När samhället bestämmer sig för att straffa barn för vuxnas misslyckande har vi ändrat vår syn på barn. Då är inte barn rättighetsinnehavare längre. Då har barn blivit problem, problem som ska fostras, disciplineras och straffas. En sänkt straffålder är en ny syn på barn. 

I mitten av september berättade partiledarna för Tidöpartierna att dom kommit överens om att straffbarhetsåldern tillfälligt ska sänkas till 13 år.

Det finns absolut ingenting, ingen tillgänglig forskning eller fakta som visar att det är en bra idé. Det är precis tvärtom. En riktigt uselt dåligt sämst idé.

Den här texten, har som ambition att sammanfatta och få med så mycket som möjligt om varför sänkt straffålder är fel väg. Den innehåller info om straffåldern, om utredningen, det regeringen vill, vad remissinstanserna uttrycker, vad barn säger och vad forskningen visar. 

Att sänka straffåldern är ett sätt att straffa barn för samhällets misslyckande 

Overkligt är nog det närmsta jag kommer för att hitta orden till regeringens och Sverigedemokraterna vilja att sänka straffåldern till 13 år. Och övriga partier protesterar inte allt för mycket (för ett tag sen sa miljöpartiet, vänsterpartiet och centern nej)

Ni vet samma barn, samma 13-åring vi inte anser ska få rösta, köpa alkohol, energidryck, tobak, köra moped eller bestämma själv vad hen ska göra med pengarna från sitt sommarjobb. Dom vi anser inte kan förstå konsekvenserna av sitt agerande. Det är alltså samma barn vi helt plötsligt menar ska ansvarsutkrävas för att dom kan förutse konsekvenserna och förstå vad det innebär att begå ett allvarligt brott? I vissa situationer ska dom va vuxna och i andra barn? 

I många många år har vi sett att barn som begår brott behöver stöd, skydd och hjälp. Nu skiftar fokus till att samhället ska skyddas från barnen, som om dom är så farliga och bortom all hjälp och därför måste spärras in. Det är en avhumanisering av vissa barn som pågått och cementeras nu med en sänkt straffålder. 

Det individuella barnet blir helt osynligt i den här typen av förslag, debatt och tillämpning. Vem är barnet det handlar om, vad är det som gjort att barnet befinner sig i den här situationen? Trots att det handlar om barns vardag och liv, så blir barnen väldigt osynliga nu. Vi borde fundera mer på vilket ansvar vi som samhälle har för att förhindra barn att ingå i kriminella nätverk? Är det vårt fel? Eller är det barnens egna fel? Men framförallt fokusera ännu mer på dom vuxna som manipulerar och utnyttjar barnen. 

Idag rekryteras och manipuleras barn i olika åldrar till att begå allvarliga brott. Den organiserade brottsligheten tvingar barn att både vara offer och gärningspersoner. Dom kriminella nätverken är otroligt manipulativa och smarta. Dom ser barn och unga som samhället glömt bort eller som vi tagit för lång tid på att oss se och hjälpa. Barn som redan befinner sig i en utsatt situation, utnyttjas. 

Med sociala medier och yngre representanter går rekryteringen fort. Kriminella nätverk utnyttjar barnen. Barn är lättare att manipulera än vuxna, det är enklare att hota och tvinga dom att utföra olika uppgifter. Barn blir en billig och mindre riskfylld arbetskraft. Det är också svårare för ett yngre barn att kunna stå emot och lämna ett sånt sammanhang. 

Vad händer med ett barn i fängelse? Och vad händer när barnet kommer ut?

Vi måste komma ihåg. Ett barn är fortfarande ett barn, även om hen har begått ett brott. Ett barn har rätt till sina rättigheter i alla lägen, även om hen har begått ett brott. 

Att sänka straffåldern handlar om politik, symbolpolitik om en så vill. Detta är en del i ett större paket, eller snarare det är många små delar som enligt Tidöpartierna handlar om att få bukt med gängkriminaliteten och att barn och unga begår brott. Men barn hamnar mitt i och blir vuxnas verktyg i politiska utspel. 

Sverige sa så sent som 2023 i Geneve till FN:s kommitté för barnets rättigheter att vi vill va världens bästa land för barn att växa upp i. Samma Sverige vill nu att barn att barn ska straffas och sitta i fängelse. 

Sverige och straffåldern - hur funkar den?

År 1864 beslutades att Sverige skulle ha en straffbarhetsålder på 15 år. Hela syftet och liksom grundtanken med en gräns på 15 år är att barn (utifrån ett slags grupptänk) vid den åldern uppnått tillräcklig mognad för att kunna skilja på vad som är rätt och fel, vad som är okej och inte. 

Barn har vid yngre ålder inte samma förmåga att kontrollera känslor, impulser eller förutse konsekvenser som vuxna. Som alla människor utvecklas vi, och barns utveckling går fortare än för oss vuxna. Barns konsekvenstänk och impulskontroll utvecklas, och för att barn ska förstå sina handlingar och lära sig behöver också många barn begå misstag. Det handlar om att förstå och lära sig hur världen funkar. 

Straffrättsliga påföljder kan va negativa för barns utveckling. Barn är känsliga för bestraffning och det påverkar hens uppfattning om sig själv. Barn påverkas dessutom särskilt av det sätt som omgivningen stämplar eller betraktar individen, som brottsling. Om barnet påverkas och börjar betrakta sig själv som kriminell är det också lättare att fortsätta med den typen av handlingar. 

Därför har synsättet varit i typ 160 år att barn först över 15 år kan bli straffade för brott, och det ska finnas särskilda regler för unga mellan 15 och 21 år. 

”Om straffbarhetsåldern enbart hade baserats på barns mognad och ansvarsförmåga hade straffbarhetsåldern sannolikt varit betydligt högre än i dag”

Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare, SOU 2025:11

Om barnet är under 15 år kan hen inte dömas till ett straff, men det kan ändå få följder för barnet och familjen. Ett brott kan utredas även om barnet är under 15 år, men barnet ses just som ett barn döms därför inte i domstol. Är brottet mycket allvarligt kan en domstol komma fram till att barnet är skyldigt, men inte döma barnet till straff. Efter utredningen kan sociala myndigheter bestämma om olika åtgärder, som stöd och vård för barnet.

Att ha en straffålder på 15 år har helt enkelt handlat om idén eller synsättet att barn har behov av särskilt skydd och stöd och ska därför inte behandlas och straffas som vuxna. Barn som begår brott befinner sig ofta i en utsatt situation och har särskilt behov av stöd och hjälp, och att rättsliga ingripanden mot barn och unga måste ta hänsyn till barnets ”bristande mognad, begränsade erfarenheter och särskilda omständigheter”. Det är dessutom så att det i svensk kriminalpolitik varit en grundläggande tanke att försöka undvika att låsa in människor eftersom det har skadliga effekter på den enskilda individen. 

Hur ser straffåldern ut i andra länder?

Straffåldern varierar runt om i världen, och många av länderna geografiskt nära Sverige har en straffålder på 15 år (Finland, Island, Norge, Sverige, Luxemburg, Tjeckien och Danmark). Portugal har 16 år och exempelvis Bulgarien, Estland, Spanien, Österrike och Tyskland har 14 år. Det finns även exempel på länder som har en mycket lägre straffålder.

Såhär säger Henrik Tham vid Stockholms universitet om Danmark och Skottland som ändrat straffåldern hyfsat nyligen.

”I Danmark sänktes straffbarhetsåldern från 15 till 14 år. En utvärdering av sänkningen visade att åtgärden ledde till en viss ökad brottslighet bland 14-åringar. I Skottland har straffbarhetsåldern både sänkts och höjts. En utvärdering av den höjning som gjordes från 8 till 12 år visade att höjningen inte ledde till en ökad brottslighet bland barn” 

När det kommer till Danmark visade det sig dessutom att dom barn som dömdes klarade sig sämre i skolan. Utvärderingen beskrev att en sänkning av straffåldern inte har en brottspreventiv effekt utan riskerar att få motsatt effekt. Utöver att det är dyrt och ineffektivt. Och idag är straffåldern tillbaka till 15 år i Danmark.  

Varför sänkt straffålder inte löser brottsligheten bland unga

Vad vet vi egentligen om dom barn som begår brott?

Misstankar om barn under 15 år som har begått brott har fördubblats under dom senaste tio åren. Brottsförebyggande rådet (Brå) förklarar ökningen med att det är en fördubbling av misstankar kring misshandel, stölder, olaga hot och ofredande. Det är även så att misstankar om allvarliga brott har dubblats, från knappt 1500 år 2015 till drygt 3500 för 2023. Men Brå uttrycker samtidigt att andelen utredda brottsmisstankar har inte ökat. Så vi ser ett ökat antal brottsmisstankar men det är en stabil andel som utreds. 

Av alla brottsmisstankar för barn under 15 är det ungefär 10% som har utretts enligt Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (1964:167 LUL). Knappt 60% av dom utredda brottsmisstankarna gäller barn som är 14 år och knappt 30% gäller barn som är 13 år. Och under åren 2022-2023 va misshandel det vanligaste brottets som utreddes englit LUL. 

Brottsförebyggande rådet har tittat på levnadsvillkoren för dom barn som utretts enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Studien visar att barnen generellt sett växt upp i socioekonoisk utsatthet och i hem som oftare får ekonomiska bidrag och barnet är oftare inrikes eller utrikes född med två utrikesfödda föräldrar. Barnen har också ett antal kända riskfaktorer för tidig brottsdebut och nio av tio barn va redan kända av socialtjänsten innan dom begick brottet. Studien visar också att: 

• en tredjedel av killarna och hälften av tjejerna hade själva utsatts för brott året innan dom själva begick sitt brott
• närmare hälften av barnen hade en tidigare ställd psykiatrisk diagnos 
• många fler av barnen hade före brottet varit placerade utanför hemmet
• närmare hälften av tjejerna hade levt med en mamma som saknat tillräcklig föräldraförmåga och en tredjedel med en pappa som saknat tillräcklig föräldraförmåga vid tiden för brottet
• många av barnen hade ett kriminellt umgänge eller omfattande skolfrånvaro och återkommande eller allvarliga konflikter med andra elever eller lärare i skolan
• ungefär en fjärdedel hade en särskilt anpassad undervisning 
• en tredjedel av killarna och närmare hälften av tjejerna menade socialtjänsten hade en oroväckande hög aggressivitet och låg impulskontroll
• en fjärdedel av killarna och närmare en femtedel av tjejerna hade bedömts ha uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter 
• ungefär hälften av barnen hade orosanmälts första gången före dom va 12 år. 
• två tredjedelar av killarna och fyra femtedelar av tjejerna hade fått beslut om en insats eller åtgärder från socialtjänsten, såsom familjesamtal, familjebehandling eller samtalsstöd till barnens vuxna 

Vad säger forskningen, är straff viktigt?

Brottsförebyggande rådet beskriver hur internationella studier visar på tydliga samband mellan frihetsberövanden under ungdomsråden och fysiska och mentala hälsoprobelm senare i livet, risk för tidig död, försämras utbildning och arbetsmarknadsanknytning och ytterligare frihetsberövanden under vuxenlivet. Det har även visat sig att frihetsberövanden stör både den psykosociala utvecklingen och den mognadsprocess som ofta leder till att många unga slutar begå brott. 

Att sänka straffåldern till 13 - då kommer bara 12-åringar bli hotade och användas. Det är inte straffet som hjälper – man måste hjälp ungdomarna.

Barn i Barnombudsmannens rapport, 2025

Rädda Barnen och Bris ordnade ett forskarseminarium under 2024 där ett antal forskare inom juridik, kriminologi, socialt arbete uttalade sig i frågan om sänkt straffålder. Det var bland annat Henrik Tham, Maria Grahn Farley, Jonas Lindström, Torbjörn Forkby, Anna Sarkadi, Pernilla Leviner, Tova Bennet och David Sausdal. Samtliga uttryckte att sänkt straffålder är en dålig idé som inte har stöd i forskning. Bland annat uttrycktes följande: 

• Tidigare har Sverige haft en syn om att hot och våld inte gör barn till bättre människor. Nu förs argument om att barn är farliga och ska därför låsas in. 
• Det är inte en straffande vuxenmakt barn ska möta, utan vuxna som tar ansvar att skydda och stödja barn mot en god utveckling. 
• Utifrån det främjande och förebyggande perspektivet behövs kärlek och ramar för barns hälsosamma utveckling. Det har ofta saknats hos barn som begår allvarlig brottslighet och dom bristerna måste tillgodoses för att barn ska kunna läka.

Jonas Lindström vid Södertörns Högskola uttrycker följande:

"Att sänka straffbarhetsåldern är inte rätt väg. Det kommer enbart att stämpla de barn som aldrig fick en ärlig chans ännu hårdare. Det svårforcerade stängslet till ett bra liv kommer bara att bli ännu högre och mer eller mindre ogenomträngligt"

Och såhär säger Tova Bennet, Lunds universitet, om att straffa barn.

”Om syftet är att minska brottsligheten behöver vi påminna oss om att straffet är statens mest ingripande verktyg men också ett av de dyraste och minst effektiva. Att acceptera straffet som ett nödvändigt ont förutsätter att det är just nödvändigt - alltså att man har testat andra alternativ och kommit fram till att straffet är det enda sättet att uppnå målet. Att straffa barn kommer med ett högt pris, samtidigt saknas forskning som visar att skärpta straff för unga leder till en minskad brottslighet. Tvärtom talar forskningen för att ökad repression kan leda till att unga i högre grad utvecklar en kriminell identitet vilket ökar risken för återfall. Om ännu yngre personer frihetsberövas under längre tid innebär det uppenbara risker för negativ påverkan under en känslig utvecklingsperiod i barns liv, där prosociala skyddsfaktorer har särskilt stor betydelse”.

Vad innebär regeringens förslag om sänkt straffålder?

Under sommaren 2023 tillsatte regeringen en utredning som skulle kolla på skärpta regler för unga lagöverträdare, där bland annat straffåldern va en grej utredningen skulle titta på. 

I Tidöavtalet från 2022 kan en läsa: ”Straffreduktionen för de som är över 18 år ska tas bort. En utredning ska se över straffrabatten för de under 18 år och samtidigt överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern”. 

Utredningens uppdrag va bland annat att överväga och föreslå ändringar av den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare. Utredningen blev klar i början av 2025 och fick namnet Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (2025:11) och den särskilda utredaren va Gunnel Lindberg. Utredningen föreslog en sänkning av straffåldern till 14 år för brott som har minimistraff fängelse 4 år eller mer. Det är alltså inte en sänkning för alla brott, utan för vissa. Det innebär en sänkning för brott som mord, människorov, grovt vapenbrott och grov våldtäkt. 

Utredningen föreslog en sänkning av straffåldern till 14 år på vissa brott. Samtidigt hade utredningen ett gäng argument mot en sänkning: 

• Brottsligheten i allmänhet bland unga minskar
• Samhällsutvecklingen kräver inga nya åtgärder
• Sänkt straffålder påverkar barnen negativt 
• Leder inte till minskad brottslighet 
• Innebär ökad belastning på hela rättsväsendet

Även om det finns många negativa konsekvenser med sänkt straffålder menade utredningen att det ändå kan va ok eller värt det eftersom situationen idag är såpass allvarlig. 

Ett par andra förslag som utredningen gav va

• att den så kallade ungdomsreduktionen för lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år ska avskaffas 
• att åldern ska ges minskad betydelse för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år
• förstärkning av påföljden ungdomsövervakning 
• att en ny utvidgad ungdomsövervakning ska införas

Utredningen hade också till sin hjälp ett antal experter från bland annat Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, Sveriges Domstolar, Brottsförebyggande rådet, Barnombudsmannen och akademin. Av dom 9 experterna är det 7 som säger nej det är inte en bra ide. Experterna uttrycker att en sänkt straffålder riskerar att ha motsatt effekt, att utredningen saknar en djupare analys, det blir svårt att tillämpa plus är rättssäkert och oförutsägbart och att det dessutom riskerar att tvinga ner kriminaliteten i än yngre åldrar. 

Remissinstanserna till utredningen va till största delen mycket kritiska. 

Som vanligt innan en regering fattar beslut kring en utredning skickas utredningen på remiss till berörda myndigheter, organisationer, kommuner och andra.

Totalt är det 95 som har skickat in remissvar. Ett tiotal svarade att dom inte kommer svara, ett tiotal svarade att dom inte har en åsikt då frågorna inte ligger inom deras område, några svarade lite mer otydligt och var frågande eller tveksamma plus fem som tillstyrkte förslagen. Det va tre länsstyrelser, en myndighet och en kommun som tyckte att sänkt straffålder för vissa brott är en bra idé. Resten, alltså en superklar majoritet, avstyrkte och uttryckte att det är dåligt.  

De som tillstyrkte uttryckte bland annat:

• Förslaget påverkar barn som är 14 år och har begått allvarlig brottslighet, samt barn mellan 14 och 17 år som misskött sin påföljd. Dessa barn utgör en mycket liten grupp, och konsekvenserna kan bli positiva eftersom de får bättre anpassat stöd.
• Vi tillstyrker utredningens samtliga förslag. Dock vill vi poängtera att en sänkt straffbarhetsålder strider mot barnkonventionens intentioner och FN:s barnrättskommittés rekommendationer. Det är därmed av största vikt att förslaget tidsbegränsas och utvärderas för att kunna påvisa om det haft ändamålsenliga effekter (återfallsrisk, återanpassning, etcetera) för de barn som blir aktuella.

De allra flesta remissinstanser uttryckte att sänkt straffålder strider mot barnkonventionen, att det saknas en djupare barnkonsekvensanalys, att det saknas stöd i forskningen för att en sänkning får brottsförebyggande effekter, att det är trixigt med legitimiteten och tillämpningen och att det innebär en förändrad barnsyn. 

Utredningens förslag riskerar att framstå som ologiskt och obegripligt för en
14- åring som i allmänhet saknar närmre insikt i de olika brottens straffskalor och dess minimistraff”

Göteborgs Tingsrätt, remissvar 2025

Vidare uttryckte remissinstanserna

• oro över att gränserna mellan den sociala barnavården och kriminalpolitiken suddas ut
• det går inte att överblicka dom samlade konsekvenserna i den här kriminalpolitiska omläggningen, eftersom effekterna av redan genomförda lagar inte hinner utvärderas innan nya förslag presenteras 
• dubbeltydigt att ett barn ska anses ha tillräcklig ansvarsförmåga för att kunna dömas till påföljd för vissa brott men inte för andra.
• förslagen riktar främst in sig på att straffa enskilda individer i stället för att angripa de bakomliggande orsakerna. I det här fallet riktas åtgärderna mot barn vilket är särskilt problematiskt. 
• att vissa grupper av barn osynliggörs men kommer samtidigt att påverkas mer än andra, särskilt saknas ett funktionsrättsperspektiv
• det kommer vara ekonomiskt ineffektivt. De ekonomiska resurser som kommer att krävas för att utreda och lagföra unga lagöverträdare skulle istället kunna läggas på insatser för att stärka skyddsfaktorerna för ett barn. 

En parentes men som också är viktig i sammanhanget. Regeringen skickade under september 2025 ut ett konkret förslag på remiss (läs det här), om att sänka straffåldern till 13 år. Den har ett gäng instanser svarat på och är mycket kritiska, även här. Så, det finns två grejer som många instanser har svarat på och varit kritiska till. Dels utredningen och dels regeringens lagrådsremiss.

Regeringen struntar rätt mycket i utredningen och remissinstanserna

Men nu går alltså regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna längre än utredningen och föreslår en sänkning till 13 år.

Regeringen lyssnar inte på sin egen utredning och går vidare med ett förslag som inte utretts alls, går emot forskningen, går emot i princip alla experter, barnrättsorganisationer och remissinstanser. Och barn och unga själva. Det verkar bara va tidöpartierna (och socialdemokraterna) själva som tycker det här är en bra idé. 

I Regeringsformen står det:

”Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner”

Det står förvisso inte att regeringen måste lyssna. Hela poängen med en utredning och att bereda ärenden är ju för att se till att en inte missar nåt väsentligt, att veta att det är ett kvalitativt underlag, värna rättssäkerheten och att en lag också har nån slags förankring och legitimitet. 

Såklart att det handlar om politik och att tidöpartierna och riksdagen har all rätt att fatta dom beslut dom tycker funkar bäst för Sverige.

Vad är det regeringen säger att dom vill?

I en debatt, där förslaget om 13 år presenteras, säger tidöpartierna:

”I det allvarliga läge vi befinner oss i måste vi prova nya åtgärder. Ett är säkert: Om vi gör som vi alltid har gjort, kommer det gå som det alltid har gått. Det är inget alternativ, för vi står på alla skötsamma svenskars sida” 

Vidare skriver partierna

• För det första är chansen att ett barn bryter en kriminell livsstil större ju tidigare rätt åtgärder sätts in. Genom att sänka straffbarhetsåldern öppnar vi upp hela polisens och Kriminalvårdens verktygslåda i ett tidigare skede.
• För det andra har staten en skyldighet att skydda sina medborgare från brott. Påföljder såsom ungdomstjänst, ungdomsvård, ungdomsövervakning eller fängelse möjliggör mer kontroll och återfallsförebyggande insatser. Så skyddar vi alla skötsamma människor bättre samtidigt som vi ger unga kriminella förutsättningar att lämna kriminaliteten bakom sig.
• För det tredje är påföljden viktig för brottsoffrets upprättelse och lagstiftningens legitimitet. Det gäller inte minst för unga brottsoffer, som drabbas mest av unga brottslingar.

Fokus är alltså att Polisen och Kriminalvården ska kunna jobba tidigare, att skydda människor från dom här barnen och att brottsoffren ska få upprättelse och lagen i sig ha legitimitet. 

Det är exakt dessa grejer som alla remissinstanser, forskningen och experterna säger inte rimmar. Det kommer inte funka.

Riksrevisionen gjorde i maj 2024 en granskning för att se om statens samlade insatser för att bryta barns grova kriminalitet är effektiva. I korthet visade granskningen att vi inte har gjort tillräckligt. Den visade också att insatser med evidens inte används i tillräckligt hög utsträckning eller på ett sätt det är tänkt för att nå effekt. Det är också avgörande att dom som ska arbeta med barn som begår våldsbrott har rätt utbildning och kompetens.

Det finns alltså grejer att göra. Allt är inte provat. 

Samhället kan skydda barn mot att utsättas för brott utan att kränka andra barns rättigheter. Och än så länge har vi ju inte testat att storsatsa på det forskningens säger funkar. Det hade ju varit nåt nytt - att rekordmiljardsatsa pengar på det förebyggande och främjande arbetet. 

Vad säger barn och unga själva om straffåldern och att va frihetsberövad?

Barnombudsmannen har lyssnat på barn som är frihetsberövade, resultatet kan bland annat läsas i rapporterna:

• För varje minut som går och ingen gör något för att hjälpa barn, så blir det bara värre. Återrapportering av uppdraget om Brottsförebyggande arbete – hur barn kan skyddas från att utnyttjas i kriminella aktiviteter 
• Ni måste hinna före. Barn och ungas berättelser om att vara frihetsberövad. Barnombudsmannens årsrapport 2025
  

Barn och unga som är frihetsberövade uttrycker bland annat: 

• Vi är väl medvetna om att vi har begått brott, gjort fel och avtjänar vårt straff. Vi ska inte behöva knäckas och förnedras också.
• Men alla de här äckliga gängen som finns i detta landet. Jag vill se att de inte får med sig de här barnen. Alltså. Alltså jag mår illa när jag tänker på det. För att alltså det är barn. De ska liksom sitta i sandlådan och leka. De ska inte springa runt med vapen. Helt stört.
• Jag fick ingen hjälp av socialtjänsten när jag berättade hur jag har det hemma, jag fick inte göra någonting, inte gå ut, ha kompisar och bara våld våld våld. Och jag kände mig tvungen att gå till kriminella för att få skydd. För skolan eller socialtjänsten hjälpte mig ingenting.
• Barn begår mord utan att tänka på straff, de har inte konsekvenstänk. Det är en trend att vara kriminell i Sverige. Det är coolt. Barn vill vara coola. Man är cool om man säljer knark, dödar folk. Pengar. Alla vill ha pengar.
• Bara att man är ute på stan så är du med i en riskgrupp där du kan bli kontaktad. De kan komma fram till dig. Sen kan det också vara mobbning i skolan. Det kan vara att man inte fick någon tjej man ville ha eller att ni inte gillade allt eller att hon inte gillade dig. Det kan vara så mycket olika faktorer. Men det jag har sett mest är att status och pengar är de största faktorerna varför folk börjar med det här. Men makt kan vara en grej också. Att man inte tycker man har fått tillräckligt av föräldrarna då. Eller att man vill ta tillbaka på samhället för att något har hänt dig när du är ung och ingen hjälpte dig eller ingen trodde på dig. Det kan vara så mycket olika grejer.

Barn och unga uttrycker behovet av tidiga insatser och insatser där barn själva är delaktiga i hur insatsen utformas. Dom uttrycker vikten att trygga vuxna finns där, i alla åldrar. Det handlar om vuxna som ser och förstår barn och unga, vuxna som bryr sig på riktigt. Att barn och unga får hjälp och stöd, kontinuerligt och mycket mycket tidigare. Vuxna som kan ge råd, stöd och hjälpa dom att fatta bra beslut och prata om viktiga saker. Nån som frågar hur dom mår. 

Dom vill också att vuxna utreder och förstår dom bakomliggande orsakerna, dom vill att vuxna frågar om dom utsätts eller har utsatts för våld hemma. Men också att det pratas mer om skjutningar och kriminalitet i skolan. 

Likaså menar barn och unga att det idag är fel personer som straffas, och att det behövs mer kunskap om hur dom kriminella nätverken funkar. Dom uttrycker att dom själva har bättre koll på det än yrkespersonerna. 

Barn och unga lyfter också fram konkreta åtgärder som nattfotboll på kvällar och helger. Se till att det finns fler möjligheter till hälsofrämjande aktiviteter och sätt för barn och unga att hitta en hobby. Majoriteten uttrycker också att straff inte kommer lösa några problem, det är större satsningar på förebyggande som behövs och bättre stöd till dom barn och unga som är frihetsberövade. 

Högre straff kommer inte förebygga något. Barn ser inte konsekvenserna av sina handlingar. Hur blir man om man gör någon dumt när man är tonåring och sedan ska växa upp på anstalt? Det borde vara definitionen av att man blir institutionsskadad.

Barn i Barnombudsmannens rapport, 2025

Vad säger barnkonventionen om straffålder?

