En ny dom där en mamma döms för ofredande visar att pranka barn kan vara ett brott. Om vi inte funderat på det innan, så borde domen få oss att fundera. Vad skrattar vi egentligen åt och på vems bekostnad? Domen borde väcka frågor om barns rättigheter, gränser på nätet och vad som egentligen är ett skämt. 

I mitten av april kom en viktig dom en av landets tingsrätter, en mamma dömdes för ofredande när hon prankade sitt barn på sociala medier. Och mamman dömdes dessutom att betala skadestånd till sitt barn.

Vad är ett prank och vem gör det?

Prank, eller pracital jokes är till synes oskyldiga skämt. Ofta är dom överraskande, ibland chockerande och dom bygger allt som oftast på att den som blir utsatt för skämtet inte är med, eller inte förstår skämtet förrän efteråt när de andra skrattar. 

Sedan sociala mediers intåg i världen har pranks exploderat i popularitet. Hashtags, utmaningar och trender skapar en kultur där det handlar om att fånga en reaktion och få klick, likes och visningar. En särskild kategori pranks har vuxit fram på mammakonton, familjekonton och humorkonton, vuxna som prankar sina barn. Dom kallas harmlösa och kul, men jag skulle kalla många av dom för allt annat än det.

Allt som oftast är det mammor som ska säga eller göra nåt som ska skapa en reaktion hos barnet. Och det är just denna reaktion som filmas och läggs upp på nätet. Det är barnets reaktion vi ska skratta åt, förvåning, obehag eller rädsla. Majoriteten av pranksen jag sett rör yngre barn, typ från små bebisar till 6-7 år nånting. 

När barn blir vuxnas underhållning

Den senaste trenden handlar om att en förälder säger till sitt barn ”Im so hungry I could eat a kid” eller på svenska då, ”Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta ett barn”. Och det roliga i det ska då va att se barnets reaktion.

Några andra av de trender av pranks som cirkulerat på sociala medier (tiktok och instagram framförallt) senaste åren är 

Det finns också pranks som kommer och går med jämna mellanrum som att slå in en banan, konservburk eller liknande och ge barnet i julklapp eller present. Filma bebisar som smakar på citron, att vuxna låtsas att barnet är osynligt och den vuxne helt enkelt inte ser barnet. Och trenden som genom Jimmy Kimmel återanvänts i typ 15 år, där vuxna efter halloween säger till sina barn att dom va så hungriga och godissugna att dom åt upp allt barnets godis. Gemensamt för alla pranks är att barnets känslor av förvirring, oro eller äckel blir underhållning för vuxna. 

Och den trenden som mamman nu dömdes för, EggCrackChallenge. Den gick ut på att den vuxna skulle baka eller laga mat tillsammans med barnet och mitt i det knäcka ett rått ägg mot barnets panna. För ett år sen hade den hashtaggen 75 miljoner visningar bara på Tiktok. 

När blir ett prank ett brott?

I mitten på april i år kom domen mot den mamma som knäckte ett rått ägg mot barnets panna under en livesändning på Snapchat. Ett vanligt kul prank enligt mamman. 

Åklagaren yrkade på att mamman skulle dömas för ringa misshandel (enligt 3 kap 5§ brottsbalken), eftersom händelsen har begåtts med uppsåt och det orsakade smärta hos barnet. I andra hand menade åklagaren att det skulle vara ofredande, genom att barnet utsatts för ett ”hänsynslöst agerande vilket varit ägnat att kränka hens frid på ett kännbart sätt” 

Åklagaren ville också att mamman ska betala skadestånd till barnet om 20 000 kr exklusive ränta från när brottet begåtts (ett år tidigare).

Mamman säger att hon gjort detta, men att det inte är ett brott eftersom det inte uppstått nån smärta hos barnet och det har heller inte kränkt barnets frid på ett kännbart sätt. Och det bör därför heller inte va nåt skadestånd. 

Såhär beskriver tingsrätten händelsen: 

"Mamman och barnet bakar och plötsligt knäcker mamman ett rått ägg i pannan på barnet och mamman börjar skratta häftigt. Barnet säger ”aj” och ”gör inte så” och tar sig för pannan. Sedan ler barnet och säger att hon vill göra samma sak på mamman, vilket mamman nekar medan hon fortsätter att skratta hejdlöst. Mamman frågar sedan barnet om denne fick ont och säger förlåt. Barnet svarar dock inte på frågan”

Mamman beskriver att hon och barnet brukar sända live på sociala medier när dom gör olika pranks, just äggknäckningen va en sån grej. Och det är också en trend som många gjort med sina barn och att det va kul att pranka barnet. Det va ingen kraft i knäckningen och barnet säger aj som en vanlig reaktion, att barnet blev chockad, men det betyder inte att det gjorde ont. Barnet grät inte utan log och skrattade och ville pranka tillbaka.

Misshandel eller ofredande?

Inget samtal med barnet har gjorts i utredningen, och därför kan inte tingsrätten veta om barnet fått den smärtan ”som krävs” för att det ska va misshandel. Därför utgår tingsrätten från att det medförde ett mindre kroppsligt obehag och att det har varit hastigt övergående. Därför kan inte tingsrätten se att det är misshandel. Ofredande handlar om att fysiskt antasta eller utsätta nån för störande kontakt, hänsynslöst agerande och om det är ägnat att kränka personens frid på ett kännbart sätt. 

I korthet säger tingsrätten:

Tingsrätten menar att det är hänsynslöst. Det är utan förvarning, mamman skrattar hejdlöst och det är väldigt många människor som ser det hela. Viktigt är också att det är ett barn som ska kunna känna tillit och förtroende för sin förälder i kombo med att det är ett offentligt konto med många följande. Mammans agerande har kränkt barnets frid på ett kännbart sätt och det är ett angrepp på barnets privata sfär. Därför ska mamman dömas för ofredande. 

Om skadeståndet säger tingsrätten att ersättning bara utgår när nån blivit allvarligt kränkt och när brottsliga handlingar är särskilt integritetskränkande. Och när det är lindrigt våld måste det funnits ytterligare inslag av kräkning för att det ska ses som allvarligt. 

Tingsrätten resonerar att det är en kränkning som begåtts av en förälder som barnet ska kunna känna tillit och trygghet till. Det är också en särskild integritetskränkning eftersom det hela har sänts på sociala medier och hade ungefär 100 000 visningar. Därför menar tingsrätten att ofredandet är en så allvarlig kränkning att barnet ska få kränkningsersättning. Ersättningen sätts till 8000 kr plus ränta från det att brottet begåtts. 

Vad säger barnkonventionen?

Tingsrätten nämner inte ordet rättighet, inte heller barnkonventionen eller barnets bästa och barnets egen röst finns bara med det som synts på filmen/beviset när barnet sagt aj. Inget samtal har förts med barnet efter händelsen. Med andra ord, det är andra aspekter som tingsrätten haft med som grund för sitt beslut, brottsbalken. Det betyder såklart inte att det inte har med rättigheter att göra. 

Några av rättigheterna det handlar om 

Varför prankar vuxna sina barn?

Jag tror givetvis inte att vuxnas intention är att skada, förlöjliga eller kränka sitt barn. Såklart inte. Dom tänker troligen att det är ett oskyldigt, roligt skämt. Och intentionen är givetvis att underhålla, både följarna och barnet. En tänker troligen att barnet också kommer tycka det är kul, efteråt. 

Men även om syftet inte är att kränka sitt barn, så kan inte den goda intentionen väga tyngre än barnets egen upplevelse, och inte tyngre än barnets rättigheter. Ett barn som överraskas, skräms eller blir offentligt förlöjligat kan känna både obehag och skam. Även om det inte alltid syns i stunden.

Det finns ju många faktorer som spelar in, kring varför vuxna ändå gör just det. Förutom att dom tycker det är roligt.

Vad visar och lär vi barn om humor, gränser och tillit?

Pranks och practical jokes kan vara ett sätt att leka och skratta tillsammans. Men när vuxna utsätter barn för skratt på deras bekostnad, ofta utan att barnen förstår vad som händer, då blir det något annat. Då är det inte längre ett skämt, det är ett maktspel. När det dessutom filmas, publiceras och sprids till tusentals människor, blir barnet inte bara utsatt utan också exploaterat.

Barn reagerar såklart olika, ibland med skratt, ibland med förvirring. Men vi vet inte vad de egentligen känner, för sällan får barnets röst plats varken före, under eller efter. Och just därför är det så viktigt att vi stannar upp och funderar: Vad är det vi visar och lär barn om relationer, gränser och humor när vi gör så här?

Den här domen är viktig, dels för det enskilda barnets upprättelse, och dels för att den visar att det finns gränser för vuxnas innehåll på nätet. Också i lagens ögon.

Jag önskar att den här domen kan få oss att börja tänka. Vad är roligt, vad tycker barn är roligt, vad innebär integritet och hur kan vi när vi vill pranka eller göra skämt tillsammans med barnen göra det utan att det blir på bekostnad av nåt annat. Det hoppas jag fler pratar om nu.

Barnets rättigheter gäller lika mycket i familjen, som på nätet som i rättssalen.







Sociala medier är vår vardag. Under en tid har det växt en oroande trend, vuxna, ofta yrkesverksamma inom barnomsorg och utbildning, som delar innehåll där barn framställs på ett sätt som syftar till att underhålla andra vuxna. Barnen är alltid i en beroendeställning, vilket gör det här särskilt problematiskt. Vi behöver prata mer om etik, makt och barnets rättigheter i våra yrkesroller. 

Vuxnas content och barns integritet

Varför har vuxna yrkespersoner ett behov av att skapa konton, videos och inlägg som handlar om att skämta om eller göra sig roliga på barns bekostnad?

Menar inte alla ”mammakonton” (dom tar jag i ett annat inlägg), utan jag menar vuxna som använder sitt yrke eller utifrån sin yrkesroll för att skapa enligt dom kul innehåll. Personer vars uppdrag är att möta och arbeta med barn och lägger upp innehåll där vi ska skratta åt barnen. Inte med, åt.  Det är innehåll där barn stereotypiseras och framställs som lata, odrägliga, krångliga, okunniga, lustiga eller jobbiga.

Personerna som lägger upp säger sällan att dom representerar en organisation eller en yrkesgrupp, men är ytterst tydliga om vad deras yrkesroll handlar om. Det är ju ändå det innehåller kretsar kring. 

Det är vuxna som har makt och ansvar för barn, exempelvis lärare och stödpersoner. Vuxna som barn är i beroendeställning till. Istället används barn för att söka likes, kommentarer och gillande från andra vuxna. 

Vad skulle du säga om socialsekreteraren du ska möta för att söka ekonomiskt bistånd hade ett instagramkonto där hen skämtar om personer i just din situation? Eller om din LSS-handläggare lagt upp ett klipp där hen imiterar och hånar personer med funktionsnedsättning? Eller om du precis varit på ett möte med en kurator och sedan hittar ett klipp där hen gör innehåll av samtalet du försökte ha?

Det skulle vara helt orimligt. Eller hur? Men det finns alldeles för många vuxna som gör just det och inte verkar se barn som människor, utan snarare material att göra innehåll av. 

Det handlar inte om humor, det handlar om makt

Om du nu tänker, men vadå tagga ner det är ju bara på skoj. Har du ingen humor? En måste ju kunna skämta?

Det här är inte humor. Det är att exploatera barn, barns uttryck och beteenden för att själv få uppmärksamhet. Det är också att stereotypisera och förminska barn.

Barn har enligt barnkonventionen (och alltså svensk lag) rätt till integritet, inflytande, respekt, information, privatliv och skydd mot sitt anseende och heder. Och det är vi vuxna som har skyldighet att se till att dessa rättigheter uppfylls. Det ingår i yrkesrollen, att säkerställa rättigheterna. Det är långt mycket viktigare än att bli virala på barns bekostnad. 

Men såklart. Humor är viktigt, och det är kraftfullt att använda humor till att vända och vrida på verkligheten och särskilt i frågor om makt. Men när vuxna i en maktposition använder sin plattform för att skämta om barn, blir det inte längre satir. Det är ju bara att sparka nedåt, att befästa sin makt och fortsätta förtycka barn. 

Vad gör det med barn när vuxna gör dom till innehåll?

Det bästa här vore ju om barn själva fick svara, om vi hade hittat ett sätt att lyssna in barn. Jag vet inte vad forskningen säger, eller om det ens finns forskning om vuxna som i sina yrken möter barn och samtidigt kränker barn på sociala medier och vilka konsekvenser det får för barnen. Så jag kan bara gissa. 

Däremot vet vi att det finns studier som pekar på att sociala medier oftare får hälsomässiga konsekvenser för tjejer mer än för killar. Och det handlar om ökad ångest och depression. Och att längre skärmtid är associerat med lägre självkänsla. Men. Viktigt att komma ihåg, det visar ju inte vad som orsakar vad. 

Vuxnas förväntningar och syn på barn påverkar barns framtid

Utifrån vad vi liksom vet från angränsande om råden, så gissar jag på att det kan göra att barn känner sig utlämnade, att det kan ge känslor av skam och kanske också påverka självkänslan och förstärka en negativ självbild. Såklart finns det säkert barn själva som kan skratta och tycka klippen är kul. Men inte alla. 

Oavsett så är det ju viktigt för barn hur dom blir sedda av vuxna. Våra förväntningar på barn är så tydligt kopplade till hur barn sen agerar. Och särskilt lärares förväntningar. Det finns ju forskning från typ 1970-talet som bekräftas och byggts vidare på om och om igen, som visar att lärarens förväntningar spelar en avgörande roll för barns akademiska utveckling. När lärare är medvetna om och aktivt arbetar med sina förväntningar kan dom skapa en mer positiv och stödjande lärmiljö som främjar alla barns framgång.

Så, med det i bakhuvudet, vilka förväntningar visar sånt här innehåll på sociala medier? 

Jag funderar mycket på vad det faktiskt leder till. Som sagt, jag vet vet inte vad det leder till. Det här är bara mina reflektioner, men jag tänker mig att det kanske kan 

Vilka möjligheter har barn att klaga och få upprättelse?

Tyvärr är det ju vardag att vuxna kränker barn. Det som däremot inte är vardag är barns möjligheter att klaga och få upprättelse när vuxna gjort fel. Och vad är egentligen rättigheterna värda om jag inte kan klaga när dom kränks?

Och var ska barn klaga? Anmäla kontot, videon eller texten? Säga til rektorn? Prata med den vuxna som sen ska sätta betyg på en?

En utsatt grupp utan makt kommer ha det så otroligt mycket svårare att få stopp på kränkningar och få upprättelse. Det finns en slags kultur där vi tenderar tycka att barn ska lära sig tåla saker, där deras protester i sig kan förlöjligas eller nonchaleras. 

FN:s kommitté för barnets rättigheter uttrycker också att det finns särskilda utmaningar när det kommer till rättsliga prövningar och upprättelse när det gäller den digitala miljön. Det saknas ofta lagstiftning för specifika påföljder av kränkningar av barns rättigheter i digital miljön. Det kan också va svårt att se vad som är en kräkning eller brott mot rättigheterna i den digitala miljön (CRC/C/GC/25).

Vad ska vi göra då?

