Svaret kanske är på implementering barnkonventionen på 290 olika sätt. En del gör fantastiska saker och kämpar varje dag och på andra ställen finns långt mer att önska. Det är också problemet, det ser väldigt olika ut för barn beroende på vilken kommun du växer upp i.

Sveriges kommuner och regioner gjorde under några år en undersökning bland alla kommuner och regioner i Sverige om hur det går med implementeringen av barnkonventionen. Det va rätt intressant att se allt ifrån vilka kommuner som antagit ett styrdokument till vilka regioner som har en anställd funktion som arbetar med implementeringen. Men sen slutade SKR göra den tyvärr. 

Som tur är tog Bris upp den bollen. Och Bris har nu i några år gjort en kommunundersökning med lite olika frågor kopplat till implementeringen av barnkonventionen. Den tänkte jag gå igenom lite kort här, strax.

 

Vanligaste frågan jag får

En av dom absolut vanligaste frågorna jag får är: Vilken kommun har kommit längst i sitt barnrättsarbete? Vilka har lyckats?

Tyvärr ger jag altid ett tråkigt svar. Det finns ingen. Varje dag, i varje kommun finns det barn som inte ens har en chans att få tillgång till sina rättigheter. Och varje dag kränks barnets rättigheter i alla delar av Sverige. Det finns givetvis massivs med personer, enheter, förvaltningar och kommuner som gör fantastiska saker. Som vill bli bättre, också blir bättre och gör det tillsammans med barn och unga. Det ska vi såklart lära och inspireras av! 

Men helhetsgrejen, att hela kommunen, inom alla områden som konventionen omfattar, att tillfullo av resurserna, att prioritera barnets rättigheter. Eller att varendaste anställd och förtroendevald maxar varje dag specifikt för barnets rättigheter. Nej, det finns faktiskt inte. Det tenderar att fastna nånstans, antingen på styrningen eller hos eldsjälarna. Det krävs både snack, strategi och verkstad. Och med fokus på verkstad. 

När vi pratar om implementering barnkonventionen och vem som lyckas, kommit längst eller ligger i framkant gör det rätt ofta att vi tappar fokus på barnen. Dom det faktiskt handlar om. Målet kan ju inte va att ’komma längst’. Det måste ju va att varje barn ska ha kunskap om, tillgång till och kunna använda sig av sina rättigheter. Vi får inte glömma det. 

Några kommuners arbete med implementering barnkonventionen

Men. Eftersom folk brukar bli så ledsna när jag svarar ingen eller att vi inte ska prata om vem som ligger i framkant, så brukar jag ändå ge lite olika exempel. Organisationer som gör bra saker att inspireras och läras av, men som liksom inte är 'klara'.  Så här kommer några såna: 

Representanter från flera av dom här organisationerna har dessutom gästat Barnrättssnack, så gillar du podd finns en hel del att lyssna kring.

Bris kommunundersökning 2024, vad säger den?

Det är i kommunerna det börjar, så lyder titeln på Bris kommunundersökning 2024. Titeln speglar också så det faktiskt är. Varje kommun fattar dagligen beslut som påverkar barn. Det handlar om folkhälsa, utbildning, skyddsnät, hemmet och fritid och kultur. 

Kommunundersökningen i korthet

Implementeringen, vad säger kommunerna?

Det går sakta, men går ändå framåt. Såhär svarar kommunerna på frågor som rör implementeringen i stort:

Det går alltså lite framåt. Men ändå. 

Det är slående hur otroligt olika det är. Både i form av intresse, kunskap, resurser och vilja. Och det är ju inget nytt. Men samtidigt så himla viktigt att belysa. Det kan inte va beroende på vilken kommun du råkar bo i som ska avgöra om du ska få tillgång till dina rättigheter eller inte. 

Min bild är att det också är sjukt svårt att veta vad kommunerna menar. Alla lägger in rätt olika i vad det hela handlar om. Det finns ju dom som säger att dom gör en barnkonsekvensanalys som är långt ifrån vad jag skulle kalla detsamma. Eller att en säger att en gått utbildning men de facto saknar grundläggande kunskap om konventionen. Eller så tänker en att vi möter ju barn, därför tillämpar vi rättigheterna. Alldeles för vanligt om du frågar mig. Sen finns det ju dom kommuner som har kunskap och vet vilka krav som ställs och därför också svarar på ett helt annat sätt. Men det är ju också lite det som är grejen med enkäter, vi kan ju inte veta vad mottagaren har för förståelse, kunskap eller tanke när hen svarar. 

Är du nyfiken på vad Bris kommunundersökning visade förra året, så hittar du den här.

Barns delaktighet i kommunerna? 

En av frågorna i undersökningen är I vilken utsträckning har er kommun ett strukturerat arbetssätt för att göra barn delaktiga i beslut som rör dem, för följande åldersgrupper?

Att lite mer än en tredjedel av kommunerna som svarat på undersökningen menar att dom i stor utsträckning har arbetssätt som gör äldre barn delaktiga, är rätt sämst skulle jag vilja säga. Det är ungefär hälften som svarar att dom delvis har arbetssätt att göra barn delaktiga. En tredjedel.

Ska en va kritisk så kan en ju också fundera på frågan och svaren.

Det här är ju alltså inget som Bris undersökning tar upp, det är mina reflektioner. Men kändes ändå viktigt att poängtera att det kan va svårt att förstå om barn faktiskt har inflytande eller inte. Det är ju dessutom så att vi inte har en aning om vad barn själva upplever. Med tanke på att barn och unga själva upplever att det är svårt att ha inflytande i sina kommuner så är det intressant läsning.

Få har strukturer för delaktighet och dom yngsta barnen

När det kommer till kommunernas arbete med dom yngsta barnen och delaktigheten är siffrorna såhär:

Sen ökar siffrorna något när det kommer till dom äldre barnen. Exempelvis är det 31% av kommunerna som svarar att dom i stor utsträckning har ett strukturerat arbetssätt för att göra barn i åldrarna 7-12 år delaktiga i beslut som rör dom. Och siffran är 36% när det kommer till barn i åldrarna 13-18 år. 

Frågan djupdyker lite mer sen, med fokus på delaktighet inom särskilda verksamhetsområden. Där socialtjänst, utbildning, kultur och fritid är dom som uppger att dom i stor utsträckning har arbetssätt att göra barn delaktiga. 

I vilken utsträckning har er kommun ett strukturerat arbetssätt för att göra barn delaktiga i beslut som rör dem, inom följande verksamhetsområden? Bild från Bris kommunundersökning.

Summering av Bris kommunundersökning

Det finns en hel del att önska, det kanske en kan säga är min summering. Det är kanon att det går framåt, att kommuner upplever att dom har mer kunskap, att det finns strukturer och arbetssätt och att dom också känner sig peppade att göra mer.