Barnkonventionen är en konvention som ska tolkas både i sin kontext och progressivt. Det handlar om att se konventionen utifrån där vi befinner oss, år 2025 i Sverige med dom förutsättningar som vi har. Och vi ska hela tiden sträva framåt, barnkonventionen är liksom inte ett tak, det är ett golv. Och det finns ett förbud mot att backa, att ta steg tillbaka. Det betyder att om vi sänker straffåldern bryter vi mot barnkonventionen. 

I artikel 40 står det att varje barn som anklagas för brott eller har blivit dömt för ett brott ska behandlas rättvist, respektfullt med värdighet och få en rättvis rättegång. Det handlar egentligen om att alla förfaranden, som exempelvis alternativ till anstaltsvård, ska va speciellt anpassade för barn och att barnets mänskliga rättigheter till fullo ska respekteras. Staten ska dessutom fastställa en lägsta straffbarhetsålder. 

Om vi läser vidare kan vi se att det står:

”Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället”

Vad säger FN:s kommitté för barnets rättigheter?

FN:s kommitté för barnets rättigheter tar fram så kallades allmänna kommentarer för att tydliggöra  hur artiklarna i konventionen ska tolkas och vilka krav som ställs på ett land. Och när det gäller barn som misstänks eller har begått brott hittar vi det i den allmänna kommentaren nummer 24. 

”Barn skiljer sig åt från vuxna i sin fysiska och psykiska utveckling. Dessa skillnader utgör grundvalen för barns lägre straffrättsliga ansvar och för ett separat system där barn behandlas på ett annat och mer individbaserat sätt. Det är bevisat att det är skadligt för barn att exponeras för det straffrättsliga systemet och att detta begränsar deras möjligheter att växa upp till ansvarstagande vuxna”

FN:s kommitté för barnets rättigheter

I den allmänna kommentaren kan vi också läsa att kommittén

• uppmuntrar staterna att ta del av de senaste vetenskapliga rönen
• berömmer de konventionsstater som har en högre lägsta straffbarhetsålder, till exempel 15 eller 16 år, och uppmanar konventionsstaterna att under inga omständigheter sänka den lägsta straffbarhetsåldern, 
• anser att länderna ska höja straffåldern till minst 14 år
• uttrycker att staterna inte ska tillåta undantag från en lägsta straffbarhetsålder i fall då barnet till exempel anklagas för att ha begått ett allvarligt brott.
• uttrycker att dom länder som har straffålder 15 eller 16 år ”under inga omständigheter sänka den lägsta straffbarhetsåldern, i enlighet med artikel 41 i konventionen”

FN:s kommitté kritiserar Sverige för att vilja sänka straffåldern

FN:s barnrättskommitté har kritiserat Sverige för att vi ens utredde straffåldern och är tydliga med att en sänkning strider mot barnkonventionen och därmed mot barns rättigheter. 

"Kommittén är djupt oroad över de steg som för närvarande tas för att sänka straffmyndighetsåldern, barns ökande inblandning i organiserad brottslighet, avsaknaden av särskilda domstolar eller lämpligt utbildade domare för barn, isoleringen av intagna barn och de nyligen antagna lagändringarna för att införa strängare straff och integritetskränkande åtgärder av brottsbekämpande myndigheter”

En del i granskningen av Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen är en hearing med representanter från Sverige. Där får Sverige svara på frågor från kommittén och komma med förtydliganden. Under hearingen uttryckte kommittén stor oro och kritik till Sverige.

"It seems that your consideration of lowering the age of criminal responsibility is because of your concern about recruitment into gangs and young children as young as 10 years old being involved with gangs. My problem with that is that you're targeting the children, and not the adults that are leading the children into these activities. My second problem with that is, if that means you are going to be sending children to prison, that is where gangs are the strongest. That is the world experience. You must take this into careful consideration. Please. I urge you. Before you take these drastic steps. I’m sure Sweden does not want to be known as a nation that is locking up its children”

Clarence Nelson, FN:s kommitté för barnets rättigheter

Efter hearingen sammanfattas dialogen och kommittén ger Sverige rekommendationer framåt.  Dessa kallas concluding observations och den här omgången fick Sverige totalt 131 punkter att jobba vidare med. Kopplat till straffåldern fick Sverige följande rekommendationer

• Att låta straffåldern ligga kvar på 15 år.
• Att utarbeta en strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet baserad på forskning om och analys av de bakomliggande orsakerna till barns inblandning i brottslighet, särskilt organiserad brottslighet, och säkerställa att den omfattar tidiga insatser som riktar sig till barn i riskzonen eller i utsatta situationer, och stöd till familjerna
• Att aktivt främja icke-rättsliga åtgärder såsom alternativ hantering, medling och rådgivning samt evidensbaserade terapeutiska tjänster, för barn som anklagas för brott och, i möjligaste mån, användningen av andra åtgärder än frihetsberövande, till exempel skyddstillsyn eller samhällstjänst.
• Att förhindra och begränsa användningen av häktning i väntan på rättegång genom att i enlighet med lagstiftningen säkerställa att barn som anhålls och frihetsberövas skyndsamt ställs inför ansvarig domstol för att pröva lagligheten av frihetsberövandet eller dess förlängning.
• Att säkerställa att frihetsberövande endast används som sista utväg, och under kortast möjliga tid, och att frihetsberövandet omprövas oftare än dagens 14 dagar, med sikte på att frihetsberövandet ska upphöra och att praxis med isolering av intagna barn omedelbart upphör.
• Att säkerställa att brottsbekämpande myndigheter tillgodoser barns rätt att skyndsamt och direkt informeras om sina rättigheter och anklagelserna mot dem på ett barnvänligt sätt, tillgodoser barns rätt till integritet och att inte visiteras, anhållas eller häktas utan anledning, och tillgodoser barns rätt att höras i alla skeden av processen, redan från barnets första kontakt med rättssystemet.

Vad är det som funkar då, för att motverka att barn rekryteras till kriminella gäng och begår brottsliga handlingar?

Det finns såklart egentligen inte ett enda enkelt svar, hade vi haft det och haft garanti så hade vi såklart gjort det redan, eller? Men det finns ju rätt mycket som forskningen och människor som jobbar med barn och unga uttryckt i alla år. 

För nåt år sen skrev jag om flera tidöpartiernas förslag som avhumaniserar barn, och då också en kort summering om vad vi egentligen borde fokusera på:

• Skydda barn från alla former av våld
• Utgå från att dom det berör, dom som bor och verkar i olika områden har koll. Dom vet vad dom behöver, jobba tillsammans utifrån det. 
• Ta barn på allvar och stärk barns inflytande, egenmakt och självkänsla
• Visa att vi bryr oss (och genuint göra det), försöka förstå hur barn faktiskt har det, tro på barn och visa att vi försöker förändra
• Göra tillsammans och skapa en framtid för barn att tro på
• Fatta att det kräver mer resurser och framförallt en omfördelning av resurser. 
• Gratis frukost på alla skolor, gratis mellanmål och kvällsmål på alla mötesplatser
• Synliggörande av positiva förebilder, bilder och berättelser av eftersatta områden
• Möjliggöra jobb och extrajobb för barn och unga
• Gratis och enkla sätt för barn att ta sig till och från olika aktiviteter 
• Gratis och inkluderande mötesplatser
• En mix av olika idrotts-och kulturaktiviteter
• Närvarande trygga vuxna där barn och unga är 
• Generationsöverskridande aktiviteter
• Öppna bibliotek och andra demokratistärkande platser
• Tillgänglig ungdomsmottagning med snabbt kurativt stöd
• Läxläsning och mer anpassat stöd till fler barn 

Och såklart, stöd till barnens vuxna. Och ett tillgängligt och anpassat stöd till barn som manipulerats, utnyttjats och tvingas begå brott. 

Vill du läsa hela texten, hittar du den här: https://www.asaekman.com/barn-i-kriminalitet-avhumanisering-och-langt-fran-barnet-som-rattighetsinnehavare/

Slutsats: sätt in resurser där dom gör skillnad inte genom att sätta barn i fängelser

Den korta korta summeringen om varför det här är en så uselt dåligt idé är:

• entydig forskning säger att det kan få motsatt effekt
• merparten av remissinstanserna är negativa
• civilsamhället och alla barnrättsorganisationer säger kraftfullt absolut inte
• barn och unga som berörs säger absolut inte 
• 7 av 9 experter i utredningen säger nej
• utredningen själv säger att det finns många negativa effekter 

Ett av argumenten att sänka straffåldern, som vi hör i samtalen, är att gängen manipulerar och utnyttjar barnen och dom går längre och längre ner i åldrarna. Vad är det som hindrar att gängen nu riktar in sig på barn under 13 år? Var går gränsen? När barn som är 9, 10, 11 och 12 år manipuleras och rekryteras för att begå allvarlga brott, ska vi sänka straffåldern än mer? 

Men det finns såklart också väldigt mycket mer att säga, exempelvis hur är det tänkt att straffen ska realiseras? Vad innebär det att ha barnfängelse, hur ska barnen få tillgång till en rättvis och bra skolgång? Hur skapas ett fängelse för barn, där barn också ses som människor?

Vill också tipsa om när Maria Grahn Farley gästade Barnrättssnack och pratade bland annat om hur regeringen förvanskar barnkonventionen i sitt arbete med att argumentera vissa förslag. Och vi touchar straffåldern.

Och, det här är såklart inget jag skälv bara hittat på. Det finns ett gäng källor jag använt i den här texten.

• Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare, SOU 2025:11. Läs hela här
• Alla remissinstansers svar, dom hittar du här
• Brottsförebygande rådet, Barn och unga i kriminella nätverk. Här är den
• Barnombudsmannens rapporter om barn som frihetsberövats

 

Att granska sin organisation utifrån arbetet med barnkonventionen handlar om att hitta styrkor och utvecklingsområden, så förutsättningarna för att fler barn får sina rättigheter tillgodosedda ökar. 

Det finns många sätt att granska en verksamhet på: revision, utvärdering, tillsyn eller internkontroller. I den här texten fokuserar jag på granskning och genomlysning av barnrättsarbetet. ett systematiskt sätt att undersöka hur barnkonventionen faktiskt får genomslag i vardagen. I den här texten hittar du en slags guide, en praktisk vägledning i 7 steg. 

Gör gärna genomlysningen tillsammans med flera aktörer inom organisationen, det kommer va lättare och bli bättre! Vill du bolla frågor eller ha hjälp i arbetet? Hör av dig så bokar vi in ett möte. 

Den nationella strategin är en grund för en genomlysning

År 2010 antog riksdagen en nationell strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige (Prop, 2009/10:232). Strategin är gammal nu, men ska fortsatt va en utgångspunkt för hur offentliga aktörer ska ta tillvara och stärka barnets rättigheter och intressen i samhället. En av principerna i strategin är tydlig:

”Beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv.”

Enligt strategin förutsätter det en tydlig och aktiv styrning, använda barnkonsekvensanalyser, att offentliga aktörer systematiskt identifierar brister för att stärka barns rättigheter och levnadsvillkor. All uppföljning och granskning som görs ska ske utifrån ett barnrättsperspektiv. 

Men hur gör vi det i praktiken? Hur följer vi upp och utvärderar organisationen eller granskar verksamheten utifrån ett barnrättsperspektiv?

Vad innebär det att granska verksamheten ur ett barnrättsperspektiv?

Även om organisationens vision, verksamhetsplaner eller verksamheten i stort handlar om barnets rättigheter, så finns det rätt ofta grejer att utveckla om en tittar lite mer noggrant på barnrättsperspektivet. Det går ju som bekant inte att bli färdig med barnkonventionen. 

Det finns många olika sätt att granska och följa upp arbetet med barnkonventionen på. Revision, utvärdering, uppföljning är några. I den här guiden är fokus granskning och lite mer specifikt det jag brukar benämna som en genomlysning av barnrättsarbetet.

Granskning är ett brett begrepp som kan va en extern eller intern grej. En granskning innebär (ofta) att en systematiskt undersöker och bedömer en process, ett projekt eller en verksamhet utifrån bestämda kriterier. En granskning kan va lagstyrd, som en myndighets tillsynsarbete, hos andra är det internkontroller eller olika typer av kvalitetssäkrande. Granskningar används ofta för förbättringar och lärande.

Det finns ingen fast juridisk term eller definition av genomlysning. Men det används ofta för att beskriva en djupgående, strukturell analys av en verksamhet eller process. Det är ofta en mer helhetsorienterad granskning, snarare än en formell revision eller tillsyn. En kan göra en genomlysning exempelvis för en organisation, ett större projekt eller där en vill se verksamhetens styrkor, svagheter eller strukturer utifrån ett helhetsperspektiv.

Det går att genomföra en genomlysning helt internt, till exempel via en arbetsgrupp. Min erfarenhet är dock att det oftast når längre om en tar externt stöd. Det är lätt att bli hemmablind och om det inte finns en gedigen kompetens kring barnrättsfrågorna så bommar en ofta flera delar. Det betyder inte att nån extern måste göra hela jobbet, tvärtom är min erfarenhet att det blir det mer hållbart om det görs gemensamt. 

7 steg för att granska hur organisationen arbetar med barnkonventionen

Nu utgår jag från att ni redan bestämt syfte, avgränsning, tidsram och resurserna. Det kan låta självklart, men det här avgör om arbetet blir skarpt eller spretigt. Ni behöver ju veta vad det är ni vill, för att det ska bli bra. 

Ett vanligt misstag är att barn och unga inte involveras, varken i planering eller i arbetet. Så börja där, tillsammans med barn och unga i planeringen. 

Steg 1. Hur integreras barnkonventionen i styrdokument, budget och mål?

I det här steget handlar det om att göra en slags övergripande genomgång av implementeringen. Pratar vi om rättigheter? Har vi integrerat barnrättsperspektivet i styrningen eller finns det separata strukturer, och hur funkar dom i såna fall?

Beroende på vad det är för typ av organisation kan det ju finnas tre miljoner olika policies, strategier, handlingsplaner, riktlinjer och mål. Och sällan går det ju att titta på alla. Så gör en prio och välj några dokument som är särskilt relevanta utifrån syftet med er genomlysning.

Det räcker inte att det bara står att styrdokumenten utgår från barnkonventionen, eller att konventionens huvudprinciper radas upp. Det handlar om att analysera hur barnrättsperspektivet är integrerat i styrningen.

Några exempel på frågor:

• Pratar vi om rättigheter och skyldigheter? Hur då?
• Är det ett rättighetsbaserat språk?
• Hur konkretiseras barnrättsperspektivet i relation till organisationen och verksamheterna?
• Hur har barn involverats i framtagandet? Och vad har dom uttryckt?
• På vilket sätt synliggörs och beskrivs barn och unga? 
• Vilken barnsyn förmedlas?

När det kommer till mål så är det lite samma där. 

• Är det mål som rör barnets rättigheter?
• För vem och vilka barn kommer målen göra skillnad?
• Är målen baserade på statistik om barn och ungas levnadsvillkor?
• Hur har barn involverats i framtagandet? Och vad har dom uttryckt?

Ytterligare en aspekt här är ju att titta på budget och resursfördelning. Har ni riktigt mycket tid, så gör en djupdykning även här. Men om ni inte har det, kolla om det finns avsatta resurser, vilka är dessa och följer dom prioriteringarna? Är det möjligt att genomföra det ni tänkt med dom avsatta resurserna? Och, tänk just barnrättsperspektiv och inte generellt ”grejer riktat mot barn och familj”.

Steg 2. Barns egna perspektiv är avgörande för genomlysningen 

Det är bara barn och unga som kan svara på om rättigheterna tillgodoses eller inte. Såklart kan vi vuxna berätta om en verksamhet eller hur vi arbetar med exempelvis inflytandefrågor, att det finns ett ungdomsråd eller ett ungdomsfullmäktige. Men det är ju bara unga själva som kan svara på om dom känner till det, om dom har tillträde, om dom känner sig välkomna, lyssnade på, om dom får det stödet som dom har rätt till och om dom själva upplever att dom kan påverka. 

Om genomlysningen handlar om ungdomsmottagningen, så måste vi ju kolla med unga om dom vet att den finns, om dom hittar dit, om öppettiderna synkar med deras vardag och liv, hur känslan är i lokalerna, om dom känner tillit och får det stödet som dom behöver osv osv. Då räcker det ju inte att vi har beskrivit att vi har en ungdomsmottagning med en viss budget, att det är fysiskt tillgängliga lokaler på ett visst antal kvadratmeter eller att ungdomsmottagningen bemannas av si och så många tjänster. Om majoriteten av barn och unga inte vågar gå dit kan vi då säga att vi har gjort tillräckligt då?

Några exempel på frågor att ta upp med barn och unga

• Känner dom till verksamheten? Hur kan en nå den?
• Vilka är det som brukar komma dit? 
• Hur känns det att möta organisationen, verksamheten eller personalen? 
• Vad är det som är bra och dåligt med just den här organisationen eller verksamheten?
• Vet barn och unga om vilka rättigheter dom har i den specifika verksamheten? 
• Kan dom använda sig av just dom rättigheterna? 
• Vad känner barn och unga till att dom kan göra om rättigheterna kränks? 
• Kan dom få upprättelse när nåt gått fel?

Det är förvånansvärt vanligt att en missar det här steget. Faktiskt mer vanligt att det missas än att barn och unga involveras. Och när barn och unga involveras så behöver vi tänka ett par varv extra så inte formen för deltagandet är på vuxnas villkor, att vi inte ställer tillräckligt eller rätt frågor och därför missar djupare insikter. Därför kan det va värt att vara fler i en arbetsgrupp som ser till att det blir en barnrättsbaserad process eller ta extern hjälp. 

Vilka barn och unga ni ska prata med beror såklart på hur omfattande er genomlysning ska va, och vilken typ av verksamhet det är. För vissa kommer det va det viktigaste att veta hur barn och unga idag upplever verksamheten eller stödet, det vill säga dom som redan är i kontakt med er. Men för vissa andra handlar det om att nå dom som inte kommer till er. Och för ytterligare några kommer det va en kombo. Vilka beror på. 

Oavsett sättet vi frågar måste vi bära med oss att vi vuxna alltid har makt, på bekostnad av barn och ungas inflytande. Vi måste anstränga oss plenty för att skapa trygga former för att inhämta barns kunskaper, åsikter och erfarenheter. Det måste va en barnrättsbaserad inflytandeprocess helt enkelt. 

Att lyssna på barn och unga är inte ett tillägg till en genomlysning, det är en avgörande del. Utan barns egna perspektiv riskerar vi att få en bild som speglar vuxnas perspektiv, inte barns verklighet.

Steg 3. Rutiner och arbetssätt. Hur ser det ut i med barnrättsperspektivet i praktiken?

Vilka arbetssätt och rutiner finns? Vad finns på papper? 

Att styrdokument, riktlinjer och mål pekar i en viss riktning betyder inte automatiskt att rutiner och arbetssätt i praktiken följer barnrättsperspektivet. Exempelvis så kanske det finns ett politiskt beslut att det ska göras prövningar av barnets bästa eller barnkonsekvensanalyser i alla beslut. Då måste det ju också finnas kunskap, tid och stöd för att göra just det. Och en mottaglighet för att ta omhand det som framkommer. 

Här är det bra att tänka utifrån grundprinciperna och ställa frågor kring det. Exempelvis: 

• Hur jobbar ni med icke-diskriminering och alls lika värde? Vilka barn möter ni, vilka barn möter ni inte? Vilka barn behöver stöd och vilka barn får stöd? 
• Hur jobbar ni med prövningar av barnets bästa? I vilka sammanhang gör ni det och när gör ni det inte? Vad innehåller prövningarna? Hur tas kunskapen från dom omhand och hur följs dom upp?
• Hur säkerställer ni ett helhetsperspektiv på barnet i verksamheterna? Vilket utrymme har barnets rättigheter i samverkan? 
• Hur jobbar ni med barns delaktighet och inflytande? Vilka strukturer, forum och metoder finns för det? 

Frågorna behöver såklart anpassas utifrån syftet och vilken verksamhet det handlar om. Det viktiga är ju att kunna få en bild av hur medarbetarna upplever att barnrättsperspektivet har integrerats? Vilka bra grejer görs, vilka grejer saknas eller kan bli bättre? Vad krävs för att ta nästa steg? 

Det är lätt att ställa lite för enkla eller generiska frågor som det är lätt att ”svara bra på”. Det kräver  kunskap om barnrättsperspektivet i praktiken för att kunna ställa följdfrågor som ser strukturer och kan avslöja luckor. Vi vill inte ha svar som låter bra på papper men inte håller i praktiken. Även här är det bra om ni är flera som kollar frågor, intervjuar och analyserar svaren. Eller ta extern hjälp för det. 

Steg 4 Barnsynen. Ser vi barnet som rättighetsinnehavare hela vägen?

Hur vi hittar barnsynen är supersvårt. Synen på barn är ju både individuell, verksamhetsmässig och samhällsstyrd. Och även om fokus ska va organisationens barnsyn, så kommer ju den individuella ändå spela in och påverka hur barnkonventionen omsätts i praktiken. Så det behöver en bära med sig. 

Vi måste komma ihåg att barnsynen är avgörande för om barn ska få tillgång till och kunna använda sig av sina rättigheter. Därför kan vi inte hoppa över det här steget. 

Vi kan exempelvis ha skapat ett toppenbra barnråd, där rektorn på förskolan träffar alla barnen med kontinuitet, barnen får förberedelser och det sker återkoppling. Men om rektorn väljer ut dom frågor som hen ser som viktiga och inte skapar utrymme för barnens egna frågor, tankar och funderingar så kommer rektorns syn på barn att begränsa deltagandet och inflytandet. Detta trots att det enligt rutinen kan se bra ut på papper. 

Ett par frågor att fundera på

• Vad har verksamheten eller organisationen uttalat? 
• Finns det en formulerad barnsyn? 
• Vilka bestämmelser har ni kring begreppet barn, vilka andra sätt ni benämner och beskriver dom ni möter?

En fråga som jag tycker kan synliggöra en del är - i vilka frågor eller områden har barn inte inflytande hos er och varför? Vilka frågor eller områden är det som barn absolut inte ska ha inflytande kring hos er?

Vill en djupdyka lite mer går det såklart att observera i verksamheten eller på möten. Att vara med, observera och dokumentera. Och har ni möten där barn, unga och vuxna möts kan ni ju också göra lite mer omfattande maktanalyser. 

Steg 5. Gör en barnrättslig analys, identifiera luckor och utvecklingsområden

När vi nu kollat på en del grejer kan vi se hur det är med kunskaperna om barn och unga och barnets rättigheter, om och hur barnkonventionen omsätts i det vardagliga jobbet, hur barn och unga upplever verksamheten och tillgången till sina rättigheter plus lite annat gött.

Vad är det som synts hittills? Om ni summerar varje punkt, vilka insikter har ni fått? Vad är det positiva? Vad kan utvecklas? Vad är viktigt att jobba vidare med?

Jag upplever ofta att svårigheten för många är att förstå det konventionen kräver, det vill säga att vi kanske upplever att våra styrdokument är bra, vi gör barnkonsekvensanalyser och det finns ett ungdomsråd i organisationen. Och därför tänker vi att vi lever upp till barnkonventionen. Men det handlar mycket om att översätta konventionens krav till praktiska aktiviteter och prioriteringar. Vi vill inte fastna i övergripande formuleringar utan konkreta saker att jobba vidare med, så fler barn får tillgång till och kan använda sig av sina rättigheter.

Titta på kraven som barnkonventionen ställer på verksamheten, vad av det finns idag och vad saknas? Utgå från artiklarna och titta på det barn och unga uttryckt. Vilken blir den samlade bilden?

Det handlar om att titta på dom resultaten ni fått av stegen innan utifrån barnrättsperspektivet. En kan tänka sig att en kan dela upp det i dom här kategorierna: (eller på nåt annat sätt ni tycker funkar)

• Positiva saker. Det vi helt enkelt vill fortsätta med, saker som vi gör bra och som funkar. Här får barn sina rättigheter tillgodosedda. 
• Negativa saker. Det som inte funkar, saker vi måste sluta med. Här får inte barn sina rättigheter tillgodosedda, rättigheterna kränks. 
• Utvecklingsområden. Saker vi ser som kan utvecklas eller byggas vidare på, grejer som har potential eller saker vi behöver göra bättre. Här får vissa barn sina rättigheter eller några av rättigheterna tillgodoses eller är på god väg att göra det. 
• Risker. Saker som idag inte är negativa, men det kan hamna där om vi inte gör nåt åt det. Här får vissa barn sina rättigheter tillgodosedda, men det kan vända till att rättigheterna kränks eller att det bara är vissa barn som kommer få tillgång till rättigheterna om vi inte gör nåt. 

När vi summerat insikterna har vi ett bra underlag för nästa steg, att göra det tillsammans med barn och unga. 

Steg 6. Barn och ungas egna analys, prioriteringar och lösningar

Det här är också ett vanligt steg att skippa. Men då missar vi också en viktig del, vi som vuxna kanske ser vissa moment i analysen och konstaterar att det finns en utmaning som vi har en lösning på. Men vår lösning behöver ju inte alls va den bästa. Vi ser ju förmodligen inte utmaningarna på samma sätt heller. Därför är det här momentet ett tillsammansjobb. 

Vad upplever barn och unga är:

• dom stora utmaningarna
• viktigt att bibehålla 
• det mest angelägna att jobba vidare med
• lösningarna eller riktning mot lösningar

Som på tidigare steg, se till att det är en barnrättsbaserad process. Det måste va tryggt, inkluderande och säkert för barn och unga att delta. 

Steg 7.  Prioritera och agera. Från rekommendation till förändring

När vi jobbat tillsammans med barn och unga och tittat på analysen så kommer vi ju ha ett gäng olika rekommendationer eller områden att jobba med. Det är sällan vi har utrymme att göra allt och det blir sällan bra om vi försöker göra allt exakt samtidigt. Vi behöver prioritera. 

Det är otroligt viktigt att ni har med nån, några eller alla av dom prioriteringar som barn och unga lyft. Det kanske låter som självklarheter, men alltför ofta berättar barn och unga att dom deltagit i ett arbete och delat sina tankar och erfarenheter och sen gör vuxna precis som vanligt ändå, och inget händer. 

Det är ingen idé att involvera barn och unga om ni tänker skita i det dom uttrycker. 

Men. Prioriteringen då. Det kan en såklart göra på massa olika sätt. En kan dela upp det i förändringar på kort och lång sikt. Eller vad som kräver liten eller stor insats av er. Poängen är att det är förändringar som på olika sätt ska leda till att ni gör skillnad för barn. 

Sen hur ni tar omhand rekommendationerna, om ni gör en handlingsplan, sätter upp mål för arbete eller delegerar arbetet till olika personer är såklart upp till er. Huvudsaken är att ni gör, det ska liksom inte bara hamna i en rapport och sen inget mer. 