Bara sluta. Finns inget annat. Sluta. 

Det handlar inte om att vara överkänslig, det är en fråga om rättigheter. Det handlar om integritet, värdighet och ansvar. Du har en lagstadgad skyldighet att säkerställa barnets rättigheter. Att skämta om barn på det sättet är både att svika ditt uppdrag och barnen. 

Du kan skapa massvis med innehåll om ditt arbete med barn. Men på annat sätt. Exempelvis genom att:

Vi måste bli mer medvetna om vilken makt en har när man kommunicerar offentligt som vuxen i relation till barn. Det är fullt möjligt att vara rolig, ärlig och engagerande på sociala medier utan att göra det på barns bekostnad. Vuxna i yrkesroller bör vara förebilder, inte publikdragare. Vi kan bättre. Och vi måste. 

Barn är inte innehåll. Barn är människor, egna individer med egna rättigheter, både offline och online. Och det är vår skyldighet att behandla barn som just det. 

Ungefär 200 000 barn och unga i Sverige lever med en allvarlig sjukdom eller diagnos, något som ofta gör skolgången både smärtsam och utmanande. Några som vet precis hur det kan va att gå i skolan och samtidigt kämpa med en sjukdom eller diagnos är medlemmarna i Min Stora Dags barn och ungdomsråd. 

Under Sett, en av Sveriges största konferenser för utbildningsfolk, klev barn-och ungdomsrådet upp på scen för att dela med sig av sina erfarenheter, tankar och lösningar. Min stora dags barn- och ungdomsråd har under en längre tid jobbat och fokuserat på rätten till utbildning, och särskilt hur skolan kan funka och behoven av förändring för att alla barn ska må bra, har roligt och få sin rätt till utbildning tillgodosedd.

Det blev ett varmt, viktigt och starkt samtal,  fullt av viktiga medskick till dig som jobbar i eller nära skolan.

Min Stora Dags barn- och ungdomsråd: Vi vill ge skolan ett nytt perspektiv

Min stora dag uppfyller drömmar och önskningar för barn med allvarliga sjukdomar och diagnoser. En dag, för att orka flera. En del av Min stora dag är barn-och ungdomsrådet. 

Min stora dags barn- och ungdomsråd består idag av Zoe, Ella, Melker, Nour, Hassan och Emilia. Dom bor i olika delar av Sverige, är mellan 10-17 år och dom vill förändra för barn. Rådet vill att  samhället och vuxna ska göra mer och bättre för barn och unga som lever med allvarliga sjukdomar och diagnoser som påverkar vardagen. Dom har också det gemensamma i att dom alla själva fått en upplevelse av Min stora dag. 

Såhär beskrev en i rådet det från scenen: 

”Vi vill se till att ge skolor ett annat perspektiv på ungdomar, hur vi ser på olika saker, faktorer, lärandet och undervisande. Hur det går i raster, när det händer problem, vi försöker uttrycka hur vi känner oss kring när som hänt händer. Vi försöker ge ett annat perspektiv”

Samtalet på Sett var starkt, varmt och viktigt. Och det finns såklart väldigt mycket som inte går att förmedla i text. Men jag ska försöka. Rådet delade så modigt och generöst med sig av sina erfarenheter, tankar och idéer, för att just vuxna i skolan ska göra mer för att det ska funka. Och det finns en sak som återkommer, om och om och om igen - omtanken och kärleken dom önskar och behöver av dig som vuxen. Mötet med dig, det gör skillnad. 

Va en sån kärleksfull viktig vuxen. 

En vardag med hot, diskriminering och en ork som tar slut

En beskriver att det är svårt att förklara en diagnos eller sjukdom med bara några ord, hur en upplever det. Det handlar dels om att ens mående, kraft och ork kan variera så mycket och dels för att det är så olika vem en är och hur ens sjukdom eller diagnos påverkar. Att det påverkar och att det påverkar mycket, det är alla eniga om. 

”Vi behöver bara ha uppmärksamhet, det skulle va väldigt bra om vi fick den uppmärksamheten vi behöver. Och också att vi får uttrycka våra känslor utan några fördomar eller liknande”.

Vissa dagar är det jättebra och en orkar. Andra dagar mår en jättedåligt och kanske inte orkar nånting alls

Min stora dags- barn och ungdomsråd

Varje barn har rätt till utbildning och till anpassningar och särskilt stöd för att skolan ska funka. Alla har upplevt stöd som funkat och när det inte funkar. Och vad det betyder och vilka konsekvenser det får för ens mående och för hur det går i skolan. Några beskriver att dom själva kan ”stöka” när det inte funkar och det ofta leder till bestraffningar eller hot om bestraffningar. 

Att utsättas för diskriminering, kränkningar och hot är något som tyvärr är vanligt. Hot om soc-anmälningar, avstängningar eller att inte få delta på aktiviteter som resten av klassen. 

”Om jag inte skötte mig fick jag inte följa med utflykter som hela klassen eller hela skolan fick följa med på. Eller om jag inte gick på alla lektioner och så”

En blir gråare och gråare. Och till slut ett svart får som känner sig utanför

Att inte blir trodd på, eller att bli ifrågasatt eller bestraffad för något en inte kan styra över, nåt en själv inte valt gör ont och kan påverka en under lång tid. 

En kan känna sig väldans mycket som det svarta fåret. Trots att en är ett vitt får egentligen, så blir en gråare och gråare. Och tillslut är en svart och känner sig utanför. Och det är väldans svårt

Min stora dags barn- och ungdomsråd

Rådet har berättat om hur en gång på gång får kämpa för att få det stödet en behöver och har rätt till, eller att vuxna inte vill förstå . Det påverkar inte bara prestationen. Det påverkar måendet, självkänslan och lusten att gå i skolan. 

  • ”Om det här fortsätter flera gånger så blir man ledsnare och ledsnare, sen blir man deprimerad och då har man inte ork att gå i skolan. Även om man kanske kan och vill så har man inte orken inom sig. Och också att man tror att det är fel på en själv.”
  • ”En kan känna sig väldans mycket som svarta fåret. Trots att en är ett vitt får egentligen, så blir en gråare och gråare. Och tillslut är en svart och känner sig utanför. Och det är väldans svårt” 
  • ”En känner sig utfryst, en känner sig utanför, att en är olika. En är den dåliga och alla andra är dom bra eleverna. En känner sig som att en är förnedrad. Alltså du är här (pekar neråt) och alla andra är här uppe, dom är dom snällare eleverna. Det känns bara så ibland”
  • ”En känner sig utfryst och att det är typ nåt fel på en”

Vilket stöd funkar? Barnens egna lösningar för en bättre skola

Ibland kan en känna att det liksom krävs en revolution för att skolan ska funka för varje barn. Och samtidigt berättar barn- och ungdomsrådet om många väldigt enkla lösningar, som inte alltid kräver miljoner mer i budget, som inte kräver tusen fler vuxna. Men det kräver genuin omtanke, vilja och kärlek. 

”Men bara att veta att jag har möjligheten att få undan eller så, gör ganska mycket, det gör att jag kanske kan orka lite till”

  • Bygg upp långsiktiga relationer med elever. Så en har en personlig känsla och relation
  • Bättre förståelse, att hantera olika elever bättre
  • Fråga eleven mer, varför en gör på ett visst sätt eller varför en stökar till 
  • Lyssna och skapa anpassningar när en ser behov för det.
  • Ha mer makt att styra själv lite mer hur en kan göra en uppgift. 
  • Va mer öppna för eleverna, att en själv förstår hur en behöver ha det
  • Vilorum!
  • Mindre klasser
  • Be eleven stanna kvar i klassrummet, prata med hen!
  • Mer förstående. 
  • Ha lite mer kontakt med eleverna
  • Va mer välkomnande, glada och så
  • Om ni har bråkat med en elev, fortsätt inte va sur efter det
  • Vifta inte bort det vi säger. Bara för att det funkar för alla andra, så finkar det inte för mig
  • Dela info mellan personalen, så infon kommer fram och eleven kan få sitt stöd 
  • Ha många korta pauser, och pauser utan krav

”Om en till exempel behöver gå en kvart tidigare från skolan varje dag, men då kommer du till skolan varje dag istället”

Barn- och ungdomsrådet berättade också om betydelsefulla anpassningar dom har haft: 

  • Om jag inte orkar va i skolan, så kan läraren skicka en länk så jag kan va med digitalt och ändå göra uppgifterna.
  • Min gamla kurator träffade jag varje vecka, hen tog ut mig från klassrummet och vi brukade snacka. Han va öppen och blev aldrig uttråkad när jag pratade. Jag fick ut all vikt från mig. 
  • Pauser! När jag va yngre hade jag samtal med min mentor 10 minuter varje morgon innan skolan började. För att få info om dagen, om nåt såg annorlunda ut från schemat och möjlighet att göra läxor som inte va så lätt att göra hemma.
  • Jag har videolektioner, det funkar väldans bra digitalt. Det andra är att nu ska vi ha klassresa och jag har ju också tjänat ihop pengarna men har inte möjlighet att va med på klassresan fysiskt. Så fick jag min andel att kunna göra vad jag vill med dom. Så det känns jättebra.

Pauser är så mycket viktigare än vuxna verkar fatta

Under samtalet fick rådet en fråga om vilken som är den bästa pausen. Och även här svarar rådet att det är så himla olika vad en behöver för att må bra. Men det är också viktigt att pausen får va just paus, att inte sätta en massa krav på saker en måste göra, då är risken stor att det tar energi istället för att ge energi. 

”Jag tycker istället för brainbreak vi kan göra en liten rolig lek”

En berättar om att en paus på hens skola kan va att alla går ut och springer ett varv runt skolan, eller att gå utomhus i fem minuter och andas. Det ger en lugnare stämning i klassen. För flera är det viktigt att få en enskild paus. Att kunna gå ifrån själv i fem minuter. 

”Det ser ju olika ut för alla. För mig är det när det är mörkt, alltså nedsläckt i rummet och när det är helt tyst. Alltså ingen musik, ingen som pratar med en. Bara, det är inte att sova utan sitta, vila tyst och mörkt”

Vem är den bästa läraren, enligt barnen själva?

En annan fråga som publiken undrade va vilken den bästa läraren dom haft va, och varför just hen varit den bästa. Och vi får höra om lärare som ser människan, som bryr sig, visar det och som inte ger upp. En vuxen som tycker om just den eleven. 

”Alltså hon är bäst. Hon kommer på lösningar längs vägen. Att liksom har en svårt att göra digitalt, ja men då så skriver hon ut det på papper. Det funkar bäst för mig. Eller att hon försöker knyppla ihop egna grejer för att göra det lättare”

”Han har verkligen varit här för mig, han har hjälpt mig både hälsomässigt och studiemässigt…Sen märkte jag att han öppnade en del i min hjärna. Genom den personliga relationer han skapade med mig…När han kände att jag mådde inte så bra. Han bad mig hela tiden stanna efter klassen. Han försökte alltid få ett svar från mig. Han ville inte att jag skulle gå ut ur klassrummet och antingen va tyst eller ljuga för honom. Och han hade typ en superkraft, han viste när jag ljög”

Min stora dags barn- och ungdomsråd

Du gör och kan göra skillnad. Vad vi som vuxna kan göra för att skolan ska funka för alla barn

Det går inte att sammanfatta, det finns så många saker du som vuxen behöver ha med dig. Men kanske blir det typ det här: 

  • Fråga hur barnet mår, ofta. Och mena det.
  • Bygg relationer, genom kärlek, omtanke och närvaro.
  • Skapa utrymme för pauser och variation, utan krav
  • Visa att du bryr dig, varje dag.

Barn bär inte bara på erfarenheter, dom bär också på lösningar. Det vi måste göra är att lyssna och agera.

Några andra saker som rådet inte hann med att lyfta under samtalet, men som dom uttryckt i förberedelserna för Sett, är bra grejer för skolor att komma ihåg: 

  • Bara gör så att det funkar för oss!
  • En ’vanlig’ kanske lär sig genom att läsa, en annan behöver kanske göra en lek
  • Lyssna med öppna öron. 
  • Göra inte så ungdomar känner sig som underklass. 
  • Fråga oss, fråga eleven vad hen tror hen behöver och vad som hjälper!
  • Det är viktigt att det finns nån att lita på och att prata med
  • Fokusera mer på elevernas hälsa och mående
  • Visa att du vill att jag kommer för att må bra, inte för resultatet. 
  • Va professionell, har nåt hänt ska det inte drabba en längre tid efteråt.

Grejer för ork och mående

  • Vilorum, massagestol, vattensäng, ett avslappningsrum med musik
  • Ha ett tyst rum i matsalen 
  • Låt en få ha sin mobil och lyssna på musik
  • Gratis frukost, och kunna äta det när en vill fram till lunch.
  • Sovmorgon.
  • Göra roliga grejer. Bygga relationer inom klassen.
  • Att en får lärarens nummer så en kan sms:a (eller ens egna mentor)

Och några grejer för för planering, plugg och prov 

  • Lägg upp lektionsplaneringen dagen innan så en kan gå in och kolla det före 
  • Ha förberedelser inför prov så en inte behöver plugga lika mycket hemma innan
  • Möjliggör så en kan få ha sina lektionsanteckningar till proven
  • Ordna läxhjälp och supporttid på skoltid (inte efter skolan)
  • Ta bort proven som är på 3 timmar. 
  • Korta ner lektionerna och ha kortare dagar.
  • Ha ett schysstare system för frånvaro, ett som funkar för oss
  • Mer personal per elev!
  • Ha inte så mycket byten på rektorer

Vill du veta mer eller få hjälp att starta ett barn- och ungdomsråd?

Och vill du läsa ännu mer klokskaper och viktigheter från Min stora dags barn- och ungdomsråd tycker jag du ska läsa den här texten: Förändringar, anpassningar och stöd enligt Min stora dags barn- och ungdomsråd. Du hittar också mer info om det helt fantastiska rådet genom att klicka här.

Och känner du dig sjukt peppad på att starta ett barn- och ungdomsråd och vill bolla hur? Eller det finns ett och du vill prata om hur det kan utvecklas? Hojta så tar vi en digital fika tycker jag! Jag har hjälpt och bollplankat med väldigt många organisationer för att hitta strukturer för barns delaktighet och inflytande. Du kan höra av dig här.

Vi har också pratat en hel del om barnkonventionen artikel 12, om delaktighet och inflytande ett gäng gånger i podden Barnrättssnack. Ett av dom avsnitten är det här:

 


Anteckningar, summering och kanske nån reflektion.

Barnrättsdagarna 2025 har precis avslutats, konferensen där barnets rättigheter är i fokus. I år va temat Barnet som rättighetsbärare och barnets bästa. Väldigt spännande tema! Här kommer ett försök till summering.

Barnrättsdagarna arrangeras av Stiftelsen Allmänna barnhuset och är liksom the barnrättskonferens, här samlas mer än 1000 personer årligen för att lära nytt, dela och snackas om barnets rättigheter. Väldigt fint. 

Rubrikerna som du ser här i den här texten, det är så som dom hette i programmet och alltså inget jag själv hittat på. Du kan kolla in hela programmet här. Jag har också lagt in länkar till många av dom rapporter och andra saker som nämndes, så klicka loss på länkarna om du vill. 

