställning till problem och lösa dom på egen hand. Med stöd från vuxna om det behövdes. Men läraren skulle inte lära ut kunskap utan lära barnet att själv hitta den.

Hon ville avskaffa det hon kallade för strykpedagogiken, där lärare uppfostrade och bestraffade barn genom våld. Hon beskrev barnet som en växt som behövde kärlek, frihet och näring för att utveckla sina anlag och sin personlighet. Därför skulle läraren lämna barnet i fred och inte ingripa mer än nödvändigt. Och definitivt inte använda våld. Skolan ska utveckla barnets personlighet istället för att uppfostra en välartad, lydig massa - det hon menade va dominerande för pedagogiken då. 

Ett av hennes kanske mest kända citat är ”Bildning – är det som är kvar, när vi glömt det vi lärt oss”. Och det summerar en hel del av hennes åsikter om utbildningen. Citatet finns i många varianter och såhär står det i Barnets århundrade: 

”Men bildning är lyckligtvis icke blott kunskap om fakta, utan enligt en ypperlig paradox: det, som är kvar, sedan vi glömt allt, vad vi lärt”

Ellen Key

Skolan som plats för barnets personlighet och frihet

ialogpedagogik där lärandet sker i samtal och samspel. Det handlade om kärleksfulla möten, omsorg och rättvisa. Key ville att leken, fantasin, sagan, musik och konst skulle få mer utrymme i utbildningen. Varje skola skulle ha en egen trädgård där barnen kunde odla och det största, vackraste och viktigaste lärrummet skulle vara biblioteket.

I hennes skola fanns varken betyg eller examen. Betyg och examen leder till fjäsk, osjälvständighet och en snuttifiering av skoldagen. Key menade att betyg gör att barn lär sig för att dom måste, inte för att dom själva vill eller för att det är roligt. Den auktoritära skolan, där barnen tvingas vara från tidig ålder gör barnen till fyrkantiga tegelstenar. 

Läraren va viktig, men inte som auktoritär. Läraryrket va för dom som såg det som ett kall. 

”Den patenterade pedagogiken skall vika för den individuella och endast den, som genom natur och högkultur kan leka med barn, leva med barn, lära av barn, längtar efter barn skall kunna bli anställd i en skola, för att där själv dana sin personliga ” metod ”. Anställda blir dess lärare, endast efter ett provår, varefter, ej blott, den prövningsnämnd, som hela året, följt undervisningen, utan även barnen uttalat sina omdömen. Man kan ej tillmäta dessa senare ett absolut värde, men ett mycket högt. Ty barnets instinkt, utväljer med förvånande ofelbarhet, det yppersta. Vad är det för barnet det yppersta? Goethe har svarat: Höchstes Glück det Erdenkinder, ist nur die Persönlichkeit!”

Hon menade att vuxna och lärare inte ska följa en stel pedagogisk modell, utan vara autentiska, personliga individer som verkligen vill vara med barn, och som barnen själva känner förtroende för. Det är barnens känsla för autenticitet och personlighet som avgör vem som är en bra lärare,  inte en utbildning eller en metod. Det viktigaste en vuxen kan ge barn är en levande, äkta och stark personlighet, en förebild, inte bara kunskap eller metoder.

En ny pedagogik med barnet i fokus 

Ellen Key drömde om ett pedagogiskt vetenskapligt institut i Sverige och en skola och uppfostran som byggde på objektiva sanningar grundad i vetenskap. Utbildningens grund måste va att respektera barnets individuella egenart och frihet, menade hon. Och målet med pedagogiken skulle va att uppfostra en ny förädlad människa som skulle förbättra samhället och mänskligheten. 

Fler saker hon önskade för barnen i skolan:

• Skolan ska va för alla barn, och inte separata skolor för killar och tjejer. Samskolor va grejen. 
• Indelningar i årskurser är stelbent och ett hinder för barns egna utveckling. Barn är unika egna personer och bör därför ha mer individuella planer och sätt att arbeta. 
• Skolan bör följa årstiderna, så att teman och ämnen anpassas efter naturen och säsongen. 
• Barn ska börja skolan först vid 9-10 års ålder. 
• Fantasi, lek, sagor, berättande och levande innehåll måste lyftas fram och ha en naturlig och viktig plats i utbildningen. 
• Dom läromedel och böcker som finns måste va roligare, mer varierade och inte likadana. 
• Små klasser är viktigt för att varje barn ska ges utrymme att utvecklas. Max 12 personer i varje klass. 
• Barn borde få ett års paus nån gång under skoltiden, skolan är väldigt lång. Barnen behöver paus, återhämtning och utveckling i en sån paus.  
• Det ska inte va lektioner på ett visst antal minuter. Skolan bör organiseras i temaperioder där barnen fördjupar sig i ett ämne i taget. 
• Barnen ska delta i bedömandet av lärarna
• Språket är väldigt viktigt, men grammatik oviktigt. Det är viktigare att kunna kommunicera. Grammatik tenderar att kväva språkglädjen. 

”Tiden ropar efter ” personligheter ”. Men den skall ropa förgäves, till dess, vi låta barnen, leva och lära som personligheter; låta dem hava en egen vilja, låta dem tänka egna tankar, arbeta sig till egna kunskaper, bilda sig egna omdömen; till dess vi, med ett ord, upphöra att i skolorna mörda de ämnen till personligheter, dem vi sedan förgäves skola, vänta oss att finna i livet”

Några år efter Barnets århundrade hade publicerats fick hon frågan av en tysk dagstidning vad hon skulle göra om kvinnor fick rösträtt och kom till makten. Hennes svar översattes och publicerades i Aftonbladet: 

”Om jag komme till makten, skulle jag - med några undantag - tillintetgöra alla skolor. Jag skulle låta en hel generation af barn löpa fritt omkring, för att alldeles befriade från det nuvarande eländets tradition, uppfostra en ny generation af föräldrar och lärare och så uppfostra den, att den genom sin verksamhet skulle skapa en ny mänsklighet!” 