Men om vi tänker på att det är 35 år sen konventionen antogs och att den varit lag i Sverige i snart 5 år. Ska vi verkligen va nöjda då? Borde vi inte istället ifrågasätta varför det kan va en sån stor skillnad mellan kommunerna?

Vill du vet mer eller prata om implementering av barnkonventionen i din organisation?

Visste du att jag i många år va anställd i olika kommuner med uppdrag att implementera barnkonventionen? Dom senaste 7 åren har jag istället som konsult hjälp många organisationer med att integrera ett barnrättsperspektiv i både aktiviteter, verksamheter och organisationer som helhet.

Vill du veta mer om olika steg i arbetet med att implementera barnkonventionen, och få tips och trix? Hör gärna av dig!

Kontakta Åsa

Gillar du att lyssna på poddar så är ju Barnrättssnack ett hett tips! Vi har ju både pratat själva och med gäster om implementeringen och vilka krav barnkonventionen ställer. Tre av dom av avsnitten hittar du här.


När vintern gör entré med snö som lockar till lek och skratt, väcks också frågan- hur ska skolorna göra med snöbollslek på rasterna? I många fall kommer ett förbud innan snön ens kommit, motiverat av säkerhet och ordning. Men om vi skulle titta på det utifrån ett barnrättsperspektiv? Hur skulle det kunna se ut då? 

I många delar av landet har den första snön kommit, till väldigt många barns stora glädje. Med snön kommer snögubbar, pulkarace, snölyktor, skidåkning, snöänglar och mycket mycket mer. Och såklart, snöbollskrig. Eller ja, många barn önskar att det fanns utrymme för snöbollskrig. Men på många många skolor är det förbud. 

Fick ett meddelande häromdagen från en vuxen där barnet och hens vuxen hade blivit tillsagda på skolgården för att dom började leka med snön och kasta snöbollar på vägen hem. ”Man får inte kasta snöbollar”

Och så är det ju. Väldigt många skolor har just förbud mot snöbollskastning. Min upplevelse är att det är ett ganska enkelt beslut att ta, utifrån ett vuxet perspektiv. Det hade varit väldigt intressant att se en skolas prövning av barnets bästa inför ett sånt förbud. Eller en skola åtminstone involverat dom det berör, barnen infrö beslutet. Tror du det görs?

I den här artikeln tänker jag att vi kollar lite mer på snöbollslek utifrån ett barnrättsperspektiv. Som alltid finns det oändligt mycket mer att skriva.

Snöbollslek och snöbollskrig utifrån ett barnrättsperspektiv

Lek är en rättighet. Snöbollar kan i allra högsta grad va lek, så också snöbollskrig. 

Leken är livsviktig för barn, och idag vet vi att leken är avgörande för barns sociala, kognitiva och motoriska utveckling. Men leken är också viktig i sig, för att den är fri och rolig. Snöbollskastning är en fysisk lek. En lek som bidrar till koordination, styrka och reaktionstid, alla viktiga komponenter för utveckling.

I barnkonventionen står det inget som snöbollskrig. Men det finns en mängd artiklar som berör snöbollsleken. Exempelvis artikel 31 om rätten till lek. 

Vad säger FN:s kommitté för barnets rättigheter om leken?

Den kommitté inom FN som granskar alla världens länder och ger rekommendationer och kritik för hur vi tolkar och tillämpar konventionen har en hel del att säga om just leken. Bland annat det här: 

"Genom att det finns tillfällen att utöva kompetens via lek som barn själva initierar främjas motivation, fysisk aktivitet och utveckling av färdigheter”

Kommittén uttrycker också att leken: 

Men tyvärr ser vuxna inte lika ofta vikten av leken menar barnrättskommittén, utan vuxna tenderar att se leken som ”något högljutt, smutsigt, störande och påträngande”. 

Barnrättskommittén lyfter också balansen mellan risk och säkerhet. Vuxna är rädda för fysiska och mänskliga risker som barn utsätts för, vilket leder till ökade nivåer av övervakning och kontroll som leder till inskränkningar av barns frihet att leka och möjligheter till rekreation. Kommitten säger såhär, att även om barn inte får utsättas för skada i förverkligandet av artikel 31 så är: 

...ett visst mått av risk och utmaning ett viktigt element i lek och rekreation och en oumbärlig del av nyttan med dessa aktiviteter. Det behövs balans mellan att å ena sidan vidta åtgärder för att minska oacceptabla faror i barns miljöer, exempelvis att stänga av trafiken på gator i bostadsområden, förbättra gatubelysningen och bygga säkra avgränsningar runt skollekplatser, och å andra sidan informera barn, rusta dem och ge dem självbestämmande att ta de försiktighetsåtgärder som är nödvändiga för att själva öka sin säkerhet. Principerna om barnets bästa och om att lyssna på barns egna erfarenheter och funderingar bör prägla bestämmandet av vilken risknivå barn kan utsättas för.

FN:s kommitté för barnets rättigheter

Risker med snöbollslek och snöbollskrig

Det finns många vuxna röster om att förbjuda snöbollslek med hänvisning till riskerna en sån typ av lek kan medföra. Och givetvis finns det risker och ska tas på allvar! Det finns såklart aspekter som aldrig är ok. När det handlar om våld, mobbning och att avsiktligt skada andra. Det är inte den snöbollslek som jag pratar om.

Här är några av de risker som brukar lyftas i samtalet när snöbollskrig förbjuds:

Det finns kanske hur många artiklar som helst där snöbollskrig ses som en farlig grej, risk och långt från det som leken handlar om. Och barnen beskrivs hålla på med maktlekar, eller ”det är som att barnen blivit tokiga av all snön” eller att skolgården beskrivs som kaos. 

”Snöbollskastare skickas hem” eller artiklar om att elever som trotsar förbudet riskerar fem dagars avstängning och en anmälan till sociala myndigheter är också lätta att hitta.

Dessa risker är såklart viktigt att va medvetna om och skolans ansvar att hantera. Men det bör inte per automatik leda till ett förbud. Det jag vill lyfta är snöbollsleken, snöbollskrig som lek. Inte mobbning, våld eller medvetet förstöra byggnader. 

Att hitta en balans och möjliggöra för leken på ett tryggt sätt. När en pratar om riskpedagogik, visar det att det är bättre att jobba med att hantera riskerna än att försöka ta bort dom genom att förbjuda barn att göra saker. Hela poängen är att om barn själva får förutsättningar, träna och lära sig att själva riskhantera så stärker det både barns självförtroende och leken i sig. Det gör det lättare för barn att själva riskmininera där och då. Om vuxna exempelvis är närvarande och finns där för guidning om barnen behöver det, ger det också barnen möjlighet att leka på ett säkert och tryggt sätt. 