Ja, jag vet. Det är sjukt långt! Det är ju trots allt 2,5 proppade konferensdagar du hittar här. Du måste inte läsa allt, du kan scrolla loss. Förhoppningsvis hittar du nåt intressant, lärorikt eller nåt att snacka med kollegan, chefen eller grannen med. 

Som alltid inleddes Barnrättsdagarna med barns egna röster, den här gången i formen av låtar och videos skapade av barn, själva nämligen barn från klass 4A och 4B på Toltorpsskolan i Mölndal.

Barns rättigheter och barnkonventionens ställning i Sverige 2025 – rättsvetenskapliga reflektioner fem år efter inkorporering

Otroliga Pernilla Leviner, föreståndare Barnrättscentrum vid Stockholms universitet pratade om vad som egentligen hänt, om nåt hänt och liksom status på barnkonventionen som lag nu när det gått fem år sen barnkonventionen blev lag.

Syftet med att göra barnkonventionen till lag sas vara att stärka barns rättigheter (prop 2017/18:186). I det så fick domstolar och andra myndigheter (rättstillämpare) ansvaret att uttolka vad konventionen som svensk lag ska betyda och innebära. Samtidigt sas att fortsatt transformering kommer behovs, alltså att fortsätta ändra och bygga in barnrättsperspektivet i befintliga lagar. 

Det är en motstridig bild av barns rättigheter, kort summerat. 

En grej att påminna oss om är att se vad barnkonventionen faktiskt säger. Det påminner ju om att barn har samma rättigheter som vuxna men samtidigt har ett gäng extra och specifika rättigheter. Men barn är också människor. Även om barnkonventionen ju också är lite problematisk i sin syn på barnet som en del i familjen och att vuxna ska bestämma över sina barn. 

Men rättsutvecklingen nu då, efter fem år säger Pernilla både är en del bra prejudikat och en del ”orättsutvecklande schablonbeskrivningar”. Det finns viktiga tydliggöranden om hur en bedömning av barnets bästa ska gå till och vad det egentliga motstående intresset kan va. Där lyfter hon exempelvis domen som jag skrivit om här Högsta domstolen om barnets bästa och bestämmandet av straffpåföljd.

Det pågår också väldigt många reformer på flera områden. Det är fokus på barnskyddsreformer och gängkriminalitetsreformer. Och kontentan på dom områdena är: 

Pernilla summerar det hela såhär och avslutar med ett citat: 

There can be no keener revelation of a society’s soul than the way in which it treats it’s children

Nelson Mandela

Barnombudsmannens årsrapport 2025

Barnombudsmannens årsrapport för 2025 handlar om barn och unga som frihetsberövats på grund av brott. Du hittar hela rapporten här: Ni måste hinna före

Sveriges fortsatt lite (relativt) nya Barnombudsman Juno Blom pratade om hur arbetet med årsrapporten gått till. Det har varit en referensgrupp som varit med från start och format frågorna och dom olika teman som samtalen och enkäten skulle fokusera på. Ungdomarna ville prata om uppväxtvillkoren, hur ser det ut under tiden som frihetsberövad som barn eller ung och vad har en för tankar för framtiden.

Barnombudsmannen pratade mycket om att barnen och ungdomarna vet om att det finns rättigheter, men känns så tydligt att det är andra barns rättigheter. Där säger BO att vi måste bygga en bro över till dom barnen, det är som helvetesgapet i Ronja.

”Vi är väl medvetna om att vi har begått brott, gjort fel och avtjänar vårt straff. Vi ska inte behöva knäckas och förnedras också”

Barnombudsmannen 2025

I Barnombudsmannens årsrapport framkommer bland annat det här:

"Oavsett måste samhället utbilda föräldrar och vuxna i vad våld gör med barns hjärna, kropp, känslor - här och nu och i framtiden… barnet kan ju inte ändra något så de måste ändra sig först så de kan ändra barnet och visa barnet det bästa”

Rasism och utanförskap - är alla barn verkligen rättighetsbärare?

Warda Abdalla Rasul och Durar Asad Abdellatif från Rädda Barnens Ungdomsförbund brandtalade, synade vuxna och grep tag i oss alla när dom pratade om hur barns och ungas upplevelser av rasism och utanförskap präglar vardagen. 

Vad är det värt att ha rättigheter på papper om verkligheten säger nåt helt annat?

Rädda Barnens Ungdomsförbund

Det handlar inte bara om rapporter och siffror utan riktiga liv och riktiga konsekvenser. Utanförskap är ett ord som många barn själva använder för att beskriva sin vardag och sitation. Warda beskrev att varje gång vi möter barnen och dom berättar om svåra händelser, så rycker dom på axlarna och säger att det är vanligt, det händer hela tiden. Durar talade om att erkänna rasimens existens, innebär att erkänna att vi alla har ett ansvar. Att det kräver att vuxna behöver ifrågasätta sig själva. Och den känslan av obehag leder ofta till ett undvikande istället. Det undvikandet från vuxna får enorma konsekvenser för barn. När vuxna väljer att blunda, så skickar vi ett tydligt budskap till barnen: att deras smärta inte är viktig att ta på allvar. 

RBUF vill se:

Och dom uppmanade oss att komma ihåg att vi alla kan va motvind i dessa prövande tider genom att säga att barnkonventionen är lag. Genom att lyssna aktivt, agera kraftfullt. Låt oss tillsammans stå upp mot rasism och diskriminering!

Hur fungerar samverkan för brottsutsatta barn där Barnahus saknas?

Barnafrid (nationellt centrum för kunskap om våld mot barn) vid Linköpings universitet har kollat på hur samverkan ser ut där Barnahus inte finns. Ett barnahus är en fysisk plats som samlar alla aktörer som barn behöver träffa när dom har utsatts för våld. Syftet med barnahus är att få till en barnvänlig rättsprocess och att barnet får rätten till stöd och skydd tillgodosedd.

Barnafrid har i kartläggningen kollat på samverkan där barnahus inte finns och vilket stöd barnet erbjuds och huruvida miljön vid förhörssituationen är barnanpassad. Men lite kort om barnahus först:

Men hur ser det ut för barnen i dom 43 kommuner som inte har barnahus eller den typen av samverkan?

Här på bilden visas dom kommuner som har tillgång till barnahus i grönt och rödorange är dom kommuner som saknar barnahus.

I kartläggningen som Barnafrid har gjort framkommer att det bland annat att när barnahus saknas så saknas ofta hälso- och sjukvården och att det finns brister både vid samverkansmöten och vid barnförhör. Vill du läsa hela kartläggningen hittar du den här, Kartläggning kommuner och polisområden utan barnahus.

Orsakerna till att barnahus saknas kan kategoriseras till fyra områden:

En del i barnahusmodellen handlar också om att ha anpassade lokaler, att inte annan verksamhet ska finnas i samma lokal och att det ska va en miljö som är trygg och funkar för barnen. Kartläggningen visar exempelvis följande: 

Förhörsrummen är barnanpassade

Väntrum och övrig miljö är barnanpassade

Dom som svarat på enkäten säger också att ett barnahus skulle förbättra kvaliteten och majoriteten ansåg att ett barnahus skulle

Flera ansåg att ett barnahus skulle förbättra utredningen inom socialtjänsten och färre anal trodde att barnahus skulle leda till en mer kostanadseffektiv process. Barnafrid konstaterar och uttrycker att 

För samhällets nytta eller barnets bästa?

Det va också boklansering på barnrättsdagarna! Och vi fick höra om nedslag i boken av Johanna Sköld och Malin Arvidsson, Tema barn, Linköpings universitet. Boken handlar om Stiftelsen Allmänna Barnhusets 400-åriga historia. Boken följer stiftelsens förändringar utifrån dom förändringar som skett i samhället vid olika tidpunkter. Grunden har alltid varit barnen och barn som av olika skäl inte kunnat eller fått vara med sina föräldrar. Totalt har ungefär 80 000 barn kommit i kontakt och tagits hand om av Stiftlsen Allmänna barnhuset under dom här 300 åren som det funnits. 

Johanna och Malin började med att visa et foto på en familj och ställde frågan, vad är en familj? På bilden fick vi se ett porträtt från 1912, ett porträtt på två vuxna och ett barn. En familj. Och det va en familj som inte fick bo tillsammans, men som ville förevigas på bild som familj. Några år efter att andra barnet kommit till familjen fick dom återförenas och bo tillsammans, efter att dom gift sig. 

Vi fick höra om skammen att få ett barn utanför äktenskapet. Det va förknippat med så mycket skam att barnen gömdes eller dödades. På 1700-talet uppfattades dom här morden som ett stort problem. Dels såklart av humanitära skäl men också för att Sverige behövde en större befolkning för arbetskraft. Därför instiftades det såkallade barnamordsplakatet år 1778. I korthet innebar det att båda föräldrarna kunde vara anonyma och lämna bort barnet. Ogifta kvinnor kunde föda sitt barn anonymt på nåt av Stockholms barnbördshus och sen lämna bort barnet på ett barnhem.

Riktigt lyxigt och fint va att alla vi som föreläste i plenum fick boken som present. Och att deltagarna hade kunna förboka boken till konferensen.

Här kan du läsa mer om och beställa boken.


NUSO – Unik nationell studie socialtjänstens utredningar och bedömningar av barns behov

NUSO, är en nationell uppföljning av socialtjänstens omställning och arbete. Det är ett samarbete mellan Sveriges kommuner och regioner (SKR), Karlstad universitet/FOU Välfärd värmland. Poängen med det hela är att förstå nuläget, hur har socialtjänstens arbete förändrats över tid och hur det går med omställningen till den nya socialtjänstlagen. 

Det är den mest omfattande studien som gjorts om barnavårdsutredningar. Det är data från 21 858 utredningar från 134 kommuner/stadsdelar. Det har resulterat i ett par delrapporter och de kommer presenteras flera till. Ungefär det här kan sägas om det som NUSO kommit fram till hittills

Vill du läsa mer om NUSO, så gör du det här hos SKR.

10 steg i det praktiska barnrättsarbetet

När alla va som tröttast och mest fullmatade, ni vet sådär preciiiis innan mingel och middag va det min tur att ställa mig på stora scenen och prata om hur en organisation skulle kunna göra för att få till nån slags systematik i arbetet med att integrera barnrättsperspektivet. Jag har skrivit en längre text om det här, om du vill läsa.

"Arbetet med att integrera ett barnrättsperspektiv i en organisation eller verksamhet är inte en rak sträcka från  A till B. Det är mer som en berg-och dalbana, ibland en labyrint och det kan kännas som både en omöjlig bergsbestigning och motorväg i nedförsbacke samtidigt"

Åsa Ekman (jag alltså)

Foto: Barnrättsdagarna

Dom 10 stegen att tänka eller liksom ha i bakhuvudet, som kan hålla en handen i arbetet är:

Sen sa jag också ungefär det här.

Vill du se min presentation eller peppiga videon på Grynet jag visade, så skicka iväg ett mail till mig så delar jag den. 

Poff, så blev det sen konferensdag två (eller tre om en räknar med för-konferensdagen) och även den inleddes med film från Toltorpsskolan i Mölndal.

Mötesplatsens gemenskap - en trygg grund att bygga egenmakt på

Stockholms stadsmission arbetar med barn och deras vuxna som lever i ekonomisk utsatthet.  Direktor Åsa Paborn pratade om att utsatthet inte behöver gå i arv och att det förebyggande arbete är avgörande. Stadsmissionen jobbar med fokus på trygghet, där måltider och gemenskap är centrala och där samtal utvecklas och stödet blir individuellt.

Hon berättade om ett mail hon fått, efter att ha debatterat vräkningarna i media. Det va en man på 45 år som skrev och tackade för att Stadsmissionen lyfter att det måste bli nolltolerans mot att vräka barn. Han berättade om brevet om hot om vräkning som hans familj fick som barn.

Efter det hotet har jag aldrig kunnat lita på myndigheter. Jag har haft en panisk rädsla i hela mitt liv för att bli hemlös

Avslutande orden va att Stadsmissionen vill:

Barnet som rättighetsbärare - barnets resa i socialtjänsten och det svenska familjeorienterade systemet

Det va många föreläsningar i storsalen jag kände att jag ville ha mer av, Maria Heimer från Uppsala universitet va just en sån. Hon forskar om barn, rättigheter och socialtjänsten och har publicerat en hel del om det. Nu föreläste hon med utgångspunkt i en äldre rapport med namnet Barnets resa i socialtjänsten nu pågående forskning. 

Maria inledde med att prata kort om problematiken med det familjeorienterade systemet vi har, eller snarare vad som krävs för att barnrättsperspektivet ska bli mer synligt. 

Sen kom då resultat från forskningen, som hon menade är att betrakta som representativa för hur det ser ut runt om i landet. 

Det finns en stor grupp barn med allvarlig problematik med ett stort antal problemområden som återkommer till socialtjänsten, de här barnen är den stora och kanske viktigaste målgruppen. Maria visade också hur barnets röst och upplevelse om problemet försvann längs vägen. Bland annat med dom här frågorna och svaren:

Följde barnets uppgifter om problem med till uppdraget?

Följde allvarliga problem från utredningen med till uppdraget?

Har det barnet uttryckt arbetats med i insatser?

Här blir det så tydligt att barnets röst tappas bort, och det innebär att vi arbetar i för liten utsträckning med rätt saker utifrån vad som kommit fram i utredningen och vad barnet själv berättat. Bara 28% svarar ja på att dom jobbat med det som barnet uttryckt! Det gör skillnad när barnets röst finns med i insatsen, det måste va utgångspunkten i arbetet. 

Maria avslutade med att säga att barnets röst måste va i fokus och barnet själv måste får svara på om situationen förbättras. 

Utmaningar och möjligheter med barnkonsekvensanalyser: Att säkerställa barnets bästa i praktiken

Jag fick ju förmånen att va med i ett seminarium också, och lyfta lite tankar om barnets bästa. Eller kanske mest egentligen ställa frågor till två kommuner om hur dom jobbar och har jobbat. Helt enkelt ett samtal om utmaningar och möjligheter med barnkonsekvensanalyser och prövningar av barnets bästa. 

Dom som snackade va Karin Back som är strateg social hållbarhet Halmstad kommun och Maria Fridén utvecklingsledare grundskoleförvaltningen Göteborgs stad. 

Vi ville ha ett seminarier om barnets bästa eftersom det är lätt att få det att låta som att det räcker att ta fram en mall och sen verkar alla göra allt topp och ligga i framkant och liksom allt är frid och fröjd. Men det är ju inte så enkelt. Att få till en systematik i arbetet med prövningar av barnets bästa och barnkonsekvensanalyser är svårt, meckigt och tar tid. 

Karin berättade om att Halmstad kommunfullmäktige tog ett beslut 2020 om en ”Plan för den inkluderande kommunen” där det stod en del om att stärka barns rättigheter. Bland annat skulle fler ha kunskap om barns rättigheter, rutiner skulle tas fram och prövningar av barnets bästa skulle göras. Som ett led i det arbetet har Halmstad bland annat tagit fram en grundutbildning, en fördjupningsutbildning i barnkonsekvensanalyser och det togs fram en handbok för att göra barnkonsekvensanalyser. Det finns också en intern barnrättsgrupp som håller i en teamsgrupp för alla som är intresserade och vill ha stöd. 