Sen behöver du och ni såklart jobba på rekommendationerna och göra samma grej igen efter ett tag och se om och hur det blivit bättre!

Redo att göra en genomlysning?

En genomlysning är både en bra start och ett sätt att få syn på saker när en jobbat ett tag. Det viktiga är ju att en tar omhand det som framkommer, att vi jobbar vidare. 

Jag har hjälpt flera organisationer att se mönster, hitta luckor, synliggöra det positiva arbetet och tillsammans med barn och unga hittat lösningar framåt. Senast var det i ett uppdrag för Stiftelsen Läxhjälpen som resulterade i 5 konkreta rekommendationer att arbeta vidare med och därtill ett antal områden för utveckling utifrån 7 specifika artiklar i konventionen som är aktuella för organisationen. 

Vill du göra en genomlysning och behöver hjälp med genomförandet? Eller är du mitt uppe i det och vill ha ett bollplank? Då tycker jag vi ska snackas! (Boka möte med mig här)

Du kan såklart också hitta mer info och hjälp i arbetet med barnkonventionen på min sida. Jag har exempelvis skrivit både om förutsättningar för implementering och 10 steg i arbetet med barnkonventionen. Dom hittar du här:

• 10 steg i arbetet med barnkonventionen
• Implementering barnkonventionen - vilka förutsättningar behövs? 

I podden Barnrättssnack har vi pratat om revision som granskning.  Vi pratade om när Riksrevisionen granskade implementeringen av barnkonventionen på skolområdet. Vi har också ett avsnitt där vi tar upp dom rekommendationer Sverige fick när vi senast granskades av FN:s barnrättskommitté. Här hittar du avsnitten.

När vi i Sverige pratar om viktiga historiska personer för främjandet av barnets rättigheter är det främst tre personer som nämns; Eglantyne Jebb, Janusz Korczak och Ellen Key.

Ellen Key va en av de mest inflytelserika tänkarna kring barns utbildning i Sverige. Den här texten ger försöker ge en bred bild av hennes idéer, både de progressiva och de djupt problematiska.

Vem va Ellen Key?

Ellen Key blev världsberömd med boken Barnets århundrade, en bok som förespråkade ett agaförbud, avskaffande av betyg i skolan och menade att det inte finns oäkta barn snarare oäkta föräldrar. Boken utkom år 1900 och finns idag översatt på ett 40-tal språk. 

Ellen Key va författare, pacifist, humanist, pedagog, förespråkare för kvinnors rösträtt och vad många kallade en europeisk intellektuell. Hon hade åsikter om väldigt mycket och uttryckte dom! Hon tog avstånd från kristendomen, tyckte att skilsmässa är bra, att människor skulle ha rätt att välja kremering och att människans bildning måste stå i fokus. 

En kort biografi - Uppväxt, lärarjobb, resor och Ellen Keys Strand

Ellen Key föddes 1849 och växte upp i ett välbärgat, politiskt hem på en herrgård utanför Västervik, med pappa som riksdagsman och mamma som grevinna. I vuxen ålder flyttade hon till Stockholm va sekreterare för sin pappa och skrev en hel del politiska tal åt honom, jobbade som lärare och startade en skola tillsammans med Anna Withlock. Skolan presenterade en helt ny pedagogik som bröt mot den auktoritära pedagogiken som då va dominerande. Åren i Stockholm blev en viktig del i formandet av hennes ideologi och pedagogik, som sen kom till uttryck i Barnets århundrade. 

Ellen Key lyfts ofta fram som en barnrättskämpe och progressiv pedagog för att hon faktiskt talade om barns rättigheter i en tid där barnet inte va prio. Hon menade att barn har rättigheter och ska inte agas eller tvingas till arbete. Barnet är skyddsvärt och borde därför kunna välja sina föräldrar. Hon pratade också om att förändra arvsrätten, alla barn skulle få samma rätt till arv och socialt erkännande. Hon kritiserade kristendomen och menade att det inte fanns några oäkta barn, däremot oäkta föräldrar. 

Key ansåg att genom utbildning skulle inte bara individen utvecklas, även samhälleliga problem skulle lösas. Utbildning och uppfostran sågs som lösningar på sociala och politiska problem.

Efter att ha rest runt i Europa och föreläst åker hon i början av 1900-talet hem för att bygga sitt hem, Strand. Där tar hon emot kvinnor, kulturfolk och skriver sina böcker. Hon grundar en stiftelse som ska sköta om huset och verksamheten efter hennes död. Ellen Keys Strand är bevarat som hon efterlämnade huset, med inventarier och ett bibliotek som berättar om hennes liv, vänner och idévärld.

Ellen Key dog 75 år gammal den 26 april 1926. Hennes död uppmärksammades i den internationella pressen, i hela Europa, i USA, Japan och Korea. Hon har fått ett flertal platser, skolor och byggnader uppkallade efter sig.  

Barnets rätt till utbildning - Ellen Keys pedagogiska idéer

Det är framförallt hennes syn utbildning som fått genomslag och som gjort att många lyfter fram Ellen Key till en viktig historisk barnrättsperson.

Key va otroligt kritisk till den svenska skolan, hon pratade om själamorden i skolorna. Key ville att barnen skulle bli självständiga individer, utforska nya kunskaper på egen hand och kunna ta ställning till problem och lösa dom på egen hand. Med stöd från vuxna om det behövdes. Men läraren skulle inte lära ut kunskap utan lära barnet att själv hitta den.

Hon ville avskaffa det hon kallade för strykpedagogiken, där lärare uppfostrade och bestraffade barn genom våld. Hon beskrev barnet som en växt som behövde kärlek, frihet och näring för att utveckla sina anlag och sin personlighet. Därför skulle läraren lämna barnet i fred och inte ingripa mer än nödvändigt. Och definitivt inte använda våld. Skolan ska utveckla barnets personlighet istället för att uppfostra en välartad, lydig massa - det hon menade va dominerande för pedagogiken då. 

Ett av hennes kanske mest kända citat är ”Bildning – är det som är kvar, när vi glömt det vi lärt oss”. Och det summerar en hel del av hennes åsikter om utbildningen. Citatet finns i många varianter och såhär står det i Barnets århundrade: 

”Men bildning är lyckligtvis icke blott kunskap om fakta, utan enligt en ypperlig paradox: det, som är kvar, sedan vi glömt allt, vad vi lärt”

Ellen Key

Skolan som plats för barnets personlighet och frihet

ialogpedagogik där lärandet sker i samtal och samspel. Det handlade om kärleksfulla möten, omsorg och rättvisa. Key ville att leken, fantasin, sagan, musik och konst skulle få mer utrymme i utbildningen. Varje skola skulle ha en egen trädgård där barnen kunde odla och det största, vackraste och viktigaste lärrummet skulle vara biblioteket.

I hennes skola fanns varken betyg eller examen. Betyg och examen leder till fjäsk, osjälvständighet och en snuttifiering av skoldagen. Key menade att betyg gör att barn lär sig för att dom måste, inte för att dom själva vill eller för att det är roligt. Den auktoritära skolan, där barnen tvingas vara från tidig ålder gör barnen till fyrkantiga tegelstenar. 

Läraren va viktig, men inte som auktoritär. Läraryrket va för dom som såg det som ett kall. 

”Den patenterade pedagogiken skall vika för den individuella och endast den, som genom natur och högkultur kan leka med barn, leva med barn, lära av barn, längtar efter barn skall kunna bli anställd i en skola, för att där själv dana sin personliga ” metod ”. Anställda blir dess lärare, endast efter ett provår, varefter, ej blott, den prövningsnämnd, som hela året, följt undervisningen, utan även barnen uttalat sina omdömen. Man kan ej tillmäta dessa senare ett absolut värde, men ett mycket högt. Ty barnets instinkt, utväljer med förvånande ofelbarhet, det yppersta. Vad är det för barnet det yppersta? Goethe har svarat: Höchstes Glück det Erdenkinder, ist nur die Persönlichkeit!”

Hon menade att vuxna och lärare inte ska följa en stel pedagogisk modell, utan vara autentiska, personliga individer som verkligen vill vara med barn, och som barnen själva känner förtroende för. Det är barnens känsla för autenticitet och personlighet som avgör vem som är en bra lärare,  inte en utbildning eller en metod. Det viktigaste en vuxen kan ge barn är en levande, äkta och stark personlighet, en förebild, inte bara kunskap eller metoder.

En ny pedagogik med barnet i fokus 

Ellen Key drömde om ett pedagogiskt vetenskapligt institut i Sverige och en skola och uppfostran som byggde på objektiva sanningar grundad i vetenskap. Utbildningens grund måste va att respektera barnets individuella egenart och frihet, menade hon. Och målet med pedagogiken skulle va att uppfostra en ny förädlad människa som skulle förbättra samhället och mänskligheten. 

Fler saker hon önskade för barnen i skolan:

• Skolan ska va för alla barn, och inte separata skolor för killar och tjejer. Samskolor va grejen. 
• Indelningar i årskurser är stelbent och ett hinder för barns egna utveckling. Barn är unika egna personer och bör därför ha mer individuella planer och sätt att arbeta. 
• Skolan bör följa årstiderna, så att teman och ämnen anpassas efter naturen och säsongen. 
• Barn ska börja skolan först vid 9-10 års ålder. 
• Fantasi, lek, sagor, berättande och levande innehåll måste lyftas fram och ha en naturlig och viktig plats i utbildningen. 
• Dom läromedel och böcker som finns måste va roligare, mer varierade och inte likadana. 
• Små klasser är viktigt för att varje barn ska ges utrymme att utvecklas. Max 12 personer i varje klass. 
• Barn borde få ett års paus nån gång under skoltiden, skolan är väldigt lång. Barnen behöver paus, återhämtning och utveckling i en sån paus.  
• Det ska inte va lektioner på ett visst antal minuter. Skolan bör organiseras i temaperioder där barnen fördjupar sig i ett ämne i taget. 
• Barnen ska delta i bedömandet av lärarna
• Språket är väldigt viktigt, men grammatik oviktigt. Det är viktigare att kunna kommunicera. Grammatik tenderar att kväva språkglädjen. 

”Tiden ropar efter ” personligheter ”. Men den skall ropa förgäves, till dess, vi låta barnen, leva och lära som personligheter; låta dem hava en egen vilja, låta dem tänka egna tankar, arbeta sig till egna kunskaper, bilda sig egna omdömen; till dess vi, med ett ord, upphöra att i skolorna mörda de ämnen till personligheter, dem vi sedan förgäves skola, vänta oss att finna i livet”

Några år efter Barnets århundrade hade publicerats fick hon frågan av en tysk dagstidning vad hon skulle göra om kvinnor fick rösträtt och kom till makten. Hennes svar översattes och publicerades i Aftonbladet: 

”Om jag komme till makten, skulle jag - med några undantag - tillintetgöra alla skolor. Jag skulle låta en hel generation af barn löpa fritt omkring, för att alldeles befriade från det nuvarande eländets tradition, uppfostra en ny generation af föräldrar och lärare och så uppfostra den, att den genom sin verksamhet skulle skapa en ny mänsklighet!” 

Ellen Key inspirerade världen 

Ellen Key påverkade synen på barn och pedagogik inte bara i Sverige utan också internationellt. Hennes sätt att lyfta det individuella barnet i utbildningen påverkade samtida pedagoger, exempelvis Maria Montessori och Rudolf Steiner. Både Montessori- och Waldorfpedagogiken, anses ha påverkats starkt av Ellen Key. 

Under en slags luffarresa som en del av ett reportage för Vimmerby Tidning, besökte Astrid Lindgren Ellen Keys strand, utan bokad tid. Astrid Lindgren gjorde tillsammans med fem kompisar en sommarvandring genom Småland och Östergötland och rapporterade som resebrev till tidningen. Sällskapet bestämde sig för att vandra till det då ganska mytomspunna Strand. 

Inte helt förtjust klev Ellen Key ut på altanen och ropade vad vill flickorna? I samma veva flög dörren upp och en stor sankt bernadshund rusar ut och biter en av tjejerna i benet. 

Det blir nån slags kalabalik och hushållerskan, Malin, släpper in flickorna i hallen och plåstrar om tjejen och benet. Key kommer ner oklädd och ber Astrid knäppa hennes underkjol. De får sedan se både trädgården och hemmet. Där inne på Strand, ser Astrid en väggbonad med texten: Denna dagen ett liv. 

Den som kan sin Astrid Lindgren kan ana inspirationen till Vi på Saltkråkan. 

Efteråt skrev Astrid såhär i Vimmerby tidning: 

”En fruktansvärd S:t bernadshund kom utrusande och grep ett stadigt tag i ett av våra tolv ben. (Ägarinnan till nämnda ben går nu omkring och omtalar stolt, att hon blivit biten av Ellen Keys hund.) Ellen Keys goda hjärta rördes, och till tröst och belöning fick vi också bese Strand invändigt. Det var en högtid! Ett vackrare hem från man leta efter” 

Astrid Lindgren

Ellen Keys idéer och tankar, framförallt om pedagogiken lyfte fokus på barnet och influerade många många personer under många år. Och många än idag. 

Synen på våld och uppfostran

Ellen Key såg barnet som en människa och menade att vuxna måste lära sig att respektera barnet och hens kropp. Hon va emot tvångsarbete för barn och mot vuxnas våld mot barn. Hon menade att aga bara är av ondo och skapar skam hos barnet. Våld som bestraffning skulle bara ”öka brutaliteten eller fegheten hos den straffade” 

Key uttryckte att vuxna måste lära sig att respektera barns integritet och vände sig emot vuxna som visade upp sina barn som nåt slags utställningsföremål, eller de som kramade barn som aldrig bett om det eller som kanske värjde sig. Samtidigt uttryckte hon att den dagen ett barn kan minnas ett slag ska det upphöra och att en tvååring kan daskas till som en kroppslig tillrättavisning. Hon förespråkade att barnet kunde förlora sin rörelsefrihet som en lärdom (det vi idag skulle kalla time-out) som ett lärande eller en slags bestraffning för ett visst beteende. 

Så, även om hon pratade om barnets rätt att slippa våld, så fanns det ändå där. I grunden ville hon få vuxna att komma närmre barnet och möjliggöra barnet att utvecklas till sin egna unika person. 

”Att även människor, vilka i andra avseenden äro tänkande och känsliga, alltjämt försvara stryket, beror på att de flesta uppfostrare sakna det mest elementära villkoret för sin uppgift: det att alltid ha sin egen barndoms känslor och intryck närvarande vid varje ingrepp i ett barns tillvaro. Att ej minnas hur man själv kände som barn, att uppfatta barnets känslor från sin egen nuvarande synpunkt på tingen - detta är ej blott det mest vanliga, utan det mest farliga av de otaliga misstagen vid barns behandling” 

Barnsynen enligt Ellen Key – barnet som individ och människa

Ellen Key såg barnet som en människa, hon menade att utgångspunkten vid ett barns uppfostran till en social människa är att behandla barnet just så, som en social människa. Vuxna ska stärka barnets mod att bli en individuell människa. Var och en ska utveckla sin individualitet utan att kränka andra. 

I hennes samtid sågs barn ofta som ofullständiga vuxna, barn behövde formas och lära sig att lyda. Barnet va underordnat familjen. Likaså va disciplin, lydnad och plikt centrala värden. Modern och skolan skulle fostra samhällsnyttiga individer genom auktoritet, rutiner och faktaöverföring. Key pratade mycket om moral och etik, nåt som skulle utvecklas inifrån individen självt, inte nåt som påtvingas utifrån. Samtiden byggde sin moraliska fostran på skam, synd och lydnad. 

Även om en ju kan se att även Keys tankar handlar rätt mycket om att barnet ska bli någon, snarare än den barnet är idag så fanns en respekt för barnet som människa. Hennes åsikt va i stort att barn ska bemötas lika hövligt som vuxna, barn ska inte befallas att lära sig eller förstå sin omvärld. Vuxna ska agera förebilder. 

Därför ska barnet inte tvingas att uttrycka ånger eller be om förlåtelse om hen gjort fel. Det tvånget kommer bara leda till hyckleri menade hon, barnet ska förstå och lära sig om moral genom sitt eget utforskande och genom vuxna som förebilder. 

Såhär skrev hon i Barnets århundrade: 

”…blott den, som kan leka med barn, också är i stånd att lära dem något. Att själv varda såsom barn är det första villkoret att uppfostra barn. Men detta innebär icke en låtsad barnsligt, en pjollrande nedlåtenhet, den barnet en genast genomskådar och djupt avskyr. Det betyder att man låter sig gripas av barnet lika helt och enfaldigt som detta själv gripes av tillvaron; att man verkligen behandlar barnet som en like, det vill säga visar det samma försynthet, finkänslighet och förtroende som man visar en vuxen. Det betyder att man icke påverkar barnet, genom att kräva vad man själv ville att barnet skulle vara, utan att man påverkar det genom intrycket av att man själv är. Det betyder att man icke möter barnet med list eller våld utan med dess eget allvar och dess egen ärlighet”

Ideologi och tankar som strider mot barnets rättigheter  - eugenik och rasbiologi

Det går inte att prata om Ellen Key utan att lyfta att det samtidigt fanns tankar som inte alls passar en person som pratar humanism, moral och barns rättigheter. Key förespråkade att Sverige skulle satsa på ett rasbiologiskt institut och att vissa grupper av människor skulle förbjudas att bli föräldrar.

Det kallades inte för rasbiologi på den tiden, utan eugenik. Det handlade om att forma en ny mänsklighet med hjälp av pedagogik och eugenik. En kan tänka att det borde varit detta som gjorde henne kontroversiell och stötte på motstånd. Men inte alls. Det här var en vanlig idé i hennes samtid och sågs som tecken på ett modernt och progressivt samhälle. Det ansågs va vetenskapliga och samhällsviktiga idéer. 

Ellen Key önskade att inget barn skulle behöva växa upp i en djupt disharmonisk familj. Hon hade i grunden en optimistisk syn på människans utveckling som innebar att individens utveckling kommer leda till altruism och medmänsklighet, men samhället måste ta ett ansvar för medborgarna i sin helhet. Hon tilltalades av tanken att människan kunde förbättras, både moraliskt, själsligt och kroppsligt. Det va en slags evolutionistiskt världsåskådning. Och den här världsförbättringen skulle ske genom att kombinera pedagogiken med eugeniken. Främjande faktorer som föräldrarnas jämlikhet, god uppfostran och ömsesidig kärlek skulle prioriteras.

Det är här hon uttrycker åsikter och ideér som står väldigt långt ifrån mänskliga rättigheter och allas lika värde. För att nå den nya människan skulle vissa individer förvägras föräldraskapet eller omhändertas om de hade ett dåligt inflytande på barnen. Hon menade att barn skulle kunna bli bestulna på sin livsduglighet och glädje på grund av föräldrarnas anlag, och att det skulle visa sig förr eller senare i livet. Staten skulle därför ingripa med hjälp av vetenskapen.

Key tyckte att alla som gifter sig ska kunna visa ett läkarintyg på att de inte bär på några 'negativa arvsanlag'. Hon förespråkade dödshjälp till gravt missbildade spädbarn av vad hon beskrev som ’barmhärtighetsskäl’. Och hon pratade om att vissa grupper inte skulle få bli föräldrar, tvångssterilisering av exempelvis kriminella, personer med alkoholism, olika könssjukdomar, epilepsi, tuberkolos med flera. Det ansågs ärfligt och då menade Key att det va bättre att några enskilda individer i varje generation led på grund av att dom förvägrades äktenskapet och föräldraskapet än att mänskligheten som helhet fallerade. 

Ellen Key använde rasbegreppet som en term för hela människosläktet. Hon trodde på olika utvecklingsstadier i olika samhällen och människogrupper. Det finns inget som tyder på att hon företrädde idén att olika människoraser stod i hierarki till varandra, snarare uttryckte hon skepsis mot rasrenhet och överlägsenhet. Key va emot imperialism och slaveri eftersom det inte va förenligt med en utvecklad moral. Men. Hon föreställde sig att det fanns kulturella, inlärda skillnader mellan olika nationer och folkgrupper och att samhället skulle sträva mot en förbättrad mänsklighet.

Ellen Key stödde öppet instiftandet av det rasbiologiska institutet. Dels genom en insändare där hon uppmanade riksdagen att fatta beslut om instiftandet och dels genom sin brevväxling med Herman Lundborg - som blev institutets företrädare. 

Idag vet vi hur nazisterna tolkade eugeniken till rasbiologi och rashygien och vad det faktiskt ledde till, förintelsen. Dom tvångssteriliseringar Herman Lundborg och det rasbiologiska institutet gjorde på framförallt kvinnor skedde många år efter Ellen Keys död. Om det skulle ha förändrat hennes syn på rasbiologi går såklart inte att veta.

Det finns inget i Keys texter som visar att hon förespråkade eugeniken för att förbättra olika rasers egenskaper eller förhindra rasdegeneration - som Lundborg menade. Hennes tankar handlade inte om en eller ett fåtal rasers ”rening”. Det handlade om förbättringen av hela människosläktet som ras där både kropp och själ va eftersträvansvärt. 

Vad gör vi med arvet?

Med nutidens blick kan vi se det som etnocentriskt, rasistiskt och funkofobiskt. Men det va inte det som motiverade Ellen Keys ställningstagande för eugeniken.

Oavsett. Vi måste ju ändå fundera på att hon å ena sidan va en tidig förespråkare av barns rättigheter, samtidigt som vissa barns liv inte va lika mycket värda. Det väcker frågor om hur vi ska förstå och förhålla oss till historiska personer. Kan vi lyfta fram det det som förändrat för barn, utan att beskriva det svåra och djupt negativa? Hur mycket av henne och hennes idéer bör vi lyfta fram? 

Ellen Keys liv och idéer fortsätter att väcka både beundran och kritik. Hon var före sin tid på många sätt, men också en del av sin tids tankemönster. Att förstå henne är att också förstå vår egen historia.

Det finns många människor som påverkat vår syn på barnet och barnets rättigheter. Ellen Key är en av dom. Eglantyne Jebb och Janusz Korczak har också varit viktiga i framväxandet av barnets rättigheter.

Vill du ha fler texter i din inkorg? Signa upp dig på Barnrättsbrevet!

Sommarlov. Ordet väcker ofta bilder av barfota fötter i gräset, glass i solen och skrattande barn. Men det är en bild som långt ifrån alla barn känner igen sig i. För många väcker sommaren snarare oro, ångest och ensamhet.

Den här texten handlar om barnens sommarlov och ditt ansvar som vuxen. Jag vill att du ska fatta att  just i sommar kan du vara skillnaden mellan ensamhet, oro och gemenskap och trygghet. 

Visst är det så att många barn har längtat länge och sprang ut från förskolan och skolan till ett sommarlov med en känsla av underbar evighetslång frihet! Med drömmar om oändlig lek, sovmorgon, glass i mängder, att bryta rutiner, slippa läxor och krav och press. 

Men, det är långt ifrån alla barn som känner dom känslorna. Väldigt många har har våndats länge och går just nu runt med ont magen, oro för hur dom ska klara av eller överleva den här evighetslånga sommaren. Rutiner och scheman som bryts, aktiviteter som pausar. En sommar med känslor av ensamhet och oro. Och för många barn är sommarlov förknippat med vuxnas alkohol, våld och fattigdom. 

När skola och fritidsaktiviteter stänger, när många av oss vuxna går på semester så stänger också barnens trygghet ner. Det gör att barn riskerar att stå ensamma utan samhällets skydd och stöd. 

Jag har ångest inför sommarlovet. Väldigt mycket ångest. Lovet är ju åtta veckor långt och jag blir fort uttråkad och jag har det inte bra hemma med min familj

Bris

Om du visste att ditt barn eller din grannes barn hade uttryckt detta. Vad hade du önskat att någon vuxen i närheten gjorde då?

Du som vuxen, oavsett om det är som förälder, granne, moster, farfar eller föreningsledaren är viktig. Du kan göra skillnad för barn i din närhet i sommar. 

Fakta: Så har barn det i Sverige idag

I Sverige lever fler än 10 miljoner människor och ungefär 2,2 miljoner är under 18 år. Alltså är ungefär tjugo procent av befolkningen barn och unga. Hur det är att vara barn i Sverige idag kan såklart bara barn och unga själva svara på. Det går givetvis inte heller att ge en enhetlig bild av hur det är att vara barn, barn är ingen homogen grupp. Barn är egna unika personer, med egna erfarenheter av att vara barn. 

Vi kan med statistik beskriva barns levnadsvillkor, men inte fånga hur enskilda barn har det. Om vi vill veta hur ett barn upplever sin vardag måste vi fråga barnet. 

Men. Det finns såklart en hel del saker vi vet om barns livsvillkor. Saker som är viktiga när vi ska fatta beslut, planera verksamheter och upptäcka barn som inte får sina rättigheter tillgodosedda. Ungefär såhär säger statistiken* om barn: 

• 75% av barnen i Sverige lever med samboende föräldrar och 20% med en ensamstående eller självstående förälder, vilket oftast är mamman. 
• Av 15-åringarna är det 66% av tjejerna och 85% av killarna som svarar att de har ett högt eller mycket högt välbefinnande 
• Andelen tjejer som håller med om påståendet ”jag tycker om mig själv” är 61% där motsvarande siffra hos killarna är 84%. 
• Barn i åldern 11–15 år som har en funktionsnedsättning eller normbrytande funktionsförmåga uppger i högre utsträckning, 52% i jämförelse med 39%, att de upplever minst två psykosomatiska besvär mer än en gång i veckan eller varje dag. 
• Vart femte barn under uppväxten levt med någon förälder med alkoholproblem. Det är 430 000 barn eller 20% av alla barn i Sverige.

*Statistiken är hämtad från första kapitlet i min bok Barnkonventionen i socialtjänsten. 

Det är också viktigt  att komma ihåg att barns levnadsvillkor är en rättighetsfråga. När livsvillkoren exkluderar barn och är hinder för att barn ska få tillgång till och kunna använda sig av sina rättigheter, så måste vi se statistiken och barns livsvillkor som en rättighetsfråga. Och det är vår skyldighet som vuxna att ha kunskap om dom hinder som finns och dom hinder som barn själva ser - och göra det vi kan för att undanröja eller minimera hindren. 

Under Barnrättsdagarna 2025 berättade Kjerstin Almqvist från Karlstad universitet att det ser ut såhär för barn i Sverige:

• 5-10% utsätts för att uppleva (bevittna) våld i hemmet
• 10-15% utsätts för våld mot dem själva
• 10-15% har en förälder med allvarlig fysisk sjukdom
• 5-10% har förälder med allvarlig psykisk ohälsa
• 3,5% har en förälder som avlider

Det här är inte bara siffror. Det är barn det handlar om. Bakom varje siffra finns ett barn som har rätt till trygghet, stöd och en meningsfull sommar.