Ellen Key inspirerade världen 

Ellen Key påverkade synen på barn och pedagogik inte bara i Sverige utan också internationellt. Hennes sätt att lyfta det individuella barnet i utbildningen påverkade samtida pedagoger, exempelvis Maria Montessori och Rudolf Steiner. Både Montessori- och Waldorfpedagogiken, anses ha påverkats starkt av Ellen Key. 

Under en slags luffarresa som en del av ett reportage för Vimmerby Tidning, besökte Astrid Lindgren Ellen Keys strand, utan bokad tid. Astrid Lindgren gjorde tillsammans med fem kompisar en sommarvandring genom Småland och Östergötland och rapporterade som resebrev till tidningen. Sällskapet bestämde sig för att vandra till det då ganska mytomspunna Strand. 

Inte helt förtjust klev Ellen Key ut på altanen och ropade vad vill flickorna? I samma veva flög dörren upp och en stor sankt bernadshund rusar ut och biter en av tjejerna i benet. 

Det blir nån slags kalabalik och hushållerskan, Malin, släpper in flickorna i hallen och plåstrar om tjejen och benet. Key kommer ner oklädd och ber Astrid knäppa hennes underkjol. De får sedan se både trädgården och hemmet. Där inne på Strand, ser Astrid en väggbonad med texten: Denna dagen ett liv. 

Den som kan sin Astrid Lindgren kan ana inspirationen till Vi på Saltkråkan. 

Efteråt skrev Astrid såhär i Vimmerby tidning: 

”En fruktansvärd S:t bernadshund kom utrusande och grep ett stadigt tag i ett av våra tolv ben. (Ägarinnan till nämnda ben går nu omkring och omtalar stolt, att hon blivit biten av Ellen Keys hund.) Ellen Keys goda hjärta rördes, och till tröst och belöning fick vi också bese Strand invändigt. Det var en högtid! Ett vackrare hem från man leta efter” 

Astrid Lindgren

Ellen Keys idéer och tankar, framförallt om pedagogiken lyfte fokus på barnet och influerade många många personer under många år. Och många än idag. 

Synen på våld och uppfostran

Ellen Key såg barnet som en människa och menade att vuxna måste lära sig att respektera barnet och hens kropp. Hon va emot tvångsarbete för barn och mot vuxnas våld mot barn. Hon menade att aga bara är av ondo och skapar skam hos barnet. Våld som bestraffning skulle bara ”öka brutaliteten eller fegheten hos den straffade” 

Key uttryckte att vuxna måste lära sig att respektera barns integritet och vände sig emot vuxna som visade upp sina barn som nåt slags utställningsföremål, eller de som kramade barn som aldrig bett om det eller som kanske värjde sig. Samtidigt uttryckte hon att den dagen ett barn kan minnas ett slag ska det upphöra och att en tvååring kan daskas till som en kroppslig tillrättavisning. Hon förespråkade att barnet kunde förlora sin rörelsefrihet som en lärdom (det vi idag skulle kalla time-out) som ett lärande eller en slags bestraffning för ett visst beteende. 

Så, även om hon pratade om barnets rätt att slippa våld, så fanns det ändå där. I grunden ville hon få vuxna att komma närmre barnet och möjliggöra barnet att utvecklas till sin egna unika person. 

”Att även människor, vilka i andra avseenden äro tänkande och känsliga, alltjämt försvara stryket, beror på att de flesta uppfostrare sakna det mest elementära villkoret för sin uppgift: det att alltid ha sin egen barndoms känslor och intryck närvarande vid varje ingrepp i ett barns tillvaro. Att ej minnas hur man själv kände som barn, att uppfatta barnets känslor från sin egen nuvarande synpunkt på tingen - detta är ej blott det mest vanliga, utan det mest farliga av de otaliga misstagen vid barns behandling” 

Barnsynen enligt Ellen Key – barnet som individ och människa

Ellen Key såg barnet som en människa, hon menade att utgångspunkten vid ett barns uppfostran till en social människa är att behandla barnet just så, som en social människa. Vuxna ska stärka barnets mod att bli en individuell människa. Var och en ska utveckla sin individualitet utan att kränka andra. 

I hennes samtid sågs barn ofta som ofullständiga vuxna, barn behövde formas och lära sig att lyda. Barnet va underordnat familjen. Likaså va disciplin, lydnad och plikt centrala värden. Modern och skolan skulle fostra samhällsnyttiga individer genom auktoritet, rutiner och faktaöverföring. Key pratade mycket om moral och etik, nåt som skulle utvecklas inifrån individen självt, inte nåt som påtvingas utifrån. Samtiden byggde sin moraliska fostran på skam, synd och lydnad. 

Även om en ju kan se att även Keys tankar handlar rätt mycket om att barnet ska bli någon, snarare än den barnet är idag så fanns en respekt för barnet som människa. Hennes åsikt va i stort att barn ska bemötas lika hövligt som vuxna, barn ska inte befallas att lära sig eller förstå sin omvärld. Vuxna ska agera förebilder. 

Därför ska barnet inte tvingas att uttrycka ånger eller be om förlåtelse om hen gjort fel. Det tvånget kommer bara leda till hyckleri menade hon, barnet ska förstå och lära sig om moral genom sitt eget utforskande och genom vuxna som förebilder. 

Såhär skrev hon i Barnets århundrade: 

”…blott den, som kan leka med barn, också är i stånd att lära dem något. Att själv varda såsom barn är det första villkoret att uppfostra barn. Men detta innebär icke en låtsad barnsligt, en pjollrande nedlåtenhet, den barnet en genast genomskådar och djupt avskyr. Det betyder att man låter sig gripas av barnet lika helt och enfaldigt som detta själv gripes av tillvaron; att man verkligen behandlar barnet som en like, det vill säga visar det samma försynthet, finkänslighet och förtroende som man visar en vuxen. Det betyder att man icke påverkar barnet, genom att kräva vad man själv ville att barnet skulle vara, utan att man påverkar det genom intrycket av att man själv är. Det betyder att man icke möter barnet med list eller våld utan med dess eget allvar och dess egen ärlighet”

Ideologi och tankar som strider mot barnets rättigheter  - eugenik och rasbiologi

Det går inte att prata om Ellen Key utan att lyfta att det samtidigt fanns tankar som inte alls passar en person som pratar humanism, moral och barns rättigheter. Key förespråkade att Sverige skulle satsa på ett rasbiologiskt institut och att vissa grupper av människor skulle förbjudas att bli föräldrar.