Maria berättade om grundskoleförvaltningen i Göteborg, att när staden fattat beslut om en plan och ett barnbokslut behövde förvaltningen fundera på sitt arbete. Det ledde till att dom tog fram ett stöd för att göra prövningar av barnets bästa, i form av en anvisning. Avgränsningen som gjorts på förvaltningsnivån va att det skulle va en anvisning för större beslut som påverkar många barn. Anvisningen bygger på tre steg och stödfrågor. Därefter har förvaltningen implementerat genom att utbilda dom som skriver mest underlag, såsom utredare. Utbildat om barnkonventionen och om hur det är tänkt att arbeta med anvisningen. Anvisningen har också tagits fram av en arbetsgrupp på tvären, det är liksom avgörande för att kunna sprida det i en så gigantisk organisation som grundskoleförvaltningen är. Även nämndens politiker har fått info och minivariant på utbildning om prövningar av barnets bästa. 

Sen snackade vi om lite allt möjligt. Bland annat:

Maria och Karin va också så otroligt generösa så dom delade med sig av ett gäng dokument och exempel på prövningar som dom gjort. Du hittar det genom att klicka här.

Små barns rätt till behandling efter att de har exponerats för våld och övergrepp

Ett seminarium gav en överblick om kunskapsläget kring behandling för små barn som utsatts för våld och det va tre föreläsare: Gisela Priebe och Kjerstin Almqvist, Karlstad universitet och Katrin Bernstad från Region Skåne. 

Seminariet grundade sig bland annat på rapporten Psykologiska och psykosociala behandlingsinsatser för barn 7 år eller yngre som utsatts för sexuellt våld. Kerstin Almqvist pratade om hur det faktiskt ser ut för barn i sverige. Många barn växer upp i familjer där de utsätts för allvarliga risker för god hälsa och utveckling. Exempelvis så ser det ut såhär: 

Vi ska såklart inte addera dom här siffrorna, men va medvetna om att dom ofta överlappar. 

Det finns inga tusenprocentiga tecken eller svårigheter som varje barn uppvisar. Men typiska svårigheter hos små barn som lever i familjer där en eller flera föräldrar har allvarliga svårigheter är:

Dom barnen som vi brukar beskriva som bråkiga, dom ser ju vi vuxna. Dom syns ofta tidigt och vi vuxna tänker mycket kring hur barnet beter sig. Men vi tänker inte om barnens livsvillkor. Vi ser barnets beteenden mer än barnet. Vi måste börja tänka mer, vad är det som ligger bakom barnets agerande. 

Små barn har samma rätt som äldre barn och vuxna att få stöd och hjälp när de mår dåligt. Men vi har en realitet som inte matchar kunskapsläget.

Kunskapsläget

Realiteten

Vi kan inte säga att vi inte har metoder det finns metoder med gott forskningstöd. Vi måste bara se till att ordna det, så dom små barnen kan få tidiga insatser. 

Barnet är en unik individ från födseln med komptens att ingå relationer och med rätt till behandling

Margareta Broden, 1989

Vad behöver vi göra?

Gängkriminalitetens inverkan på barns rättigheter – ungas egna röster och analyser

UNICEF Sverige berättade om resultatet från en undersökning med drygt 250 barn och unga om att leva nära gängkriminalitet. Resultatet analyserades tillsammans med unga och Li Melander och Valerie Kesenci presentade resultatet. 

Några grejer som framkom va:

I workshopar med unga 14-19 år om vad det är vi kan göra för att förhindra att unga begår brott lyftes ett antal områden fram som viktiga. 

För att skapa förändringen behövs också:

Oberoende barnombud – en funktion för att stärka barns röster och rättigheter

Barnrättsbyrån är ju en otroligt viktig organisation som agerat och kämpat för införandet av oberoende barnombud eller barnrättsbyråer i en halv evighet. Elin Wernquist från Barnrättsbyrån och Ulrika Levander forskare i socialt arbete från Lunds universitet pratade om det faktum att modellen ju nu ska spridas som försök genom statligt riktade medel. 

Från och med 2025 kommer det va försöksverksamhet med oberoende barnombud i Sverige efter förslag från den statliga utredningen Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen (SOU 2023:40). För 2025 avsätts 20 miljoner kronor, där 18 miljoner betalas ut som statsbidrag till ideella föreningar och stiftelser. Och det kommer va 20 miljoner per år fram till och med 2028 och Socialstyrelsen kommer ha koll och följa upp det hela. 

Vad är då ett oberoende barnombud? Jo men kort så handlar det att arbeta på uppdrag av barnet. Barn som saknar tillräckligt stöd från vuxna i sin närhet och där det finns omfattande behov. Rollen är:

Forskaren Ulrika Levander berättade om pågående projektet vid namn Min röst, mitt liv. En studie om ungas upplevelser av att kunna påverka. Där just oberoende barnombud kollar på, vilken betydelse ett oberoende barnombud har för barnens aktörskap och medinflytande.

Ytterligare ett forskningsprojekt med namnet Sökes: barnombud kollar på oberoende barnombud, men den här utifrån hur barnrättsorganisationerna beskriver den rollen och uppdraget. I korthet visar det:

Det handlar om att helt och fullt ställa sig bredvid barnet, att inte ha nåt annat uppdrag än det. Dom oberoende barnombuden lyssnar, tror på och tycker om barn. Och dom blir också vittne, väktare och ställföreträdande hopp. Det blir fortsatt viktigt att kunna arbeta fritt och fötusätttingslöst, så det är barnens formuleringar och berättelse som ligger till grund. Att låta barnen få formulera sina behov och jobba därefter. 

Barn i utsatta livssituationer har ett förstärkt beroende av vuxna för att kunna få sina röster hörda & rättigheter tillgodosedda

Mattsson 2008; Enell med flera 2023

Ungas medskick inför omställningen inom socialtjänsten – vilken förändring vill barn och unga se?

Barnrättsdagarna 2025 avslutades liksom på topp med Maskrosbarn och Maskrosbarns ungdomsråds medskick och reflektioner inför det arbete som pågår inom socialtjänsten. 

För ett tag sen släppte Maskrosbarn en rapport för ett tag sen med namnet Om jag hade fått hjälp tidigare hade det inte behövt gå så långt. Den lyfter mycket av det som behöver ske, och barns och ungas erfarenheter av kontakten med socialtjänsten. Exempelvis så lyfts i rapporten:

För att socialtjänsten ska bli mer lättillgänglig så behövs

När socialtjänsten utvecklar stöd och insatser tänk på:

Och i omställnigsarbetet framåt:

Som en av medlemmarna i ungdomsrådet uttryckte: Hjälp oss att hjälpa er hjälpa samhället.

Några fler korta tips från Barnrättsdagarna

Jag tog del av lite fler grejer, snackade med folk och snappade också upp det här:

Åsså några reflektioner

Jag hade tänkt skriva lite reflektioner från Barnrättsdagarna, men inser att det här redan kan va typ världens längsta text (ok, kanske inte riktigt, men du fattar). Så jag kanske ska ta det en annan gång. Men om jag ska lyfta superkort så har jag bland annat tänkt på

Det är fint i alla fall att Barnrättsdagarna finns. Det är viktiga dagar för många! Heja heja.

En del av alla dom grejer som lyftes på temat Barnet som rättighetsbärare och barnets bästa knyter ju an till lite avsnitt vi spelat in i podden Barnrättssnack genom åren. Exempelvis dom här

Vill du prata mer om barnkonventionen, bolla nåt, ha hjälp i arbetet - hör av dig så snackas vi tycker jag!

Barnrättsdagarna 2026

Och det blir ju såklart Barnrättsdagar även nästa år. Fortsatt i Karlstad och temat då är Förebyggande och främjande. Blir intressant att se var det landar. Datumen är 13-15/4. Ses vi då?

Och till dig som kände åh nej, jag ville ju läsa mer från Barnrättsdagarna så finns ju mina anteckningar från 2024. Dom hittar du här. Vassego =)












Barnombudsmannens rapport beskriver barns och ungas erfarenheter av olika former av våld under uppväxten och sambanden mellan levnadsförhållanden och risk att involveras och utnyttjas i kriminalitet.

Barnombudsmannen har lämnat en rapport till regeringen, utifrån uppdraget kring barn och ungas uppväxt- och levnadsförhållanden och risk för att involveras och utnyttjas i kriminalitet. Rapportens titel är  ”Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem.”  Du hittar hela rapporten här.

Uppdraget Barnombudsmannen har varit att beskriva barns och ungas erfarenheter av olika former av våld under uppväxten, och eventuella samband mellan barn och ungas uppväxt- och levnadsförhållanden och risk för att involveras och utnyttjas i kriminalitet.

I den här texten hittar du en sammanfattning av Barnombudsmannens rapport. Den innehåller:

Några sammanfattande punkter

Barnen vet mycket väl att de begått allvarlga kriminella handlingar, de vet att det är fel. Det finns inget ifrågasättande av att de blivit frihetsberövade, men de vill lyfta och synliggöra att det inte fått eller inte fått rätt hjälp som barn under uppväxten. Och de flesta har i Barnombudsmannens intervjuer uttryckt att det varit skönt att för första gången få prata om saker som gjort ont under uppväxten. 

”Barn som har utsatts för övergrepp, försummelse och trauma i hemmet eller har föräldrar med missbruksproblem, löper större risk att bli involverade i grov kriminalitet. Gäng erbjuder många lockelser för sårbara barn...”

Vad och hur Barnombudsmannen gjort

I arbetet har Barnombudsmannen genomfört en enkät (543 svar) och (88) intervjuer med barn som är frihetsberövade. Barnombudsmannen har genomfört 88 (19 tjejer och 69 killar) intervjuer med barn och unga mellan 15 och 24 år som befinner sig på låsta institutioner. 40 av de intervjuade är 15-17 år och 48 är unga 18-24 år. De flesta har erfarenheter av häkte, anstalt och Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem och arrest. 

Vad berättar barnen och ungdomarna?

I samtalen och enkäten beskriver barnen en otrygg uppväxt där våld, kriminalitet och psykisk ohälsa i olika utsträckning varit närvarande. Många av barnen har själva utsatts för våld av sina vuxna, antingen genom direkt våld eller genom att utsättas att bevittna våld mot en närstående. Barnen och de unga beskriver en vardag där de i hög grad har utsatts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld samt försummelse och vanvård.

"Det var mycket bråk hemma, mina föräldrar separerade. Jag och [mitt syskon] utsattes för mycket våld, mycket smällar. Såg även min mamma och [småsyskon] utsättas för våld. Jag har förstått att pappa var otrogen. Han gifte om sig med en kvinna som inte gillade oss barn."

Barnombudsmannen, 2025

Mer än hälften av barnen har utsatts för våld

För tjejer är hemmet den plats där de oftast utsätts för våld eller bevittnar våld, medan det för killar är skolan och närområdet.

Barnen ger också uttryck för att våldet varit deras eget fel, att de tror de förtjänat våldet genom att dom brutit mot de regler eller normer som familjen satt. För många har detta lett till en känsla av maktlöshet och en acceptans av våldet som en naturlig del av deras uppväxt. 

"Pappa ”lavettar mig” om jag får E betyg. Jag har förtjänat det några gånger. Älskar pappa. I hemlandet ses detta inte som något problem. Inte upplevt att [yngre syskon] blivit utsatt. [Syskonet] är ”guldbarnet”. Om jag får barn skulle jag inte använda våld på mina barn. Om man pratar med barnen kanske dem lär sig att prata ut om sina bråk"

Barnen berättar om rädsla, otrygghet och vanmakt i vardagen. Utsattheten har pågått under stora delar av barndomen och de har känt ansvar för att skydda mamma eller yngre syskonen. De berättar om ensamhet, att det inte funnits någon att vända sig till. 

Jag är som jag är, på grund av mina livserfarenheter. Jag har sett när min pappa slår sönder min mamma och våra [husdjur].

Barnombudsmannen, 2025

Istället har fokus från vuxna, när stöd kommit på tal, varit deras eget beteende. Plus en upplevelse av att vuxnas varit ointresserade av att veta om bakomliggande faktorer, vad det är som skapat beteendet. De barn som levt i hederskontext berättar att dom insatser som gjorts resulterat i än större utsatthet. Flera berättar vidare att de kommit till en miljö präglad av våld och kriminalitet efter dom har placerats av socialtjänsten. En miljö som varit värre än den dom kommit från. Det har gjort att dom dragits djupare in i en kriminell livsstil och våldet och utsattheten har fortsatt. 

"Jag fick ingen hjälp av socialtjänsten när jag berättade hur jag har det hemma, jag fick inte göra någonting, inte gå ut, ha kompisar och bara våld våld våld. Och jag kände mig tvungen att gå till kriminella för att få skydd. För skolan eller socialtjänsten hjälpte mig ingenting".

Barnen är både offer och förövare

Många av barnen som utnyttjats och dragits in i gängkriminalitet befinner sig i en dubbel roll. Dom är både barn som utsatts för våld, vars rättigheter kränkts där vuxna har misslyckats att se, skydda och ge stödet som dom har rätt till. Samtidigt är det barn som begått ytterst allvarliga brott. Brott som ofta varit medvetna och riktade mot andra barn och unga, deras familjer och personer som saknar koppling till kriminalitet. 

Barnen och ungdomarna har berättat om känslan av att va fast, att det inte finns några andra alternativ. Att va djupt involverad i gängen ger dom en känsla av status, tillhörighet och identitet som de annars saknar i sina liv. Samtidigt är våldet en förutsättning för att överleva och vinna respekt. En destruktiv spiral där en tvingas acceptera våld som norm och verktyg för att bygga sin egen position. 

Barnen vet mycket väl att sammanhanget de befinner sig i är farligt och fel. Dom är medvetna om att dom begått allvarliga kriminella handlingar,. Det finns inget ifrågasättande av att de blivit frihetsberövade, men dom vill lyfta och synliggöra att dom inte fått eller inte fått rätt hjälp som barn under uppväxten. Några har också beskrivit just frihetsberövandet som det bästa som hänt. Dom har inte sett nån annan väg ut, livet är ohållbart. Samtidigt som det inte funnits någon vuxen att vända sig till, utanför det kriminella nätverket. Det har samtidigt varit många barn och unga som berättat om dåliga förhållanden under själva frihetsberövandet.

Att utsätta andra. Samhällets syn på killar och tjejer som begått kriminella handlingar

Mer än hälften (56%) av dom som medverkat i Barnombudsmannens undersökning och som svarat att dom har blivit utsatta för våld, har också utövat våld eller kontroll över andra. 

  • 62% av killarna har utsatt andra för våld eller kontroll.
  • 43% av tjejerna har har utsatt andra för våld eller kontroll.
  • 21% av tjejerna har blivit utsatt för våld av en partner. 
  • 2% av killarna har blivit utsatta för våld av en partner. 

De barn som inte upplevt våld i hemmet har också i mindre utsträckning satt andra för våld eller kontroll. Det är 15% av barnen som gjort det. 

Barnombudsmannen rapporterar om könsmönster i hur barnen uppfattas och behandlas, men också hur dom pratar om sin egen utsatthet. 