Maskrosbarn möter unga som lever i familjer där en vuxen har ett missbruk eller psykisk sjukdom. På Maskrosbarns hemsida finns berättelser från unga själva.  En av dessa berättelser handlar om ensamheten och oron för sommaren. Ungdomen skriver bland annat: 

Sommartider betyder ännu mer alkohol. När jag känner doften av syrénbuskar förknippar jag det med min förälders fulla röst och andedräkt av rött vin. När jag rör mig på Stockholms somriga gator förknippar jag bara vägen hem med att klumpen i magen växer sig så stor att den når ända upp till halsgropen. Det enda jag vill är att styra över mitt eget sommarlov, att göra det jag vill för min egen skull och inte för min förälders. Men om jag inte finns där för henne, vem ska då finnas där? Jag rör mig närmre och närmre lägenheten, men jag känner mig bara längre och längre bort från någon form av trygg plats

Maskrosbarn

Läs hela texten, och de andra berättelserna här.

Barn i ekonomisk fattigdom

Rädda Barnen har i många år följt hur barnfattigdomen i sverige har förändrats. Den senaste barnfattigdomsrapporten innehåller statistik fram till år 2019, precis innan pandemin. Att leva en längre tid i en familj i fattigdom får stora och direkta konsekvenser för barnen och det hindrar barns möjligheter till utveckling och att delta i samhället. Men det påverkar också barns förväntningar på framtiden och sin egen plats i samhället.

9% av barnen i Sverige levde år 2019 i familjer som antingen låg under riksnormen för låg inkomststandard eller hade beviljats försörjningsstöd. Totalt sett va det 196 000 barn som levde i familjer som inte får ekonomin att gå ihop, där en helt enkelt inte har råd med det mest nödvändiga. 

Men det är inte alla barn i Sverige som ingår i siffrorna. Det är dom hushåll med barn där den/dom vuxna varit folkbokförda i Sverige under hela 2019. Därför ingår inte barn som sökt asyl eller barn som saknar papper för att vistas i Sverige. Det går heller inte att identifiera barn i familjer där dom vuxna är skuldsatta och har löneutmätning. Totalt sett är det 8.5% av barnen i Sverige som lever i ett hushåll där det pågår löneutmätning. 

• 9% av barnen lever i ekonomisk fattigdom
• 20% av barnen med utländsk bakgrund lever i ekonomisk fattigdom

Barn vet mer om familjens ekonomiska situation än många vuxna tror. Och barnen hittar ofta olika strategier för att hantera situationen. Det kan vara allt från att inte be om pengar eller att va med på olika aktiviteter, låtsas inte tycka om en fritidsaktivitet, försöka bidra till familjen ekonomi genom extrajobb. 

Rädda Barnen släppte en rapport med fokus på barns perspektiv på fattigdom, den ger viktiga insikter om hur det är att vara barn och leva i en familj och samhälle där ekonomi spelar roll. 

Alltså, när man ser typ sina föräldrar ledsna man kommer märka ändå, man märker av det.
Det påverkar en jättemycket, speciellt relationen när man tänker på hur ledsen din mamma var. Man vill bara typ gå ut och jobba

Rädda Barnen

Och sammantaget så kan det leda till känslan av att inte få vara med, att inte tillhöra, att känna ett utanförskap. 

”Om dom märker att du inte kommer, alltså du kanske inte vill vara öppen med att du har problem ekonomiskt. Alltså, jag kan inte komma på bio, jag kan inte följa med. Om dom märker att du hela tiden säger nej, om dom märker det, då kommer dom sluta fråga. Dom kommer inte ens fråga om du vill gå ut och hänga för dom vet att du kommer säga nej”

Du hittar rapporten här Missing out. Barns och ungas erfarenheter av ekonomiska svårigheter  

Barn som anhöriga

Barn påverkas av sin familjekontext, hur dom vuxna mår och har det. Under Barnrättsdagarna 2024 va temat barn som anhöriga, och då lyfte Socialstyrelsen följande: 

• 20% av barnen växer upp med en förälder med alkoholproblematik
• 8% av barnen har en förälder som sjukhusvistats för allvarligt beroende eller psykisk ohälsa
• 6% av barnen har förälder med cancersjukdom
• 3% av barnen mister en förälder före sin 18-årsdag
• 27% av barnen försöker få en förälder att må bättre
• 15% av barnen avlastar sin förälder genom att inte be om hjälp med skolarbete och läxor

Carolina Jernbro, Karlstad Universitet och Stiftelsen Allmänna Barnhuset pratade om en nationell kartläggning om våldsutsatthet bland barn som växer upp med föräldrar med missbruk, psykisk sjukdom eller med föräldrar som begått brott. Kartläggningen genomfördes under 2022 (du hittar den här. ) och visar följande: 

• 16% av barnen lever med vuxna med en eller flera svårigheter 
• 8% av barnen lever med vuxen med psykisk sjukdom
• 7% av barnen lever med vuxen med alkoholproblem
• 3% av barnen lever med vuxen med narkotikaanvändning 
• 3% av barnen lever med vuxen som har försök att ta sitt liv eller tagit sitt liv
• 3% av barnen lever med vuxen som blivit dömd för brott flera gånger

Barn i ensamhet

Det finns barn som lever i ensamhet. Som inte har kompisar eller släkt att leka och hänga med. Barn som känner sig isolerade och ensamma. Barnet kanske har haft kompisar men inte längre får va med. Kanske har dom vuxna skiljt sig och en flytt eller skolbyte har förändrat sammanhanget för barnet. Barn kan också uppleva att ingen förstår eller bryr sig, även när det finns människor i barnets liv. Det i sig kan skapa en ensamhet. 

Känslan av att vara ensam eller att ingen förstår kan också skapa känslor av skam, att ingen vill va med en. Vilket ofta kan bidra till att det är svårt för många barn att prata om sin ensamhet. 

Bris ger fem tips till dig som vuxen som vill stötta ett barn som känner sig ensamt. 

• Starta samtal och lyssna. Va lyhörd, prata om att livet förändras. Så som det är nu behöver det inte vara längre fram. Ge perspektiv och hopp!
• Visa att barnet inte är ensam. Gör nåt tillsammans, gärna ute bland andra. 
• Kolla kring dom relationer som barnet har. Finns det nån i klassen eller laget att närma sig? Prata om hur det skulle kunna gå till. 
• Uppmuntra barnet att delta i aktiviteter som exempelvis scouterna eller lagsport. Känslan av att vara en del i ett sammanhang kan vara hjälpsam
• Ta hand om dina egna känslor. Det är tufft att se sitt barn ensamt. Prata med en annan vuxen eller med Bris.

Kamratposten listade för några år sen 24 saker en kan göra själv i sommar, kolla in listan här.

Barnets rättigheter på lovet – vad säger barnkonventionen?

Konventionen är en helhet och artiklarna ska hänger ihop och kompletterar varandra. Därför är alla artiklarna viktiga för ett barn under sommarlovet. Samtidigt kan olika artiklar bli mer eller mindre relevanta beroende på sammanhang. Är det utifrån en utbildningskontext eller utifrån ett fritidsperspektiv? Är det nån som planerar ett lov? Nån som undrar om barns återhämtning? Är det barn själva som vill veta vilka rättigheter dom har på lovet?

I grunden handlar sommarlovet om vila, rekreation och återhämtning. Därför är ju artikel 31 central. Den handlar om att varje barn har rätt till lek, vila, fritid, kultur, konst att ta del av och skapa sitt samhälles kulturarv. 

Men artikel 31 behöver ses i relation till flera andra artiklar: 2, 3, 6,12, 4, 42 och 19. När vi gör det då kan vi prata om ett barnrättsbaserat sommarlov, eller att vi har ett barnrättsperspektiv på sommarlovet. 

Och typ såhär kan vi göra för att tillämpa artikel 31 i praktiken 

• Sommarlovet ska vara för alla barn
• Ingen får diskrimineras
• Alla barn får tillgång till och kan använda sig av rättigheterna under lovet 
• Barnets bästa ska synas i budget, planering, genomförande och utvärdering 
• Vi ska skapa förutsättningar för barnets utveckling 
• Lovet och aktiviteterna ska trygga och säkra
• Barn involveras i budget, planering, genomförande och utvärdering av sommarlovsaktiveter  
• Vi till det yttersta av våra resurser säkerställer rättigheterna för barn även under ett sommarlov
• Barn själva har kunskaper om vilka rättigheter dom har och vilka rättigheter dom har på just den här aktiviteten eller i den här föreningen på lovet
• Vi skyddar barn från alla former av våld i kontakten med barnet under lovet 
• Vi organiserar ett stöd som är tillgänglig för barnet under lovet 

Vad kan vuxna göra i sommar?

Jobbar du en organisation som möter barn på sommaren eller planerar för olika lovaktiviteter? Då finns det flera viktiga saker att fundera på. När vi planerar för lovet, oavsett om det handlar om aktiviteter eller vilket stöd som finns tillgängligt för barn, behöver vi ha med oss några grundläggande perspektiv.

Det handlar exempelvis om fundera på

• Vem bestämmer vad som är en bra ledighetsgrej?
• Hur jobbar vi tillsammans med barn och unga för att skapa en trygg lovaktivitet och trygga miljöer?
• Finns det ledighetsaktiviteter att göra för alla barn och unga?
• Vem har råd, att va med och ta sig dit?
• Vem får hjälp och stöd för att kunna va med?
• Vem känner sig välkommen och hemma i sammanhanget? 
• Hur samordnar vi oss med andra aktörer så det finns aktiviteter på olika tider, geografiska platser och kring olika typer av intressen? 
• Finns det extra stöd till barn som av olika skäl har det svårt hemma? 

Vill du läsa mer om att planera ett lov med barnkonventionen som grund, så rekommenderar jag att du läser Att planera ett lov med utgångspunkt i barnkonventionen.

Tips till dig som möter barn

Du är viktig som vuxen. Glöm inte det! Du behöver inte ha ett särskilt jobb eller en viss roll för att va viktig för ett barn. Du är redan viktig som vuxen. Alla kan faktiskt göra skillnad för ett barn. 

Här är några enkla och betydelsefulla sätt att finnas för ett barn i din närhet 

• Säg hej, se barnen i trappuppgången, på gården och gatan. 
• Kolla läget. Våga fråga hur barnet mår och har det. 
• Bjud in och bjud med. På middag, badet, utflykten, glassen osv 
• Visa att du bryr dig och finns där. 
• Ge hopp, och visa att barnet är inte ensam eller ensam i sin situation 
• Bekräfta barnets känslor, visa att det är ok att känna som en gör
• Va snäll. 
• Lyssna.  
• Berätta om vuxna som ger stöd. Bris, Maskrosbarn, Trygga Barnen eller Barnrättsbyrån.
• Och anmäl till socialtjänsten om du känner oro för ett barn. 

Sommaren är kanske kort för oss vuxna. Men för många barn är den lång. Du kan va viktig för ett barn i sommar.

Vill du veta mer?

Sverige är ett väldigt bra land för många barn. Men inte för alla och inte alltid.

Vill du veta mer om hur barn har det, om vad vi kan göra bättre relaterat artikel 31 så tipsar jag om en kortare text kring den kritiken Sverige fick av FN:s barnrättskommitté. Stärk barnets rätt till konst, kultur, fritid, lek! 

Vill du läsa mer specifikt om rätten till lek, så skrev jag en text inför den allra första internationella lekdagen som du hittar här.

Och såklart, det finns ett gäng avsnitt av podden Barnrättssnack där vi pratar om lov, lek och artikel 31. Ett exempel är när vi pratar om Varbergs kommuns barnfestival.

Och som alltid, det är bara att höra av dig om du vill bolla nåt, behöver hjälp eller vill snackas om barnets rättigheter. Skriv nåt här så hörs vi!

En ny dom där en mamma döms för ofredande visar att pranka barn kan vara ett brott. Om vi inte funderat på det innan, så borde domen få oss att fundera. Vad skrattar vi egentligen åt och på vems bekostnad? Domen borde väcka frågor om barns rättigheter, gränser på nätet och vad som egentligen är ett skämt. 

I mitten av april kom en viktig dom en av landets tingsrätter, en mamma dömdes för ofredande när hon prankade sitt barn på sociala medier. Och mamman dömdes dessutom att betala skadestånd till sitt barn.

Vad är ett prank och vem gör det?

Prank, eller pracital jokes är till synes oskyldiga skämt. Ofta är dom överraskande, ibland chockerande och dom bygger allt som oftast på att den som blir utsatt för skämtet inte är med, eller inte förstår skämtet förrän efteråt när de andra skrattar. 

Sedan sociala mediers intåg i världen har pranks exploderat i popularitet. Hashtags, utmaningar och trender skapar en kultur där det handlar om att fånga en reaktion och få klick, likes och visningar. En särskild kategori pranks har vuxit fram på mammakonton, familjekonton och humorkonton, vuxna som prankar sina barn. Dom kallas harmlösa och kul, men jag skulle kalla många av dom för allt annat än det.

Allt som oftast är det mammor som ska säga eller göra nåt som ska skapa en reaktion hos barnet. Och det är just denna reaktion som filmas och läggs upp på nätet. Det är barnets reaktion vi ska skratta åt, förvåning, obehag eller rädsla. Majoriteten av pranksen jag sett rör yngre barn, typ från små bebisar till 6-7 år nånting. 

När barn blir vuxnas underhållning

Den senaste trenden handlar om att en förälder säger till sitt barn ”Im so hungry I could eat a kid” eller på svenska då, ”Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta ett barn”. Och det roliga i det ska då va att se barnets reaktion.

Några andra av de trender av pranks som cirkulerat på sociala medier (tiktok och instagram framförallt) senaste åren är 

• Grinchprank i julas. Istället för tomten är det grinchen som rusar in genom dörren, eller smyger fram bakom julgranen, skrämmer och jagar barnet. Alternativt tar julklappar och springer iväg. Barnen blir rädda, skriker, gråter och springer därifrån. Och vuxna skrattar. 
• GhostPrank. Här stänger föräldern in barnet i exempelvis badrummet eller annat rum, ibland släcker den vuxne även ljuset i rummet. Barnet har telefonen där den vuxna satt igång ett filter som visar ett spöke i bakgrunden.  Barnen blir ofta rädda, springer efter den vuxna, bankar på dörren, ropar efter sin mamma och gråter. Och vuxna skrattar. 
• CheeseSliceChallenge. Barnet är oftast under 2 år, och sitter exempelvis i matstol vid matbordet och den vuxne står en bit bort och kastar en större skiva ost som ska landa i barnets ansikte. Barnen hoppar ofta till, blir väldigt förvånade och många börjar gråta. Och vuxna skrattar. 
• Poop-Prank. Den vuxne hanterar exempelvis en blöja och tar sedan på barnet, och ser till att barnet får chokladkräm på handen, men låtsas att det är bajs. Barnen blir äcklade, förvånade och ledsna. Och vuxna skrattar. 

Det finns också pranks som kommer och går med jämna mellanrum som att slå in en banan, konservburk eller liknande och ge barnet i julklapp eller present. Filma bebisar som smakar på citron, att vuxna låtsas att barnet är osynligt och den vuxne helt enkelt inte ser barnet. Och trenden som genom Jimmy Kimmel återanvänts i typ 15 år, där vuxna efter halloween säger till sina barn att dom va så hungriga och godissugna att dom åt upp allt barnets godis. Gemensamt för alla pranks är att barnets känslor av förvirring, oro eller äckel blir underhållning för vuxna. 

Och den trenden som mamman nu dömdes för, EggCrackChallenge. Den gick ut på att den vuxna skulle baka eller laga mat tillsammans med barnet och mitt i det knäcka ett rått ägg mot barnets panna. För ett år sen hade den hashtaggen 75 miljoner visningar bara på Tiktok. 

När blir ett prank ett brott?

I mitten på april i år kom domen mot den mamma som knäckte ett rått ägg mot barnets panna under en livesändning på Snapchat. Ett vanligt kul prank enligt mamman. 

Åklagaren yrkade på att mamman skulle dömas för ringa misshandel (enligt 3 kap 5§ brottsbalken), eftersom händelsen har begåtts med uppsåt och det orsakade smärta hos barnet. I andra hand menade åklagaren att det skulle vara ofredande, genom att barnet utsatts för ett ”hänsynslöst agerande vilket varit ägnat att kränka hens frid på ett kännbart sätt” 

Åklagaren ville också att mamman ska betala skadestånd till barnet om 20 000 kr exklusive ränta från när brottet begåtts (ett år tidigare).

Mamman säger att hon gjort detta, men att det inte är ett brott eftersom det inte uppstått nån smärta hos barnet och det har heller inte kränkt barnets frid på ett kännbart sätt. Och det bör därför heller inte va nåt skadestånd. 

Såhär beskriver tingsrätten händelsen: 

"Mamman och barnet bakar och plötsligt knäcker mamman ett rått ägg i pannan på barnet och mamman börjar skratta häftigt. Barnet säger ”aj” och ”gör inte så” och tar sig för pannan. Sedan ler barnet och säger att hon vill göra samma sak på mamman, vilket mamman nekar medan hon fortsätter att skratta hejdlöst. Mamman frågar sedan barnet om denne fick ont och säger förlåt. Barnet svarar dock inte på frågan”

Mamman beskriver att hon och barnet brukar sända live på sociala medier när dom gör olika pranks, just äggknäckningen va en sån grej. Och det är också en trend som många gjort med sina barn och att det va kul att pranka barnet. Det va ingen kraft i knäckningen och barnet säger aj som en vanlig reaktion, att barnet blev chockad, men det betyder inte att det gjorde ont. Barnet grät inte utan log och skrattade och ville pranka tillbaka.

Misshandel eller ofredande?

Inget samtal med barnet har gjorts i utredningen, och därför kan inte tingsrätten veta om barnet fått den smärtan ”som krävs” för att det ska va misshandel. Därför utgår tingsrätten från att det medförde ett mindre kroppsligt obehag och att det har varit hastigt övergående. Därför kan inte tingsrätten se att det är misshandel. Ofredande handlar om att fysiskt antasta eller utsätta nån för störande kontakt, hänsynslöst agerande och om det är ägnat att kränka personens frid på ett kännbart sätt. 

I korthet säger tingsrätten:

• Det va hänsynslöst
• Utan förvarning
• Det sändes live
• Det va ett intrång i barnets privata sfär
• Det är en allvarlig kränkning

Tingsrätten menar att det är hänsynslöst. Det är utan förvarning, mamman skrattar hejdlöst och det är väldigt många människor som ser det hela. Viktigt är också att det är ett barn som ska kunna känna tillit och förtroende för sin förälder i kombo med att det är ett offentligt konto med många följande. Mammans agerande har kränkt barnets frid på ett kännbart sätt och det är ett angrepp på barnets privata sfär. Därför ska mamman dömas för ofredande. 

Om skadeståndet säger tingsrätten att ersättning bara utgår när nån blivit allvarligt kränkt och när brottsliga handlingar är särskilt integritetskränkande. Och när det är lindrigt våld måste det funnits ytterligare inslag av kräkning för att det ska ses som allvarligt. 

Tingsrätten resonerar att det är en kränkning som begåtts av en förälder som barnet ska kunna känna tillit och trygghet till. Det är också en särskild integritetskränkning eftersom det hela har sänts på sociala medier och hade ungefär 100 000 visningar. Därför menar tingsrätten att ofredandet är en så allvarlig kränkning att barnet ska få kränkningsersättning. Ersättningen sätts till 8000 kr plus ränta från det att brottet begåtts. 

Vad säger barnkonventionen?

Tingsrätten nämner inte ordet rättighet, inte heller barnkonventionen eller barnets bästa och barnets egen röst finns bara med det som synts på filmen/beviset när barnet sagt aj. Inget samtal har förts med barnet efter händelsen. Med andra ord, det är andra aspekter som tingsrätten haft med som grund för sitt beslut, brottsbalken. Det betyder såklart inte att det inte har med rättigheter att göra. 

Några av rättigheterna det handlar om 

• Artikel 3. Barnets rätt att få sitt bästa prioriterat. mamman tänkte utifrån barnets bästa, en får ju utgå från att hon känner sitt barn och tänkte att det inte va skadligt. Men är det barnets bästa som varit i fokus? Eller handlar det mer om hennes vilja att underhålla och skapa innehåll til sina följare? Att utsätta ett barn för ett prank, filma det och sprida det utan barnets samtycke är att ta en rätt stor risk på bekostnad av barnets bästa. Jag har svårt att se hur vi kan komma fram till att det är det bästa för barnet. 

• Artikel 12. Barnets rätt att få sin åsikt respekterad. Barnet säger omedelbart aj och gör inte så, men den vuxna skrattar. Barnets reaktion reduceras till underhållning. Barnet säger sen att hen vill göra samma sak tillbaka, men det sker inte och vi vet inte hur eller vad barnet faktiskt tyckte, tänkte eller kände. Eftersom ingen pratat med barnet om det hela. Det är dock en brist på respekt för barnets röst, i stunden. 

• Artikel 16 Barnets rätt till privatliv och skydd mot angrepp på sin heder och anseende. Barn har rätt till privatliv även i sin familj. Att bli filmad i ett sårbart ögonblick, där en är överrumplad eller utsatt och sen att den filmen sprids hej vilt till främlingar är ett intrång i barnets integritet. Det är inte barnet som självt önskat vare sig skämtet, att bli filmad eller att filmen sprids. Händelsen visar tydligt hur lätt barns rätt till privatliv kan åsidosättas av vuxna som inte förstår att det barnet är med om, kan kännas förödmjukande, både där och då, och i efterhand.

• Artikel 19. Barnets rätt till skydd från alla former av våld och kränkningar. Att oväntat knäcka ett ägg i någons panna kan verka harmlöst för en vuxen, men för ett barn kan det upplevas som både obehagligt, kränkande och skrämmande. Det blir ännu mer laddat när det görs av en förälder, den person barnet är mest beroende av för trygghet. Även om det inte gör fysiskt ont, kan det ändå vara psykiskt kränkande. Särskilt eftersom det filmas och visas upp för andra.

Varför prankar vuxna sina barn?

Jag tror givetvis inte att vuxnas intention är att skada, förlöjliga eller kränka sitt barn. Såklart inte. Dom tänker troligen att det är ett oskyldigt, roligt skämt. Och intentionen är givetvis att underhålla, både följarna och barnet. En tänker troligen att barnet också kommer tycka det är kul, efteråt. 

Men även om syftet inte är att kränka sitt barn, så kan inte den goda intentionen väga tyngre än barnets egen upplevelse, och inte tyngre än barnets rättigheter. Ett barn som överraskas, skräms eller blir offentligt förlöjligat kan känna både obehag och skam. Även om det inte alltid syns i stunden.

Det finns ju många faktorer som spelar in, kring varför vuxna ändå gör just det. Förutom att dom tycker det är roligt.

• Sociala mediers logik. Det som får visningar, likes och delningar belönas. Och det kan göra det svårare att reflektera när en vet att det kommer generera likes. 
• Normalisering. Om ”alla andra” gör liknande skämt och det redan finns miljontals klipp där barn blir utsatta är det svårare att va kritisk. Ju fler som gör, desto svårare att stå emot och desto lättare kan gränser flyttas. Och desto mer avtrubbade riskerar vi att bli. 
• Oreflekterad vuxencentrering. En tänker inte på barnet som egen individ, med egna rättigheter. Att det är ett barn som har egna gränser, privatliv och har rätt till respekt. Barnet hamnar i skymundan för vuxnas intressen och riskerar att bli ett verktum för vuxnas vilja att underhålla. 

Vad visar och lär vi barn om humor, gränser och tillit?

Pranks och practical jokes kan vara ett sätt att leka och skratta tillsammans. Men när vuxna utsätter barn för skratt på deras bekostnad, ofta utan att barnen förstår vad som händer, då blir det något annat. Då är det inte längre ett skämt, det är ett maktspel. När det dessutom filmas, publiceras och sprids till tusentals människor, blir barnet inte bara utsatt utan också exploaterat.

Barn reagerar såklart olika, ibland med skratt, ibland med förvirring. Men vi vet inte vad de egentligen känner, för sällan får barnets röst plats varken före, under eller efter. Och just därför är det så viktigt att vi stannar upp och funderar: Vad är det vi visar och lär barn om relationer, gränser och humor när vi gör så här?

Den här domen är viktig, dels för det enskilda barnets upprättelse, och dels för att den visar att det finns gränser för vuxnas innehåll på nätet. Också i lagens ögon.

Jag önskar att den här domen kan få oss att börja tänka. Vad är roligt, vad tycker barn är roligt, vad innebär integritet och hur kan vi när vi vill pranka eller göra skämt tillsammans med barnen göra det utan att det blir på bekostnad av nåt annat. Det hoppas jag fler pratar om nu.

Barnets rättigheter gäller lika mycket i familjen, som på nätet som i rättssalen.

Sociala medier är vår vardag. Under en tid har det växt en oroande trend, vuxna, ofta yrkesverksamma inom barnomsorg och utbildning, som delar innehåll där barn framställs på ett sätt som syftar till att underhålla andra vuxna. Barnen är alltid i en beroendeställning, vilket gör det här särskilt problematiskt. Vi behöver prata mer om etik, makt och barnets rättigheter i våra yrkesroller. 

Vuxnas content och barns integritet

Varför har vuxna yrkespersoner ett behov av att skapa konton, videos och inlägg som handlar om att skämta om eller göra sig roliga på barns bekostnad?

Menar inte alla ”mammakonton” (dom tar jag i ett annat inlägg), utan jag menar vuxna som använder sitt yrke eller utifrån sin yrkesroll för att skapa enligt dom kul innehåll. Personer vars uppdrag är att möta och arbeta med barn och lägger upp innehåll där vi ska skratta åt barnen. Inte med, åt.  Det är innehåll där barn stereotypiseras och framställs som lata, odrägliga, krångliga, okunniga, lustiga eller jobbiga.

Personerna som lägger upp säger sällan att dom representerar en organisation eller en yrkesgrupp, men är ytterst tydliga om vad deras yrkesroll handlar om. Det är ju ändå det innehåller kretsar kring. 

Det är vuxna som har makt och ansvar för barn, exempelvis lärare och stödpersoner. Vuxna som barn är i beroendeställning till. Istället används barn för att söka likes, kommentarer och gillande från andra vuxna. 

Vad skulle du säga om socialsekreteraren du ska möta för att söka ekonomiskt bistånd hade ett instagramkonto där hen skämtar om personer i just din situation? Eller om din LSS-handläggare lagt upp ett klipp där hen imiterar och hånar personer med funktionsnedsättning? Eller om du precis varit på ett möte med en kurator och sedan hittar ett klipp där hen gör innehåll av samtalet du försökte ha?