Det kallades inte för rasbiologi på den tiden, utan eugenik. Det handlade om att forma en ny mänsklighet med hjälp av pedagogik och eugenik. En kan tänka att det borde varit detta som gjorde henne kontroversiell och stötte på motstånd. Men inte alls. Det här var en vanlig idé i hennes samtid och sågs som tecken på ett modernt och progressivt samhälle. Det ansågs va vetenskapliga och samhällsviktiga idéer. 

Ellen Key önskade att inget barn skulle behöva växa upp i en djupt disharmonisk familj. Hon hade i grunden en optimistisk syn på människans utveckling som innebar att individens utveckling kommer leda till altruism och medmänsklighet, men samhället måste ta ett ansvar för medborgarna i sin helhet. Hon tilltalades av tanken att människan kunde förbättras, både moraliskt, själsligt och kroppsligt. Det va en slags evolutionistiskt världsåskådning. Och den här världsförbättringen skulle ske genom att kombinera pedagogiken med eugeniken. Främjande faktorer som föräldrarnas jämlikhet, god uppfostran och ömsesidig kärlek skulle prioriteras.

Det är här hon uttrycker åsikter och ideér som står väldigt långt ifrån mänskliga rättigheter och allas lika värde. För att nå den nya människan skulle vissa individer förvägras föräldraskapet eller omhändertas om de hade ett dåligt inflytande på barnen. Hon menade att barn skulle kunna bli bestulna på sin livsduglighet och glädje på grund av föräldrarnas anlag, och att det skulle visa sig förr eller senare i livet. Staten skulle därför ingripa med hjälp av vetenskapen.

Key tyckte att alla som gifter sig ska kunna visa ett läkarintyg på att de inte bär på några 'negativa arvsanlag'. Hon förespråkade dödshjälp till gravt missbildade spädbarn av vad hon beskrev som ’barmhärtighetsskäl’. Och hon pratade om att vissa grupper inte skulle få bli föräldrar, tvångssterilisering av exempelvis kriminella, personer med alkoholism, olika könssjukdomar, epilepsi, tuberkolos med flera. Det ansågs ärfligt och då menade Key att det va bättre att några enskilda individer i varje generation led på grund av att dom förvägrades äktenskapet och föräldraskapet än att mänskligheten som helhet fallerade. 

Ellen Key använde rasbegreppet som en term för hela människosläktet. Hon trodde på olika utvecklingsstadier i olika samhällen och människogrupper. Det finns inget som tyder på att hon företrädde idén att olika människoraser stod i hierarki till varandra, snarare uttryckte hon skepsis mot rasrenhet och överlägsenhet. Key va emot imperialism och slaveri eftersom det inte va förenligt med en utvecklad moral. Men. Hon föreställde sig att det fanns kulturella, inlärda skillnader mellan olika nationer och folkgrupper och att samhället skulle sträva mot en förbättrad mänsklighet.

Ellen Key stödde öppet instiftandet av det rasbiologiska institutet. Dels genom en insändare där hon uppmanade riksdagen att fatta beslut om instiftandet och dels genom sin brevväxling med Herman Lundborg - som blev institutets företrädare. 

Idag vet vi hur nazisterna tolkade eugeniken till rasbiologi och rashygien och vad det faktiskt ledde till, förintelsen. Dom tvångssteriliseringar Herman Lundborg och det rasbiologiska institutet gjorde på framförallt kvinnor skedde många år efter Ellen Keys död. Om det skulle ha förändrat hennes syn på rasbiologi går såklart inte att veta.

Det finns inget i Keys texter som visar att hon förespråkade eugeniken för att förbättra olika rasers egenskaper eller förhindra rasdegeneration - som Lundborg menade. Hennes tankar handlade inte om en eller ett fåtal rasers ”rening”. Det handlade om förbättringen av hela människosläktet som ras där både kropp och själ va eftersträvansvärt. 

Vad gör vi med arvet?

Med nutidens blick kan vi se det som etnocentriskt, rasistiskt och funkofobiskt. Men det va inte det som motiverade Ellen Keys ställningstagande för eugeniken.

Oavsett. Vi måste ju ändå fundera på att hon å ena sidan va en tidig förespråkare av barns rättigheter, samtidigt som vissa barns liv inte va lika mycket värda. Det väcker frågor om hur vi ska förstå och förhålla oss till historiska personer. Kan vi lyfta fram det det som förändrat för barn, utan att beskriva det svåra och djupt negativa? Hur mycket av henne och hennes idéer bör vi lyfta fram? 

Ellen Keys liv och idéer fortsätter att väcka både beundran och kritik. Hon var före sin tid på många sätt, men också en del av sin tids tankemönster. Att förstå henne är att också förstå vår egen historia.

Det finns många människor som påverkat vår syn på barnet och barnets rättigheter. Ellen Key är en av dom. Eglantyne Jebb och Janusz Korczak har också varit viktiga i framväxandet av barnets rättigheter.

Vill du ha fler texter i din inkorg? Signa upp dig på Barnrättsbrevet!

Sommarlov. Ordet väcker ofta bilder av barfota fötter i gräset, glass i solen och skrattande barn. Men det är en bild som långt ifrån alla barn känner igen sig i. För många väcker sommaren snarare oro, ångest och ensamhet.

Den här texten handlar om barnens sommarlov och ditt ansvar som vuxen. Jag vill att du ska fatta att  just i sommar kan du vara skillnaden mellan ensamhet, oro och gemenskap och trygghet. 