Det brukar också talas om att överdriven reglering kan begränsa barns möjligheter till självreglering och konflikthantering. Och det minskar barnens möjligheter att lära sig hantera risker och utveckla sina sociala färdigheter. Och därför brukar vissa typer av förbud sällan va en långsiktigt bra lösning. 

Genom att enbart förbjuda snöbollsleken, utan dialog, utan att testa, utan att ta hänsyn till rättigheterna. Så kan det exempelvis signalera att vuxna inte har tilltro till barns förmåga att leka på ett ansvarsfullt sätt. Det kan också det skapa en känsla av maktlöshet, att vuxna inte lyssnar utan bara förbjuder saker som är roligt. Regler som inte upplevs som rättvisa eller regler som känns orimliga kan också skapa motstånd hos barn. 

Att enbart förbjuda snöbollskastning, lek eller snöbollskrig kan alltså förstärka känslan av att vuxna utövar makt på ett onödigt sätt, snarare än att vuxna guidar barnen. 

Fördelar med snöbollslek och snöbollskrig

När vi pratar om riskerna och de scenarier som kan uppstå gäller det att göra det i relation till fördelarna, eller det som är roligt med snöbollsleken. På pluskontot för snöbollskrig finns bland annat: 

Snöbollslek genom historien

Snöbollslek och snöbollskastning har funnits i alla århundraden. Ofta som ett missnöje mot auktoriteter men också som en lek bland barn och unga. Och på skolgårdar. Det fanns faktiskt en tid då det va snöbollskrig mellan lärare och elever som en kul grej, att det uppmuntrades.

I en bok ”Om nationaluppfostran med särskilt afseende på nationallförsvaret” (som kom 1869) beskrevs att barn i skolan behöver mer fysiska aktiviteter och att snöbollskastning skulle kunna va en samhällsnyttig verksamhet och en del i nationalförsvaret. Det står exempelvis i boken:

”Om vintern bygga snöfästningar, som sedan stormas eller försvaras; visare kälk- och skridskoåkning- skidlöpning etc., i hvilka öfningar om möjligt läraren bör sjelf deltaga åtminstone med sin närvaro”

Viktor Balck va en superengagerad militär, idrottsledare, gymnast och pionjär inom den organiserade idrotten i sverige. Han va ledamot i den första internationella olympiska kommittén. Han gjorde plenty grejer som varit viktiga för svensk föreningsidrott. Han gav ut boken Illustrerad idrottsbok i tre delar (på 1880-talet). I denna idrottsbok finns snökrig med, som ett snökrigsreglemente med regler och tydliga delar hämtade från det militära. Han uttrycker att leken har ett verkligt värde och disciplin och gymnastiken är grundelarna tillsammans med militäriska inslag. Såhär beskrivs tydligen ett väl utfört snöbollskrig enligt Balck: 

”Träffarna äro många, ett par döda och flera sårade lemna stridsplatsen; fienden, som lidit mindre förluster, tränger på, de våra vika, ett par äro pliktförgätna nog att vända ryggen till, en får en duktig snöboll i nacken, en annan på ett köttigare ställe af kroppen, båda afskickas som fångar till det fiendtliga fängelset"

Och det sägs även att Balck ville att snöbollskrig, som traditionell lek och fysisk aktivitet, skulle omvandlas till en modern idrottsgren. Hur hade vi sett på snöbollslek och snöbollskrig på skolgårdarna om det vore en erkänd sport?

Snöbollskrig är idag en sport 

Visste du att det finns både svenska och internationella mästerskap i just snöbollskrig? 

Yukigassen heter sporten och betyder typ snöstrid eller snökamp. Den har sitt ursprung i japan på 80-talet och 2010 hölls det första svenska mästerkapet i yukigassen (det startades av studenter på Luleå tekniska universitet). Svenska mästare är laget Norrlands silver som vann i SM mars i år.

Idag finns det en internationell allians som arbetar för att sporten ska erkännas och etableras i fler länder. Ungefär 150 lag tävlar i världsmästerskapen varje år (det har varit paus under några år sen corona, så oklart om det fortfarande sker varje år) 

Yukigassen är en lagsport som går ut på att träffa och då slå ut dina motståndare med snöbollar. 

Varje lag har 7 spelare, du spelar på en 36 meter bred och 10 meter lång bana med ett antal hinder. Med särskilda dräkter och hjälmar och 90 perfekta snöbollar spelas matchen. En match pågår i 3 set som vardera är 3 minuter. Varje lag har en flagga på sin sida planen och spelet går ut på att antingen slå ut spelarna i det andra laget eller ta det andra lagets flagga. Det laget som har flest spelare kvar när seten är slut, eller har tagit det andra lagets flagga vinner. 

En av Kanadas tidigare lagkaptener beskrev sporten såhär:

...absolute evidence that the world is a magical place…. It keeps the wonder we felt as children alive, while adding professionalism and intensity

Kanadas tidigare lagkapten

Scrolla längst ner, så får du se hur en match kan gå till.


Vägen framåt då? Hur ska en skola tänka och agera nu i vinter kring snöbollskrigen på skolgården?

Först och främst, vill barnen ha snöbollskrig och lek? Då tycker jag ni gemensamt ska göra en prövning av barnets bästa. Eller hitta en process där ni tillsammans kommer fram till på vilket sätt ett snöbollskrig och snöbollsllek kan funka. 

Lösningen borde inte vara att förbjuda leken och snöbollskrigen. Det handlar om att balansera rättigheterna med vuxnas ansvar om skydd. Och som alltid vi behöver hitta sätt att skydda barn i, inte från. Och det kan vi inte göra genom att vi vuxna fattar ett beslut själva, utan att lyssna på dom det berör, barnen. 

En väg framåt kan ju exempelvis va med avgränsade områden eller zoner, tydliga regler för vad som är målet hur en vinner och vad som är tillåtet och inte. Och varför inte låna skyddsglasögon från kemin?

Men det viktigaste handlar om att hitta balansen och det gör ni tillsammans med barnen. Börja med att prata med barnen om exempelvis dom här frågorna: 

Men vad ni än gör. Slopa avstängningar och straff för barn som leker snöbollslekar och snöbollskrig. Det kommer ingen vinna på. 

Såhär kan en match gå till. Visst blir en rätt sugen?


Under oktober månad kom ytterligare en dom från Högsta Domstolen där barnets bästa får väga väldigt tungt.

Den här gången handlar det om en person (en förälder som ensam ansvarar för vårdnaden av ett barn) som begått ett brott och Högsta domstolen ska kolla på vilken påföljd det ska bli, med hänsyn till barnets bästa. Ska det bli villkorlig dom och samhällstjänst som tingsrätten bestämde, fängelse som hovrätten ändrade till eller tycker högsta domstolen nåt helt annat? 

Högsta domstolen bedömer i det här fallet att barnets bästa väger tungt, straffpåföljden fängelse är inte för barnets bästa i det här fallet. 