Det skulle vara helt orimligt. Eller hur? Men det finns alldeles för många vuxna som gör just det och inte verkar se barn som människor, utan snarare material att göra innehåll av. 

Det handlar inte om humor, det handlar om makt

Om du nu tänker, men vadå tagga ner det är ju bara på skoj. Har du ingen humor? En måste ju kunna skämta?

Det här är inte humor. Det är att exploatera barn, barns uttryck och beteenden för att själv få uppmärksamhet. Det är också att stereotypisera och förminska barn.

Barn har enligt barnkonventionen (och alltså svensk lag) rätt till integritet, inflytande, respekt, information, privatliv och skydd mot sitt anseende och heder. Och det är vi vuxna som har skyldighet att se till att dessa rättigheter uppfylls. Det ingår i yrkesrollen, att säkerställa rättigheterna. Det är långt mycket viktigare än att bli virala på barns bekostnad. 

Men såklart. Humor är viktigt, och det är kraftfullt att använda humor till att vända och vrida på verkligheten och särskilt i frågor om makt. Men när vuxna i en maktposition använder sin plattform för att skämta om barn, blir det inte längre satir. Det är ju bara att sparka nedåt, att befästa sin makt och fortsätta förtycka barn. 

Vad gör det med barn när vuxna gör dom till innehåll?

Det bästa här vore ju om barn själva fick svara, om vi hade hittat ett sätt att lyssna in barn. Jag vet inte vad forskningen säger, eller om det ens finns forskning om vuxna som i sina yrken möter barn och samtidigt kränker barn på sociala medier och vilka konsekvenser det får för barnen. Så jag kan bara gissa. 

Däremot vet vi att det finns studier som pekar på att sociala medier oftare får hälsomässiga konsekvenser för tjejer mer än för killar. Och det handlar om ökad ångest och depression. Och att längre skärmtid är associerat med lägre självkänsla. Men. Viktigt att komma ihåg, det visar ju inte vad som orsakar vad. 

Vuxnas förväntningar och syn på barn påverkar barns framtid

Utifrån vad vi liksom vet från angränsande om råden, så gissar jag på att det kan göra att barn känner sig utlämnade, att det kan ge känslor av skam och kanske också påverka självkänslan och förstärka en negativ självbild. Såklart finns det säkert barn själva som kan skratta och tycka klippen är kul. Men inte alla. 

Oavsett så är det ju viktigt för barn hur dom blir sedda av vuxna. Våra förväntningar på barn är så tydligt kopplade till hur barn sen agerar. Och särskilt lärares förväntningar. Det finns ju forskning från typ 1970-talet som bekräftas och byggts vidare på om och om igen, som visar att lärarens förväntningar spelar en avgörande roll för barns akademiska utveckling. När lärare är medvetna om och aktivt arbetar med sina förväntningar kan dom skapa en mer positiv och stödjande lärmiljö som främjar alla barns framgång.

Så, med det i bakhuvudet, vilka förväntningar visar sånt här innehåll på sociala medier? 

Jag funderar mycket på vad det faktiskt leder till. Som sagt, jag vet vet inte vad det leder till. Det här är bara mina reflektioner, men jag tänker mig att det kanske kan 

• skada tilliten till den specifika personen, till vuxna i den yrkesrollen och vuxna generellt
• underminerar relationen, sämre anknytning till andra vuxna 
• ge andra vuxna och barn nån slags tyst tillåtelser att också skratta, retas eller utesluta
• förstärka eller cementera negativa bilder av barn i allmänhet  
• göra det svårare att säga till eller säga ifrån när nåt händer
• försämra prestationen och resultatet i skolan?

Vilka möjligheter har barn att klaga och få upprättelse?

Tyvärr är det ju vardag att vuxna kränker barn. Det som däremot inte är vardag är barns möjligheter att klaga och få upprättelse när vuxna gjort fel. Och vad är egentligen rättigheterna värda om jag inte kan klaga när dom kränks?

Och var ska barn klaga? Anmäla kontot, videon eller texten? Säga til rektorn? Prata med den vuxna som sen ska sätta betyg på en?

En utsatt grupp utan makt kommer ha det så otroligt mycket svårare att få stopp på kränkningar och få upprättelse. Det finns en slags kultur där vi tenderar tycka att barn ska lära sig tåla saker, där deras protester i sig kan förlöjligas eller nonchaleras. 

• barn har inte samma möjlighet, trovärdighet eller utrymme försvara sig offentligt, ställa krav på att bli avpublicerade eller ens förstå att dom blivit innehåll på sociala medier
• barns icke-makt normaliseras och de blir ett normaliserat förlöjligande 
• barn har inte juridisk eller ekonomisk makt att försöka ta det vidare

FN:s kommitté för barnets rättigheter uttrycker också att det finns särskilda utmaningar när det kommer till rättsliga prövningar och upprättelse när det gäller den digitala miljön. Det saknas ofta lagstiftning för specifika påföljder av kränkningar av barns rättigheter i digital miljön. Det kan också va svårt att se vad som är en kräkning eller brott mot rättigheterna i den digitala miljön (CRC/C/GC/25).

Vad ska vi göra då?

Bara sluta. Finns inget annat. Sluta. 

Det handlar inte om att vara överkänslig, det är en fråga om rättigheter. Det handlar om integritet, värdighet och ansvar. Du har en lagstadgad skyldighet att säkerställa barnets rättigheter. Att skämta om barn på det sättet är både att svika ditt uppdrag och barnen. 

Du kan skapa massvis med innehåll om ditt arbete med barn. Men på annat sätt. Exempelvis genom att:

• prata om din egen roll, dina kollegor eller lärdomar i jobbet, inte barnen
• lyft systemiska utmaningar snarare än barns beteenden.
• reflektera öppet om egna känslor, frustrationer, misslyckanden utan att lägga skulden på barnet.
• nåt helt annat som är kul och som inte handlar om att förminska andra

Vi måste bli mer medvetna om vilken makt en har när man kommunicerar offentligt som vuxen i relation till barn. Det är fullt möjligt att vara rolig, ärlig och engagerande på sociala medier utan att göra det på barns bekostnad. Vuxna i yrkesroller bör vara förebilder, inte publikdragare. Vi kan bättre. Och vi måste. 

Ungefär 200 000 barn och unga i Sverige lever med en allvarlig sjukdom eller diagnos, något som ofta gör skolgången både smärtsam och utmanande. Några som vet precis hur det kan va att gå i skolan och samtidigt kämpa med en sjukdom eller diagnos är medlemmarna i Min Stora Dags barn och ungdomsråd. 

Under Sett, en av Sveriges största konferenser för utbildningsfolk, klev barn-och ungdomsrådet upp på scen för att dela med sig av sina erfarenheter, tankar och lösningar. Min stora dags barn- och ungdomsråd har under en längre tid jobbat och fokuserat på rätten till utbildning, och särskilt hur skolan kan funka och behoven av förändring för att alla barn ska må bra, har roligt och få sin rätt till utbildning tillgodosedd.

Det blev ett varmt, viktigt och starkt samtal,  fullt av viktiga medskick till dig som jobbar i eller nära skolan.

Min Stora Dags barn- och ungdomsråd: Vi vill ge skolan ett nytt perspektiv

Min stora dag uppfyller drömmar och önskningar för barn med allvarliga sjukdomar och diagnoser. En dag, för att orka flera. En del av Min stora dag är barn-och ungdomsrådet. 

Min stora dags barn- och ungdomsråd består idag av Zoe, Ella, Melker, Nour, Hassan och Emilia. Dom bor i olika delar av Sverige, är mellan 10-17 år och dom vill förändra för barn. Rådet vill att  samhället och vuxna ska göra mer och bättre för barn och unga som lever med allvarliga sjukdomar och diagnoser som påverkar vardagen. Dom har också det gemensamma i att dom alla själva fått en upplevelse av Min stora dag. 

Såhär beskrev en i rådet det från scenen: 

”Vi vill se till att ge skolor ett annat perspektiv på ungdomar, hur vi ser på olika saker, faktorer, lärandet och undervisande. Hur det går i raster, när det händer problem, vi försöker uttrycka hur vi känner oss kring när som hänt händer. Vi försöker ge ett annat perspektiv”

Samtalet på Sett var starkt, varmt och viktigt. Och det finns såklart väldigt mycket som inte går att förmedla i text. Men jag ska försöka. Rådet delade så modigt och generöst med sig av sina erfarenheter, tankar och idéer, för att just vuxna i skolan ska göra mer för att det ska funka. Och det finns en sak som återkommer, om och om och om igen - omtanken och kärleken dom önskar och behöver av dig som vuxen. Mötet med dig, det gör skillnad. 

Va en sån kärleksfull viktig vuxen. 

En vardag med hot, diskriminering och en ork som tar slut

En beskriver att det är svårt att förklara en diagnos eller sjukdom med bara några ord, hur en upplever det. Det handlar dels om att ens mående, kraft och ork kan variera så mycket och dels för att det är så olika vem en är och hur ens sjukdom eller diagnos påverkar. Att det påverkar och att det påverkar mycket, det är alla eniga om. 

”Vi behöver bara ha uppmärksamhet, det skulle va väldigt bra om vi fick den uppmärksamheten vi behöver. Och också att vi får uttrycka våra känslor utan några fördomar eller liknande”.

Vissa dagar är det jättebra och en orkar. Andra dagar mår en jättedåligt och kanske inte orkar nånting alls

Min stora dags- barn och ungdomsråd

Varje barn har rätt till utbildning och till anpassningar och särskilt stöd för att skolan ska funka. Alla har upplevt stöd som funkat och när det inte funkar. Och vad det betyder och vilka konsekvenser det får för ens mående och för hur det går i skolan. Några beskriver att dom själva kan ”stöka” när det inte funkar och det ofta leder till bestraffningar eller hot om bestraffningar. 

Att utsättas för diskriminering, kränkningar och hot är något som tyvärr är vanligt. Hot om soc-anmälningar, avstängningar eller att inte få delta på aktiviteter som resten av klassen. 

”Om jag inte skötte mig fick jag inte följa med utflykter som hela klassen eller hela skolan fick följa med på. Eller om jag inte gick på alla lektioner och så”

En blir gråare och gråare. Och till slut ett svart får som känner sig utanför

Att inte blir trodd på, eller att bli ifrågasatt eller bestraffad för något en inte kan styra över, nåt en själv inte valt gör ont och kan påverka en under lång tid. 

En kan känna sig väldans mycket som det svarta fåret. Trots att en är ett vitt får egentligen, så blir en gråare och gråare. Och tillslut är en svart och känner sig utanför. Och det är väldans svårt

Min stora dags barn- och ungdomsråd

Rådet har berättat om hur en gång på gång får kämpa för att få det stödet en behöver och har rätt till, eller att vuxna inte vill förstå . Det påverkar inte bara prestationen. Det påverkar måendet, självkänslan och lusten att gå i skolan. 

• ”Om det här fortsätter flera gånger så blir man ledsnare och ledsnare, sen blir man deprimerad och då har man inte ork att gå i skolan. Även om man kanske kan och vill så har man inte orken inom sig. Och också att man tror att det är fel på en själv.”
• ”En kan känna sig väldans mycket som svarta fåret. Trots att en är ett vitt får egentligen, så blir en gråare och gråare. Och tillslut är en svart och känner sig utanför. Och det är väldans svårt” 
• ”En känner sig utfryst, en känner sig utanför, att en är olika. En är den dåliga och alla andra är dom bra eleverna. En känner sig som att en är förnedrad. Alltså du är här (pekar neråt) och alla andra är här uppe, dom är dom snällare eleverna. Det känns bara så ibland”
• ”En känner sig utfryst och att det är typ nåt fel på en”

Vilket stöd funkar? Barnens egna lösningar för en bättre skola

Ibland kan en känna att det liksom krävs en revolution för att skolan ska funka för varje barn. Och samtidigt berättar barn- och ungdomsrådet om många väldigt enkla lösningar, som inte alltid kräver miljoner mer i budget, som inte kräver tusen fler vuxna. Men det kräver genuin omtanke, vilja och kärlek. 

”Men bara att veta att jag har möjligheten att få undan eller så, gör ganska mycket, det gör att jag kanske kan orka lite till”

• Bygg upp långsiktiga relationer med elever. Så en har en personlig känsla och relation
• Bättre förståelse, att hantera olika elever bättre
• Fråga eleven mer, varför en gör på ett visst sätt eller varför en stökar till 
• Lyssna och skapa anpassningar när en ser behov för det.
• Ha mer makt att styra själv lite mer hur en kan göra en uppgift. 
• Va mer öppna för eleverna, att en själv förstår hur en behöver ha det
• Vilorum!
• Mindre klasser
• Be eleven stanna kvar i klassrummet, prata med hen!
• Mer förstående. 
• Ha lite mer kontakt med eleverna
• Va mer välkomnande, glada och så
• Om ni har bråkat med en elev, fortsätt inte va sur efter det
• Vifta inte bort det vi säger. Bara för att det funkar för alla andra, så finkar det inte för mig
• Dela info mellan personalen, så infon kommer fram och eleven kan få sitt stöd 
• Ha många korta pauser, och pauser utan krav

”Om en till exempel behöver gå en kvart tidigare från skolan varje dag, men då kommer du till skolan varje dag istället”

Barn- och ungdomsrådet berättade också om betydelsefulla anpassningar dom har haft: 

• Om jag inte orkar va i skolan, så kan läraren skicka en länk så jag kan va med digitalt och ändå göra uppgifterna.
• Min gamla kurator träffade jag varje vecka, hen tog ut mig från klassrummet och vi brukade snacka. Han va öppen och blev aldrig uttråkad när jag pratade. Jag fick ut all vikt från mig. 
• Pauser! När jag va yngre hade jag samtal med min mentor 10 minuter varje morgon innan skolan började. För att få info om dagen, om nåt såg annorlunda ut från schemat och möjlighet att göra läxor som inte va så lätt att göra hemma.
• Jag har videolektioner, det funkar väldans bra digitalt. Det andra är att nu ska vi ha klassresa och jag har ju också tjänat ihop pengarna men har inte möjlighet att va med på klassresan fysiskt. Så fick jag min andel att kunna göra vad jag vill med dom. Så det känns jättebra.

Pauser är så mycket viktigare än vuxna verkar fatta

Under samtalet fick rådet en fråga om vilken som är den bästa pausen. Och även här svarar rådet att det är så himla olika vad en behöver för att må bra. Men det är också viktigt att pausen får va just paus, att inte sätta en massa krav på saker en måste göra, då är risken stor att det tar energi istället för att ge energi. 

”Jag tycker istället för brainbreak vi kan göra en liten rolig lek”

En berättar om att en paus på hens skola kan va att alla går ut och springer ett varv runt skolan, eller att gå utomhus i fem minuter och andas. Det ger en lugnare stämning i klassen. För flera är det viktigt att få en enskild paus. Att kunna gå ifrån själv i fem minuter. 

”Det ser ju olika ut för alla. För mig är det när det är mörkt, alltså nedsläckt i rummet och när det är helt tyst. Alltså ingen musik, ingen som pratar med en. Bara, det är inte att sova utan sitta, vila tyst och mörkt”

Vem är den bästa läraren, enligt barnen själva?

En annan fråga som publiken undrade va vilken den bästa läraren dom haft va, och varför just hen varit den bästa. Och vi får höra om lärare som ser människan, som bryr sig, visar det och som inte ger upp. En vuxen som tycker om just den eleven. 

”Alltså hon är bäst. Hon kommer på lösningar längs vägen. Att liksom har en svårt att göra digitalt, ja men då så skriver hon ut det på papper. Det funkar bäst för mig. Eller att hon försöker knyppla ihop egna grejer för att göra det lättare”

”Han har verkligen varit här för mig, han har hjälpt mig både hälsomässigt och studiemässigt…Sen märkte jag att han öppnade en del i min hjärna. Genom den personliga relationer han skapade med mig…När han kände att jag mådde inte så bra. Han bad mig hela tiden stanna efter klassen. Han försökte alltid få ett svar från mig. Han ville inte att jag skulle gå ut ur klassrummet och antingen va tyst eller ljuga för honom. Och han hade typ en superkraft, han viste när jag ljög”

Min stora dags barn- och ungdomsråd

Du gör och kan göra skillnad. Vad vi som vuxna kan göra för att skolan ska funka för alla barn

Det går inte att sammanfatta, det finns så många saker du som vuxen behöver ha med dig. Men kanske blir det typ det här: 

• Fråga hur barnet mår, ofta. Och mena det.
• Bygg relationer, genom kärlek, omtanke och närvaro.
• Skapa utrymme för pauser och variation, utan krav
• Visa att du bryr dig, varje dag.

Barn bär inte bara på erfarenheter, dom bär också på lösningar. Det vi måste göra är att lyssna och agera.

Några andra saker som rådet inte hann med att lyfta under samtalet, men som dom uttryckt i förberedelserna för Sett, är bra grejer för skolor att komma ihåg: 

• Bara gör så att det funkar för oss!
• En ’vanlig’ kanske lär sig genom att läsa, en annan behöver kanske göra en lek
• Lyssna med öppna öron. 
• Göra inte så ungdomar känner sig som underklass. 
• Fråga oss, fråga eleven vad hen tror hen behöver och vad som hjälper!
• Det är viktigt att det finns nån att lita på och att prata med
• Fokusera mer på elevernas hälsa och mående
• Visa att du vill att jag kommer för att må bra, inte för resultatet. 
• Va professionell, har nåt hänt ska det inte drabba en längre tid efteråt.

Grejer för ork och mående

• Vilorum, massagestol, vattensäng, ett avslappningsrum med musik
• Ha ett tyst rum i matsalen 
• Låt en få ha sin mobil och lyssna på musik
• Gratis frukost, och kunna äta det när en vill fram till lunch.
• Sovmorgon.
• Göra roliga grejer. Bygga relationer inom klassen.
• Att en får lärarens nummer så en kan sms:a (eller ens egna mentor)

Och några grejer för för planering, plugg och prov 

• Lägg upp lektionsplaneringen dagen innan så en kan gå in och kolla det före 
• Ha förberedelser inför prov så en inte behöver plugga lika mycket hemma innan
• Möjliggör så en kan få ha sina lektionsanteckningar till proven
• Ordna läxhjälp och supporttid på skoltid (inte efter skolan)
• Ta bort proven som är på 3 timmar. 
• Korta ner lektionerna och ha kortare dagar.
• Ha ett schysstare system för frånvaro, ett som funkar för oss
• Mer personal per elev!
• Ha inte så mycket byten på rektorer

Vill du veta mer eller få hjälp att starta ett barn- och ungdomsråd?

Och vill du läsa ännu mer klokskaper och viktigheter från Min stora dags barn- och ungdomsråd tycker jag du ska läsa den här texten: Förändringar, anpassningar och stöd enligt Min stora dags barn- och ungdomsråd. Du hittar också mer info om det helt fantastiska rådet genom att klicka här.

Och känner du dig sjukt peppad på att starta ett barn- och ungdomsråd och vill bolla hur? Eller det finns ett och du vill prata om hur det kan utvecklas? Hojta så tar vi en digital fika tycker jag! Jag har hjälpt och bollplankat med väldigt många organisationer för att hitta strukturer för barns delaktighet och inflytande. Du kan höra av dig här.

Vi har också pratat en hel del om barnkonventionen artikel 12, om delaktighet och inflytande ett gäng gånger i podden Barnrättssnack. Ett av dom avsnitten är det här:

 

Anteckningar, summering och kanske nån reflektion.

Barnrättsdagarna 2025 har precis avslutats, konferensen där barnets rättigheter är i fokus. I år va temat Barnet som rättighetsbärare och barnets bästa. Väldigt spännande tema! Här kommer ett försök till summering.

Barnrättsdagarna arrangeras av Stiftelsen Allmänna barnhuset och är liksom the barnrättskonferens, här samlas mer än 1000 personer årligen för att lära nytt, dela och snackas om barnets rättigheter. Väldigt fint. 

Rubrikerna som du ser här i den här texten, det är så som dom hette i programmet och alltså inget jag själv hittat på. Du kan kolla in hela programmet här. Jag har också lagt in länkar till många av dom rapporter och andra saker som nämndes, så klicka loss på länkarna om du vill. 

Ja, jag vet. Det är sjukt långt! Det är ju trots allt 2,5 proppade konferensdagar du hittar här. Du måste inte läsa allt, du kan scrolla loss. Förhoppningsvis hittar du nåt intressant, lärorikt eller nåt att snacka med kollegan, chefen eller grannen med. 

Som alltid inleddes Barnrättsdagarna med barns egna röster, den här gången i formen av låtar och videos skapade av barn, själva nämligen barn från klass 4A och 4B på Toltorpsskolan i Mölndal.

Barns rättigheter och barnkonventionens ställning i Sverige 2025 – rättsvetenskapliga reflektioner fem år efter inkorporering

Otroliga Pernilla Leviner, föreståndare Barnrättscentrum vid Stockholms universitet pratade om vad som egentligen hänt, om nåt hänt och liksom status på barnkonventionen som lag nu när det gått fem år sen barnkonventionen blev lag.

Syftet med att göra barnkonventionen till lag sas vara att stärka barns rättigheter (prop 2017/18:186). I det så fick domstolar och andra myndigheter (rättstillämpare) ansvaret att uttolka vad konventionen som svensk lag ska betyda och innebära. Samtidigt sas att fortsatt transformering kommer behovs, alltså att fortsätta ändra och bygga in barnrättsperspektivet i befintliga lagar. 

Det är en motstridig bild av barns rättigheter, kort summerat. 

En grej att påminna oss om är att se vad barnkonventionen faktiskt säger. Det påminner ju om att barn har samma rättigheter som vuxna men samtidigt har ett gäng extra och specifika rättigheter. Men barn är också människor. Även om barnkonventionen ju också är lite problematisk i sin syn på barnet som en del i familjen och att vuxna ska bestämma över sina barn. 

Men rättsutvecklingen nu då, efter fem år säger Pernilla både är en del bra prejudikat och en del ”orättsutvecklande schablonbeskrivningar”. Det finns viktiga tydliggöranden om hur en bedömning av barnets bästa ska gå till och vad det egentliga motstående intresset kan va. Där lyfter hon exempelvis domen som jag skrivit om här Högsta domstolen om barnets bästa och bestämmandet av straffpåföljd.

Det pågår också väldigt många reformer på flera områden. Det är fokus på barnskyddsreformer och gängkriminalitetsreformer. Och kontentan på dom områdena är: 

• Barnskyddsrefomerna  - fokus på att skydda barn från att fara illa med bas i att stärka rättigheter
• Gängkriminalitetsreformer - barn och unga i fokus men där dom snarare ansvariggörs och rättigheterna osynliggörs

Pernilla summerar det hela såhär och avslutar med ett citat: 

• Kanske har vi aldrig pratat så mycket om barns rättigheter och fokuserat så mycket på barn och unga som nu, men har barns rättigheter stärkts och har livsvillkoren förbättrats?
• Inkorporering förändrar inte att konventionen också är ett internationellt åtagande.
• Vem ansvarar för rättsutvecklingen? Har domstolar förutsättningar att praxisbilda - vad kommer till domstolar och tar domstolar ansvar? Tar lagstiftaren sitt ansvar att genomlysa svensk rätt utifrån ett barnperspektiv - och vem riktar ljuset? 
• Hur kan vi stötta barn och unga att driva sina frågor och ”rikta ljuset” i rättsutvecklingen?

There can be no keener revelation of a society’s soul than the way in which it treats it’s children

Nelson Mandela

Barnombudsmannens årsrapport 2025

Barnombudsmannens årsrapport för 2025 handlar om barn och unga som frihetsberövats på grund av brott. Du hittar hela rapporten här: Ni måste hinna före

Sveriges fortsatt lite (relativt) nya Barnombudsman Juno Blom pratade om hur arbetet med årsrapporten gått till. Det har varit en referensgrupp som varit med från start och format frågorna och dom olika teman som samtalen och enkäten skulle fokusera på. Ungdomarna ville prata om uppväxtvillkoren, hur ser det ut under tiden som frihetsberövad som barn eller ung och vad har en för tankar för framtiden.

Barnombudsmannen pratade mycket om att barnen och ungdomarna vet om att det finns rättigheter, men känns så tydligt att det är andra barns rättigheter. Där säger BO att vi måste bygga en bro över till dom barnen, det är som helvetesgapet i Ronja.

”Vi är väl medvetna om att vi har begått brott, gjort fel och avtjänar vårt straff. Vi ska inte behöva knäckas och förnedras också”

Barnombudsmannen 2025

I Barnombudsmannens årsrapport framkommer bland annat det här:

• Stor diskrepans mellan myndigheternas intentioner och barns upplevda verklighet. Trots visionerna vittnar barn och unga om omfattande brister i bemötande, planering och rehabilitering.
• Barnens berättelse visar att våld ofta har blivit en del av deras liv, både vad gäller utsatthet och eget utövande av våld
• De har expononerats för våld som konflikthanteringsmetod, och saknat möjlighet att utveckla andra mer konstruktiva färdigheter och sätt att hantera och lösa situationer 
• Vuxna har ointresse av att ta reda på orsaker till barnets beteende
• Bristande kunskaper om hur hedersrelaterade strukturer kan leda till kriminalitet
• Mobbning har förekommit i hög utsträckning, både utsatthet och utövande
• Omfattande brister på HVB

"Oavsett måste samhället utbilda föräldrar och vuxna i vad våld gör med barns hjärna, kropp, känslor - här och nu och i framtiden… barnet kan ju inte ändra något så de måste ändra sig först så de kan ändra barnet och visa barnet det bästa”

Rasism och utanförskap - är alla barn verkligen rättighetsbärare?

Warda Abdalla Rasul och Durar Asad Abdellatif från Rädda Barnens Ungdomsförbund brandtalade, synade vuxna och grep tag i oss alla när dom pratade om hur barns och ungas upplevelser av rasism och utanförskap präglar vardagen. 

Vad är det värt att ha rättigheter på papper om verkligheten säger nåt helt annat?

Rädda Barnens Ungdomsförbund

Det handlar inte bara om rapporter och siffror utan riktiga liv och riktiga konsekvenser. Utanförskap är ett ord som många barn själva använder för att beskriva sin vardag och sitation. Warda beskrev att varje gång vi möter barnen och dom berättar om svåra händelser, så rycker dom på axlarna och säger att det är vanligt, det händer hela tiden. Durar talade om att erkänna rasimens existens, innebär att erkänna att vi alla har ett ansvar. Att det kräver att vuxna behöver ifrågasätta sig själva. Och den känslan av obehag leder ofta till ett undvikande istället. Det undvikandet från vuxna får enorma konsekvenser för barn. När vuxna väljer att blunda, så skickar vi ett tydligt budskap till barnen: att deras smärta inte är viktig att ta på allvar. 