Visst är det så att många barn har längtat länge och sprang ut från förskolan och skolan till ett sommarlov med en känsla av underbar evighetslång frihet! Med drömmar om oändlig lek, sovmorgon, glass i mängder, att bryta rutiner, slippa läxor och krav och press. 

Men, det är långt ifrån alla barn som känner dom känslorna. Väldigt många har har våndats länge och går just nu runt med ont magen, oro för hur dom ska klara av eller överleva den här evighetslånga sommaren. Rutiner och scheman som bryts, aktiviteter som pausar. En sommar med känslor av ensamhet och oro. Och för många barn är sommarlov förknippat med vuxnas alkohol, våld och fattigdom. 

När skola och fritidsaktiviteter stänger, när många av oss vuxna går på semester så stänger också barnens trygghet ner. Det gör att barn riskerar att stå ensamma utan samhällets skydd och stöd. 

Jag har ångest inför sommarlovet. Väldigt mycket ångest. Lovet är ju åtta veckor långt och jag blir fort uttråkad och jag har det inte bra hemma med min familj

Bris

Om du visste att ditt barn eller din grannes barn hade uttryckt detta. Vad hade du önskat att någon vuxen i närheten gjorde då?

Du som vuxen, oavsett om det är som förälder, granne, moster, farfar eller föreningsledaren är viktig. Du kan göra skillnad för barn i din närhet i sommar. 

Fakta: Så har barn det i Sverige idag

I Sverige lever fler än 10 miljoner människor och ungefär 2,2 miljoner är under 18 år. Alltså är ungefär tjugo procent av befolkningen barn och unga. Hur det är att vara barn i Sverige idag kan såklart bara barn och unga själva svara på. Det går givetvis inte heller att ge en enhetlig bild av hur det är att vara barn, barn är ingen homogen grupp. Barn är egna unika personer, med egna erfarenheter av att vara barn. 

Vi kan med statistik beskriva barns levnadsvillkor, men inte fånga hur enskilda barn har det. Om vi vill veta hur ett barn upplever sin vardag måste vi fråga barnet. 

Men. Det finns såklart en hel del saker vi vet om barns livsvillkor. Saker som är viktiga när vi ska fatta beslut, planera verksamheter och upptäcka barn som inte får sina rättigheter tillgodosedda. Ungefär såhär säger statistiken* om barn: 

• 75% av barnen i Sverige lever med samboende föräldrar och 20% med en ensamstående eller självstående förälder, vilket oftast är mamman. 
• Av 15-åringarna är det 66% av tjejerna och 85% av killarna som svarar att de har ett högt eller mycket högt välbefinnande 
• Andelen tjejer som håller med om påståendet ”jag tycker om mig själv” är 61% där motsvarande siffra hos killarna är 84%. 
• Barn i åldern 11–15 år som har en funktionsnedsättning eller normbrytande funktionsförmåga uppger i högre utsträckning, 52% i jämförelse med 39%, att de upplever minst två psykosomatiska besvär mer än en gång i veckan eller varje dag. 
• Vart femte barn under uppväxten levt med någon förälder med alkoholproblem. Det är 430 000 barn eller 20% av alla barn i Sverige.

*Statistiken är hämtad från första kapitlet i min bok Barnkonventionen i socialtjänsten. 

Det är också viktigt  att komma ihåg att barns levnadsvillkor är en rättighetsfråga. När livsvillkoren exkluderar barn och är hinder för att barn ska få tillgång till och kunna använda sig av sina rättigheter, så måste vi se statistiken och barns livsvillkor som en rättighetsfråga. Och det är vår skyldighet som vuxna att ha kunskap om dom hinder som finns och dom hinder som barn själva ser - och göra det vi kan för att undanröja eller minimera hindren. 

Under Barnrättsdagarna 2025 berättade Kjerstin Almqvist från Karlstad universitet att det ser ut såhär för barn i Sverige:

• 5-10% utsätts för att uppleva (bevittna) våld i hemmet
• 10-15% utsätts för våld mot dem själva
• 10-15% har en förälder med allvarlig fysisk sjukdom
• 5-10% har förälder med allvarlig psykisk ohälsa
• 3,5% har en förälder som avlider

Det här är inte bara siffror. Det är barn det handlar om. Bakom varje siffra finns ett barn som har rätt till trygghet, stöd och en meningsfull sommar.

Maskrosbarn möter unga som lever i familjer där en vuxen har ett missbruk eller psykisk sjukdom. På Maskrosbarns hemsida finns berättelser från unga själva.  En av dessa berättelser handlar om ensamheten och oron för sommaren. Ungdomen skriver bland annat: 

Sommartider betyder ännu mer alkohol. När jag känner doften av syrénbuskar förknippar jag det med min förälders fulla röst och andedräkt av rött vin. När jag rör mig på Stockholms somriga gator förknippar jag bara vägen hem med att klumpen i magen växer sig så stor att den når ända upp till halsgropen. Det enda jag vill är att styra över mitt eget sommarlov, att göra det jag vill för min egen skull och inte för min förälders. Men om jag inte finns där för henne, vem ska då finnas där? Jag rör mig närmre och närmre lägenheten, men jag känner mig bara längre och längre bort från någon form av trygg plats

Maskrosbarn

Läs hela texten, och de andra berättelserna här.

Barn i ekonomisk fattigdom

Rädda Barnen har i många år följt hur barnfattigdomen i sverige har förändrats. Den senaste barnfattigdomsrapporten innehåller statistik fram till år 2019, precis innan pandemin. Att leva en längre tid i en familj i fattigdom får stora och direkta konsekvenser för barnen och det hindrar barns möjligheter till utveckling och att delta i samhället. Men det påverkar också barns förväntningar på framtiden och sin egen plats i samhället.

9% av barnen i Sverige levde år 2019 i familjer som antingen låg under riksnormen för låg inkomststandard eller hade beviljats försörjningsstöd. Totalt sett va det 196 000 barn som levde i familjer som inte får ekonomin att gå ihop, där en helt enkelt inte har råd med det mest nödvändiga. 