I den här texten hittar du följande rubriker och innehåll om domen.

Bakgrunden

I det här fallet handlar det om en förälder som har begått brott. Brotten är näringspenningtvätt, grovt brott och ett fall av medhjälp till överträdelse av näringsförbud. I tingsrätten och hovrätten har personen blivit dömd för brott. Brottet som rör näringspenningtvätten handlade det om att personen under tre år på sina privata bankkonton tagit emot drygt 3 miljoner kronor. Själva skuldfrågan, alltså om det är just det brottet eller inte, det är inte överklagat. Domstolen menar att det handlar om ett fall av näringspenningtvätt, tiden är flera år och det är stora summor, därför är brottet grovt.

Tingsrätten bestämde att påföljden skulle va villkorlig dom och 240 timmars samhällstjänst. Och hovrätten ändrade påföljden till fängelse i ett år och sex månader. Utifrån helheten om personens  skuldfråga, så menar högsta domstolen att själva straffvärdet motsvarar fängelse i ett års tid. Och högsta domstolen resonerar sig fram till att barnets bästa inte ska vägas in när det kommer till själva straffet utan bara om vad det blir för påföljd.

Hur ska hänsyn tas till barnets bästa när påföljden för en förälder bestäms?

I det här fallet är det två grejer som högsta domstolen ska besluta om: 

Och det är såklart den senare delen jag tänker är intressant. Och det är också den delen som vi kommer kolla på i den här texten. 

I korthet kanske en kan säga att högsta domstolen kollar på omständigheter för brottet och om dom omständigheterna ska tas med och hur det i såna fall relaterar till barnets bästa. 

Kan omständigheterna i det här fallet relatera till barnets bästa?

Det finns nåt inom juridiken som kallas för ’billighetsskäl’ och det handlar om omständigheter där rätten kan kolla om nån annan omständighet kan påverka att döma till ett lägre straff (än det egentligen är enligt själva straffvärdet av brottet). Inom det då som kallas billighetsskäl så finns en punkt som heter tredjemansskäl, alltså finns det nån annan att ta hänsyn till förutom den som begått brottet. Exempelvis, finns det barn och kan dom barnen drabbas på ett helt oproportionerligt och orimligt sätt. Dom här billighetsskälen kan va med både när straffet bestäms och vid val av påföljd.

I domen står det att ”barnets bästa är ett rättsligt skyddat intresse som ska beaktas”. Och högsta domstolen resonerar vidare: 

"När påföljden för en förälder ska bestämmas kan straffets negativa konsekvenser för hans eller hennes barn utgöra billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 och därmed påverka påföljdsvalet med stöd av 30 kap. 4 § brottsbalken. Lagstiftningen ska i detta avseende tillämpas i ljuset av Barnkonventionen, som gäller som svensk lag. Det förhållandet att konventionen gäller som lag har konkretiserat och i viss grad förstärkt betydelsen av ett barns intressen i sammanhanget. Barnets bästa är ett rättsligt skyddat intresse som ska beaktas"

I korthet säger domstolen ”om en förälder som svarar för ett barns omvårdnad döms till fängelse, är detta en åtgärd som rör barnet på ett sådant sätt att artikeln blir tillämplig”. Med andra ord, barnets bästa är högst relevant att utreda och beakta. 


Hur tungt får barnets bästa väga?

Vad är barnets bästa och hur tungt ska det få väga i det här fallet?

Här säger domstolen att vid barnets intresse är att ”bevara hem- eller familjemiljön och upprätthålla nära relationer en central faktor”. Plus säger dom att både socialtjänsten och kriminalvården har ett ansvar att begränsa dom negativa konsekvenserna som den vuxna personens straff får för barnet. Så det ska ju vägas in också.

När en gör en bedömning av barnets bästa handlar det ju först att ta reda på vad det bästa kan va. Och sen liksom se vilka motstående intressen r som finns. Vad är det gör det lätt, svårt eller omöjligt för oss att välja och prioritera barnets bästa? I det här specifika fallet blir ju dom motstående intressena: 

Det är alltså här högsta domstolen ska bestämma hur tungt får barnets bästa väga gentemot just dom här två. 

Att barnets bästa ska beaktas ”i första hand” innebär inte att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande. Barnets bästa ska balanseras gentemot andra intressen och rättigheter. Att uttrycket ”i första hand” har valts i konventionen kan återspegla det förhållandet att barns intressen tenderar att förbises om man inte sätter ljuset på dem.

Högsta Domstolen

Barnet skulle drabbas oproportionerligt och orimligt hårt

Högsta domstolen resonerar kring omständigheterna för det enskilda barnet som berörs. Vilka är omständigheterna och hur kan barnet komma att påverkas, vilka konsekvenser skulle olika straff få för barnet och hens rättigheter?

Barnet får just nu behandling som en följd av det trauma barnet varit utsatt för när barnet och föräldern bodde ihop med barnets andra förälder. Barnet uppfyller kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom och den förälder som nu dömts för brottet är barnets primära anknytnings- och omvårdnadsperson. Domstolen skriver att om barnets skulle skiljas från föräldern är det ytterligare ett trauma, som i sin tur riskerar att återuppväcka tidigare trauman. Barnets pågående behandling (som förutsätter förälderns delaktighet) skulle om föräldern får ett fängelsestraff inte kunna fortsätta. Och det riskerar barnets hälsa och utveckling. 

Med dom argumenten menar domstolen att barnet skulle drabbas ”oproportionerligt och orimligt hårt” om föräldern döms till fängelse, och barnet som en följd av det skulle behöva separeras från föräldern. 

Ett fängelsestraff skulle därmed vara klart oförenligt med barnets bästa

Högsta Domstolen

Barnets bästa väger tyngre och därför kan inte fängelse funka

Summeringen. Högsta domstolen menar att barnets bästa är att bevara sin hem- och familjemiljö där relationen med barnets vuxna är central, särskilt för att kunna fortsätta behandlingen. Barnets hälsa och utveckling är centralt. 

Här säger ju inte högsta domstolen supertydligt det här är barnets bästa och det ska väga tyngre än påföljden. Men dom gör ju ändå det, fast genom att säga att fängelsestraff är inte för barnets bästa. Påföljden blir därför (för barnets bästa) villkorlig dom och 200 dagsböter på 50 kronor. 

Barnkonventionen i domstolen?

Högsta domstolen har tagit upp ett gäng mål där barnets bästa beaktats. Och jag har skrivit om några av dom. Exemeplvis

Vi har vid några olika tillfällen i podden Barnrättssnack lyft frågor om barn, juridik och domarens roll. Här hittar du två av dom avsnitten.

Mer funderingar om barnets bästa?