Tjejerna tenderar att reduceras till enbart offer och deras egna aktiva roll osynliggörs. Det leder till att kriminella nätverken kan fortsätta utnyttja tjejerna, dom både osynliggörs och tenderar att få lägre straff när dom åker fast. Tjejerna i gängmiljön riskerar att utsättas för sexuellt våld och exploatering, vilket gör deras situation komplex. De är ofta både förövare, utsatta i hemmet och utsatta i gängen som präglas av patriarkala strukturer. 

Killarna ses i princip uteslutande som förövare. Deras egen utsatthet för våld och trauma osynliggörs. Och samhället ser deras handlingar som en del av en kriminell identitet istället för att se dom bakomliggande faktorerna. Det gör att killarnas trauma osynliggörs och stöd och behandling ses inte som varken en rättighet eller behov utan enbart straff. 

Flickors utsatthet kopplas till hemmiljön i betydligt högre utsträckning än pojkars. Skillnaderna
mellan flickor och pojkar synliggörs redan från 3-års ålder. I gruppen barn med eget kriminellt
beteende blir det slående i hur stor omfattning som pojkars utsatthet enbart ses som eget
beteende jämfört med flickors

Barnombudsmannen, 2025

Inget, eller fel stöd från vuxna

Barnen berättar att dom saknat vuxna som kunnat ge stöd, eller hållit koll på dom. När inte vuxna brytt sig, funnits där eller sett dom har det lett till en djup misstro mot myndigheter och institutioner, vilket gör det svårare att söka hjälp - även när dom vet att hjälpen behövs. När det i ens barndom varit vardag med våld, frånvaro av vuxna eller dysfunktionalitet i hemmet och svåra ekonomiska förhållanden har barnen berättat om önskan av att hitta sammanhang där gemenskap finns.

Livet i ett kriminellt nätverk kan va ett svar på en djupare känslan av rotlöshet och otrygghet. Många har blivit svikna tidigt och ofta många gånger i livet som lett till en brist på tillit till myndigheter och vuxna som borde funnits där. 

Jag har aldrig fått vara barn, jag har alltid varit som en 25-årig människa. Jag har inte haft rättigheter som ett barn.

Barnombudsmannen, 2025

Barnen och ungdomarna har lämnats ensamma att försöka hantera sina svåra känslor. Flera har självmedicinerat med droger och alkohol: 

”Jag kunde inte hantera det. Jag var [tonåring] och jag fick ingen hjälp. Och det är sedan den dagen jag har börjat använda droger, cannabis. Jag har behövt ta min pappas skit. För när han [pappa] åkte in i fängelset så lämnade han massa skit. […] Och då fick jag hjälpa honom med det.”

Flera berättar om en barndom med ekonomiska svårigheter som påverkat vardagen på många sätt. Det har saknats tillräckligt med mat, dom har varit hungriga och saknat nödvändiga kläder och skor. Barnen har burit på en konstant oro för dom grundläggande behoven som skapat en känsla av utanförskap. För en del barn har det lett till att dom försökt hantera det genom att försöka tjäna pengar på brottsliga handlingar. 

Varför begår barn kriminella handlingar?

Barnombudsmannens rapport ger såklart inget enkelt svar på den komplexa frågan, varför barn begår allvarliga brott. Men lyfter ett antal aspekter kring varför.

  • individens moraliska värderingar 
  • den sociala miljön som barnet befinner sig i
  • brottet ses som ett acceptabelt handlingsalternativ i en specifik situation 
  • den egna familjen är försvagad och barnet söker en alternativ familj 
  • barnets uppväxtvillkor och utsatthet för våld 

Att växa upp i ett hem eller i en miljö med våld, missbruk och kriminalitet har stor inverkan på barn och barns liv. Det betyder såklart inte att alla barn som utsätts för våld begår brott eller manipuleras och utnyttjas i kriminella nätverk. Men det är en riskfaktor och sambandet är starkt. 

När insatser görs för att förhindra att barn dras in i kriminalitet måste vi alltså fokusera mycket mer på att förebygga våld mot barn och att barn som utsatts för våld får stöd, behandling och upprättelse. 

Barnombudsmannens rekommendationer

Barnombudsmannen landar i ett antal rekommendationer för att komma åt dom fel och brister som myndigheten sett. Det är rekommendationer som både lyfter fokus på dom yngsta barnen och dom äldre barnen. 

Mina tankar och funderingar kring Barnombudsmannens årsrapport

Barnombudsmannen har tagit fram ännu en viktig rapport som sätter ljuset på det faktum att barn reduceras till kriminella istället för att se människan, vad som finns bakom de handlingar som begåtts. Barnombudsmannens årsrapport är viktig och lyfter fokus på barnens livsvillkor och hur långt bort många av barnen levt från sina rättigheter. Samtidigt är det ledsamt, att vi så många gånger hört om liknande berättelser - barn som utsatts för våld under stora delar av barndomen men ingen varken frågat eller lyssnat på barnet. 

Vad är det som krävs för att vi ska se barn, ta barn på allvar och faktiskt skydda barn från vuxnas våld? 

Det finns också saker jag saknar i Barnombudsmannens rekommendationer. Allt kan såklart inte rymmas i en rapport. Men, med det sagt hade jag önskat några fler grejer i rekommendationerna. 

Förslag från barn och unga själva

Barnombudsmannens rekommendationer är viktiga och angelägna för att upptäcka när barn utsätts för våld och stärka vuxnas kapacitet att agera. Men jag saknar också saker. Jag saknar barnens egna ord, erfarenheter och förslag. I 2 av dom 13 rekommendationerna står det om barns delaktighet eller barns perspektiv och behov. 

Barns egna erfarenheter kan inte bara anses som viktiga i vissa frågor. Det är lika viktigt i screeningsprogram, kunskapscenter som utveckling av läroplaner och examensmål och om förändringar domstolars uppdrag. 

En expertmyndighet för barn och barns rättigheter kan inte välja när barns delaktighet ska va viktigt - det måste va tydligt att det är viktigt hela tiden. 

Stöd, behandling och upprättelse för barn

Barnombudsmannen skriver på olika ställen i rapporten om vikten av att upptäcka våld och att agera i form av exempelvis anmälan till socialtjänsten. Det är också rekommendationer. Superbra. Likaså skrivs det om att barn har rätt till stöd och behandling när en utsatts för våld och att myndigheters insatserna ska bli mer träffsäkra och följas upp. Så länge barn utsätts för våld måste barn också få stöd och behandling. Det kräver kunskap, resurser och vilja. 

Barn som Barnombudsmannen intervjuat berättar om hur dom blivit svikna av vuxna och samhället många gånger om. Därför måste det också finnas rekommendationer om upprättelse för barn. Om barn inte får upprättelse kommer vi heller inte kunna bygga ett förtroende för myndigheterna för det stöd som finns och de många viktiga personer som arbetar inom myndigheterna. 

Mötesplatser, viktiga vuxna och relationer

En återkommande del i barnens berättelser är avsaknaden av vuxna som ser dom, finns där och lyssnar. Men det finns inget i rekommendationerna om vikten av tid och utrymme för vuxnas och barns relationer. När ska barn och vuxna få tid att lära känna varandra, ha roligt, lära av varandra och känna gemenskap i ett större sammanhang? 

Att screenas för våld och trauma är viktigt och det bör såklart införas. Men, det kommer finnas många barn som inte berättar, för att det är en främling som kommer sitta mitt emot. För väldigt många barn krävs att det finns en genuin relation för att hen ska våga berätta om våld. Varför finns det inte rekommendationer om fler vuxna i förskola, skola, föreningsliv och fritiden? Mötesplatser där barn känner sig hemma, som en del av en gemenskap med vuxna som bryr sig och lyssnar.

Vi måste bli bättre på att se barn och vilja hänga med barn. 

Arbetssätt och bemötande från vuxna som möter barn

Kanske landar den här tanken helt fel, eller att jag läser in fel saker i Barnombudsmannens rapport. Nästan alla barnen berättar att dom aldrig fått frågan om våld, att det varit skönt att berätta för någon och att vuxna som mött dom inte brytt sig om orsakerna till agerandet. Varför gör vi inte det? Varför intresserar vi oss inte mer för barnet, för hens perspektiv och erfarenheter? 

Det kan inte ligga på barnen själva att hitta lägen att berätta om våld, trauma eller andra saker som är viktiga. Det måste va vuxna som bryr sig, som vill veta och vill lyssna. Och det måste såklart finnas förutsättningar för det i jobbet. Det kräver givetvis mer tid. Det är däremot ingen motsättning av brist på tid och vilja att möta barnet, se barnet och intressera sig för barnet.

Vi vuxna som möter barn, vi måste komma närmre barnen. 

Ta tillbaka dåliga förslag

Jag önskar att Barnombudsmannen hade varit modig och typ sagt skit i att gå fram med politiska förslag som strider om barnets rättigheter. Och ta tillbaka sånt som redan är mitt i att förverkligas. 

När det är en rapport dom handlar om barn som utnyttjas, manipuleras och blir en del av kriminella nätverk är det oroväckande att det inte står nåt om alla dom politiska förslag och åtgärder som kraftigt begränsar barns rättigheter. Dels åtgärder som fullt ut håller på att genomföras och dels dom som är på väg att bli förslag. Exempelvis sänkt straffålder. Det ÄR ingen tvekan om att det strider mot barnkonventionen. Och det är förslag som inte ens är i närheten av en syn på barn som rättighetsinnehavare. 

Ett par avslutande ord

Det finns mer saker jag tänker att rapporten kunde lyft. Men vi tar det en annan gång.  Barnombudsmannens rekommendationer är som sagt viktiga! Men det är också rekommendationer som är tydligt vuxencentrerade. 

Barn har rätt till trygghet, skydd och stöd. Att bli lyssnade på och tagna på allvar. Att växa upp i en miljö med omsorg, kärlek och att få möjlighet att utvecklas och känna hopp och framtiden och kunna drömma. Att växa upp i miljöer som präglas av våld, att själv bli utsatt för våld får stora konsekvenser i barns liv. Både där och då, och i framtiden. 

För ett par år sen kom den statliga utredningen som fick i uppdrag att ta ett helhetsgrepp kring en strategi kring våld mot barn. Vi pratade med utredningssekreteraren Karin Blomgren om det i Barnrättssnack. Lyssna på det här.  





Många organisationer har börjat göra barnkonsekvensanalyser efter att besluten redan är tagna.

Det undergräver hela syftet, riskerar att barns rättigheter körs över och kan tyvärr användas för att legitimera beslut som egentligen borde ha tagits. Barnets bästa förlorar sin betydelse,  fylls med ett innehåll som inte stämmer överens med konventionens budskap och innehåll.

Gör ni barnkonsekvensanalyser i efterhand? Då är ni långt ifrån ensamma. Tyvärr.

Hela poängen med att göra en barnkonsekvensanalys eller prövning av barnets bästa är ju att få koll på ett beslut påverkar barn och barns möjligheter att använda sig av sina rättigheter.  Med andra ord, kunna bedöma om beslutet bör fattas, om extra åtgärder behövs och om beslutet är rimligt med tanke på de konsekvenser det får för barns rättigheter. Därför funkar det inte om  vi gör barnkonsekvensanalysen efter att beslutet redan är fattat – då är det redan för sent.

Förra året upplevde jag (utan vetenskaplig grund, men baserat på mina samtal med olika organisationer) att rekordmånga organisationer gjorde barnkonsekvensanalyser i efterhand. Kanske inte så konstigt på ett sätt. Ju fler som förstår att vi måste göra barnkonsekvensanalyser desto fler varianter finns. Det är ju också en naturlig del av lärandet, att behöva testa sig fram.  Det är inte alla gånger helt lätta frågor att hantera. Och barnets bästa i sig kan va rätt komplext ju. 

I den här texten tänkte jag försöka reda i varför barnkonsekvensanalyser görs i efterhand och vad vi kan göra för att ändra den här trenden.

Varför görs barnkonsekvensanalyser i efterhand?

Jag upplever att vi inte riktigt pratar om varför, så här är mina tolkningar utifrån dom samtalen jag haft och det jag sett genom åren.  Det finns säkert fler anledningar, men här är några anledningar till varför barnkonsekvensanalyser görs i efterhand: 

Särskilt det sista har jag tyvärr sett mer av det senaste året, och det är djupt oroande. Det handlar inte om en enskild organisation, utan om flera, runt om i landet. Och det handlar om organisationer där personer har utbildning om barnkonventionen, där personer är anställda för att arbeta med barns rättigheter, och där dom personerna genomför barnkonsekvensanalyser efter att beslut redan tagits.

I en av organisationerna var det faktiskt chefen som sa att det ska göras i efterhand, med hänvisning till två hovrättsdomar.. Hur lätt är det i ett sånt läge för en medarbetare att säga ifrån, eller att motsätta sig att göra barnkonsekvensanalysen?

Det finns inte stöd i barnkonventionen för att göra barnkonsekvensanalyser i efterhand

Det finns inget stöd i barnkonventionen över huvudtaget för att genomföra barnkonsekvensanalyser i efterhand, och absolut inget stöd för att kringgå processen för att legitimera beslut som redan fattats.

I antologin Barnets bästa – en bilaga till Barnkommitténs huvudbetänkande från 1997 – står det: “Konsekvenserna för barnet eller barnen av olika alternativ bör utvärderas före viktiga beslut.” Och vidare: “Betoningen på själva beslutsprocessen syftar självfallet till att uppmuntra beslutsfattare att verkligen beakta barnen och hejda sig innan barnets intresse körs över.”

Det finns ingenstans där det står att vi ska skippa eller göra barnkonsekvensanalyser efter att vi redan tagit ett beslut. Absolut inte. 

Och jag tänker att vi måste komma tillbaka till varför vi ens ska göra barnkonsekvensanalyser. Jag tror det va Thomas Hammarberg som en gång sa nåt i stil med:

att genomföra barnkonsekvensanalyser handlar inte om att skapa byråkratiska strukturer, utan om att kompensera för att barn inte har någon makt.

Thomas Hammarberg

Barnkonsekvensanalys: Vad är det och varför är det viktigt?

Vi kanske också behöver säga nåt om vad en barnkonsekvensanalys faktiskt är. Många säger att de gör barnkonsekvensanalyser – men långt ifrån alla lever upp till konventionens krav. Andra gör analyser utan att veta om det, och många undrar vad skillnaden är mellan en barnkonsekvensanalys och en prövning av barnets bästa

Det finns en hel del olika begrepp för barnkonsekvensanalyser, och ofta så menas samma sak. Det viktiga är inte vad vi kallar det, utan hur vi gör det – och hur vi använder resultatet.

I artikel 3.1 i barnkonventionen står det såhär: 

”I alla åtgärder som rör barn, vare sig dom vidtas av lagstiftnings, administrativa eller andra ska, ska i första hand beaktas det som bedöms vara barnets bästa”

Om vi bryter ner texten betyder det:

Artikel 3.1 säger alltså att vi ska ta reda på vad barnets bästa är och sen prioritera det. 

Ibland får jag frågan om en barnkonsekvensanalys måste vara en lång och omfattande rapport. Självklart inte. Det handlar inte om antalet sidor, utan om processen, kvaliteten på analysen och hur den används för att faktiskt prioritera barnets bästa.