Men det är inte alla barn i Sverige som ingår i siffrorna. Det är dom hushåll med barn där den/dom vuxna varit folkbokförda i Sverige under hela 2019. Därför ingår inte barn som sökt asyl eller barn som saknar papper för att vistas i Sverige. Det går heller inte att identifiera barn i familjer där dom vuxna är skuldsatta och har löneutmätning. Totalt sett är det 8.5% av barnen i Sverige som lever i ett hushåll där det pågår löneutmätning. 

• 9% av barnen lever i ekonomisk fattigdom
• 20% av barnen med utländsk bakgrund lever i ekonomisk fattigdom

Barn vet mer om familjens ekonomiska situation än många vuxna tror. Och barnen hittar ofta olika strategier för att hantera situationen. Det kan vara allt från att inte be om pengar eller att va med på olika aktiviteter, låtsas inte tycka om en fritidsaktivitet, försöka bidra till familjen ekonomi genom extrajobb. 

Rädda Barnen släppte en rapport med fokus på barns perspektiv på fattigdom, den ger viktiga insikter om hur det är att vara barn och leva i en familj och samhälle där ekonomi spelar roll. 

Alltså, när man ser typ sina föräldrar ledsna man kommer märka ändå, man märker av det.
Det påverkar en jättemycket, speciellt relationen när man tänker på hur ledsen din mamma var. Man vill bara typ gå ut och jobba

Rädda Barnen

Och sammantaget så kan det leda till känslan av att inte få vara med, att inte tillhöra, att känna ett utanförskap. 

”Om dom märker att du inte kommer, alltså du kanske inte vill vara öppen med att du har problem ekonomiskt. Alltså, jag kan inte komma på bio, jag kan inte följa med. Om dom märker att du hela tiden säger nej, om dom märker det, då kommer dom sluta fråga. Dom kommer inte ens fråga om du vill gå ut och hänga för dom vet att du kommer säga nej”

Du hittar rapporten här Missing out. Barns och ungas erfarenheter av ekonomiska svårigheter  

Barn som anhöriga

Barn påverkas av sin familjekontext, hur dom vuxna mår och har det. Under Barnrättsdagarna 2024 va temat barn som anhöriga, och då lyfte Socialstyrelsen följande: 

• 20% av barnen växer upp med en förälder med alkoholproblematik
• 8% av barnen har en förälder som sjukhusvistats för allvarligt beroende eller psykisk ohälsa
• 6% av barnen har förälder med cancersjukdom
• 3% av barnen mister en förälder före sin 18-årsdag
• 27% av barnen försöker få en förälder att må bättre
• 15% av barnen avlastar sin förälder genom att inte be om hjälp med skolarbete och läxor

Carolina Jernbro, Karlstad Universitet och Stiftelsen Allmänna Barnhuset pratade om en nationell kartläggning om våldsutsatthet bland barn som växer upp med föräldrar med missbruk, psykisk sjukdom eller med föräldrar som begått brott. Kartläggningen genomfördes under 2022 (du hittar den här. ) och visar följande: 

• 16% av barnen lever med vuxna med en eller flera svårigheter 
• 8% av barnen lever med vuxen med psykisk sjukdom
• 7% av barnen lever med vuxen med alkoholproblem
• 3% av barnen lever med vuxen med narkotikaanvändning 
• 3% av barnen lever med vuxen som har försök att ta sitt liv eller tagit sitt liv
• 3% av barnen lever med vuxen som blivit dömd för brott flera gånger

Barn i ensamhet

Det finns barn som lever i ensamhet. Som inte har kompisar eller släkt att leka och hänga med. Barn som känner sig isolerade och ensamma. Barnet kanske har haft kompisar men inte längre får va med. Kanske har dom vuxna skiljt sig och en flytt eller skolbyte har förändrat sammanhanget för barnet. Barn kan också uppleva att ingen förstår eller bryr sig, även när det finns människor i barnets liv. Det i sig kan skapa en ensamhet. 

Känslan av att vara ensam eller att ingen förstår kan också skapa känslor av skam, att ingen vill va med en. Vilket ofta kan bidra till att det är svårt för många barn att prata om sin ensamhet. 

Bris ger fem tips till dig som vuxen som vill stötta ett barn som känner sig ensamt. 

• Starta samtal och lyssna. Va lyhörd, prata om att livet förändras. Så som det är nu behöver det inte vara längre fram. Ge perspektiv och hopp!
• Visa att barnet inte är ensam. Gör nåt tillsammans, gärna ute bland andra. 
• Kolla kring dom relationer som barnet har. Finns det nån i klassen eller laget att närma sig? Prata om hur det skulle kunna gå till. 
• Uppmuntra barnet att delta i aktiviteter som exempelvis scouterna eller lagsport. Känslan av att vara en del i ett sammanhang kan vara hjälpsam
• Ta hand om dina egna känslor. Det är tufft att se sitt barn ensamt. Prata med en annan vuxen eller med Bris.

Kamratposten listade för några år sen 24 saker en kan göra själv i sommar, kolla in listan här.

Barnets rättigheter på lovet – vad säger barnkonventionen?

Konventionen är en helhet och artiklarna ska hänger ihop och kompletterar varandra. Därför är alla artiklarna viktiga för ett barn under sommarlovet. Samtidigt kan olika artiklar bli mer eller mindre relevanta beroende på sammanhang. Är det utifrån en utbildningskontext eller utifrån ett fritidsperspektiv? Är det nån som planerar ett lov? Nån som undrar om barns återhämtning? Är det barn själva som vill veta vilka rättigheter dom har på lovet?

I grunden handlar sommarlovet om vila, rekreation och återhämtning. Därför är ju artikel 31 central. Den handlar om att varje barn har rätt till lek, vila, fritid, kultur, konst att ta del av och skapa sitt samhälles kulturarv. 