Barnets bästa, kanske en av dom mest omskrivna artiklarna i barnkonventionen. Också en av artiklarna om idag finns med i många andra lagar. Men ändå så är det svårt! I artikel 3.1 i barnkonventionen står det:

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

Det finns typ hur mycket som helst skrivet (och pratat) om barnets bästa. Jag själv har skrivit två böcker som på olika sätt tar upp barnets bästa i olika kontexter. Du hittar mina böcker här. Om du inte orkar läsa en hel bok så finns en artikel om barnets bästa här.

Och det finns många exempel på barnkonsekvensanalyser, prövningar av barnets bästa och hur en liksom gör en bedömning. Vill du prata mer om sånt? Eller vill du veta om och i såna fall hur jag skulle kunna hjälpa er i arbetet med barnkonventionen? Hör av dig så snackas vi!

Du kan också läsa mer här om, några av dom jag hjälpt den senaste tiden.

Ett barn som inte fått tillräckligt stöd i skolan, det kan va diskriminering enligt Högsta domstolen.

Under sommaren 2024 visade Högsta domstolen hur viktigt det är med särskilt stöd i skolan. Högsta domstolen beslutade att en kommunal skola ska betala 20 000 kr i diskrimineringsersättning till en elev som inte fått tillräckligt stöd i skolan. Genom det, så ändrades hovrättens tidigare beslut och visar hur viktigt det är för skolor att möjliggöra särskild stöd för att varje barn ska få sin rätt till utbildning tillgodosedd.

I den här artikeln kan du läsa om Högsta Domstolens resonemang och beslut.


Bakgrunden

Målet handlar om ett barn som inte fått det stöd hen behövde för att va i och klara skolan.

Barnet gick i en kommunal grundskola från höstterminen 2014 till våren 2018. Barnet har haft svårigheter i skolan, gällande koncentration och socialt sampel. Den större delen av skoltiden har barnet klarat kunskapskraven och det har inte bedömts att hen har inlärningssvårigheter. Under våren 2017 så ökade barnets skolfrånvaro på ett sätt som gjorde att det kunde va en risk att barnet framöver inte skulle kunna nå kunskapsmålen. Därefter va frånvaron hög fram till det att barnet (då i årskurs fyra) slutade gå till skolan i april 2018.

Barnet har haft kontakt med sjukvården sen 2014 och det har gjorts ett antal olika utredningar och flera diagnoser har diskuterats. Sen åtminstone 2015 har skolan vidtagit åtgärder för att det ska bli bättre för barnet i skolan. Skolan har till exempel ordnat särskild placering i klassrummet, hörselkåpor, regelbundna uppföljningssamtal samt möten med elevhälsoteamet. 

I maj 2017 fick rektorn info om barnets frånvaro och rektorn och barnets förälder hade då ett möte. Ungefär samtidigt påbörjade skolan en utredning om särskild stöd. I oktober 2017 va skolan klar med två utredningar, den skolsociala utredningen och utredningen som särskilt stöd. Skolan kom fram till att barnet behövde särskilt stöd och i februari 2018 togs ett åtgärdsprogram fram. 

Skolinspektionen gjorde under samma år en granskning av åtgärderna och kom fram till att skolan inte gjort tillräckliga insatser för att tillgodose barnets stödinsatser och utbildning enligt skolagen. I februari 2018 fick barnet diagnosen autism, vilket skolan informerades om i mars samma år. Skolinspektionen menade att skolan hade tagit alldeles för lång tid på sig att komma fram till att barnet hade behov av särskilt stöd och att det inte fanns ett åtgärdsprogram som innehöll särskilda stödåtgärder. 

Kommunen tycker menar att det inte alls har skett nån diskriminering, och för att få det särskilda stödet behövs en funktionsnedsättning. Kommunen menar att skolan kunde ju inte veta att barnet hade en funktionsnedsättning och har gjort tillräckligt både före och efter dom fick veta om barnets funktionsnedsättning.

Vad är diskriminering och bristande tillgänglighet i skolan?

Vi har ju Sverige en diskrimineringslag (2008:567) och hela poängen med lagen är att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter. Oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder (se 1 kap. 1 §). Diskrimineringslagen gäller både offentliga och privata verksamheter. 

Diskriminering är ett missgynnande som hänger ihop med nån av diskrimineringsgrunderna. Att nån missgynnas handlar om att nån har kommit i ett sämre läge eller inte fått ta del av en förbättring, en service eller förmån. Det kan va en faktiskt förlust eller ett obehag. Men poängen är att det blir en negativ effekt i relation till andra. Oavsett om det varit med avsikt eller inte.

Och när det gäller personer med funktionsnedsättning så är bristande tillgänglighet en diskrimineringsform. Men först en definition (från Socialstyrelsen) av just funktionsnedsättning: 

”Med funktionsnedsättning menas nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. En En funktionsnedsättning kan uppstå till följd av sjukdom eller annat tillstånd eller till följd av en medfödd eller förvärvad skada. Sådana sjukdomar, tillstånd eller skador kan vara av bestående eller av övergående natur.

Det finns olika former av diskriminering (exempelvis direkt och indirekt). Men det gemensamma är att att en person missgynnas på grund av nån av diskrimineringsgrunderna (kön, ålder, trosuppfattning osv osv). Och som sagt, när det handlar om personer med funktionsnedsättning är bristande tillgänglighet en form av diskriminering. 

Bristande tillgänglighet handlar om att dom som är ansvariga för en verksamhet ska se till att göra olika (tillgänglighets)åtgärder så en person med funktionsnedsättning får samma möjligheter eller hamnar i en jämförbar situation som personer utan funktionsnedsättning. Sen exakt hur omfattande dom här åtgärderna ska va beror på ett gäng omständigheter. Exempelvis ekonomiska och pratiska förutsättningar, omfattningen och hur länge personen har kontakt med verksamheten. Men poängen är att en ska göra saker så personen med funktionsnedsättning hamnar i en jämförbar situation som personer utan funktionsnedsättning. 

Så grejen är att personen som har en funktionsnedsättning ska kunna få ta del av verksamheten, inte att det måste ske på exakt samma sätt. Och kraven på åtgärderna blir högre ju mer betydelsefullt (objektivt och inte personligt) det är att personen får ta del av verksamheten. 

Och allt det här gäller då såklart också inom skolan (det finns vissa undantag inom varor, tjänster och bostäder). Högsta domstolen uttrycker att skolan har en central betydelse för barnets utveckling och liv:

”Inom grundskolans område blir det därmed mycket sällan aktuellt att komma fram till att åtgärder för tillgänglighet inte behöver vidtas därför att en jämförbar situation inte kan uppnås”

Högsta Domstolen

Diskrimineringslagen säger också att den som bryter mot diskrimineringslagen ska betala diskrimineringsersättning till den person som kräkts av överträdelser från lagen. Med andra ord, om skolan brutit mot diskrimineringslagen ska skolan (kommunen) betala ersättning till barn. 