Hur tar vi reda på barnets bästa?

En barnkonsekvensanalys, eller en prövning av barnets bästa, handlar om att ta reda på vad som faktiskt är barnets bästa. I vissa situationer handlar det om att ta snabba beslut, andra gånger är det större utredningar. Det finns inget facit på exakt allt som ska ingå i en given situation. Men FN:s kommitté för barnets rättigheter har gett oss bra vägledning, tillsammans med ett gäng domar från högsta instans om vad som ska ingå. 

Barnrättksommittén säger att barnets bästa inte är en subjektiv bedömning, det är en metod eller ett utredningsförfarande - och en rättighet för barnet och en allmän tolkningsprincip). 

Barnrättskommittén listar dom här sakerna att ingå i en bedömning av barnets bästa: 

Även om en kan göra lite olika, så finns det en grej vi inte kan tumma på i våra barnkonsekvensanalyser. Barnets egen åsikt. Såhär säger barnrättskommittén om det: 

Det går inte att tillämpa artikel 3.1 korrekt om kraven i artikel 12 inte uppfylls. Artikel 3.1 stärker också funktionaliteten i artikel 12 genom att främja barns grundläggande roll i alla beslut som påverkar deras liv

FN:s kommitté för barnets rättigheter

Barnrättskommittén uttrycker också att det finns ett gäng rättigheter som en särskilt behöver ha koll på när vi kollar barnets bästa: 

När vi har den infon, behöver vi lista vilka positiva och negativa effekter det vi planerar kan få för barn och barnets rättigheter. Utan det vet vi ju inte om det är värt att fatta ett visst beslut. Det är ju utifrån alla dom aspekterna som vi sen ska försöka landa i vad barnets bästa faktiskt är. Utifrån all den infon vi har nu - vad ser vi är det bästa för barnet?

När vi nu vet vad barnets bästa är behöver vi kolla om det finns andra grejer som talar mot, helt enkelt vilka motstående intressen som finns? Här kommer nu beaktandet, alltså hur tungt får barnets bästa väga? Det ska ju i första hand beaktas. Det vill säga prioriteras. 

Det är vad en prövning av barnets bästa handlar om. Att ta reda på vad barnets bästa är och prioritera det. Det betyder inte att barnets bästa alltid är ensamt utslagsgivande. 

Därför ska barnkonsekvensanalyser göras i förväg – inte i efterhand

Det allvarligaste är såklart att vi missar vilka konsekvenser besluten kan få för barn och riskerar att fatta felaktiga beslut. Beslut som direkt påverkar barns liv.

När vi gör barnkonsekvensanalyser efter ett beslut redan är taget, missar vi ju att fråga barn. Därmed förlorar vi möjligheten att förstå hur våra beslut faktiskt påverkar deras rättigheter och livsvillkor. Två allvarliga konsekvenser - som båda står totalt i strid med det konventionen lyfter fram. Det är ju just dom två grundläggande aspekterna om gör barnkonsekvensanalyser nödvändiga från början.

Här är ytterligare några av anledningarna till varför vi inte kan göra barnkonsekvensanalyser i efterhand: 

Hur undviker vi att barnkonsekvensanalyser görs i efterhand?

Det är lätt att liksom tänka att mer utbildning är lösningen. Men många av dom jag pratat med, som både gjort barnkonsekvensanalyserna och bestämt att dom ska göras i efterhand, har rätt bra koll på barnkonventionen. Många har dessutom gått rätt omfattande utbildningar. Ändå är det vissa grundläggande grejer som missats. Varför vet jag inte. 

Tror därför inte att det finns ett enkelt svar, utan vi behöver nog göra många olika grejer. Kanske behöver vi:

Jag tänker också att vi behöver rusta medarbetare. Men hur och med vad beror ju på varför barnkonsekvensanalyserna görs i efterhand. 

Exempelvis om det handlar om att dom vill sätta ihop en barnkonsekvensanalys i efterhand för att det glömdes bort, då är det ju ett sätt att hantera det på. Då kan vi börja prata om rutiner och strukturer. Är det ett sätt att mörka dåliga beslut, då finns det ofta en maktdimension med i det hela. Vilket gör det svårare som medarbetare att stå emot, då behövs ju också nåt annat. 

Oavsett så måste vi börja prata om det här. På ett ärligt sätt.

Har du sett liknande mönster? Hur kan vi tillsammans arbeta för att säkerställa att barns rättigheter tas på allvar i praktiken?

Sammanfattningsvis, hur kommer vi vidare?

Sammanfattningsvis tror jag att vi behöver:

Slutligen vill jag också påminna om att barnkonsekvensanalyser och prövningar av barnets bästa:

Veta mer? Resurser och stöd för dig som arbetar med barnkonsekvensanalyser

Det finns många mallar, checklistor och exempel på barnkonsekvensanalyser och prövningar av barnets bästa. Jag tycker absolut du ska kolla på dom och ta det som funkar. Men. Det finns ingen mall i världen som kommer lösa alla utmaningar som finns med att få till systematiken. Det är fortfarande ni som måste göra jobbet. Utmaningarna kommer komma - jag lovar. 

När utmaningarna kommer är du såklart välkommen att höra av dig. Jag har varit bollplank, kvalitetssäkrare, processledare och utbildare i frågor som rör just barnets bästa och barnkonsekvensanalyser. Behöver du stöd? Hör av dig här, via den här länken. 

Jag har också skrivit andra texter om barnets bästa, Vad är barnets bästa och hur tar vi reda på det.

Under Barnrättsdagarna 2025 håller jag, tillsammans med Maria Fridén från Grundskoleförvaltningen i Göteborgs stad och Karin Back i Halmstads kommun, ett seminarium om just barnkonsekvensanalyser. Vi kommer att prata om de utmaningar som uppstår när en organisation försöker hitta rutiner för att systematiskt pröva barnets bästa – och hur vi kan hantera dem. Om du ska dit, leta gärna upp vårt seminarium med den otroligt långa titeln: Utmaningar och möjligheter med barnkonsekvensanalyser: Att säkerställa barnets bästa i praktiken.

Vi har också pratat en hel del om barnets bästa i Barnrättssnack, vi har exempelvis lajvat en barnkonsekvensanalys. Och här är ett annat avsnitt en kan lyssna på. 






Vuxna förstör tyvärr barns och ungas medverkan på konferenser alldeles för ofta. Om vi vill att barn och unga ska delta i paneler, seminarier och samtal behöver vi rannsaka oss själva och skapa förutsättningar för delaktighet och inflytande.

Det är lätt att fastna i allt som går bakåt när det gäller barnets rättigheter, eller i hur vi misslyckas med att leva upp till barnkonventionens krav. Samtidigt finns det ju positiva saker, som att fler fattat vikten av barns och ungas delaktighet och inflytande, även på konferenser i panelsamtal och föreläsningar. 

I grunden är det ju topp. Men, dom senaste åren har vuxnas ivran att ha med barn och unga kommit att ske på bekostnad av barnets bästa. Och väldigt ofta sker denna ivran helt oreflekterat av vuxna. Av dom som arrangerar, som leder samtalen och medverkar. Eller av beteendet hos dom vuxna i publiken. 

I den här texten hittar du dels exempel på saker vi som vuxna måste sluta med och vad vi behöver fundera på när vi vill bjuda in barn och unga till våra konferenser och samtal. Du hittar det i dom här rubrikerna:

När vuxna inte kan låta bli

Minns väldigt väl en konferens för nåt år sen där arrangörerna stolt berättade att hela seminariet var ordnat av unga. Allt hade ungdomarna fixat! Det lät såklart väldigt intressant och jag såg till att va i tid för att lyssna.

Seminariet leddes av två unga moderatorer, och i panelen satt två vuxna och en ungdom. Ämnet? En metod eller typ koncept för ungas inflytande. På pappret kanon. Men, det va ett helt katastrofalt seminarium, om vi tittar på det utifrån just inflytande-aspekten.

Moderatorerna gjorde ett klockrent jobb. Det var inte dom som var problemet. Problemet var den vuxna projektledaren för inflytandeprojektet. Scenen va som vid dom flesta seminariesalarna. Moderatorerna stod lite vid sidan av tre ståbord, projektledaren bredvid dom, i mitten den deltagande ungdomen och längst ut i hörnet forskaren.

Så börjar samtalet. 

Det börjar med att moderatorerna introducerar projektet och ställer några frågor till vuxna forskaren. Det är typiska vuxenfrågor, som kräver ganska långa svar. Sen får den unga deltagaren en fråga om vad hen lärt sig. Och sen fick vuxna projektledaren en fråga. 

Hen flyttar på ståborden och tar sisådär 7 kliv framåt mot publiken och ifrån övriga paneldeltagare. Sen håller projektledaren typ en föreläsning som svar på frågan. Hen tar totalt över hela samtalet. Tar över bokstavligen med sin plats och positionering, med längden på sitt svar och genom att totalt rikta fokus på sig själv. 

Efter ett tag gick projektledaren tillbaka till sin plats och moderatorerna fortsatte ställa frågor till dom andra. Mot slutet av samtalet hände en typ samma grej igen och moderatorerna försökte lite skämtsamt säga nåt i stil med:  

Nu gör du ju exakt sådär som vuxna alltid gör- tar över. 

Den vuxna skrattade mest till och förklarade hur viktigt det ändå va att säga en grej till. Och pratade fortsatte prata.

Det här händer alltså under ett seminarium där samma vuxna så stolt och glatt inför det hela berättat att ungdomarna planerat och ska genomföra alltihop. Där själva projektet handlar om ungas inflytande.

Tyvärr är det här inte ett tragiskt undantag. 

Vi vuxna säger att vi vill lyssna på unga.
Men vi tar över. Igen och igen.

Det är vi vuxna som är hinder för barn och ungas rättigheter. Tro inget annat. 

Vad jag gjorde? Jag försökte se extra vänlig och snäll ut och riktade min blick mot ungdomarna så mycket jag kunde. Efteråt gick jag fram och sa att dom gjorde ett riktigt bra jobb och att det va synd att dom inte fick mer plats. Nån vecka efteråt pratade jag också med konferensarrangören och uppmanade att ta fram både stöd och krav till kommande evenemang där unga ska medverka. 

Har du varit med om något liknande? Eller har du bra exempel på när det faktiskt funkat? Vad kan vi göra bättre?

Och undrar du vad som faktiskt står i barnkonventionen om inflytande och delaktighet, så kan du läsa om det här, i artikel 12.

Vill du ha med barn och unga på din konferens? Läs det här först.

Ju fler barn som bjuds in till konferenser, desto fler symboliska event verkar det ibland bli. Har dom senaste åren tyvärr fått se barn som blivit gulliga dekorationer och pynt, vuxna som druckit alkohol när barn uppträdde och i princip överröstade barnen som uppträdde. Har hört vuxna som förminskat barns berättelser och vuxna som mest pratat om sig själva istället för att lyssna och alldeles för många fler dåliga grejer. Det är ändå väldigt fascinerande, trots att vi pratar så mycket om barns och ungas inflytande och deltagande - så ska vi ändå alltid va med, och det slutar alltid med att vi tar över? Varför?

Jag vet att en "gör inte"-lista inte är optimalt (risken är hjärnan hoppar över inte, och istället tänker att en ska göra’t). Men. Ibland måste en faktiskt visa hur sämst vi kan va. Så, här är en inte-lista som jag hoppas vi kan förändra till kommande konferenser och mötesplatser. 

Gör-inte-listan funkar lika bra för dig som arrangerar, föreläser, panelsnackar som för dig som hänger på konferenser. Det här är alltså saker jag själv sett dom senaste åren, inget hitte-på.

Gör inte det här när barn deltar på din konferens

Vill du att barn och unga ska medverka på din konferens? Gör det på rätt sätt.

Så, vad behöver vi göra istället då? Här kommer lite tankar eller råd till dig som vuxen som fixar konferenser där barn och unga medverkar.

Innan du ens börjar planera din konferens fundera på varför barn och unga ska vara med. Är det för att ni behöver bredda representationen, för att deras röster verkligen behövs, för att det ska se bra ut, eller för att det vore kul?

Barn och ungas tankar och medskick kan va med utan att dom fysiskt måste va där. Ni kan på massa olika sätt lyfta fram barns och ungas kunskaper, erfarenheter och medskick till vuxna på konferensen utan att dom måste va fysiskt på plats. Det är också ett alternativ.

Ibland är det mycket bättre att inte ha med barn och unga alls än att vi helt oreflekterad typ kastar in barn och unga i ett sammanhang som inte är schysst. 

Du behöver såklart göra olika saker beroende på om du är arrangör eller om du är den som tar med barn och unga till en konferens för att dom ska medverka. 

Om du är arrangör fundera exempelvis på dom här grejerna:

Så möjliggör vi för barn och unga att medverka på konferenser – före, under och efter

Du som vuxen har ett ansvar om barn och unga deltar i paneler, samtal eller seminarier. Det räcker inte att bara att se till att dom liksom får en plats i programmet. Du behöver skapa förutsättningarna, så det blir så bra som möjligt! Det gäller att fundera på grejer både före, under och efter för att medverkan ska vara meningsfull och trygg.

Här är en lista på grejer som en kan fundera och tänka på. Listan kan såklart göras längre, så fyll gärna på med dom grejer som barnen du möter vill ha med på listan. 

Före konferensen, seminariet eller samtalet 

Under konferensen, seminariet eller samtalet

Efter konferensen, seminariet eller samtalet

Vill du skapa förutsättningar för barns och ungas deltagande och inflytande på din konferens, seminarier eller samtal?

Vilka är dina erfarenheter? Ska du planera en konferens, seminarier eller liknande? Vill du snacka om hur det kan bli ett meningsfullt tillfälle för alla, även barn och unga som medverkar? Jag är gärna med och planerar er grej så det blir barnrättsbaserat!

Och vill du ha det här inlägget som en enkel, variant på checklista - hör av dig. 

Och hör av dig om ni vill ha stöd i att ta fram strukturer eller metoder för barns och ungas inflytande. Jag utvecklade exempelvis ett koncept för typ tre hundra år sen när jag jobbade i Kungsbacka kommun, kommunutvecklare. Det är en struktur en kan jobba med, långsiktigt. Idag finns det kommunutvecklare på väldigt många ställen runt om i Sverige. Det är såå roligt och bra! Du kan läsa mer om konceptet här: Kommunutvecklare - ett jobb, en metod, lärdom och barnrättsarbete i praktiken!

Hoppas vi hörs!

Och just ja! Vi har pratat om barns och ungas delaktighet och inflytande under många avsnitt av Barnrättssnack. Du hittar ett av dessa här.





Vinsterna för både barnet och samhället är många. Majblomman har räknat vad det skulle kosta och menar att det är dags för en nationell reform för fri kollektivtrafik för att få bort transportfattigdomen bland barn.

Idag släppte Majblomman rapporten, ”En meningsfull fritid bara en hållplats bort - därför tjänar samhället på fri kollektivtrafik för barn och ungdomar”

Tillsammans med forskningsinstitutet Rise har Majblomman räknat på vad det skulle kosta, vilka besparingar familjerna skulle göra i form av restid och körlängd. Men också vad forskningen säger om fri kollektivtrafik för barn och unga, i länder och städer där det finns. 