Men artikel 31 behöver ses i relation till flera andra artiklar: 2, 3, 6,12, 4, 42 och 19. När vi gör det då kan vi prata om ett barnrättsbaserat sommarlov, eller att vi har ett barnrättsperspektiv på sommarlovet. 

Och typ såhär kan vi göra för att tillämpa artikel 31 i praktiken 

• Sommarlovet ska vara för alla barn
• Ingen får diskrimineras
• Alla barn får tillgång till och kan använda sig av rättigheterna under lovet 
• Barnets bästa ska synas i budget, planering, genomförande och utvärdering 
• Vi ska skapa förutsättningar för barnets utveckling 
• Lovet och aktiviteterna ska trygga och säkra
• Barn involveras i budget, planering, genomförande och utvärdering av sommarlovsaktiveter  
• Vi till det yttersta av våra resurser säkerställer rättigheterna för barn även under ett sommarlov
• Barn själva har kunskaper om vilka rättigheter dom har och vilka rättigheter dom har på just den här aktiviteten eller i den här föreningen på lovet
• Vi skyddar barn från alla former av våld i kontakten med barnet under lovet 
• Vi organiserar ett stöd som är tillgänglig för barnet under lovet 

Vad kan vuxna göra i sommar?

Jobbar du en organisation som möter barn på sommaren eller planerar för olika lovaktiviteter? Då finns det flera viktiga saker att fundera på. När vi planerar för lovet, oavsett om det handlar om aktiviteter eller vilket stöd som finns tillgängligt för barn, behöver vi ha med oss några grundläggande perspektiv.

Det handlar exempelvis om fundera på

• Vem bestämmer vad som är en bra ledighetsgrej?
• Hur jobbar vi tillsammans med barn och unga för att skapa en trygg lovaktivitet och trygga miljöer?
• Finns det ledighetsaktiviteter att göra för alla barn och unga?
• Vem har råd, att va med och ta sig dit?
• Vem får hjälp och stöd för att kunna va med?
• Vem känner sig välkommen och hemma i sammanhanget? 
• Hur samordnar vi oss med andra aktörer så det finns aktiviteter på olika tider, geografiska platser och kring olika typer av intressen? 
• Finns det extra stöd till barn som av olika skäl har det svårt hemma? 

Vill du läsa mer om att planera ett lov med barnkonventionen som grund, så rekommenderar jag att du läser Att planera ett lov med utgångspunkt i barnkonventionen.

Tips till dig som möter barn

Du är viktig som vuxen. Glöm inte det! Du behöver inte ha ett särskilt jobb eller en viss roll för att va viktig för ett barn. Du är redan viktig som vuxen. Alla kan faktiskt göra skillnad för ett barn. 

Här är några enkla och betydelsefulla sätt att finnas för ett barn i din närhet 

• Säg hej, se barnen i trappuppgången, på gården och gatan. 
• Kolla läget. Våga fråga hur barnet mår och har det. 
• Bjud in och bjud med. På middag, badet, utflykten, glassen osv 
• Visa att du bryr dig och finns där. 
• Ge hopp, och visa att barnet är inte ensam eller ensam i sin situation 
• Bekräfta barnets känslor, visa att det är ok att känna som en gör
• Va snäll. 
• Lyssna.  
• Berätta om vuxna som ger stöd. Bris, Maskrosbarn, Trygga Barnen eller Barnrättsbyrån.
• Och anmäl till socialtjänsten om du känner oro för ett barn. 

Sommaren är kanske kort för oss vuxna. Men för många barn är den lång. Du kan va viktig för ett barn i sommar.

Vill du veta mer?

Sverige är ett väldigt bra land för många barn. Men inte för alla och inte alltid.

Vill du veta mer om hur barn har det, om vad vi kan göra bättre relaterat artikel 31 så tipsar jag om en kortare text kring den kritiken Sverige fick av FN:s barnrättskommitté. Stärk barnets rätt till konst, kultur, fritid, lek! 

Vill du läsa mer specifikt om rätten till lek, så skrev jag en text inför den allra första internationella lekdagen som du hittar här.

Och såklart, det finns ett gäng avsnitt av podden Barnrättssnack där vi pratar om lov, lek och artikel 31. Ett exempel är när vi pratar om Varbergs kommuns barnfestival.

Och som alltid, det är bara att höra av dig om du vill bolla nåt, behöver hjälp eller vill snackas om barnets rättigheter. Skriv nåt här så hörs vi!

En ny dom där en mamma döms för ofredande visar att pranka barn kan vara ett brott. Om vi inte funderat på det innan, så borde domen få oss att fundera. Vad skrattar vi egentligen åt och på vems bekostnad? Domen borde väcka frågor om barns rättigheter, gränser på nätet och vad som egentligen är ett skämt. 

I mitten av april kom en viktig dom en av landets tingsrätter, en mamma dömdes för ofredande när hon prankade sitt barn på sociala medier. Och mamman dömdes dessutom att betala skadestånd till sitt barn.

Vad är ett prank och vem gör det?

Prank, eller pracital jokes är till synes oskyldiga skämt. Ofta är dom överraskande, ibland chockerande och dom bygger allt som oftast på att den som blir utsatt för skämtet inte är med, eller inte förstår skämtet förrän efteråt när de andra skrattar. 

Sedan sociala mediers intåg i världen har pranks exploderat i popularitet. Hashtags, utmaningar och trender skapar en kultur där det handlar om att fånga en reaktion och få klick, likes och visningar. En särskild kategori pranks har vuxit fram på mammakonton, familjekonton och humorkonton, vuxna som prankar sina barn. Dom kallas harmlösa och kul, men jag skulle kalla många av dom för allt annat än det.

Allt som oftast är det mammor som ska säga eller göra nåt som ska skapa en reaktion hos barnet. Och det är just denna reaktion som filmas och läggs upp på nätet. Det är barnets reaktion vi ska skratta åt, förvåning, obehag eller rädsla. Majoriteten av pranksen jag sett rör yngre barn, typ från små bebisar till 6-7 år nånting. 