Diskriminering och bristande tillgänglighet i det aktuella målet

Högsta domstolens domar ska ju va vägledande, eller prejudicerande som det också heter, och i den här domen beskriver domstolen förfaranden vid diskriminering.

En viktig aspekt som lyfts är att det inte är diagnosen som är det viktiga, utan det handlar om det finns en funktionsnedsättning. Högsta domstolen menar att det inte kan va själva tidpunkten då nån lyckats fastställa en diagnos som är poängen, utan om personen tillhör den skyddade gruppen eller inte. Tillgängligheten behöver ju personen ha både före och efter tiden för en eventuell diagnos. Så tidpunkten för diagnosen är inte viktig egentligen. Vidare uttrycker domstolen att det inte kan accepteras att en skola ska va passiv och invänta info om en persons funktionsnedsättning.

Vad behöver en skola göra då?

Högsta domstolen hänvisar till tredje kapitlet i skollagen där det står att om det på nåt sätt kommer fram att en elev riskerar att inte uppfylla betygskriterierna eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas, så ska eleven skyndsamt få stöd i form av extra anpassningar inom den ordinarie undervisningen. (Här kan du läsa skollagens tredje kapitel)

Om det visar sig att det fortfarande finns risker att barnet inte kommer uppfylla kriterierna även fast hen fått extra anpassningar eller att anpassningarna inte är tillräckliga, så ska det anmälas till rektorn. Om barnet visar andra svårigheter i skolan så ska rektorn se till att skyndsamt utreda barnets behov av särskilt stöd. Och om det visar sig att barnet är i behov av särskilt stöd, ska ett åtgärdsprogram tas fram som beskriver hur barnet ska få det stödet. 

Med andra ord, skolan ska va aktiva i att försöka hitta lösningar som funkar för barnet. 

Extra anpassningar eller särskilt stöd till eleven?

Det finns olika nivåer på stödet och när det ska fixas. Om skolan märker att det finns risk att barnet inte kommer nå upp till kraven så ska skolan snabbt sätta in extra anpassningar. 

Extra anpassningar är mindre former av stöd som kan va att hjälpa en elev att planera och strukturera pluggandet, kanske få extra tydliga instruktioner eller stöd för att påbörja. Men det kan också va ett få hjälp att fatta texter eller olika färdighetsträningar. Eller enstaka specialpedagogiska insatser, digital teknik eller anpassade programvaror under en kortare period. 

Om det trots dom extra anpassningarna inte funkar, eller om det finns andra svårtogheter för barnet så ska rektorn utreda barnets behov av särskilt stöd. Särskilt stöd handlar om mer omfattande stöd som exempelvis att va i en särskild undervisningsgrupp, enskild undervisning, anpassad studiegång eller en elevassistent. Det ska ses som mer ingripande och som inte en lärare kan göra inom ramen för den ordinarie undervisningen. För att specialpedagogiska insatser ska ses som särskild stöd behöver det va regelbundet över tid eller mer omfattande. 

Återigen, skollagen inte kräver att ett barn har en diagnos för att få extra anpassningar eller särskild stöd. 

Det är diskriminering att inte få sitt stöd

”Kommunen har, i egenskap av huvudman för skolan, utsatt barnet för diskriminering genom bristande tillgänglighet under perioden maj 2017 till och med den 3 april 2018”’

Högsta Domstolen menar att barnet har missgynnats eftersom skolan inte gjort dom åtgärder som dom ska enligt skolagen. Och därför har barnet inte kommit i en jämförbar situation i förhållande till barnen som inte har en funktionsnedsättning. Och det är också fel av skolan att det tagit så lång tid att utreda och komma fram till åtgärder för att hjälpa barnet. Därför ska barnet få skadestånd. 

Domstolens resonemang i det här fallet

Med den här domen har Högsta domstolen gett ett viktigt klargörande för hur skolor ska arbeta för att förebygga diskriminering och möjliggöra för alla barn att få sin rätt till utbildning tillgodosedd, oavsett behov.

Barns egna tankar om anpassningar och stöd i skolan

Min stora dags barn- och ungdomsråd har själva mycket erfarenheter av när det funkar med anpassningar och särskilt stöd i skolan, men också när det inte funkar. Här kan du läsa en artikel om deras tankar och medskick till dig som vuxen.

Under pandemin intervjuade vi Min stora dags barn- och ungdomsråd i podden Barnrättssnack. Här kan du lyssna på det avsnittet.



Barnets bästa ska va avgörande vid en adoption och barnets egen röst ska va viktig. 

Under slutet av 2020 tog Högsta domstolen upp ett mål om adoption och barnets bästa, när det är lämpligt och för barnets bästa att adoptera ett barn. Högsta domstolens uppgift är att genom domar skapa vägledning för hur bland annat barnkonventionen ska tillämpas juridiskt. Målet är prejudicerande, och här är en kortare summering av målet, utifrån ett barnkonventionsperspektiv och inte det juridiska perspektivet. 


Bakgrund till högsta domstolens beslut

I korthet handlar målet om en bonusförälder som vill adoptera barnet hen lever med och en av barnets biologiska föräldrar säger nej till adoptionen. 

Barnets biologiska föräldrar separerade när barnet va 1 år och därefter har kontakten mycket sporadisk. Föräldern som barnet inte bor med motsätter sig adoptionen och vill att barnet bor där varannan vecka där det finns ett eget rum till barnet fixat. Bonusföräldern har levt tillsammans med med barnet sedan hen va 3 år (och den andra biologiska föräldern). 

Tingsrätten menade att det inte finns tillräckligt starka skäl för en adoption och att det inte skulle va för barnets bästa. Hovrätten tyckte detsamma och fastställde tingsrättens beslut. Men Högsta domstolen resonerar på annat sätt. 

”Att bli adopterad är en livsavgörande händelse för ett barn. Barnet har rätt till delaktighet under hela adoptionsförfarandet”

Högsta Domstolen

Högsta domstolen om barnets rättigheter och adoptionen

Högsta domstolen hänvisar mer till föräldrabalken än till barnkonventionen i sig. Men å andra sidan så står det rätt tydligt i föräldrabalkens kapitel 4 om barnets bästa och barnets rätt att göra sin röst hörd vid adoption också. Exempelvis står det i föräldrabalken att: 

Läs mer om adoption i föräldrabalken här.

Högsta Domstolen skriver bland annat: 

”Ett barn får adopteras endast om det med beaktande av samtliga omständigheter är lämpligt. Barnets bästa ska då ges störst vikt. Det innebär att inga andra intressen, såsom en förälders intressen eller sökandens önskningar, får gå före barnets bästa. Barnets bästa är alltså det viktigaste – men inte det enda – intresset att väga in i lämplighetsbedömningen” 

I jämförelse med barnkonventionen så synkar det ju rätt bra. Artikel 21 i barnkonventionen som reglerar adoption fokuserar mycket på internationella adoption och vad vi behöver tänka på och göra. Men grundgrejen med artikel 21 handlar ändå om att ”säkerställa att största vikt ges till vad som bedöms vara barnets bästa”. Vill du läsa hela artikel 21 hittar du den här.