Med fri kollektivtrafik menas att alla mellan 12 och 18 år skulle få åka gratis pendel, buss, tunnelbana, spårvagn, båt på kvällar, helger och lov. Skolresorna är ju redan gratis för barnen. 

I den här texten hittar du en summering av Majblommans rapport och hur gratis kollektivtrafik för barn är en självklar barnrättsfråga.

Finns det gratis kollektivtrafik för barn i Sverige?

Majblomman har ställt frågan Erbjuder kommunen gratis kollektivtrafik på lov, kvällar och helger för barn och ungdomar i åldrarna 12 - 18 år? Och såhär svarade dom:

En av kommunerna som erbjuder gratis kollektivtrafik är Östersund (och hela Jämtland typ). Där gäller det personer mellan 6 och 19 år. Det infördes redan 2015 och det har visat sig att barns och ungas bussresor ökade med 50%, och det handlar främst om fritidsresor. I Östersund ökar fria kollektivtrafiken barns rörelsefrihet och fler känner sig trygga i närområdet.

Men nationellt sett är det närmsta vi kommer fri kollektivtrafik sommarlovskortet som fanns 2018-2020 för alla högstadie- och gymnasieelever.

Vilka positiva effekter har gratis kollektivtrafik?

Majblomman skriver att fri kollektivtrafik för barn är en social investering med garanterat god avkastning. I rapporten samlas forskning från Storbritannien, Finland, USA, Norge och Estland. Och det är entydigt att vinsterna är många, för barnet, barnets familj och samhället i stort.

Positiva effekter för barnet är:

Positiva effekter i ett samhällsperspektiv:

Gratis bussresor i London har blivit ett socialt inkluderande sätt för unga människor att få tillgång till utbildning, tjänster och sociala aktiviteter utan att minska deras fysiska aktivitetsnivåer eller förskjuta andra åldersgrupper från bussresor

Majblomman

Vilka är argumenten mot gratis kollektivtrafik?

Kostnaden såklart. Det är väl (antar jag) det största och nästan enda motargumentet. Majblomman och Rise har räknat vad en sån här reform skulle kosta och kommer fram till 591 miljoner kronor årligen.

Bild från Majblommans rapport En meningsfull fritid bara en hållplats bort.

Det innebär alltså en kostnad för staten. Och samtidigt innebär det stora besparingar för barnens vuxna, både i form av tid och pengar. Besparingen för Sveriges barnfamiljer skulle alltså vara 1251 miljoner kronor för minskad tid för skjuts och 1728 miljoner kronor för kortare körsträckor och bensin.

Bistånd och behovsprövningar istället?

När det pratas om fri kollektivtrafik lyfts ofta ett alternativt sätt med bistånd och behovsprövningar istället. Det vill säga att istället för att ge alla barn gratis kollektivtrafik är det bättre att bara ge dom barn som behöver det fri tillgång till kollektivtrafiken, ett slags ekonomiskt bistånd.

En studie som kollat på det visar att biståndsprövnig för enskilda barn brukar va trixigt. Det innebär kostnader för administration. Först behöver en ju bestämma vilka barn som skulle omfattas av de, vilka regler som gäller helt enkelt. När reglerna är på plats kommer det ju till ett beslut, och det beslutet måste ju nån ta. Så det finns både tid och pengar och nåt slags system som ingår i det paketet. Kanske behövs också nåt slags kontrollsystem för att se till att det funkar. Utöver det kanske till ska till kontrollanter i kollektivtrafiken och hanteringen av böter om dom ska dela ut sånt. Dessutom kan det finnas en stigmatiserande faktor i behovsprövningar som kan påverka barns och ungas resande.

Minskar inte barns totala fysiska aktivitet om dom åker mer kollektivt?

En vanlig missuppfattning är att om barn åker mer kollektivt så kommer dom röra sig mindre. Istället visar det sig va tvärtom. Den totala aktiviteten ökar, det bidrar till ett mer aktivt resesätt och ökad säkerhet när barn har möjlighet att resa fritt till sina aktiviteter. Med gratis kollektivtrafik blir det fler promenader och mer cykling fram och tillbaka från hållplatserna.

Barn som reser kollektivt tillsammans tenderar också att stå upp tillsammans i grupp och snacka med varandra, det blir alltså ett aktivt och socialt sätt att resa.

Hur hänger gratis kollektivtrafik ihop med barnkonventionen?

I alla år som jag jobbat med frågor som rör barns rättigheter och särskilt barns inflytande har några frågor återkommit i typ alla dialoger mellan barn, unga och beslutsfattare. Billigare eller gratis kollektivtrafik är en sån sak. Så många år som barn själva faktiskt tjatat om hur viktigt och många gånger avgörande det är för deras skola, fritid, vänner, jobb och mycket mer. Och vuxna har alltid svarat, det går inte, det är för dyrt. Några ungdomsråd och ungdomsfullmäktige har ju lyckats få till utökade tider eller billigare på loven.

Jag tror att vi vuxna så otroligt kraftigt underskattar det beroende som barn tvingas ha till vuxna genom att kollektivtrafiken kostar pengar.

Artiklarna i barnkonventionen som handlar om gratis kollektivtrafik

Nu står det ju inget i barnkonventionen specifikt om gratis kollektivtrafik, men väldigt många delar av den problematik barn upplever handlar ju om att inte få tillgång till flera av rättigheterna. och där är gratis kollektivtrafik en hjälp, det kan göra så att fler barn får tillgång till och kan använda sig av sina rättigheter!

Vi ska ju alltid se konventionen som en helhet, att rättigheterna är odelbara och beroende av varandra. Men det finns ju några artiklar som berör den här frågan mer än andra. Dom är till exempel:

Gratis kollektivtrafik för barn är inte bara en hållbarhetsfråga, det är en väldigt tydlig barnrättsfråga. Det kommer göra att fler barn kan använda sig av sina rättigheter. Därför är Majblommas arbete för en nationell reform för barn en otroligt viktig fråga, som fler organisationer borde ställa sig bakom.

Prata mer om barn, rättigheter och kollektivtrafik?

Det finns ett planerat och oinspelat avsnitt av Barnrättssnack om just barnets rättigheter i kollektivtrafiken. Men fram till dess att vi spelat in och publicerat det, så får du istället gärna höra av dig så kan vi snackas mer! Maila mig!

Och bra att veta, många regioner publicerar olika typer av rapporter kring barns resvanor som kan va intressanta att ta del av. Kolla i din region helt enkelt.

När vi pratar om att implementering barnkonventionen eller att integrera ett barnrättsperspektiv kan det ibland låta som att det finns en manual eller lista att följa, som löser allt på nåt magiskt sätt. Men, så är det ju inte. Det finns exempelvis förutsättningar att fundera på, innan du ens börjat ta tag i den där handlingsplanen. 

Jag brukar alltid säga att en inte kan börja i fel ände – och det finns det inga facit.

Men om du skulle börja på det som kan kännas som "fel ände", kommer du att märka det förr eller senare. Och det är okej – för du kommer att lära dig av det, och det kommer ändå att leda till något bra. Jobbet är liksom inte gjort förgäves. Det kan det aldrig va när vi jobbar för att främja barns rättigheter. 

Arbetet med att integrera ett barnrättsperspektiv i en organisation eller verksamhet är inte en rak sträcka från A till B. Det är mer som en berg-och dalbana, ibland en labyrint och det kan samtidigt kännas som både en bergsbestigning och nedförsbacke.  

Det finns inga universella svar. Allt handlar om vilken organisation ni är, var ni befinner er och vilka förutsättningar ni har för att göra jobbet, både just nu och på längre sikt. Och vi måste hela tiden se att och hur det vi gör, ska göra skillnad för barn och barnets möjligheter att använda sig av sina rättigheter. Förvånansvärt många gånger göms (och ibland glöms) faktiskt det längs vägen. 

I den här texten tänkte jag bryta ner några förutsättningar. Detta kan ses som en startpunkt, men måste såklart inte va det. Min erfarenhet säger att det gör jobbet lite mer överblickbart och lättare att veta i vilken riktning vi ska gå. 

Bra att påminna, jag pratar om ett övergripande organisationsperspektiv. Så är du en enhet, avdelning eller så, så kanske du behöver formulera om och bryta ner det. Men principerna är ju domsamma tänker jag.

Med andra ord, jag kommer lista vilka förutsättningar som är bra att ha koll på för att implementera barnkonventionen i en organisation. Och det genom dom här rubrikerna: 

Finns det förutsättningar för att arbeta med barnrättsperspektivet i din organisation? 

Om det finns tid, pengar, kunskap, vilja, förståelse, beslut och mandat, kommer arbetet givetvis att gå både snabbare, lättare och smidigare. Så det är ju en start, att liksom kolla lite var ni står och vilka förutsättningarna är. Dom förutsättningarna säger i princip alltid vilka steg som behöver prioriteras och organisationens avsikter, ambitionsnivå och uthållighet. 

Och. En annan viktig sak. Förändring sker inte alltid genom stora projekt med hur mycket pengar som helst där en gör allt på en gång. Den sker faktiskt i det dagliga arbetet, med små små kontinuerliga steg framåt. Det kanske inte syns på pappret alla gånger, men på lång sikt ger det resultat. 

Hur mycket tid kan vi avsätta för barnrättsarbetet?

Är det en person som har fått ett uppdrag, som har utrymme i sin tjänst? Är det en arbetsgrupp som ska sondera läget i organisationen? Har din chef hintat om att det kan va bra? Eller känner du själv att jag pallar inte vänta längre? 

Försök att tänka i termer av procent av tjänst eller tjänster. Hur mycket tid finns det egentligen?

Det är lätt att tänka att ju mer tid, desto bättre – och visst underlättar det om du har plenty tid. Men jag skulle säga att uthålligheten är viktigare än att maxa en intensiv period och sen inget mer. 

Har du kollat med chefen om barnrättsarbetet också står i din arbetsbeskrivning? Bra att börja där. Har du redan 100% barnrätt i din tjänst - grattis, kör på! 

Vilka funktioner och personer kan bidra till barnrättsarbetet?

Börja med att lista de personer som du ser kan bidra till barnrättsarbetet, både i stort och smått! 

Förutom att det brukar va viktigt att det finns en samordnare, strateg eller ledare som driver arbetet, behövs även andra som kan stödja det. Det vill säga personer som kan lägga en timme eller tre lite här och var. 

Det här gänget som ni samlar (många eller få) sitter ju på en stor kunskap om vilka som kommer påverkas stort eller litet av barnrättsarbetet. Typ hur mycket jobb det kommer kräva av dom olika delarna av organisationen. Supportpersonerna (eller nyckelpersoner om du hellre vill kalla dom det) är dom du behöver få med dig. Dom behöver fatta grejen. 

Dom kan sen funka  som förankrare, bryggor, allierade och hejaklack. Dom kan funka för att agera både styrning, stödning och störning.

Nästa steg blir sen då att preppa för att se om du kan samla dom supportarna i ett möte eller workshop, där ni gemensamt lägger en plan. Men det kommer sen. 

Hur ser det ut hos er idag? Kan du redan nu identifiera några nyckelpersoner att involvera?

Vem fattar besluten kring barnrättsarbetet? 

Vem eller vilka har bestämt att det ska eller inte ska bli nåt barnrättsarbete, eller just den inriktningen på arbetet? Det är bra att ha koll på vilka dom är och vilken möjlighet till dialog som finns. 

I många organisationer finns både formella och informella beslutsfattare. Det kanske på pappret är en person som har beslutsrätten eller delegationen. Och samtidigt finns det ofta någon annan som har en övergripande koll på vad som är på gång och vilka frågor som prioriteras. Den personen kommer kanske inte aktivt stoppa ett barnrättsbeslut, men andra grejer kan påverka. Och det är dom grejerna vi behöver få koll på. Därför behöver vi veta beslutsvägarna, och personerna runt dom. 

Så vilka är dom här personerna?  Och fundera på vad dom behöver för att se hur barnrätten kommer in, kan kroka arm, underlätta eller bidra till alla dom andra viktiga gr3ejerna som personen har koll på. 

Vad säger besluten om barnkonventionen?

Finns det ett politiskt beslut, chefsbeslut, ett styrdokument, en riktlinje som säger nånting om barnkonventionen? Finns det grejer om barnkonventionen och implementering nedskrivet nånstans, vad uttrycker dom? Vad finns det för uppdrag att jobba med och vem ska göra vad?Står det nåt om vem som följer upp det hela, vem saker ska rapporteras till?

Om det redan finns beslut så finns ju ett par vägar att gå. 

Finns det förståelse för varför barnrättsarbetet behövs? Är organisationen redo för förändring?

Förståelse och att va redo. Det är svårt att mäta, men har ni nån feeling för om det är fina ord på papper eller om det faktiskt finns en insikt om varför organisationen behöver stärka barnrättsperspektivet? Ses barnrättsfrågorna som viktigt, men kanske inte riktigt prioriterat? Får ni svaret det här gör vi redan? Eller uppfattas det som svårt, krångligt eller onödigt?

För att en implementering eller integrering ska funka behövs både en struktur och kultur som stödjer förändringsarbetet. Finns det beredskap och vilja till att förändras? Om alla är nöjda med hur arbetet funkar idag spelar det ingen roll hur viktigt det är att lyssna på barn, eller att det är en lagstadgad rättighet – en tycker ju ändå att arbetet funkar tillräckligt bra utan barnets röst. Då blir det svårt att kunna förändra arbetssätt och rutiner, även om det exempelvis finns en politiskt antagen strategi. Så frågan är: finns det en genuin förståelse för varför förändring behövs, och en vilja att genomföra den?

Hur kan ni få en feeling för nivån på förändringsbenägenheten? Vad behöver ni göra för att undersöka det? 

Har vi budget för barnrättsarbetet?

Tid är också en kostnad, och ofta krävs en särskilt avsatt budget för att arbetet ska kunna bli långsiktigt och hållbart. Finns det pengar avsatta för arbetet med barnkonventionen?

Nu menar jag alltså inte generellt en budget för allt som rör barn. Utan det faktiska arbetet med att integrera ett barnrättsperspektiv, att implementera barnkonventionen. Även om ni internt utbildar personalen utan externt stöd, så innebär det utgifter. Som för förtroendevaldas ersättning, vikariekostnader om ordinarie personal ska gå från osv. Det kostar att köpa in eller trycka upp material till barn om vilka rättigheter dom har. Det kostar att samla nyckelaktörer i en workshop för att hitta ambitionsnivå, strategier och mål för arbetet. 

Det här är en bra grej för supportpersonerna att snacka om i en workshop. Vilka resurser är rimliga för att kunna fortsätta arbetet på lång sikt, hur rimmar budgeten med det vi faktiskt ska - eller beslutat att- göra? Och, täcker budgeten för barnrättsarbetet verkligen dom resurser som krävs för att efterleva barnkonventionens intentioner och krav? 

Nästa steg? Hur går vi vidare när vi identifierat förutsättningarna?