RBUF vill se:

• att sverige ratificerar det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om barns rätt att klaga
• utbildning för alla vuxna om rasism
• en omedelbar översyn och stopp på alla lagförslag som går emot barnkonventionen

Och dom uppmanade oss att komma ihåg att vi alla kan va motvind i dessa prövande tider genom att säga att barnkonventionen är lag. Genom att lyssna aktivt, agera kraftfullt. Låt oss tillsammans stå upp mot rasism och diskriminering!

Hur fungerar samverkan för brottsutsatta barn där Barnahus saknas?

Barnafrid (nationellt centrum för kunskap om våld mot barn) vid Linköpings universitet har kollat på hur samverkan ser ut där Barnahus inte finns. Ett barnahus är en fysisk plats som samlar alla aktörer som barn behöver träffa när dom har utsatts för våld. Syftet med barnahus är att få till en barnvänlig rättsprocess och att barnet får rätten till stöd och skydd tillgodosedd.

Barnafrid har i kartläggningen kollat på samverkan där barnahus inte finns och vilket stöd barnet erbjuds och huruvida miljön vid förhörssituationen är barnanpassad. Men lite kort om barnahus först:

• Barnahusmodellen kommer ursprungligen från USA och det första öppnade 1985 i Alabama (och hette Children’s Advocacy Center)
• Barnahus startades som en reaktion på dom konsekvenser det fick för barn att åka runt mellan myndigheter och tvingades berätta sin berättade om sexuella övergrepp, gång på gång på gång för nya människor. 
• 1998 startades det första europeiska barnahuset i Reykjavik på Island. 
• 2005 påbörjades sex piloter med Barnahus i Sverige och 2009 togs det fram nationella riktlinjer för barnahus. 
• Barnahusen ska genomsyras av ett barnrättsperspektiv 
• 2008 fanns det 15 barnahus och idag finns det 33 stycken

I kartläggningen som Barnafrid har gjort framkommer att det bland annat att när barnahus saknas så saknas ofta hälso- och sjukvården och att det finns brister både vid samverkansmöten och vid barnförhör. Vill du läsa hela kartläggningen hittar du den här, Kartläggning kommuner och polisområden utan barnahus.

Orsakerna till att barnahus saknas kan kategoriseras till fyra områden:

• Brist på samsyn. ”Vi har haft ett barnahus, dock fungerade inte samverkan med de olika parter vilket resulterade i att det lades ned. I nuläget ligger från på is”
• Brist på resurser. ”Kommunernas ekonomi samt ett väl fungerande samarbete mellan socialtjänsternas och polisen och därför inget påtagligt behov”
• Finns fungerande rutiner och arbetssätt. ”Vi har ett ”barnahus utan hus” i samverkan med polis, barnklinik, åklagare och socialtjänst med veckovis samverkan för eventuella ärenden som ska tas vidare. Barnahus finns i en av de större kommunerna i länet men avstånd gör att vi inte är med”
• Geografiska utmaningar. ”Stort upptagningsområde. Långa avstånd och svårt att få till en framgångsrik samverkan med 14 kommuner”

En del i barnahusmodellen handlar också om att ha anpassade lokaler, att inte annan verksamhet ska finnas i samma lokal och att det ska va en miljö som är trygg och funkar för barnen. Kartläggningen visar exempelvis följande: 

Förhörsrummen är barnanpassade

• 14,3% Stämmer inte alls
• 19% Stämmer delvis
• 31% Stämmer bra
• 19% Stämmer mycket bra
• 16,7% Kan inte/villl inte svara

Väntrum och övrig miljö är barnanpassade

• 30,8% Stämmer inte alls
• 33,3% Stämmer delvis
• 10,3% Stämmer bra
• 10,3% Stämmer mycket bra
• 15,4% Kan inte/villl inte svara

Dom som svarat på enkäten säger också att ett barnahus skulle förbättra kvaliteten och majoriteten ansåg att ett barnahus skulle

• Förbättra barnets möjlighet till stöd, skydd och behandling vid utredningen
• Förbättra samverkan mellan aktuella aktörer
• Förbättra brottmålsprocessen

Flera ansåg att ett barnahus skulle förbättra utredningen inom socialtjänsten och färre anal trodde att barnahus skulle leda till en mer kostanadseffektiv process. Barnafrid konstaterar och uttrycker att 

• Lokala rutiner bör införas hur samverkan och dialog  sker mellan rättsväsende, socialtjänst och hälso- och sjukvård
• Lämplig aktör bör ges ett uppdrag att erbjuda stöd i införande av barnahus i områden där det idag saknas
• Behoven i kommunerna och polisområden i norra Sverige bör särskilt kartläggas
• Det ska ställas krav på att såväl förhörsrum som miljön i övrigt är barnanpassad
• Rutiner införs för att säkerställa att samtliga berörda parter deltar i barnförhöret

För samhällets nytta eller barnets bästa?

Det va också boklansering på barnrättsdagarna! Och vi fick höra om nedslag i boken av Johanna Sköld och Malin Arvidsson, Tema barn, Linköpings universitet. Boken handlar om Stiftelsen Allmänna Barnhusets 400-åriga historia. Boken följer stiftelsens förändringar utifrån dom förändringar som skett i samhället vid olika tidpunkter. Grunden har alltid varit barnen och barn som av olika skäl inte kunnat eller fått vara med sina föräldrar. Totalt har ungefär 80 000 barn kommit i kontakt och tagits hand om av Stiftlsen Allmänna barnhuset under dom här 300 åren som det funnits. 

Johanna och Malin började med att visa et foto på en familj och ställde frågan, vad är en familj? På bilden fick vi se ett porträtt från 1912, ett porträtt på två vuxna och ett barn. En familj. Och det va en familj som inte fick bo tillsammans, men som ville förevigas på bild som familj. Några år efter att andra barnet kommit till familjen fick dom återförenas och bo tillsammans, efter att dom gift sig. 

Vi fick höra om skammen att få ett barn utanför äktenskapet. Det va förknippat med så mycket skam att barnen gömdes eller dödades. På 1700-talet uppfattades dom här morden som ett stort problem. Dels såklart av humanitära skäl men också för att Sverige behövde en större befolkning för arbetskraft. Därför instiftades det såkallade barnamordsplakatet år 1778. I korthet innebar det att båda föräldrarna kunde vara anonyma och lämna bort barnet. Ogifta kvinnor kunde föda sitt barn anonymt på nåt av Stockholms barnbördshus och sen lämna bort barnet på ett barnhem.

NUSO – Unik nationell studie socialtjänstens utredningar och bedömningar av barns behov

NUSO, är en nationell uppföljning av socialtjänstens omställning och arbete. Det är ett samarbete mellan Sveriges kommuner och regioner (SKR), Karlstad universitet/FOU Välfärd värmland. Poängen med det hela är att förstå nuläget, hur har socialtjänstens arbete förändrats över tid och hur det går med omställningen till den nya socialtjänstlagen. 

Det är den mest omfattande studien som gjorts om barnavårdsutredningar. Det är data från 21 858 utredningar från 134 kommuner/stadsdelar. Det har resulterat i ett par delrapporter och de kommer presenteras flera till. Ungefär det här kan sägas om det som NUSO kommit fram till hittills

• äldre barn aktualiseras i högre utsträckning än yngre barn 
• de flesta aktualiseras genom orosanmälan, endast 12% genom ansökan
• flest ansökningar görs i små kommuner, och om vårdnadshavare har svensk bakgrund
• de vanligaste orsakerna till utredning är konflikter i familjen, våld mot barnet eller bristande omsorg 
• för äldre barn är oro för hemmiljön sällan anledning till utredning
• barns egen kriminalitet framkommer bara i sex procent av utredningarna, men leder till fler insatser
• pojkars utsatthet anses enbart handla om eget beteende i dubbelt så hög utsträckning som för flickor.  
• majoriteten av barnen görs delaktiga i utredningarna, och särskilt när utredningen rör våld mot barn
• barn är mindre delaktiga när problematiken rör föräldrars egen problematik/bristande omsorg
• flickor är mer delaktiga än pojkar.
• äldre barn får fler insatser än yngre 
• barn med svensk bakgrund får fler insatser än barn med utländska bakgrund
• barn i mindre kommuner får insatser i större utsträckning 

Vill du läsa mer om NUSO, så gör du det här hos SKR.

10 steg i det praktiska barnrättsarbetet

När alla va som tröttast och mest fullmatade, ni vet sådär preciiiis innan mingel och middag va det min tur att ställa mig på stora scenen och prata om hur en organisation skulle kunna göra för att få till nån slags systematik i arbetet med att integrera barnrättsperspektivet. Jag har skrivit en längre text om det här, om du vill läsa.

Foto: Barnrättsdagarna

Dom 10 stegen att tänka eller liksom ha i bakhuvudet, som kan hålla en handen i arbetet är:

• Steg 1 Kolla vad som görs
• Steg 2 Kolla hur barn och unga har det
• Steg 3 Kolla med barn och unga själva
• Steg 4 Få koll på rättigheterna och utbilda er tillsammans
• Steg 5 Få koll på andra och jobba tillsammans 
• Steg 6 Sätt mål, resurser, ta fram en plan eller strategi 
• Steg 7 Låt varje enhet, avdelning, förvaltning hitta sina områden
• Steg 8 Fundera på arbetssätt, metoder och verktyg 
• Steg 9 Gör jobbet! 
• Steg 10 Följ upp, utvärdera, granska det ni gör

Sen sa jag också ungefär det här.

• Barn och ungas medverkan i arbetet är en förutsättning för att det överhuvudtaget ens ska komma i närheten av att funka (även om varken Barnombudsmannen eller Sveriges kommer eller regioner har med barn och unga i sina framgångsfaktorer för implementeirng av barnkonventionen. Men jag vågade inte outa dom där, jag sa bara stora aktörer) 
• Det är ett evighetsarbete. Om barn inte känner till sina rättigheter och inte får tillgång till dom, eller kan använda sig av dom så har vi jobb att göra. 
• Det finns inga facit. 
• Det kräver både strategi, snack och verkstad. Och lägg helst tyngdpunkten på verkstad. 
• Om vi inte på djupet snackar om barnsyn blir det faktiskt inget värt
• Om inte barn märker nån skillnad så har vi kanske inte gjort rätt saker 
• Om du bara kan eller vill köra ett enda steg, välj att jobba ihop med barn.
• Det finns inga perfekta mallar eller modeller, tänk istället att ni ska misslyckas så fort som möjligt, så ofta som möjligt och så billigt som möjligt - då kommer vi fram till rätt grejer att jobba med. 
• Va modiga, snälla och jobbiga. 

Vill du se min presentation eller peppiga videon på Grynet jag visade, så skicka iväg ett mail till mig så delar jag den. 

Poff, så blev det sen konferensdag två (eller tre om en räknar med för-konferensdagen) och även den inleddes med film från Toltorpsskolan i Mölndal.

Mötesplatsens gemenskap - en trygg grund att bygga egenmakt på

Stockholms stadsmission arbetar med barn och deras vuxna som lever i ekonomisk utsatthet.  Direktor Åsa Paborn pratade om att utsatthet inte behöver gå i arv och att det förebyggande arbete är avgörande. Stadsmissionen jobbar med fokus på trygghet, där måltider och gemenskap är centrala och där samtal utvecklas och stödet blir individuellt.

• Fattigdom, föräldrarnas sociala och ekonomiska utsatthet påverkar barnen. 
• Barnen som stadsmissionen möter, Barnen är fullt medvetna och det är en oro hos barnen. Jag vet när helgen kommer att jag kanske inte får äta mig mätt. Dom kommer på måndag och fredag för att få en gratis måltid. 
• Över 700 barn omfattades av vräkningar förra året. Forsning som visar att mörkertalet är enormt stort, minst 4 gånger högre. Dom som väljer att flytta vid hotet om vräkning, per år, barn som omfattas. 

Hon berättade om ett mail hon fått, efter att ha debatterat vräkningarna i media. Det va en man på 45 år som skrev och tackade för att Stadsmissionen lyfter att det måste bli nolltolerans mot att vräka barn. Han berättade om brevet om hot om vräkning som hans familj fick som barn.

Efter det hotet har jag aldrig kunnat lita på myndigheter. Jag har haft en panisk rädsla i hela mitt liv för att bli hemlös

Avslutande orden va att Stadsmissionen vill:

• Höj riksnormen för försörjningsstöd
• Arbeta konsekvent med vräkningsförebyggande åtgärder
• Rikta statsbidrag för frukost samt lunch under lov för barn i ekonomisk utsatthet
• Permanenta och utvidga det tillfälligt utökade bostadsbidraget 

Barnet som rättighetsbärare - barnets resa i socialtjänsten och det svenska familjeorienterade systemet

Det va många föreläsningar i storsalen jag kände att jag ville ha mer av, Maria Heimer från Uppsala universitet va just en sån. Hon forskar om barn, rättigheter och socialtjänsten och har publicerat en hel del om det. Nu föreläste hon med utgångspunkt i en äldre rapport med namnet Barnets resa i socialtjänsten nu pågående forskning. 

Maria inledde med att prata kort om problematiken med det familjeorienterade systemet vi har, eller snarare vad som krävs för att barnrättsperspektivet ska bli mer synligt. 

• Det familjeorienterade systemet vi har bygger på ett partnerskap med föräldrarna och att dom deltar på frivillig basis
• Insatserna är riktade till familjen som en enhet vilket ju för att familjen riskerar att bli synonymt med föräldrafokus. 
• Det krockar med både ett barnskyddsperspektiv och ett barnrättsperspektiv
• En förutsättning för att anta ett barnrättsperspektiv och att göra barnet till rättighetsbärare är att betrakta barn och föräldrar som två separata enheter

Sen kom då resultat från forskningen, som hon menade är att betrakta som representativa för hur det ser ut runt om i landet. 

• Majoriteten av barn återkommer till socialtjänsten inom 3-4 år 
• Två tredjedelar av alla barnen i studien är återaktualiesrade genom minst en ny orosanmälan
• Mer än hälften av alla barnen i studien är återaktualiserade genom minst en ny utredning
• En tredjedel av alla barnen i studien är återaktualiseraed genom minst en ny beslutad insats 
• I 44% av ärendena fanns uppgifter om förälders psykiska ohälsa 
• I 43% av ärendena fanns uppgifter om våld mot barn av förälder eller bonusförälder

Det finns en stor grupp barn med allvarlig problematik med ett stort antal problemområden som återkommer till socialtjänsten, de här barnen är den stora och kanske viktigaste målgruppen. Maria visade också hur barnets röst och upplevelse om problemet försvann längs vägen. Bland annat med dom här frågorna och svaren:

Följde barnets uppgifter om problem med till uppdraget?

• 63% Nej
• 17% Nej, då inga uppgifter från barnet 
• 15% Ja, står i uppdraget
• 5% saknas 

Följde allvarliga problem från utredningen med till uppdraget?

• 53% Nej, föll bort
• 40% Ja allvarliga problem följde med 
• 7% saknas 

Har det barnet uttryckt arbetats med i insatser?

• 48% nej
• 12% ja de that också kommit med
• 18% ja det är fokus
• 19% inga uppgifter från barnet
• 3% saknas

Här blir det så tydligt att barnets röst tappas bort, och det innebär att vi arbetar i för liten utsträckning med rätt saker utifrån vad som kommit fram i utredningen och vad barnet själv berättat. Bara 28% svarar ja på att dom jobbat med det som barnet uttryckt! Det gör skillnad när barnets röst finns med i insatsen, det måste va utgångspunkten i arbetet. 

• I 58% av ärendena fanns det allvarlig oro kvar vid avslut av instats
• 66% av barnen återkom till socialtjänsten inom 3 år

Maria avslutade med att säga att barnets röst måste va i fokus och barnet själv måste får svara på om situationen förbättras. 

Utmaningar och möjligheter med barnkonsekvensanalyser: Att säkerställa barnets bästa i praktiken

Jag fick ju förmånen att va med i ett seminarium också, och lyfta lite tankar om barnets bästa. Eller kanske mest egentligen ställa frågor till två kommuner om hur dom jobbar och har jobbat. Helt enkelt ett samtal om utmaningar och möjligheter med barnkonsekvensanalyser och prövningar av barnets bästa. 

Dom som snackade va Karin Back som är strateg social hållbarhet Halmstad kommun och Maria Fridén utvecklingsledare grundskoleförvaltningen Göteborgs stad. 

Vi ville ha ett seminarier om barnets bästa eftersom det är lätt att få det att låta som att det räcker att ta fram en mall och sen verkar alla göra allt topp och ligga i framkant och liksom allt är frid och fröjd. Men det är ju inte så enkelt. Att få till en systematik i arbetet med prövningar av barnets bästa och barnkonsekvensanalyser är svårt, meckigt och tar tid. 

Karin berättade om att Halmstad kommunfullmäktige tog ett beslut 2020 om en ”Plan för den inkluderande kommunen” där det stod en del om att stärka barns rättigheter. Bland annat skulle fler ha kunskap om barns rättigheter, rutiner skulle tas fram och prövningar av barnets bästa skulle göras. Som ett led i det arbetet har Halmstad bland annat tagit fram en grundutbildning, en fördjupningsutbildning i barnkonsekvensanalyser och det togs fram en handbok för att göra barnkonsekvensanalyser. Det finns också en intern barnrättsgrupp som håller i en teamsgrupp för alla som är intresserade och vill ha stöd. 

Maria berättade om grundskoleförvaltningen i Göteborg, att när staden fattat beslut om en plan och ett barnbokslut behövde förvaltningen fundera på sitt arbete. Det ledde till att dom tog fram ett stöd för att göra prövningar av barnets bästa, i form av en anvisning. Avgränsningen som gjorts på förvaltningsnivån va att det skulle va en anvisning för större beslut som påverkar många barn. Anvisningen bygger på tre steg och stödfrågor. Därefter har förvaltningen implementerat genom att utbilda dom som skriver mest underlag, såsom utredare. Utbildat om barnkonventionen och om hur det är tänkt att arbeta med anvisningen. Anvisningen har också tagits fram av en arbetsgrupp på tvären, det är liksom avgörande för att kunna sprida det i en så gigantisk organisation som grundskoleförvaltningen är. Även nämndens politiker har fått info och minivariant på utbildning om prövningar av barnets bästa. 

Sen snackade vi om lite allt möjligt. Bland annat:

• Det behöver va enkla stöd som inte är stenhårda mallar
• Prata om det som barnrätt men också som verksamhetsutveckling
• Gör en del av jobbet parallellt med annat jobb, som att bygga en struktur för att möta barnen
• Anställa unga är en toppengrej
• Transparens är inte farligt utan avgörande för många 
• Kompensatoriska åtgärder får vi inte glömma 
• Bra att ta hjälp i arbetet, inte bara med utbildning 
• När ni utbildar gör det cross-over, det är bra när kollegor möts
• Det finns många utmaningar och problem med prövningarna som görs runt om i landet
• Utmaningarna kommer och går och i vissa fall är det rent krasst politiska prioriteringar som avgör om barnets bästa prioriteras eller inte
• Prestigelöshet är bra, och att göra det tillsammans  
• Lägg kraften på att göra, lyssna till barn, våga, utmana kollegor – lär känna nya – och lär på vägen. 
• Häng i – orka – det går upp och ner 
• Se det som ett lärande, det behöver inte vara en perfekt struktur från början. 
• Gör det inte uppifrån och ner utan tillsammans med de som kommer använda materialet

Maria och Karin va också så otroligt generösa så dom delade med sig av ett gäng dokument och exempel på prövningar som dom gjort. Du hittar det genom att klicka här.

Små barns rätt till behandling efter att de har exponerats för våld och övergrepp

Ett seminarium gav en överblick om kunskapsläget kring behandling för små barn som utsatts för våld och det va tre föreläsare: Gisela Priebe och Kjerstin Almqvist, Karlstad universitet och Katrin Bernstad från Region Skåne. 

Seminariet grundade sig bland annat på rapporten Psykologiska och psykosociala behandlingsinsatser för barn 7 år eller yngre som utsatts för sexuellt våld. Kerstin Almqvist pratade om hur det faktiskt ser ut för barn i sverige. Många barn växer upp i familjer där de utsätts för allvarliga risker för god hälsa och utveckling. Exempelvis så ser det ut såhär: 

• 5-10% utsätts för att uppleva (bevittna) våld i hemmet
• 10-15% har föräldrar  med missbruksproblem
• 10-15% utsätts för våld mot dem själva
• 10-15% ar en fläder ed allvarlig fysisk sjukdom
• 5-10% har förälder med allvarlig psykisk ohälsa
• 3,5% har en förälder som avlider
• och det finns barn som har föräldrar med kognitiva funktionsnedsättningar, men ingen siffra visades

Vi ska såklart inte addera dom här siffrorna, men va medvetna om att dom ofta överlappar. 

Det finns inga tusenprocentiga tecken eller svårigheter som varje barn uppvisar. Men typiska svårigheter hos små barn som lever i familjer där en eller flera föräldrar har allvarliga svårigheter är:

• Hyperaktivitet, hypersensitivitet för potentiella hot
• Koncentrationssvårigheter, svårt att lyssna
• Bristande emotionell regleringsflörmåga
• Bråkighet (slåss), aggressivitet, irritabilitet, kommer ofta i bråk med jämnåriga
• Svårigheter med social utveckling och samspel med andra
• Försenad språkutveckling och mentaliseringsförmåga
• Avskärmning, drar sig undan

Dom barnen som vi brukar beskriva som bråkiga, dom ser ju vi vuxna. Dom syns ofta tidigt och vi vuxna tänker mycket kring hur barnet beter sig. Men vi tänker inte om barnens livsvillkor. Vi ser barnets beteenden mer än barnet. Vi måste börja tänka mer, vad är det som ligger bakom barnets agerande. 

• Nästan alla förskolebarn (90%) som har flera typer av normbrytare beteende fortsätter att ha ett normbrytande beteende under hela uppväxten
• Å andra sidan, flertalet förskolebarn (60%) som bara har en typ av normbrytande beteende - där går det ofta över när dom blir äldre
• Att vara ledsen då och då är en del av livet, och små barn kan reagera starkt på enskilda händelser. Men när små barn visar tecken varaktig och omfattande nedstämdhet är det ofta något som finns kvar eller återkommer i vuxen ålder

Små barn har samma rätt som äldre barn och vuxna att få stöd och hjälp när de mår dåligt. Men vi har en realitet som inte matchar kunskapsläget.

Kunskapsläget

• Tidiga insatser (dvs yngre barn i behandling) ger bättre effekter såväl avseende hälsa som hälsoekonomi
• Insatser till barn ger bäst effekter om både barn och föräldrar (omsorgspersoner) deltar
• Nationella riktlinjer är tydliga med att vi så långt möjligt ska välja behandlingsmetoder med god evidens
• Det finns i dag flera metoder när det gäller att minska symptom hos små utsatta barn, dvs evidensbaserade metoder 

Realiteten

• Det är ytterst få barn som under sex år som får tillgång till egen behandling i dagens Sverige.
• Brukarorganisatinoer vittnar om att insatser kommer på tok för sent- om de kommer överhuvudtaget
• Ofta ges insats enbart till föräldrar
• Flertalet insatser som används saknar stöd i forskning
• I många regioner saknas kompetens, tillgång till behandlare. Man prioriterar inte stabila behandlingsenheter 

Vi kan inte säga att vi inte har metoder det finns metoder med gott forskningstöd. Vi måste bara se till att ordna det, så dom små barnen kan få tidiga insatser. 

Barnet är en unik individ från födseln med komptens att ingå relationer och med rätt till behandling

Margareta Broden, 1989

Vad behöver vi göra?

• Det måste finnas verksamheter i alla regioner med uppdrag att ge små barn och deras föräldrar stöd och behandling när barn under 6 år utsätts för våld och eller övergrepp
• Verksamheterna måste ha den specialiserade kunskap och kompetens som detta kräver
• Även  små barn har rätt att vara delaktiga i ärenden som rör dem- det räcker inte att träffa deras föräldrar när små barn visar allvarliga tecken på psykisk ohälsa
• Hälso-sjukvården och socialtjänstens lokaler måste anpassas så det går att träffa barn. Lokaler som är anpassade!l lokale som gör att dom kan uttrycka sig p sina villkor. 
• Psykologer och socionomer måste få fördjupat kunskap om små barn utveckling och hälsa inom ramen för sin grundutbildning. 
• Adekvat fortbildning måste va ett krav för att som ska ge insatser och behandling till barn under sex år. 

Gängkriminalitetens inverkan på barns rättigheter – ungas egna röster och analyser

UNICEF Sverige berättade om resultatet från en undersökning med drygt 250 barn och unga om att leva nära gängkriminalitet. Resultatet analyserades tillsammans med unga och Li Melander och Valerie Kesenci presentade resultatet. 

Några grejer som framkom va:

• 58% upplever att gäng är aktiva i deras område
• 46% känner någon som begår brott
• 37% har själva blivit utsatta för brott

I workshopar med unga 14-19 år om vad det är vi kan göra för att förhindra att unga begår brott lyftes ett antal områden fram som viktiga. 

• Skolan. Skolan behöver utgå mer från eleverna och liksom matchas med eleverna och inte att eleverna ska matchas med skolan. Utbilda lärare i att stötta elever som har det svårt. Se till att det finns resurser så kuratorerna kan va på plats och att alla får veta att dom finns. 
• Fritid. Fritidsgårdar och mötesplatser behöver delas upp på åldersgrupper och hålla öppet längre så en kan ha en trygg plats att ha roligt på. Plus erbjud fler aktivister. 
• Framtidshopp. Låta unga träffa förebilder, nån som är från samma ställe och delar deras erfarenheter. Unga behöver förebilder och hopp om framtiden. 
• Samhället. Det behövs extra bidrag och stöd så familjer i fattigdom får det stödet som behövs. Barnen ska inte behöva känna att dom måste bidra och hitta pengar. Eftersom unga heller inte får jobb finns det risk att en fångas upp i fel kretsar.   
• Jobb. Det är svårt att få jobb för unga. Arbetsgivare kräver så mycket erfarenhet, men unga får inte chansen nånstans till erfarenhet. Det måste bli lättare att få jobb och kommunerna behöver erbjuda fler jobb till unga.
• Hemmet. ”Viktigt att bygga ett starkt hem, det minskar risken att barnet söker trygghet nån annanstans”. Stötta föräldrar att va närvarande i barnets liv och vardag ,
• Polisen. Det finns mycket hat och det är tyvärr en dålig relation som präglas av övervåld. Barnen och ungdomarna känner att dom blir orättvist behandlade, och att dom blir det på grund av deras hudfärg, hårfärg, var dom kommer ifrån och efternamnet dom bär. Dom blir utpekade. Visitationszonerna gör allt värre, det är en skam att bli visiterad i sitt område och bli behandlad på det sättet.
• Politiker. Det många som kommer till förorten och vill lyssna, men dom agerar inte. Barnen och ungdomarna vill inte höra samma visa om löften när det inte sker nån förändring. Investera mer i förorten. 