Intressanta delar med högsta domstolens resonemang om barnets rättigheter

Domen lyfter barnets bästa genomgående och likaså barnets rätt att göra sin röst hörd. Högsta domstolen skriver om att det inte finns nån nedre åldersgräns för när barn ska ges möjlighet att komma till tals. Och samtidigt ska det respekteras om barnet inte vill vara delaktigt. 

”Barn som har uppnått en sådan mognad att de förstår innebörden av en adoption ska
ges ett stort inflytande över frågan huruvida han eller hon ska adopteras”

Högsta Domstolen

I det aktuella fallet beskriver domstolen att barnet berättat att hen inte vill träffa den andra biologiska föräldern och vill att bonusföräldern ska adoptera hen. Barnet har uttryckt att hen blev glad att bonusföräldern vill adoptera hen och barnet har skrivit under adoptionsansökan. Barnet säger också att hen kanske vill träffa den andra biologiska föräldern när hen blivit äldre. 

Det är med andra ord tydligt vad barnet själv upplever och tycker. 

Domstolen listar därefter argumenten för varför dom anser att adoptionen ska bifallas:

Högsta Domstolen kommer med andra ord fram till att det är för barnets bästa att bonusföräldern får adoptera barnet, där barnets egen vilja och åsikt väger tungt.

Veta mer om adoption och barnrättsperspektiv?

I ett tidigt avsnitt av Barnrättssnack pratade vi om artikel 21, det hittar du här

Det pågår en statlig utredning som tittar på Sveriges internationella adoptioner. Det har i många många år larmats om brister, korruption och handel med barn vid internationella adoptioner till Sverige. Den statliga utredningen ser ska ”kartlägga och analysera hur regelverk, organisering och processer inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet har fungerat tidigare och fram till i dag” Och utredningen är inne på sina sista månader, det ska redovisas i december 2024. Du kan läsa mer om uppdraget här.

Och såklart, vill du prata mer om barnkonventionen i ditt uppdrag eller verksamhet, hör av dig! Exempelvis här.






I våras gav Riksrevisionen regeringen rekommendationer för att stärka implementeringen av barnkonventionen (inom skolområdet). Nu har regeringen svarat på rekommendationerna.

I våras presenterade Riksrevisionen resultatet av den granskning som gjort gällande regeringens insatser för att stärka implementeringen av barnkonventionen (inom skolområdet). Rapporten heter kort och gott ”Statens insatser för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen – höga ambitioner men otillräckligt genomförande (RiR 2024:5).

Och i slutet av september presenterade regeringen sitt svar i en skrivelse (2024/25:9) rekommendationerna från Riksrevisionen lyfts och det beskrivs hur regeringen tänker arbeta vidare med barnkonventionen.

I den här artikeln hittar du mer info om riksrevisionens granskning och regeringens svar på rekommendationerna.

 

Vad sa Riksrevisionens granskning om implementeringen av barnkonventionen?

I korthet visade Riksrevisionens gransking att det regeringen och flera (skol)myndigheter gör för att implementera barnkonventionen är inte tillräckligt. Granskningen tog också upp Barnombudsmannens roll i att stötta det offentliga kring implementeringen. Även där fanns en del rekommendationer. 

Granskningen gav regeringen ett antal rekommendationer för det fortsatta jobbet. Bland annat dom här:

Barnombudsmannen, Skolverket och Skolinspektionen fick även rekommendationer relaterat sin myndighet.

Riksrevisionens granskning visar att vi har en lång väg kvar. Och den visar att bara för att en jobbar med barn eller har barn som målgrupp betyder inte det per automatik att en liksom är klar eller att en då liksom bara sådär poff har ett barnrättsperspektiv i en organisation eller verksamhet. Det kräver massa jobb!

Vill du läsa en sammanfattning av Riksrevisionens granskning kan du göra det här.

Regeringens svar på riksrevisionens granskning - inte så mycket nya satsningar


I korthet så håller regeringen med i mycket av det som Riksrevisionen konstaterat. Det ” finns behov av fortsatta åtgärder i genomförandet”. Och så säger regeringen att dom har gjort massa saker och tänker göra mer. En stor del av skrivelsen handlar ju om att beskriva vad regeringen gjort relaterat rekommendationerna men också i stort kring implementeringen av barnkonventionen.

Exempelvis lyfter regeringen att det hänt en hel del saker på barnrättsområdet:

Det vill säga egentligen inga nya grejer eller prio sen Riksrevisionens granskning. Utan det här är gamla grejer som ju gjorts sen ett antal år tillbaka.

Några nästan nya åtgärder som rör implementeringen av barnkonventionen

Regeringen svarar också att under tiden som Riksrevisionen granskade arbetet har regeringen gjort fler grejer. Det vill säga saker som regeringen anser ligger i linje med rekommendationerna men som inte är ett enskilt svar på rapporten. Saker som: 

Nya åtgärder som rör implementeringen av barnkonventionen

Regeringen skriver också att det finns fler saker som behöver göras. Och det här är alltså sånt som inte gjorts innan eller under tiden för Riksrevisionens granskning. Det här är mer nya grejer, som vi kanske kan se som specifikt svar på Riksrevisionens rekommendationer.

Dessa delar har dock inte specats i uppdrag till någon ännu. Så vi vet inte när eller hur regeringen planerar att det ska ske. 

Regeringens skrivelse avslutas med: I och med denna skrivelse anser regeringen att Riksrevisionens rapport är slutbehandlad.


Vill du veta mer om att granska och utvärdera arbetet med barnkonventionen?

Det finns många lärdomar att dra från Riksrevisionens granskning och många av rekommendationerna går att översätta till en mer lokal, regional eller organisatorisk kontext. I den här artikeln berättar jag lite mer om några av dom uppdragen jag gjort den senaste tiden gällande implementeringen av barnkonventionen.

I ett av avsnitten i Barnrättssnack pratar vi om granskningar och tittar på några av rekommendationerna från Riksrevisionens rapport.

Och vill du istället snackas lite, om hur ni kan ta arbetet vidare eller vilka som skulle kunna vara era nästa steg? Hör av dig så snackas vi!

Jag har nog hela livet fascinerats av barns rättigheter, även innan jag ens visste att barn hade förstärkta mänskliga rättigheter. Men att det va nåt att jobba konkret med, det trodde jag nog inte gick. 

Utifrån hur ofta jag får svara på frågan om vad jag gör, Så, vad gör en barnrättskonsult egentligen? 