När barn blir vuxnas underhållning

Den senaste trenden handlar om att en förälder säger till sitt barn ”Im so hungry I could eat a kid” eller på svenska då, ”Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta ett barn”. Och det roliga i det ska då va att se barnets reaktion.

Några andra av de trender av pranks som cirkulerat på sociala medier (tiktok och instagram framförallt) senaste åren är 

• Grinchprank i julas. Istället för tomten är det grinchen som rusar in genom dörren, eller smyger fram bakom julgranen, skrämmer och jagar barnet. Alternativt tar julklappar och springer iväg. Barnen blir rädda, skriker, gråter och springer därifrån. Och vuxna skrattar. 
• GhostPrank. Här stänger föräldern in barnet i exempelvis badrummet eller annat rum, ibland släcker den vuxne även ljuset i rummet. Barnet har telefonen där den vuxna satt igång ett filter som visar ett spöke i bakgrunden.  Barnen blir ofta rädda, springer efter den vuxna, bankar på dörren, ropar efter sin mamma och gråter. Och vuxna skrattar. 
• CheeseSliceChallenge. Barnet är oftast under 2 år, och sitter exempelvis i matstol vid matbordet och den vuxne står en bit bort och kastar en större skiva ost som ska landa i barnets ansikte. Barnen hoppar ofta till, blir väldigt förvånade och många börjar gråta. Och vuxna skrattar. 
• Poop-Prank. Den vuxne hanterar exempelvis en blöja och tar sedan på barnet, och ser till att barnet får chokladkräm på handen, men låtsas att det är bajs. Barnen blir äcklade, förvånade och ledsna. Och vuxna skrattar. 

Det finns också pranks som kommer och går med jämna mellanrum som att slå in en banan, konservburk eller liknande och ge barnet i julklapp eller present. Filma bebisar som smakar på citron, att vuxna låtsas att barnet är osynligt och den vuxne helt enkelt inte ser barnet. Och trenden som genom Jimmy Kimmel återanvänts i typ 15 år, där vuxna efter halloween säger till sina barn att dom va så hungriga och godissugna att dom åt upp allt barnets godis. Gemensamt för alla pranks är att barnets känslor av förvirring, oro eller äckel blir underhållning för vuxna. 

Och den trenden som mamman nu dömdes för, EggCrackChallenge. Den gick ut på att den vuxna skulle baka eller laga mat tillsammans med barnet och mitt i det knäcka ett rått ägg mot barnets panna. För ett år sen hade den hashtaggen 75 miljoner visningar bara på Tiktok. 

När blir ett prank ett brott?

I mitten på april i år kom domen mot den mamma som knäckte ett rått ägg mot barnets panna under en livesändning på Snapchat. Ett vanligt kul prank enligt mamman. 

Åklagaren yrkade på att mamman skulle dömas för ringa misshandel (enligt 3 kap 5§ brottsbalken), eftersom händelsen har begåtts med uppsåt och det orsakade smärta hos barnet. I andra hand menade åklagaren att det skulle vara ofredande, genom att barnet utsatts för ett ”hänsynslöst agerande vilket varit ägnat att kränka hens frid på ett kännbart sätt” 

Åklagaren ville också att mamman ska betala skadestånd till barnet om 20 000 kr exklusive ränta från när brottet begåtts (ett år tidigare).

Mamman säger att hon gjort detta, men att det inte är ett brott eftersom det inte uppstått nån smärta hos barnet och det har heller inte kränkt barnets frid på ett kännbart sätt. Och det bör därför heller inte va nåt skadestånd. 

Såhär beskriver tingsrätten händelsen: 

"Mamman och barnet bakar och plötsligt knäcker mamman ett rått ägg i pannan på barnet och mamman börjar skratta häftigt. Barnet säger ”aj” och ”gör inte så” och tar sig för pannan. Sedan ler barnet och säger att hon vill göra samma sak på mamman, vilket mamman nekar medan hon fortsätter att skratta hejdlöst. Mamman frågar sedan barnet om denne fick ont och säger förlåt. Barnet svarar dock inte på frågan”

Mamman beskriver att hon och barnet brukar sända live på sociala medier när dom gör olika pranks, just äggknäckningen va en sån grej. Och det är också en trend som många gjort med sina barn och att det va kul att pranka barnet. Det va ingen kraft i knäckningen och barnet säger aj som en vanlig reaktion, att barnet blev chockad, men det betyder inte att det gjorde ont. Barnet grät inte utan log och skrattade och ville pranka tillbaka.

Misshandel eller ofredande?

Inget samtal med barnet har gjorts i utredningen, och därför kan inte tingsrätten veta om barnet fått den smärtan ”som krävs” för att det ska va misshandel. Därför utgår tingsrätten från att det medförde ett mindre kroppsligt obehag och att det har varit hastigt övergående. Därför kan inte tingsrätten se att det är misshandel. Ofredande handlar om att fysiskt antasta eller utsätta nån för störande kontakt, hänsynslöst agerande och om det är ägnat att kränka personens frid på ett kännbart sätt. 

I korthet säger tingsrätten:

• Det va hänsynslöst
• Utan förvarning
• Det sändes live
• Det va ett intrång i barnets privata sfär
• Det är en allvarlig kränkning

Tingsrätten menar att det är hänsynslöst. Det är utan förvarning, mamman skrattar hejdlöst och det är väldigt många människor som ser det hela. Viktigt är också att det är ett barn som ska kunna känna tillit och förtroende för sin förälder i kombo med att det är ett offentligt konto med många följande. Mammans agerande har kränkt barnets frid på ett kännbart sätt och det är ett angrepp på barnets privata sfär. Därför ska mamman dömas för ofredande. 

Om skadeståndet säger tingsrätten att ersättning bara utgår när nån blivit allvarligt kränkt och när brottsliga handlingar är särskilt integritetskränkande. Och när det är lindrigt våld måste det funnits ytterligare inslag av kräkning för att det ska ses som allvarligt. 