För att skapa förändringen behövs också:

• Radera segregationen 
• Förinta vi mot dom
• Alla tillhör det svenska samhället. Vi är ett samhället och vi ska alla ta hand om samhället och vår framtid. 
• Alla ska ha samma möjligheter oavsett var du bor 
• Vi mot problemen 

Oberoende barnombud – en funktion för att stärka barns röster och rättigheter

Barnrättsbyrån är ju en otroligt viktig organisation som agerat och kämpat för införandet av oberoende barnombud eller barnrättsbyråer i en halv evighet. Elin Wernquist från Barnrättsbyrån och Ulrika Levander forskare i socialt arbete från Lunds universitet pratade om det faktum att modellen ju nu ska spridas som försök genom statligt riktade medel. 

Från och med 2025 kommer det va försöksverksamhet med oberoende barnombud i Sverige efter förslag från den statliga utredningen Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen (SOU 2023:40). För 2025 avsätts 20 miljoner kronor, där 18 miljoner betalas ut som statsbidrag till ideella föreningar och stiftelser. Och det kommer va 20 miljoner per år fram till och med 2028 och Socialstyrelsen kommer ha koll och följa upp det hela. 

Vad är då ett oberoende barnombud? Jo men kort så handlar det att arbeta på uppdrag av barnet. Barn som saknar tillräckligt stöd från vuxna i sin närhet och där det finns omfattande behov. Rollen är:

• Informera barn om deras rättigheter och valmöjligheter
• Möjliggöra barns delaktighet i viktiga beslut, bedömningar och processer i barnets liv
• Vara ett stöd till barnet i kontakten med myndigheter och hjälpa dem att göra sin röst hörd och få sina rättigheter tillgodosedda
• Vid rättighetskränkningar - hjälpa till att klaga
• Stärka relationerna i barnets privata och professionella nätverk. Bygga tillit och relation - en förutsättning för arbetet

Forskaren Ulrika Levander berättade om pågående projektet vid namn Min röst, mitt liv. En studie om ungas upplevelser av att kunna påverka. Där just oberoende barnombud kollar på, vilken betydelse ett oberoende barnombud har för barnens aktörskap och medinflytande.

Ytterligare ett forskningsprojekt med namnet Sökes: barnombud kollar på oberoende barnombud, men den här utifrån hur barnrättsorganisationerna beskriver den rollen och uppdraget. I korthet visar det:

• Vikten av att professionella runt barn i utsatta livssituationer arbetar tillits- och relationsbaserat
• Vikten av att medvetet använda sig av maktutjämnande och icke-dömande principer för att kunna inta barnets perspektiv på sin omvärld

Det handlar om att helt och fullt ställa sig bredvid barnet, att inte ha nåt annat uppdrag än det. Dom oberoende barnombuden lyssnar, tror på och tycker om barn. Och dom blir också vittne, väktare och ställföreträdande hopp. Det blir fortsatt viktigt att kunna arbeta fritt och fötusätttingslöst, så det är barnens formuleringar och berättelse som ligger till grund. Att låta barnen få formulera sina behov och jobba därefter. 

Barn i utsatta livssituationer har ett förstärkt beroende av vuxna för att kunna få sina röster hörda & rättigheter tillgodosedda

Mattsson 2008; Enell med flera 2023

Ungas medskick inför omställningen inom socialtjänsten – vilken förändring vill barn och unga se?

Barnrättsdagarna 2025 avslutades liksom på topp med Maskrosbarn och Maskrosbarns ungdomsråds medskick och reflektioner inför det arbete som pågår inom socialtjänsten. 

För ett tag sen släppte Maskrosbarn en rapport för ett tag sen med namnet Om jag hade fått hjälp tidigare hade det inte behövt gå så långt. Den lyfter mycket av det som behöver ske, och barns och ungas erfarenheter av kontakten med socialtjänsten. Exempelvis så lyfts i rapporten:

• 16% upplever att socialtjänsten hjälpte en i rätt tid 
• 84% upplever att socialtjänsten skulle ha hjälpt en tidigare 
• 21% upplever att socialtjänsten är lätt att få hjälp ifrån som barn
• 22% upplever att dom insatser/stöd som socialtjänsten erbjuder är tillräckliga

För att socialtjänsten ska bli mer lättillgänglig så behövs

• Information. Mer info om ens specifika ärende. Varför har en insats har beslutats, hur länge den kommer pågå osv osv. Mer info under utredningens gång. Mer löpande info under hela utredningsarbetet
• Info direkt till barnet. Många upplever att informationen går i led, att föräldrarna får info och att dom ska berätta för barnet. Men det är inte alltid det görs. Barn måste själva få info så dom förstår. Socialtjänsten måste säkerställa att barnen förstår 
• Ökad synlighet. Skolan borde anordna studiebesök hos socialtjänsten och socialtjänsten borde bjuda in elever så en får ser hur dom gör och hur en kan be om hjälp . 
• Sänka trösklar. Bygga förtrogen och skapa trygghet. Det är grundläggande för att våga berätta sin egen historia
• Va snäll i bemötandet. Bjud på fika eller skriv ett välkomstbrev för att göra det mindre skrämmande inför ett första möte.

När socialtjänsten utvecklar stöd och insatser tänk på:

• Mer tid med sin socialsekreterare. Större flexibilitet, dom kan anpassa sig efter oss också. Inte att vi måste anpassa oss efter dom. Byter ofta kontakt, det bidrog till att jag hade inte hade lust att be om hjälp även om jag hade behövt det
• Ett stärkt stöd vid orosanmälan. Det är obehaglig och man kan va väldigt rädd och det kan öka risken för våld när en kommer hem. Inget barn ska lämnas ensam i en sån situation  Möjlighet att ta med sig ett barnombud som stöd. Det är svårt att sitta själv och veta vilka rättigheter man har. 
• Stöd för sin egen skull. Det finns många stöd till dom vuxna eller familjen. Men inte direkt till barnen. Nya typer av insatser och bättre anpassat stöd. Tänk kreativt i insatserna som skapas, vilka funkar och vilka funkar inte för barnen. Utgå från vad vi har sagt att vi behöver. Involvera oss! Skapa inte insatser utan att rådfråga oss

Och i omställnigsarbetet framåt:

• Maskrosbarn vill va ett stöd i omställningen
• Lyssna in barn och unga
• Utgå från barn och ungas behov och rättigheter
• Hitta systematiska arbetssätt att göra barn och unga delaktiga
• Utvärdera tillsammans med barn och unga 

Som en av medlemmarna i ungdomsrådet uttryckte: Hjälp oss att hjälpa er hjälpa samhället.

Några fler korta tips från Barnrättsdagarna

Jag tog del av lite fler grejer, snackade med folk och snappade också upp det här:

• Tage Granit turnerar just nu med en föreställning som heter Det handlar om demokrati. Vi fick se ett kort utdrag ur föreställningen. Den handlar om fyra personer som blir inlåsta i ett mörkt rum utan att veta varför. En röst, AI ställer frågor och ställer frågor om vem som är ansvarig för tragedin där Samir, 15 år har skjutit en jämnårig kille. Vad har de gjort – eller misslyckats med att göra – för att förhindra denna katastrof? 

• Organisationen Män premiärvisade några av de korta filmer som strax kommer finnas på män.se och killar.se. Filmer om ensamhet, separation, pubertet och skärmtid. Filmerna har tagits fram tillsammans med unga själva och i samarbete med Liv1 på Fryshuset. killar.se ser det supoertydligt, killar vill prata om (svåra) saker, men vuxna bromsar det på olika sätt. 

• I region Jönköpings län pågår ett arbete med att ge stöd till alla föräldrar och barn 0-6 år där barnets vuxna har en psykisk sjukdom/funktionsnedsättning men där hälso- och sjukvården i nuläget bedömt att det inte finns skäl för orosanmälan. Ungefär 30% av vuxna med psykiatriska tillstånd har barn. Och alla erbjuds info om stödet som finns via sin familjecentral. Bland annat erbjuds väldigt poppis babymassage på familjecentralen i Tranås, en upplevelse av kontakt, kommunikation, innerlighet och glädje, för både barn och förälder. 

• SOL-villan är en direktstödsverksamhet i Sollentuna, en gul villa och insats till barnet. En insats som riktar sig till yngre barn, 6-11 år, som behöver ett mer omfattande stöd. Handlar om att se hela barnets situation och behov. En konkret behandling och stöd, ett kompensatoriskt stöd utifrån skola, fritid och psykosocial utveckling. Målet är att barnen ska kunna va kvar i sin hemmiljö och skola, att ha en aktiv oorganiserad fritid, att minska riskerna för en ogynnsam utveckling. Barnen är där 2-3 dagar i veckan istället för fritids och är på SOL-villan i ungefär 2-3 år. Exakt vilket stödet är baseras dels på barnets behov och dels barnets intresse och det är oftast väldigt konkret. 

• Arvika kommun har varit en pilotkommun för att ta fram en slags mall för barnkonsekvensanaöys inför omställningen till en ny socialtjänstlag. Sveriges kommuner och regioner, SKR har varit stöd i arbetet och det har blivit en slags arbetsmodell för att se hur socialtjänsten i samverkan med hela kommunen och externa aktörer kan planera för insatser och förändringar utifrån barnens bästa för att säkerställa deras rättigheter och behov. Här kan du läsa mer om det, barnkonsekvensanalys inför nya socialtjänstlagen.

• Ett EU-projekt har kollat på en trygg och säjer resa för barn genom Barnahus. Projektet kallas Journeys och har testat hur Barnahus kan säkra att barn känner sig delaktiga och informerade i kontakt, genom att utveckla praktiska och barnvänliga verktyg. Bland annat testades att ha ett särskilt barnombud och en app togs fram. I arbetet ingick också att kolla på hur en kan hålla barnfokus på barnahusen genom olika arbetssätt och stora skillnader mellan länder. En kan läsa mer om barnombuden här

• Ericastiftelsen har som ett projekt (med förhoppning om permanent verksamhet) startat våldsmottagningen. Det är en förstärkning av det som Ericastiftelsen redan gör. Idag är det otydligt och otillgängligt vem som ska ge kvalificerat krisstöd till barn, exempelvis vid gängvåldshändelser. Det har också visat sig att det är extra svårt för barn och unga i eftersatta områden (dom områden som finns på polisens lista av utsatta områden) att få bra vård och få bra vård i tid. Kompetensen är dessutom väldigt spridd och ojämlik över landet. Därför finns våldsmottagninen för att få bort många av dom hinder som finns för barnen. Läs mer här

• Litteraturnod Vimmerby har i ett projekt gett ut boken Det här glömmer jag aldrig. I ett projekt träffade Marit Törnqvist., Nicolas Lunabba och lokala artister och personer barn i Nydala i Malmö. De skrev självbiografiska berättelser som publicerades i en bilderbok som de själva illustrerade. Boken är den mest utlånade boken i en del av Malmös områden. Läs mer om den helt fantastiska och magiska boken här.

Åsså några reflektioner

Jag hade tänkt skriva lite reflektioner från Barnrättsdagarna, men inser att det här redan kan va typ världens längsta text (ok, kanske inte riktigt, men du fattar). Så jag kanske ska ta det en annan gång. Men om jag ska lyfta superkort så har jag bland annat tänkt på

• Första gången nån problematiserar begreppet rättighetsbärare i ett sånt här sammanhang. Super tycker jag, eftersom jag ju aldrig pratar om barn som rättighetsbärare utan säger rättighetsinnehavare. Varför beskriver jag en annan gång.
• Vi vet så mycket, om hur barn har det, vad barn uttrycker, vad felen är, vad vi borde göra osv osv osv. Men varför kommer vi inte vidare då? Och varför pratar vi inte om just det?
• Även när vi vill väl, på bra konferenser så tenderar vi att också prata om vi och dom, och om vissa barn. Och att det finns väldigt många barn som osynliggörs och liksom inte finns med. Barn med funktionsnedsättning och normbrytande funktionsförmåga är några som typ blev osynliga. Deppigt.

Det är fint i alla fall att Barnrättsdagarna finns. Det är viktiga dagar för många! Heja heja.

En del av alla dom grejer som lyftes på temat Barnet som rättighetsbärare och barnets bästa knyter ju an till lite avsnitt vi spelat in i podden Barnrättssnack genom åren. Exempelvis dom här

• Avsnitt 135 Kronofogden, barnet och rättigheter.
• Avsnitt 133 Barnkonsekvensanalys och nedläggning av en förskola.
• Avsnitt 127 Kommunikation, känslor, rättigheter och funkofobi med Negar Mottaghi
• Avsnitt 120 Att stå utanför ett hem - barn utan bostad
• Avsnitt 103 Prövning av barnets bästa i migrationskontext
• Avsnitt 93 Att se, blir sedd och att synas - om ledarskap i en barn- och ungdomsorganisation
• Avsnitt 88 Barnrättsbyrån - om att tro på barn, gilla barn och alltid stå på barnets sida
• Avsnitt 86 Knas hemma

Vill du prata mer om barnkonventionen, bolla nåt, ha hjälp i arbetet - hör av dig så snackas vi tycker jag!

Barnrättsdagarna 2026

Och det blir ju såklart Barnrättsdagar även nästa år. Fortsatt i Karlstad och temat då är Förebyggande och främjande. Blir intressant att se var det landar. Datumen är 13-15/4. Ses vi då?

Och till dig som kände åh nej, jag ville ju läsa mer från Barnrättsdagarna så finns ju mina anteckningar från 2024. Dom hittar du här. Vassego =)

Barnombudsmannens rapport beskriver barns och ungas erfarenheter av olika former av våld under uppväxten och sambanden mellan levnadsförhållanden och risk att involveras och utnyttjas i kriminalitet.

Barnombudsmannen har lämnat en rapport till regeringen, utifrån uppdraget kring barn och ungas uppväxt- och levnadsförhållanden och risk för att involveras och utnyttjas i kriminalitet. Rapportens titel är  ”Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem.”  Du hittar hela rapporten här.

Uppdraget Barnombudsmannen har varit att beskriva barns och ungas erfarenheter av olika former av våld under uppväxten, och eventuella samband mellan barn och ungas uppväxt- och levnadsförhållanden och risk för att involveras och utnyttjas i kriminalitet.

I den här texten hittar du en sammanfattning av Barnombudsmannens rapport. Den innehåller:

Några sammanfattande punkter

Barnen vet mycket väl att de begått allvarlga kriminella handlingar, de vet att det är fel. Det finns inget ifrågasättande av att de blivit frihetsberövade, men de vill lyfta och synliggöra att det inte fått eller inte fått rätt hjälp som barn under uppväxten. Och de flesta har i Barnombudsmannens intervjuer uttryckt att det varit skönt att för första gången få prata om saker som gjort ont under uppväxten. 

”Barn som har utsatts för övergrepp, försummelse och trauma i hemmet eller har föräldrar med missbruksproblem, löper större risk att bli involverade i grov kriminalitet. Gäng erbjuder många lockelser för sårbara barn...”

• För många har våld varit en konstant del av barndomen och är det än i dag.
• Supertydligt att våldsutsatthet i hemmet är en återkommande och allvarlig riskfaktor bland barnen som senare hamnar i kriminella miljöer.
• Ytterst få har fått frågor om sin egen utsatthet för våld.
• Nästan alla som intervjuas berättar att dom inte fått möjlighet att bearbeta sina upplevelser av våld under uppväxten.
• Det är vanligt att barnen levt i destruktiva hemmiljöer, där barnens vuxna haft missbruksproblem, psykisk ohälsa eller att kriminella handlingar varit närvarande.  
• Barnen har tillbringat mycket tid utanför hemmet, för att undvika det dåliga, och har då hamnat i annan utsatthet.
• Adhd och ptsd är vanliga diagnoser hos barnen.  
• Majoriteten av barnen har ofullständiga betyg med hög skolfrånvaro.
• Barnen har en djupgående brist på tillit till omvärlden och stödstrukturer och söker trygghet i andra sammanhang.
• Barnen längtar efter att bli sedda, förstådda och att få hjälp. 
• Fokus från vuxna har varit barnets eget beteende snarare än miljön och utsattheten de levt i.
• Barnen ses antingen som förövare eller offer, nästan aldrig båda delar.
• Tjejerna reduceras ofta till offer när kriminaliteten diskuteras. Deras roll och kriminella handlingar osynliggörs. 
• Killarna ses ofta enbart som förövare. Deras egen utsatthet för våld och trauma osynliggörs. 
• Kriminella gängen ger barnen vänskap, mening, syfte, tillhörighet, skydd och trygghet, pengar och gåvor, nöje och spänning.

Vad och hur Barnombudsmannen gjort

I arbetet har Barnombudsmannen genomfört en enkät (543 svar) och (88) intervjuer med barn som är frihetsberövade. Barnombudsmannen har genomfört 88 (19 tjejer och 69 killar) intervjuer med barn och unga mellan 15 och 24 år som befinner sig på låsta institutioner. 40 av de intervjuade är 15-17 år och 48 är unga 18-24 år. De flesta har erfarenheter av häkte, anstalt och Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem och arrest. 

Vad berättar barnen och ungdomarna?

I samtalen och enkäten beskriver barnen en otrygg uppväxt där våld, kriminalitet och psykisk ohälsa i olika utsträckning varit närvarande. Många av barnen har själva utsatts för våld av sina vuxna, antingen genom direkt våld eller genom att utsättas att bevittna våld mot en närstående. Barnen och de unga beskriver en vardag där de i hög grad har utsatts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld samt försummelse och vanvård.

"Det var mycket bråk hemma, mina föräldrar separerade. Jag och [mitt syskon] utsattes för mycket våld, mycket smällar. Såg även min mamma och [småsyskon] utsättas för våld. Jag har förstått att pappa var otrogen. Han gifte om sig med en kvinna som inte gillade oss barn."

Barnombudsmannen, 2025

Mer än hälften av barnen har utsatts för våld

• 65 % har uppgett utsatthet för våld, uppdelat på egen utsatthet eller att ha bevittnat våld mot andra.
• 50 % har uppgett att de själva blivit utsatta för våld. 
• 75%% av tjejerna har blivit utsatta för våld. 
• 45% av killarna har blivit utsatta för våld. 
• 11 % av de som utsatts för våld har erfarenhet av hedersrelaterat våld och förtryck. 
• 50% av alla utrikesfödda tjejer har uppgett att deras våldsutsatthet är hedersrelaterad.
• 29% av tjejerna som blivit utsatta för våld i familjen har också varit utsatta för våld av en partner. 
• 3% av killarna som blivit utsatta för våld i familjen har också varit utsatta för våld av en partner. 

För tjejer är hemmet den plats där de oftast utsätts för våld eller bevittnar våld, medan det för killar är skolan och närområdet.

Barnen ger också uttryck för att våldet varit deras eget fel, att de tror de förtjänat våldet genom att dom brutit mot de regler eller normer som familjen satt. För många har detta lett till en känsla av maktlöshet och en acceptans av våldet som en naturlig del av deras uppväxt. 

"Pappa ”lavettar mig” om jag får E betyg. Jag har förtjänat det några gånger. Älskar pappa. I hemlandet ses detta inte som något problem. Inte upplevt att [yngre syskon] blivit utsatt. [Syskonet] är ”guldbarnet”. Om jag får barn skulle jag inte använda våld på mina barn. Om man pratar med barnen kanske dem lär sig att prata ut om sina bråk"

Barnen berättar om rädsla, otrygghet och vanmakt i vardagen. Utsattheten har pågått under stora delar av barndomen och de har känt ansvar för att skydda mamma eller yngre syskonen. De berättar om ensamhet, att det inte funnits någon att vända sig till. 

Jag är som jag är, på grund av mina livserfarenheter. Jag har sett när min pappa slår sönder min mamma och våra [husdjur].

Barnombudsmannen, 2025

Istället har fokus från vuxna, när stöd kommit på tal, varit deras eget beteende. Plus en upplevelse av att vuxnas varit ointresserade av att veta om bakomliggande faktorer, vad det är som skapat beteendet. De barn som levt i hederskontext berättar att dom insatser som gjorts resulterat i än större utsatthet. Flera berättar vidare att de kommit till en miljö präglad av våld och kriminalitet efter dom har placerats av socialtjänsten. En miljö som varit värre än den dom kommit från. Det har gjort att dom dragits djupare in i en kriminell livsstil och våldet och utsattheten har fortsatt. 

"Jag fick ingen hjälp av socialtjänsten när jag berättade hur jag har det hemma, jag fick inte göra någonting, inte gå ut, ha kompisar och bara våld våld våld. Och jag kände mig tvungen att gå till kriminella för att få skydd. För skolan eller socialtjänsten hjälpte mig ingenting".

Barnen är både offer och förövare

Många av barnen som utnyttjats och dragits in i gängkriminalitet befinner sig i en dubbel roll. Dom är både barn som utsatts för våld, vars rättigheter kränkts där vuxna har misslyckats att se, skydda och ge stödet som dom har rätt till. Samtidigt är det barn som begått ytterst allvarliga brott. Brott som ofta varit medvetna och riktade mot andra barn och unga, deras familjer och personer som saknar koppling till kriminalitet. 

Barnen och ungdomarna har berättat om känslan av att va fast, att det inte finns några andra alternativ. Att va djupt involverad i gängen ger dom en känsla av status, tillhörighet och identitet som de annars saknar i sina liv. Samtidigt är våldet en förutsättning för att överleva och vinna respekt. En destruktiv spiral där en tvingas acceptera våld som norm och verktyg för att bygga sin egen position. 

Barnen vet mycket väl att sammanhanget de befinner sig i är farligt och fel. Dom är medvetna om att dom begått allvarliga kriminella handlingar,. Det finns inget ifrågasättande av att de blivit frihetsberövade, men dom vill lyfta och synliggöra att dom inte fått eller inte fått rätt hjälp som barn under uppväxten. Några har också beskrivit just frihetsberövandet som det bästa som hänt. Dom har inte sett nån annan väg ut, livet är ohållbart. Samtidigt som det inte funnits någon vuxen att vända sig till, utanför det kriminella nätverket. Det har samtidigt varit många barn och unga som berättat om dåliga förhållanden under själva frihetsberövandet.

Att utsätta andra. Samhällets syn på killar och tjejer som begått kriminella handlingar

Mer än hälften (56%) av dom som medverkat i Barnombudsmannens undersökning och som svarat att dom har blivit utsatta för våld, har också utövat våld eller kontroll över andra. 

• 62% av killarna har utsatt andra för våld eller kontroll.
• 43% av tjejerna har har utsatt andra för våld eller kontroll.
• 21% av tjejerna har blivit utsatt för våld av en partner. 
• 2% av killarna har blivit utsatta för våld av en partner. 

De barn som inte upplevt våld i hemmet har också i mindre utsträckning satt andra för våld eller kontroll. Det är 15% av barnen som gjort det. 

Barnombudsmannen rapporterar om könsmönster i hur barnen uppfattas och behandlas, men också hur dom pratar om sin egen utsatthet. 

Tjejerna tenderar att reduceras till enbart offer och deras egna aktiva roll osynliggörs. Det leder till att kriminella nätverken kan fortsätta utnyttja tjejerna, dom både osynliggörs och tenderar att få lägre straff när dom åker fast. Tjejerna i gängmiljön riskerar att utsättas för sexuellt våld och exploatering, vilket gör deras situation komplex. De är ofta både förövare, utsatta i hemmet och utsatta i gängen som präglas av patriarkala strukturer. 

Killarna ses i princip uteslutande som förövare. Deras egen utsatthet för våld och trauma osynliggörs. Och samhället ser deras handlingar som en del av en kriminell identitet istället för att se dom bakomliggande faktorerna. Det gör att killarnas trauma osynliggörs och stöd och behandling ses inte som varken en rättighet eller behov utan enbart straff. 

Flickors utsatthet kopplas till hemmiljön i betydligt högre utsträckning än pojkars. Skillnaderna
mellan flickor och pojkar synliggörs redan från 3-års ålder. I gruppen barn med eget kriminellt
beteende blir det slående i hur stor omfattning som pojkars utsatthet enbart ses som eget
beteende jämfört med flickors

Barnombudsmannen, 2025

Inget, eller fel stöd från vuxna

Barnen berättar att dom saknat vuxna som kunnat ge stöd, eller hållit koll på dom. När inte vuxna brytt sig, funnits där eller sett dom har det lett till en djup misstro mot myndigheter och institutioner, vilket gör det svårare att söka hjälp - även när dom vet att hjälpen behövs. När det i ens barndom varit vardag med våld, frånvaro av vuxna eller dysfunktionalitet i hemmet och svåra ekonomiska förhållanden har barnen berättat om önskan av att hitta sammanhang där gemenskap finns.

Livet i ett kriminellt nätverk kan va ett svar på en djupare känslan av rotlöshet och otrygghet. Många har blivit svikna tidigt och ofta många gånger i livet som lett till en brist på tillit till myndigheter och vuxna som borde funnits där. 

Jag har aldrig fått vara barn, jag har alltid varit som en 25-årig människa. Jag har inte haft rättigheter som ett barn.

Barnombudsmannen, 2025

Barnen och ungdomarna har lämnats ensamma att försöka hantera sina svåra känslor. Flera har självmedicinerat med droger och alkohol: 

”Jag kunde inte hantera det. Jag var [tonåring] och jag fick ingen hjälp. Och det är sedan den dagen jag har börjat använda droger, cannabis. Jag har behövt ta min pappas skit. För när han [pappa] åkte in i fängelset så lämnade han massa skit. […] Och då fick jag hjälpa honom med det.”

Flera berättar om en barndom med ekonomiska svårigheter som påverkat vardagen på många sätt. Det har saknats tillräckligt med mat, dom har varit hungriga och saknat nödvändiga kläder och skor. Barnen har burit på en konstant oro för dom grundläggande behoven som skapat en känsla av utanförskap. För en del barn har det lett till att dom försökt hantera det genom att försöka tjäna pengar på brottsliga handlingar. 

Varför begår barn kriminella handlingar?

Barnombudsmannens rapport ger såklart inget enkelt svar på den komplexa frågan, varför barn begår allvarliga brott. Men lyfter ett antal aspekter kring varför.

• individens moraliska värderingar 
• den sociala miljön som barnet befinner sig i
• brottet ses som ett acceptabelt handlingsalternativ i en specifik situation 
• den egna familjen är försvagad och barnet söker en alternativ familj 
• barnets uppväxtvillkor och utsatthet för våld 

Att växa upp i ett hem eller i en miljö med våld, missbruk och kriminalitet har stor inverkan på barn och barns liv. Det betyder såklart inte att alla barn som utsätts för våld begår brott eller manipuleras och utnyttjas i kriminella nätverk. Men det är en riskfaktor och sambandet är starkt. 