När vi har lite svar på dom här delarna, så har vi ju en bild av var vi befinner oss. Då är det lättare att kunna peka åt vilket håll vi ska. Det handlar inte om att direkt veta exakt vilken väg ni ska ta, hur lång tid det kommer att ta eller vilket "fordon" som är bäst att använda. Det viktiga är att börja se åt vilket håll ni ska röra er.

Ah. Du fattar. 

Genom att titta på förutsättningarna klarnar vilka nästa stegen kan va. Det är just därför det inte finns ett färdigt facit eller en universell lösning. Varje organisation är unik, har kommit olika långt och arbetar utifrån olika sammanhang. Och framför allt berörs olika barn med olika behov. Därför är exakta manualer och facit en dålig väg att gå. Det handlar så himla mycket om att testa sig fram, testa igen och testa lite till. 

Men det viktigaste är att vi faktiskt gör. Och att vi gör med kunskap om barn och unga och tillsammans med barn och unga.

10 steg i arbetet med barnkonventionen

Så vad händer efter att förutsättningarna klarnat då?  Jag skrev en text om det praktiska barnrättsarbettet, en lista på 10 grejer en kan göra. Den hittar du här, 10 steg i arbetet med barnkonventionen.

Även här är det alltså i ett övergripande perspektiv. Men, det kan ju brytas ner till varje enhet, avdelning osv. Men då behöver en kanske tänka just det, att en får bryta ner det lite. 

Jag tycker också att ett bra dokument att liksom utgå från när en snackar om implementering är FN:s kommitté för barnets rättigheters vägledning. Kommitten har ju skrivit ett gäng allmänna kommentarer där dom beskriver hur vi kan tolka och tillämpa konventionen. Och allmänna kommentaren nummer 5, handlar just om implementering. Här hittar du den: Allmänna åtgärder för genomförandet av konventionen om barnets rättigheter.

Behöver ni stöd i ert barnrättsarbete?

Du vet att ni kan få hjälp i arbetet med barnkonventionen va?

Finns det nåt som känns svårt, utmanande eller vill du kanske ha ett bollplank? Då tycker jag att vi ska prata vidare – kanske kan jag hjälpa er att hitta rätt riktning och påminna om att alltid fokusera på vad som kan göra störst skillnad för barn.

Vadå stöd tänker du kanske? En del ringer mig för att få superkonkret hjälp, alltså nån att göra jobbet tillsammans med. Andra för att få råd i strategiska vägval och ytterligare några för att förstå hur en kan övertyga chefen att det här är viktigt. Jag har med andra ord hjälpt en hel del organisationer i både det operativa och strategiska barnrättsarbetet, och har samlat några exempel på hur vi jobbat tillsammans här, Barnrätt i praktiken.

Vi pratade också om att kickstarta barnrättsarbette i ett avsnitt av Barnrättssnack. Många av de här tankarna finns med där, tillsammans med några extra – som The Floor is Lava.

Vi har också gjort ett inte-avsnitt. Det vill säga om olika misstag en kan göra i arbetet. Vi kallar det Dikesköraravsnittet.

Har du tankar, frågor eller funderingar? Vill du jobba ihop? Hör gärna av dig, det är bara skoj!

Här kan du skicka ett mail till mig.



Ja, i vilken ände börjar en? Barnkonventionsåret 2024? Va det ens ett sånt?

Såklart det fanns höjdpunkter, men också väldigt mycket som går åt fel håll. Synen på barnet som rättighetsinnehavare känns ibland som att den är på väg att försvinna. Eller i alla fall när det handlar om vissa barn. 

I omvärlden är det mörkt. Riktigt mörkt. Och det går inte att prata om världen utan att nämna det folkmord som pågår i Gaza. Barnen i Afghanistan, Sudan, demokratiska republiken Kongo, Libanon och Ukraina står så otroligt långt ifrån sina grundläggande rättigheter. Faktum är att under 2025 kommer 213 miljoner barn runt om i världen vara i behov av humanitär hjälp. Det är en historiskt hög siffra.

Krig, konflikter och katastrofer gör att barn tvingas på flykt och barns grundläggande behov riskerar att inte tillgodoses. Det handlar om att få tillgång till rent vatten, sanitet, hygien och behandling mot undernäring. Till dig som har möjlighet, bidra gärna till organisationer som gör skillnad, som Rädda Barnen, Läkare utan gränser, Röda Korset, Clowner utan gränser och många fler. 

Barns rättigheter i Sverige då? Där vi ju haft barnkonventionen som lag i snart 5 år. Även om det inte blev en angiverilag exakt som regeringen ville, så är det en skrämmande utveckling. Det kommer med alldeles för stor sannolikhet bli en sänkt straffmyndighetsålder snart. Barn kan vräkas om dom bor i en familj där exempelvis ett syskon begått ett brott i närområdet. Och vuxna forsätter att manipulera, utnyttja och rekrytera barn till kriminell verksamhet och begå brottsliga handlingar.

Allt det sker ju samtidigt som barns rättigheter stärks i relation till föräldrarätten, exempelvis. Och. Mitt i allt, så finns det ju människor och organisationer som gör så mycket bra, som driver på, protesterar och förändrar. Som kämpar. Det är en av dom finaste grejerna i mitt jobb, att jag får möta så många som agerar för barnets rättigheter. Några av alla dom roliga, viktiga uppdragen tänkte jag skriva nåt om här. Som en slags tillbakablick och summering av året 2024 och mitt jobbår. 

Har också skrivit om en del roliga uppdrag jag gjort den senaste tiden, om du vill veta mer hur en kan jobba med barnkonventionen. Du hittar det här.

Januari. Fokus på barnets rätt till delaktighet och inflytande!

Jag fick inleda året med att va med om iskyla och stora förseningar på vägen hem från en härlig föreläsningsdag i Katrineholm. Fokus va artikel 12 i barnkonventionen, om barnets rätt till delaktighet och inflytande i biblioteken. Vi pratade om allt från åldersmaktsordning till bemötande, en härlig dag!

Spenderade en hel dag med gänget på Litteraturhuset Trampolin och workshoppade om deras uppdrag att kartlägga barns och ungas fritid, eller snarare vad saknar barn och unga på sin fria tid. Vi skulle sätta en plan för kartläggningsarbetet utifrån ett barnrättsperspektiv, och möjliggöra för barnets röst att bli både tydlig och synlig i arbetet. Fick för bara nån månad sen ta del av slutprodukten, väldigt fint!

Vi, jag och Linus hade också finfina dagar i Malmö och Stockholm (och lite Uppsala) med inspelningsdagar av podden Barnrättssnack. Vi träffade ett gäng otroligt inspirerande barn och unga. Det blev ju en riktigt härlig säsong 7! Och här är några av avsnitten vi spelade in i januari. 


Februari. Barnets rätt till kultur 

Februari började med avslutande av ett uppdrag jag gjorde för Haninge kommun. En presentation och överlämning av rapport utifrån ett kartläggningsuppdrag. Jobbet påbörjades under december förra året och va ett uppdrag av kommunens kultur- och fritidsnämnd. I korthet handlade det om att ”lyssna in deltagarnas kulturvanor och vad de önskar mer av när det gäller kommunens kulturutbud för barn och unga”. Och utifrån barns och ungas egna upplevelser ta fram ”konkreta åtgärder hur kulturutbudet kan förändras för att leda till fler eller "än mer relevanta" kulturupplevelser”. Ett väldigt fint uppdrag. Skrev lite mer om det här för den som är intresserad.

Flängde en del i februari. Både digitalt och fysiskt. Va exempelvis i Sundsvall ett par gånger för kommunens demokratidagar för unga, föreläste om barnkonventionen och modererade politikersamtal. Plus! Fick stå på scen med powiga Faysa Idle. Spenderade en härlig helg med Min stora dags barn- och ungdomsråd och workshoppade kring vad elevhälsan behöver fokusera på för att underlätta skoldagen för barn och unga som lever med sjukdomar och diagnoser som påverkar vardagen och livet. 

Hängde också på Folk och kultur i Eskilstuna. Där modererade jag ett samtal med rubriken Förutsättningar, friktioner och barnets rätt till kultur och konst som Scenkonst Sörmland arrangerade. Och jag va själv med i ett panelsamtal som Svenskt barnbildsarkiv ordnade med rubriken Vad händer med historieskrivningen om vi kastar barns teckningar, med Maria Grahn Farley, Johanna Sjöberg och Anna Sparrman. Otroligt spännande, om jag får säga det själv. 

Mars. Rätten till bostad, typ.

Inledde mars med fortsatt fokus på barnets rätt till kultur, med exempelvis Borås kulturskola och sjuhärads kulturskolors unga som samlats i ett slags ungdomsråd, fick prata om engagemang (utöver barnkonventionen) bland annat. 

Jag hade också nästan en heldag med kansliet på Clowner utan gränser, där vi dels recapade från förra gången jag va där och hade utbildning om barnkonventionen. Nu va däremot fokus på vad ett barnrättsperspektiv på arbete med ny långsiktiga strategin kan innebära.

Sen blev det fokus på stadsplanering och barnets rättigheter! Hade en heldag med Stockholmshem där vi pratade om allt från hur barnkonventionen hänger ihop med bostadsbolagets arbete och såklart en del om barnkonsekvensanalyser med. 

April. Rätten till utbildning.

April rivstartade med snökaos i Skövde! Jag föreläste på Bibliotipia och dom som va där gillade det. Men det va också några som inte va där på grund av snökaos, en av föreläsarna bland annat. En fin dag. 

Men april handlade nog mest om det arbete jag började göra med Stiftelsen Läxhjälpen, en genomlysning av deras arbetet med barnkonventionen. Det blev en hel del intervjuer och möten med barn och unga i det arbetet. Jag kollade på styrdokument, rutiner och samtal med läxhjälpare och personal på kansliet. Stiftelsen Läxhjälpen ville veta hur dom på ett konkret och tydlig sätt kan förstärka barnrättsperspektivet i deras arbete. Resultatet blev en handsonrapport med superkonkreta rekommendationer utifrån ett antal artiklar i barnkonventionen. 

Barnrättsdagarna genomförs ju också varje år i april. För dig som missade dom, så gjorde jag en supersummering av föreläsningarna och seminarierna. Här hittar du mina anteckningar. 

Maj. LEGO® SERIOUS PLAY® in my ❤️

Blev helt lyrisk av att äntligen få gå en utbildning som jag själv suktat efter i åratal typ. I maj blev jag certifierad workshopplanerare och faciliterare i metoden LEGO® SERIOUS PLAY® Så lycklig över det! I korthet är det en rolig, utvecklande och lärorik problemlösningsprocess. Ett annat sätt att göra workshops på, ett maktförsjuktande sätt. Det går egentligen inte att beskriva, det måste upplevas. Du kan läsa mer om mina tankar här. Tro mig, det här är en workshop du vill va med på! 

I maj va det också då som Min stora dags barn- och ungdomsråd höll ett samtal på Skolsjukskötersekongressen i Stockholm. Bejublat och livsviktigt. Jag har summerat en del av det som sades i det här inlägget. 

Annars va det lite föreläsningar, bland annat för Sollentunas socialtjänst och Uppsalahem och jag fick det otroligt ärofyllda uppdraget att bli ordförande för Clowner utan gränser!

Juni. Juli. Augusti. Avrundning, ledighet och höstplanering.

I korthet handlade sommarmånaderna om att avsluta våren. Exempelvis genom att redovisa uppdraget för Stiftelsen läxhjälpen, ha lite andra uppföljande möten. Åsså höll jag min första LEGO® SERIOUS PLAY® workshop! 

Åt givetvis också mängder av glass och godis och sånt!

I augusti kickade hösten igång med planering egentligen. Planering för konferensmedverkan, planering för bokmässan, planering för mänskliga rättighetsdagarna, planering för höst- och vinterlivet typ!

September. Jobbade jag ens?

Det kändes som att jag inte jobbade i september utan bara flängde runt. Men det gjorde jag såklart. 

Exempelvis föreläste jag om barnkonventionen för ett fint nätverk i Norrtälje kommun. Ett nätverk som jobbar för dom allra yngsta barnen med fokus på hälsofrämjande arbete. Det va fint. Det va också roligt att va med på konferensen om Kraftsamling fullföljas studier som Västra Götalandsregionen ordnade plus fångade mig på bild. Skoj också att på plats medverka i livepodd med Tilda och Frida Boisen. Och jag och min poddkollega Linus panelsamtalade med Rädda barnen på Bokmässan om barnets rätt till kultur. 

Oktober. En mix av mycket.

Några dagar in i oktober var ju som alltid internationella barndagen. En dag som oftast brukar handla mer om kanelbullar och kanelbullens dag än barnets rättigheter (skriver mer om det en annan gång). Men det blev ett fint fokus den dagen, va på Ylva Mårtens releasefest för nya boken Barnens 1000 första dagar. 

Hade en engagerande heldag med Region Örebro läns biblioteksbarnombud. Vi fokade på barnets rätt till inflytande och delaktighet, det va fint! Och Bris hade utdelning av Bris-priset. Nåt som vi i styrelsen fattar beslut om, efter att medlemmar nominerat. Extra glad i år att priset gick till livsviktiga Sis-tjejer. Gjorde också föreläsar-trio-debut ihop med Maria Krafft Helgesson och Negar Mottaghi om makt, respekt och rättigheter. 

Avslutade oktober med en underbar LEGO® SERIOUS PLAY® workshop på helt annat tema än barnkonventionen. Det va nämligen fokus på hållbart ledarskap. Fick ännu ett bevis på att metoden är så bra! 

November. Konferensföreläsningar

November va en rätt vanlig föreläsningsmånad, fast på konferenser. Föreläste exempelvis på MR-dagarna i Skellefteå om 10 steg i det praktiska arbetet med barnkonventionen. Hade en heldag med barnombuden inom Västra götalandsregionen och föreläste på SSIL konferensdagar i Växjö (och Karlstad, fast det va i december)

Gick också in i ett kul uppdrag för Unicef sverige. Ett arvsfondsprojekt som går in i slutspurten nu närmsta halvåret. Projektet ska ta fram ett läromaterial om barnkonventionen tillsammans med barn i förskola och anpassad grundskola. Blir fint att va med på ett hörn där!

Till alla som prenumerar på Barnrättsbrevet skickade jag ju också ut 2024 års Barnrättskalender. En fin och rolig tradition, en variant på julkalender som består av 24 frågor om barn, barndom och rättigheter. Du har väl inte bommat Barnrättskalendern i år?

December. Avrundning och tacksamhet

December, Avrundningar

December brukar innebära avrundning och avslutning av uppdrag. Så även i år. Förutom det så hade jag en hel helg med Min stora dags barn- och ungdomsråd och preppade inför nästa års samtal på Sett-dagarna nästa år. Det ni skolfolk, det borde ni komma på! Kan va det viktigaste du hör på länge.

Nu fokus på avslutningar, avrundningar och tack. Och snart lite ledighet. 

Men. Mest vill jag nog ändå säga tack för 2024, nu kämpar vi vidare i 2025! 

Är så otroligt tacksam att jag för möta er. Alla inspirerande, härliga personer och organisationer, som alla kämpar för fullt för att fler barn ska få tillgång till sina rättigheter. 

Tack för att jag fått jobba ihop med er! ❤️

Copyright © Alla rättigheter förbehållna

crossmenu