Tingsrätten resonerar att det är en kränkning som begåtts av en förälder som barnet ska kunna känna tillit och trygghet till. Det är också en särskild integritetskränkning eftersom det hela har sänts på sociala medier och hade ungefär 100 000 visningar. Därför menar tingsrätten att ofredandet är en så allvarlig kränkning att barnet ska få kränkningsersättning. Ersättningen sätts till 8000 kr plus ränta från det att brottet begåtts. 

Vad säger barnkonventionen?

Tingsrätten nämner inte ordet rättighet, inte heller barnkonventionen eller barnets bästa och barnets egen röst finns bara med det som synts på filmen/beviset när barnet sagt aj. Inget samtal har förts med barnet efter händelsen. Med andra ord, det är andra aspekter som tingsrätten haft med som grund för sitt beslut, brottsbalken. Det betyder såklart inte att det inte har med rättigheter att göra. 

Några av rättigheterna det handlar om 

• Artikel 3. Barnets rätt att få sitt bästa prioriterat. mamman tänkte utifrån barnets bästa, en får ju utgå från att hon känner sitt barn och tänkte att det inte va skadligt. Men är det barnets bästa som varit i fokus? Eller handlar det mer om hennes vilja att underhålla och skapa innehåll til sina följare? Att utsätta ett barn för ett prank, filma det och sprida det utan barnets samtycke är att ta en rätt stor risk på bekostnad av barnets bästa. Jag har svårt att se hur vi kan komma fram till att det är det bästa för barnet. 

• Artikel 12. Barnets rätt att få sin åsikt respekterad. Barnet säger omedelbart aj och gör inte så, men den vuxna skrattar. Barnets reaktion reduceras till underhållning. Barnet säger sen att hen vill göra samma sak tillbaka, men det sker inte och vi vet inte hur eller vad barnet faktiskt tyckte, tänkte eller kände. Eftersom ingen pratat med barnet om det hela. Det är dock en brist på respekt för barnets röst, i stunden. 

• Artikel 16 Barnets rätt till privatliv och skydd mot angrepp på sin heder och anseende. Barn har rätt till privatliv även i sin familj. Att bli filmad i ett sårbart ögonblick, där en är överrumplad eller utsatt och sen att den filmen sprids hej vilt till främlingar är ett intrång i barnets integritet. Det är inte barnet som självt önskat vare sig skämtet, att bli filmad eller att filmen sprids. Händelsen visar tydligt hur lätt barns rätt till privatliv kan åsidosättas av vuxna som inte förstår att det barnet är med om, kan kännas förödmjukande, både där och då, och i efterhand.

• Artikel 19. Barnets rätt till skydd från alla former av våld och kränkningar. Att oväntat knäcka ett ägg i någons panna kan verka harmlöst för en vuxen, men för ett barn kan det upplevas som både obehagligt, kränkande och skrämmande. Det blir ännu mer laddat när det görs av en förälder, den person barnet är mest beroende av för trygghet. Även om det inte gör fysiskt ont, kan det ändå vara psykiskt kränkande. Särskilt eftersom det filmas och visas upp för andra.

Varför prankar vuxna sina barn?

Jag tror givetvis inte att vuxnas intention är att skada, förlöjliga eller kränka sitt barn. Såklart inte. Dom tänker troligen att det är ett oskyldigt, roligt skämt. Och intentionen är givetvis att underhålla, både följarna och barnet. En tänker troligen att barnet också kommer tycka det är kul, efteråt. 

Men även om syftet inte är att kränka sitt barn, så kan inte den goda intentionen väga tyngre än barnets egen upplevelse, och inte tyngre än barnets rättigheter. Ett barn som överraskas, skräms eller blir offentligt förlöjligat kan känna både obehag och skam. Även om det inte alltid syns i stunden.

Det finns ju många faktorer som spelar in, kring varför vuxna ändå gör just det. Förutom att dom tycker det är roligt.

• Sociala mediers logik. Det som får visningar, likes och delningar belönas. Och det kan göra det svårare att reflektera när en vet att det kommer generera likes. 
• Normalisering. Om ”alla andra” gör liknande skämt och det redan finns miljontals klipp där barn blir utsatta är det svårare att va kritisk. Ju fler som gör, desto svårare att stå emot och desto lättare kan gränser flyttas. Och desto mer avtrubbade riskerar vi att bli. 
• Oreflekterad vuxencentrering. En tänker inte på barnet som egen individ, med egna rättigheter. Att det är ett barn som har egna gränser, privatliv och har rätt till respekt. Barnet hamnar i skymundan för vuxnas intressen och riskerar att bli ett verktum för vuxnas vilja att underhålla. 

Vad visar och lär vi barn om humor, gränser och tillit?

Pranks och practical jokes kan vara ett sätt att leka och skratta tillsammans. Men när vuxna utsätter barn för skratt på deras bekostnad, ofta utan att barnen förstår vad som händer, då blir det något annat. Då är det inte längre ett skämt, det är ett maktspel. När det dessutom filmas, publiceras och sprids till tusentals människor, blir barnet inte bara utsatt utan också exploaterat.

Barn reagerar såklart olika, ibland med skratt, ibland med förvirring. Men vi vet inte vad de egentligen känner, för sällan får barnets röst plats varken före, under eller efter. Och just därför är det så viktigt att vi stannar upp och funderar: Vad är det vi visar och lär barn om relationer, gränser och humor när vi gör så här?

Den här domen är viktig, dels för det enskilda barnets upprättelse, och dels för att den visar att det finns gränser för vuxnas innehåll på nätet. Också i lagens ögon.

Jag önskar att den här domen kan få oss att börja tänka. Vad är roligt, vad tycker barn är roligt, vad innebär integritet och hur kan vi när vi vill pranka eller göra skämt tillsammans med barnen göra det utan att det blir på bekostnad av nåt annat. Det hoppas jag fler pratar om nu.

Barnets rättigheter gäller lika mycket i familjen, som på nätet som i rättssalen.