När insatser görs för att förhindra att barn dras in i kriminalitet måste vi alltså fokusera mycket mer på att förebygga våld mot barn och att barn som utsatts för våld får stöd, behandling och upprättelse. 

Barnombudsmannens rekommendationer

Barnombudsmannen landar i ett antal rekommendationer för att komma åt dom fel och brister som myndigheten sett. Det är rekommendationer som både lyfter fokus på dom yngsta barnen och dom äldre barnen. 

• Nationellt screeningprogram för att upptäcka våld mot barn. Ett nationellt standardiserat traumascreeningprogram regelbundna tider i barnets liv, exempelvis vid barnavårdscentraler, förskola, skolstart och grundskolans hälsoundersökningar. Personal som möter barn ör också utbildas i trauma och traumamedveten omsorg
• Nationellt kunskapscenter för yngre barns psykiska hälsa. Ett nationellt center för att stärka och främja insatser för barn i åldern 0-6 år. Fokus bör va att utveckla, utvärdera och implementera verktyg för tidig upptäckt av risk för psykiska problem. Plus stärka den nationella konstansen utifrån stöd, kunskap, utbildning och metodstöd. 
• Obligatorisk barnavårdscentral med hembesöksprogram. Det bör utvecklas en nationell modell för hembesöksprogram där bvc i samarbete med socialtjänsten ska ansvara med hembesök för barn i riskmiljöer
• Hedersrelaterat våld och förtryck ska skrivas in i förskolans läroplan. Det handlar om att personal i förskolan ska få bättre stöd och verktyg för att upptäcka, bemöta och förebygga hedersrelaterat våld och förtryck mot barn. 
• Obligatorisk förskola från minst 3 år. Inför obligatoriska förskola för barn från 3 års ålder och en tydlig uppföljning kring barnets närvaro i förskolan. 
• Straffansvar för psykiskt våld. Det behöver finnas en särskild bestämmelse som ger straffansvar för psykisk misshandel mot barn. 
• Sammanhållen barnjournal. Det bör skapas ett nationellt system med en sammanhållen barnjournal inom hälso- och sjukvården, där bvc och elevhälsa bör ingå.  Sekretessreglerna borde också ändras så information ska kunna delas, där också socialtjänst, förskola och skola kan ingå. 
• Examensmål om våld mot barn. Ändra examensmålet som finns om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer så att även lärare ska omfattas och bredda målet till att också inkludera våld mot barn. Personal som möter barn måste också få rätt kunskap för att upptäcka och agera när barn utsätts för våld. 
• Systematisk uppföljning av insatser till barn. Socialnämndens systematiska kvalitetsarbete måste utvecklas och insatserna behöver bli mer träffsäkra. Insatserna som ges till barn som utsätts för våld och kan som misstänks i kriminalitet behöver följas upp systematiskt.
• Nationell strategi för att skydda barn från våld i hemmet. Anta och implementera en nationell strategi som fokusera på barns utsatthet för våld i hemmet, med fokus på särskilt utsatta grupper. 
• Barndomstolar eller domstolar med specialiserade domare. Utred inrättandet av barndomstolar eller att det kan finnas särskilda domstolar med specialiserade domare. Inför krav på att den domare som dömer i mål som rör barn ska berätta för barnet varför domstolen dömt som den gjort. 
• Utred skillnaden mellan skyddslagstiftningen och barns verklighet. Utred hur lagstiftningen om våd mot barn tillämpas i praktiken, där analys av rättsväsende, socialtjänst, hälso- och sjukvård, förskola och skola ingår. Utredningen bör kolla på orsakerna till varför barns utsatthet för våld upptäcks i så låg grad. 
• Kartlägg kopplingarna mellan hedersrelaterat våld och förtryck och gängkriminalitet. Utred sambandet mellan hedersnormer och gängkriminalitet och analysera hur kontrollmekanismer begränsar självständigheten och ökar risk för rekrytering in i kriminella gäng. 

Mina tankar och funderingar kring Barnombudsmannens årsrapport

Barnombudsmannen har tagit fram ännu en viktig rapport som sätter ljuset på det faktum att barn reduceras till kriminella istället för att se människan, vad som finns bakom de handlingar som begåtts. Barnombudsmannens årsrapport är viktig och lyfter fokus på barnens livsvillkor och hur långt bort många av barnen levt från sina rättigheter. Samtidigt är det ledsamt, att vi så många gånger hört om liknande berättelser - barn som utsatts för våld under stora delar av barndomen men ingen varken frågat eller lyssnat på barnet. 

Vad är det som krävs för att vi ska se barn, ta barn på allvar och faktiskt skydda barn från vuxnas våld? 

Det finns också saker jag saknar i Barnombudsmannens rekommendationer. Allt kan såklart inte rymmas i en rapport. Men, med det sagt hade jag önskat några fler grejer i rekommendationerna. 

• Förslag från barn och unga själva 
• Stöd, behandling och upprättelse för barn 
• Mötesplatser, viktiga vuxna och relationer 
• Bemötandet från vuxna som jobbar med barn 
• Ta tillbaka dåliga politiska förslag

Förslag från barn och unga själva

Barnombudsmannens rekommendationer är viktiga och angelägna för att upptäcka när barn utsätts för våld och stärka vuxnas kapacitet att agera. Men jag saknar också saker. Jag saknar barnens egna ord, erfarenheter och förslag. I 2 av dom 13 rekommendationerna står det om barns delaktighet eller barns perspektiv och behov. 

Barns egna erfarenheter kan inte bara anses som viktiga i vissa frågor. Det är lika viktigt i screeningsprogram, kunskapscenter som utveckling av läroplaner och examensmål och om förändringar domstolars uppdrag. 

En expertmyndighet för barn och barns rättigheter kan inte välja när barns delaktighet ska va viktigt - det måste va tydligt att det är viktigt hela tiden. 

Stöd, behandling och upprättelse för barn

Barnombudsmannen skriver på olika ställen i rapporten om vikten av att upptäcka våld och att agera i form av exempelvis anmälan till socialtjänsten. Det är också rekommendationer. Superbra. Likaså skrivs det om att barn har rätt till stöd och behandling när en utsatts för våld och att myndigheters insatserna ska bli mer träffsäkra och följas upp. Så länge barn utsätts för våld måste barn också få stöd och behandling. Det kräver kunskap, resurser och vilja. 

Barn som Barnombudsmannen intervjuat berättar om hur dom blivit svikna av vuxna och samhället många gånger om. Därför måste det också finnas rekommendationer om upprättelse för barn. Om barn inte får upprättelse kommer vi heller inte kunna bygga ett förtroende för myndigheterna för det stöd som finns och de många viktiga personer som arbetar inom myndigheterna. 

Mötesplatser, viktiga vuxna och relationer

En återkommande del i barnens berättelser är avsaknaden av vuxna som ser dom, finns där och lyssnar. Men det finns inget i rekommendationerna om vikten av tid och utrymme för vuxnas och barns relationer. När ska barn och vuxna få tid att lära känna varandra, ha roligt, lära av varandra och känna gemenskap i ett större sammanhang? 

Att screenas för våld och trauma är viktigt och det bör såklart införas. Men, det kommer finnas många barn som inte berättar, för att det är en främling som kommer sitta mitt emot. För väldigt många barn krävs att det finns en genuin relation för att hen ska våga berätta om våld. Varför finns det inte rekommendationer om fler vuxna i förskola, skola, föreningsliv och fritiden? Mötesplatser där barn känner sig hemma, som en del av en gemenskap med vuxna som bryr sig och lyssnar.

Vi måste bli bättre på att se barn och vilja hänga med barn. 

Arbetssätt och bemötande från vuxna som möter barn

Kanske landar den här tanken helt fel, eller att jag läser in fel saker i Barnombudsmannens rapport. Nästan alla barnen berättar att dom aldrig fått frågan om våld, att det varit skönt att berätta för någon och att vuxna som mött dom inte brytt sig om orsakerna till agerandet. Varför gör vi inte det? Varför intresserar vi oss inte mer för barnet, för hens perspektiv och erfarenheter? 

Det kan inte ligga på barnen själva att hitta lägen att berätta om våld, trauma eller andra saker som är viktiga. Det måste va vuxna som bryr sig, som vill veta och vill lyssna. Och det måste såklart finnas förutsättningar för det i jobbet. Det kräver givetvis mer tid. Det är däremot ingen motsättning av brist på tid och vilja att möta barnet, se barnet och intressera sig för barnet.

Vi vuxna som möter barn, vi måste komma närmre barnen. 

Ta tillbaka dåliga förslag

Jag önskar att Barnombudsmannen hade varit modig och typ sagt skit i att gå fram med politiska förslag som strider om barnets rättigheter. Och ta tillbaka sånt som redan är mitt i att förverkligas. 

När det är en rapport dom handlar om barn som utnyttjas, manipuleras och blir en del av kriminella nätverk är det oroväckande att det inte står nåt om alla dom politiska förslag och åtgärder som kraftigt begränsar barns rättigheter. Dels åtgärder som fullt ut håller på att genomföras och dels dom som är på väg att bli förslag. Exempelvis sänkt straffålder. Det ÄR ingen tvekan om att det strider mot barnkonventionen. Och det är förslag som inte ens är i närheten av en syn på barn som rättighetsinnehavare. 

Ett par avslutande ord

Det finns mer saker jag tänker att rapporten kunde lyft. Men vi tar det en annan gång.  Barnombudsmannens rekommendationer är som sagt viktiga! Men det är också rekommendationer som är tydligt vuxencentrerade. 

Barn har rätt till trygghet, skydd och stöd. Att bli lyssnade på och tagna på allvar. Att växa upp i en miljö med omsorg, kärlek och att få möjlighet att utvecklas och känna hopp och framtiden och kunna drömma. Att växa upp i miljöer som präglas av våld, att själv bli utsatt för våld får stora konsekvenser i barns liv. Både där och då, och i framtiden. 

För ett par år sen kom den statliga utredningen som fick i uppdrag att ta ett helhetsgrepp kring en strategi kring våld mot barn. Vi pratade med utredningssekreteraren Karin Blomgren om det i Barnrättssnack. Lyssna på det här.  

Många organisationer har börjat göra barnkonsekvensanalyser efter att besluten redan är tagna.

Det undergräver hela syftet, riskerar att barns rättigheter körs över och kan tyvärr användas för att legitimera beslut som egentligen borde ha tagits. Barnets bästa förlorar sin betydelse,  fylls med ett innehåll som inte stämmer överens med konventionens budskap och innehåll.

Gör ni barnkonsekvensanalyser i efterhand? Då är ni långt ifrån ensamma. Tyvärr.

Hela poängen med att göra en barnkonsekvensanalys eller prövning av barnets bästa är ju att få koll på ett beslut påverkar barn och barns möjligheter att använda sig av sina rättigheter.  Med andra ord, kunna bedöma om beslutet bör fattas, om extra åtgärder behövs och om beslutet är rimligt med tanke på de konsekvenser det får för barns rättigheter. Därför funkar det inte om  vi gör barnkonsekvensanalysen efter att beslutet redan är fattat – då är det redan för sent.

Förra året upplevde jag (utan vetenskaplig grund, men baserat på mina samtal med olika organisationer) att rekordmånga organisationer gjorde barnkonsekvensanalyser i efterhand. Kanske inte så konstigt på ett sätt. Ju fler som förstår att vi måste göra barnkonsekvensanalyser desto fler varianter finns. Det är ju också en naturlig del av lärandet, att behöva testa sig fram.  Det är inte alla gånger helt lätta frågor att hantera. Och barnets bästa i sig kan va rätt komplext ju. 

I den här texten tänkte jag försöka reda i varför barnkonsekvensanalyser görs i efterhand och vad vi kan göra för att ändra den här trenden.

Varför görs barnkonsekvensanalyser i efterhand?

Jag upplever att vi inte riktigt pratar om varför, så här är mina tolkningar utifrån dom samtalen jag haft och det jag sett genom åren.  Det finns säkert fler anledningar, men här är några anledningar till varför barnkonsekvensanalyser görs i efterhand: 

• För att kunna bocka av att det är gjort, snarare än att veta vad barnets bästa är
• För att en inte ser varför barnkonsekvensanalyser behöver göras, 
• Ofungerande strukturer och beslutsprocesser. 
• Otydliga eller obefintliga rutiner för hur och när barnkonsekvensanalyser ska göras
• För att barnets rättigheter ses som nåt som läggs ovanpå och inte som en del av uppdraget eller verksamheten
• För att barns egna röster mest är bra eller värdefulla när dom säger samma som oss
• För att en helt enkelt glömt bort det eller inte tänkt på det
• För att en vill mörka ett dåligt beslut och forma barnkonsekvensanalysen så den stödjer beslutet som redan är taget

Särskilt det sista har jag tyvärr sett mer av det senaste året, och det är djupt oroande. Det handlar inte om en enskild organisation, utan om flera, runt om i landet. Och det handlar om organisationer där personer har utbildning om barnkonventionen, där personer är anställda för att arbeta med barns rättigheter, och där dom personerna genomför barnkonsekvensanalyser efter att beslut redan tagits.

I en av organisationerna var det faktiskt chefen som sa att det ska göras i efterhand, med hänvisning till två hovrättsdomar.. Hur lätt är det i ett sånt läge för en medarbetare att säga ifrån, eller att motsätta sig att göra barnkonsekvensanalysen?

Det finns inte stöd i barnkonventionen för att göra barnkonsekvensanalyser i efterhand

Det finns inget stöd i barnkonventionen över huvudtaget för att genomföra barnkonsekvensanalyser i efterhand, och absolut inget stöd för att kringgå processen för att legitimera beslut som redan fattats.

I antologin Barnets bästa – en bilaga till Barnkommitténs huvudbetänkande från 1997 – står det: “Konsekvenserna för barnet eller barnen av olika alternativ bör utvärderas före viktiga beslut.” Och vidare: “Betoningen på själva beslutsprocessen syftar självfallet till att uppmuntra beslutsfattare att verkligen beakta barnen och hejda sig innan barnets intresse körs över.”

Det finns ingenstans där det står att vi ska skippa eller göra barnkonsekvensanalyser efter att vi redan tagit ett beslut. Absolut inte. 

Och jag tänker att vi måste komma tillbaka till varför vi ens ska göra barnkonsekvensanalyser. Jag tror det va Thomas Hammarberg som en gång sa nåt i stil med:

att genomföra barnkonsekvensanalyser handlar inte om att skapa byråkratiska strukturer, utan om att kompensera för att barn inte har någon makt.

Thomas Hammarberg

Barnkonsekvensanalys: Vad är det och varför är det viktigt?

Vi kanske också behöver säga nåt om vad en barnkonsekvensanalys faktiskt är. Många säger att de gör barnkonsekvensanalyser – men långt ifrån alla lever upp till konventionens krav. Andra gör analyser utan att veta om det, och många undrar vad skillnaden är mellan en barnkonsekvensanalys och en prövning av barnets bästa

Det finns en hel del olika begrepp för barnkonsekvensanalyser, och ofta så menas samma sak. Det viktiga är inte vad vi kallar det, utan hur vi gör det – och hur vi använder resultatet.

I artikel 3.1 i barnkonventionen står det såhär: 

”I alla åtgärder som rör barn, vare sig dom vidtas av lagstiftnings, administrativa eller andra ska, ska i första hand beaktas det som bedöms vara barnets bästa”

Om vi bryter ner texten betyder det:

• I alla åtgärder - det innebär både beslut, planering, icke-beslut
• Rör barn - vilka frågor rör inte barn? barn kan påverkas direkt, indirekt eller i typ sjunde led. 
• Vare sig - det gäller alla åtgärder, oavsett vem som fattar beslutet.
• I första hand beaktas- det ska va prioriterat alltså en av dom första grejerna
• Det som bedöms - det vi kommit fram till är barnets bästa

Artikel 3.1 säger alltså att vi ska ta reda på vad barnets bästa är och sen prioritera det. 

Ibland får jag frågan om en barnkonsekvensanalys måste vara en lång och omfattande rapport. Självklart inte. Det handlar inte om antalet sidor, utan om processen, kvaliteten på analysen och hur den används för att faktiskt prioritera barnets bästa.

Hur tar vi reda på barnets bästa?

En barnkonsekvensanalys, eller en prövning av barnets bästa, handlar om att ta reda på vad som faktiskt är barnets bästa. I vissa situationer handlar det om att ta snabba beslut, andra gånger är det större utredningar. Det finns inget facit på exakt allt som ska ingå i en given situation. Men FN:s kommitté för barnets rättigheter har gett oss bra vägledning, tillsammans med ett gäng domar från högsta instans om vad som ska ingå. 

Barnrättksommittén säger att barnets bästa inte är en subjektiv bedömning, det är en metod eller ett utredningsförfarande - och en rättighet för barnet och en allmän tolkningsprincip). 

Barnrättskommittén listar dom här sakerna att ingå i en bedömning av barnets bästa: 

• barnet/barnen
• viktiga personer i barnets nätverk
• olika experter och yrkespersoner
• lagstiftning (och relevanta styrdokument)
• konventionen 
• forskning och statistik
• beprövad erfarenhet

Även om en kan göra lite olika, så finns det en grej vi inte kan tumma på i våra barnkonsekvensanalyser. Barnets egen åsikt. Såhär säger barnrättskommittén om det: 

Det går inte att tillämpa artikel 3.1 korrekt om kraven i artikel 12 inte uppfylls. Artikel 3.1 stärker också funktionaliteten i artikel 12 genom att främja barns grundläggande roll i alla beslut som påverkar deras liv

FN:s kommitté för barnets rättigheter

Barnrättskommittén uttrycker också att det finns ett gäng rättigheter som en särskilt behöver ha koll på när vi kollar barnets bästa: 

• barnets rätt att göra sin röst hörd och få sin åsikt beaktad 
• barnets rätt till sin identitet 
• barnets rätt till familj och upprätthållande av nära relationer 
• barnets rätt till trygghet och skydd 
• barnets rätt till icke-diskriminering och utsatthet
• barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa
• barnets rätt till utbildning

När vi har den infon, behöver vi lista vilka positiva och negativa effekter det vi planerar kan få för barn och barnets rättigheter. Utan det vet vi ju inte om det är värt att fatta ett visst beslut. Det är ju utifrån alla dom aspekterna som vi sen ska försöka landa i vad barnets bästa faktiskt är. Utifrån all den infon vi har nu - vad ser vi är det bästa för barnet?

När vi nu vet vad barnets bästa är behöver vi kolla om det finns andra grejer som talar mot, helt enkelt vilka motstående intressen som finns? Här kommer nu beaktandet, alltså hur tungt får barnets bästa väga? Det ska ju i första hand beaktas. Det vill säga prioriteras. 

Det är vad en prövning av barnets bästa handlar om. Att ta reda på vad barnets bästa är och prioritera det. Det betyder inte att barnets bästa alltid är ensamt utslagsgivande. 

Därför ska barnkonsekvensanalyser göras i förväg – inte i efterhand

Det allvarligaste är såklart att vi missar vilka konsekvenser besluten kan få för barn och riskerar att fatta felaktiga beslut. Beslut som direkt påverkar barns liv.

När vi gör barnkonsekvensanalyser efter ett beslut redan är taget, missar vi ju att fråga barn. Därmed förlorar vi möjligheten att förstå hur våra beslut faktiskt påverkar deras rättigheter och livsvillkor. Två allvarliga konsekvenser - som båda står totalt i strid med det konventionen lyfter fram. Det är ju just dom två grundläggande aspekterna om gör barnkonsekvensanalyser nödvändiga från början.

Här är ytterligare några av anledningarna till varför vi inte kan göra barnkonsekvensanalyser i efterhand: 

• Risk för felaktiga beslut. Utan en barnkonsekvensanalys har vi inte helhetskoll och missar konsekvenserna av beslutet. 
• Motverkar syftet med lagen och konventionen i sig. Barnkonventionen och våra lagar syftar till att skydda och stärka barns rättigheter, och att göra analyser i efterhand motverkar det. 
• Underminerar barnets rättigheter. Barnkonsekvensanalyserna riskerar att bli en formalitet snarare än ett verktyg för att säkerställa barnets bästa
• Bristande förståelse för barns levnadsvillkor. Vi riskerar att missa hur våra beslut påverkar barns liv i vardagen och på lång sikt.
• Brist på inflytande. När vi gör det i efterhand så varken lyssnar vi på barnen eller ser deras kompetens. Vilket i sig leder till sämre beslutsunderlag. 
• Förlorad tillit. Om barn, medarbetare eller invånarna upplever att beslutsprocesser inte genomförs på rätt sätt, riskerar förtroendet för systemet att minska eller urholkas. 
• Befäster dåliga maktstrukturer. Vuxna fortsätter att fatta beslut över huvudet på barn utan att faktiskt veta eller förstå barns livsvillkor, åsikter eller rättigheter. 
• Fragmenterat ansvar. Vi tar inte ansvar för vare sig våra beslutsprocesser eller barnrättsperspektivet. Det blir ett fragmenterat ansvar, där ansvaret för beslutet blir otydligt eller att ingen hålls ansvarig. 
• Minskat ansvarstagande. Om vi inte står för besluten, eller inte erkänner att vi bortser från barnets bästa så finns heller inget ansvar för barnets rättigheter. 
• Fler rättsliga prövningar? Om fler som fattar att barnkonsekvensanalyser genomförs i efterhand, så får vi kanske fler som söker rättsliga prövningar av besluten. (I grunden såklart nåt bra, att överklaga felaktiga beslut. Men tar också lång tid och kostar pengar, för alla).

Hur undviker vi att barnkonsekvensanalyser görs i efterhand?

Det är lätt att liksom tänka att mer utbildning är lösningen. Men många av dom jag pratat med, som både gjort barnkonsekvensanalyserna och bestämt att dom ska göras i efterhand, har rätt bra koll på barnkonventionen. Många har dessutom gått rätt omfattande utbildningar. Ändå är det vissa grundläggande grejer som missats. Varför vet jag inte. 

Tror därför inte att det finns ett enkelt svar, utan vi behöver nog göra många olika grejer. Kanske behöver vi:

• Visa på konsekvenserna av att göra barnkonsekvensanalyser i efterhand. Vilka effekter får det för barn och deras rättigheter?
• Rusta förtroendevalda att både efterfråga barnkonsekvensanalyser och att våga säga att dom inte kan fatta beslut utan det. Helt enkelt skicka tillbaka ärenden som inte innehåller prövningar eller barnkonsekvensanalyser. 
• Rusta och ge stöd till modiga medarbetare så dom kan säga nej till att göra det i efterhand. Det ska inte va en efterhandskonstruktion!
• Hitta sätt att jobba med barnets rättigheter långt innan det är en beslutsfråga. Vi behöver komma bort från att barnkonsekvensanalysen blir det sista momentet i mallar och checklistor i beslutssytem innan det diarieförs. 
• Förändra synen på barn och barnets rättigheter. Så länge vi ser vuxnas makt som självklar är det lätt att köra över barn. Och så länge vi ser det som vår självklara rätt att fatta besluten utan barn så kommer vi heller inte se barn som rättighetsinnehavare. 
• Börja följa upp besluten vi fattat och se, har vi gjort det vi ska och blev det som vi tänkte?

Jag tänker också att vi behöver rusta medarbetare. Men hur och med vad beror ju på varför barnkonsekvensanalyserna görs i efterhand. 

Exempelvis om det handlar om att dom vill sätta ihop en barnkonsekvensanalys i efterhand för att det glömdes bort, då är det ju ett sätt att hantera det på. Då kan vi börja prata om rutiner och strukturer. Är det ett sätt att mörka dåliga beslut, då finns det ofta en maktdimension med i det hela. Vilket gör det svårare som medarbetare att stå emot, då behövs ju också nåt annat. 

Oavsett så måste vi börja prata om det här. På ett ärligt sätt.

Har du sett liknande mönster? Hur kan vi tillsammans arbeta för att säkerställa att barns rättigheter tas på allvar i praktiken?

Sammanfattningsvis, hur kommer vi vidare?

Sammanfattningsvis tror jag att vi behöver:

• Förstå varför barnkonsekvensanalyser görs i efterhand. Ett ärligt svar. 
• Rusta med kunskap om konsekvenserna. Vad händer när vi inte gör barnkonsekvensanalyser inför ett beslut? Vilka risker innebär det för barn?
• Hitta balansen. Barnkonsekvensanalyser ska göra skillnad för barn, men de får inte bli så omfattande att de blir omöjliga att genomföra. En analys på 100 sidor är sällan lösningen.
• Förändra vår syn på barn och barnets rättigheter bland annat genom att inkludera barn och barns kunskaper i beslutsprocesserna. 

Slutligen vill jag också påminna om att barnkonsekvensanalyser och prövningar av barnets bästa:

• är en prioritering vi ska göra - men inte ensamt utslagsgivande
• är ett verktyg för att stärka kvaliteten i beslutet - inte bara ett juridiskt krav
• är en förutsättning för hållbara beslut 

Veta mer? Resurser och stöd för dig som arbetar med barnkonsekvensanalyser

Det finns många mallar, checklistor och exempel på barnkonsekvensanalyser och prövningar av barnets bästa. Jag tycker absolut du ska kolla på dom och ta det som funkar. Men. Det finns ingen mall i världen som kommer lösa alla utmaningar som finns med att få till systematiken. Det är fortfarande ni som måste göra jobbet. Utmaningarna kommer komma - jag lovar. 

När utmaningarna kommer är du såklart välkommen att höra av dig. Jag har varit bollplank, kvalitetssäkrare, processledare och utbildare i frågor som rör just barnets bästa och barnkonsekvensanalyser. Behöver du stöd? Hör av dig här, via den här länken. 

Jag har också skrivit andra texter om barnets bästa, Vad är barnets bästa och hur tar vi reda på det.

Under Barnrättsdagarna 2025 håller jag, tillsammans med Maria Fridén från Grundskoleförvaltningen i Göteborgs stad och Karin Back i Halmstads kommun, ett seminarium om just barnkonsekvensanalyser. Vi kommer att prata om de utmaningar som uppstår när en organisation försöker hitta rutiner för att systematiskt pröva barnets bästa – och hur vi kan hantera dem. Om du ska dit, leta gärna upp vårt seminarium med den otroligt långa titeln: Utmaningar och möjligheter med barnkonsekvensanalyser: Att säkerställa barnets bästa i praktiken.

Vi har också pratat en hel del om barnets bästa i Barnrättssnack, vi har exempelvis lajvat en barnkonsekvensanalys. Och här är ett annat avsnitt en kan lyssna på.