Det är en fråga jag får ofta, och svaret är att det varierar enormt beroende på organisationens behov. I den här artikeln vill jag dela med mig av några exempel på vad jag brukar göra för att stödja organisationer i deras arbete med barnets rättigheter. Exempel på barnrättsarbete helt enkelt!

Det här hittar du i artikeln:

Barnrättsarbete i ett eget företag, som konsult. Vad innebär det? Det superkorta svaret är att jag hjälper till både i det strategiska och operativa barnrättsarbetet. Det är otroligt varierande, det hela beror ju på vad organisationen eller verksamheten behöver hjälp med. Det börjar ju ofta i nåt slags problem, eller en önskan om förändring. 

Från idé, genomförande till utvärdering, ungefär såhär stöttar jag organisationer i arbetet med barnkonventionen

Det finns såklart också gånger när en organisation behöver stöd i sitt barnrättsarbete under en längre tid, där det behövs nån som direkt kan sätta igång och snabbt hitta vägar framåt. I den typen av uppdrag rör det sig ofta om att jag agerar som: 

Ett smakprov på uppdrag, och hur jag hjälpt andra att stärka barnets rättigheter

Vilka jobbar du med är också en vanlig fråga. Det kan va alla! På den så kallade kundlistan finns både offentliga aktörer, civilsamhällesorganisationer och näringsliv. Här kommer ett par uppdrag jag gjort senaste åren för att visa, det kan va väldigt olika!

Ungdomarna som tog fram spelet gästade Barnrättssnack, lyssna på det avsnittet här

Vill du veta mer om Tanums arbete kan du lyssna på avsnitt 84 av Barnrättssnack.

Du kan lyssna på en del av det arbetet som kulturförvaltningen har gjort i ett avsnitt av Barnrättssnack.

Det första gänget som va med i rådet pratade vi med, på distans mitt under pandemin, i avsnitt 60. Lyssna på det här!

Hur ser ert barnrättsarbete ut?


Hur jobbar du och vilka frågor är mest angelägna hos er just nu? Behöver du och din organisation hjälp i arbetet? Borde vi jobba ihop? Det är bara att du hör av dig, så kan vi snackas vidare! Maila mig genom att klicka här.

Väldigt många känner till kanelbullens dag, men har vi lika bra koll på Internationella barndagen som också infaller i början av oktober varje år?

Vad är Internationella barndagen?

En dag för att fira barn har funnits i många länder under väldigt många år. Exempelvis etablerade den koreanske författaren Bang Jeong-hwan barnens dag i Korea under 1920-talet. En dag som etablerats som en högtidsdag och firas än idag.   

I samband med en konferens i Geneve år 1925 enades ett 50-tal länder om att uppmärksamma barns rättigheter och behov, vilket gjorde att flera länder började fira en särskild dag för barn. Intresset för en etablerad dag för barn växte och 1954 antog en FN:s generalförsamling en resolution om en universell barndag. 

Varför finns internationella barndagen?

Internationella barndagen är en av FNs många ’uppmärksamhetsdagar’. FN ser internationella dagar som tillfällen för att utbilda allmänheten, att mobilisera politisk vilja och resurser för att adressera och arbeta med globala problem. Men det är också dagar för att fira och förstärka det arbete som gjorts. FN ser internationella dagar som en språngbräda för medvetandehöjande åtgärder.

Dom flesta av dessa internationella dagar har fastställts genom resolutioner från FN:s generalförsamling och en del har utsetts av FN:s specialorgan. 

När är Internationella barndagen?

I den resolution som FN:s generalförsamling antog 1954 står det att varje land bestämmer själva när den universella barndagen infaller. 

Den första måndagen i oktober är det Internationella barndagen i Sverige. Under 2024 innebär det att dagen infaller den 7:e oktober. Några dagar efter kanelbullens dag.

Eftersom det är upp till varje land att själva bestämma när dom firar Internationella barndagen infaller den på väldigt många olika datum. Det absolut vanligaste är 1 juni, då firar ett 50-tal länder internationella barndagen. Och i många länder är också dagen en flaggdag och helgdag. 

Det finns många i Sverige som kallar den 20:e november för internationella barndagen. Rent formellt i Sverige är det felaktigt, även om flera länder uppmärksammar internationella barndagen just den 20/11 eftersom det är årsdagen då FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter. Och det finns även en del barnrättsorganisationer som tycker vi borde slopa dagen i oktober och endast fokusera på 20/11. 

Vad vill FN åstadkomma med internationella barndagen?

Internationella barndagen instiftades med vetskapen om att det krävs ökat fokus, ansvar och ansträngningar för barns välmående och med hänvisningen till att barn är morgondagens medborgare (just den delen kan en ju tycka en hel del kring). 

I resolutionen som antogs 1954 kan vi läsa att : the world-wide observance of a children's day would contribute to human solidarity and co-operation between nations.

FN rekommenderar länderna att inrätta en dag för aktiviteter och främjande av välfärden för alla världens barn. Det är också en dag där FN uppmuntrar till ett brett samarbete mellan offentliga aktörer, privata och civilsamhället i genomförandet av aktiviteter. Likt många andra dagar ger FN ofta ge råd till stater om olika åtgärder som behövs för att åtgärda många av de utmaningar som finns relaterat barns liv och rättigheter. 


En stor del av dessa dagar handlar om att skapa medvetenhet, höja kunskapen och inspirera till förändring. Därför har också många av de internationella dagarna egna webbplatser, och så även internationella barndagen. 

Vad gör du på Internationella barndagen?

På väldigt många arbetsplatser noteras det på lite olika sätt att det i början av oktober är kanelbullens dag. Och på väldigt få arbetsplatser uppmärksammas internationella barndagen. När kanelbullens dag och internationella barndagen dessutom infaller samma dag brukar barndagen helt och hållet glömmas bort. 

Varför inte göra båda delar? Uppmärksamma barn, barns liv och rättigheter samtidigt som vi äter kanelbullar?

Här är några frågor som passar att prata om samtidigt som en äter kanelbullar:

Letar du ideér för att uppmärksamma Internationella barndagen?

I ett avsnitt av Barnrättssnack pratar vi om olika typer av uppmärksamhetsdagar och berättar då också några exempel på hur vi och andra har firat genom åren. Du hittar avsnittet här.

I en kommun (där jag va anställd för att implementera barnkonventionen) använde vi veckan som Internationella barndagen inföll på, som ett sätt att rikta uppmärksamheten externt. Vi bjöd in invånarna till föreläsningar och berättade om det arbete vi gjorde i kommunen. Och framförallt så va det ett tillfälle att berätta för barn vilka rättigheter dom har. Det blev dels som ett sätt att sprida kunskap om barns rättigheter och dels ett sätt att inspirera varandra genom att synliggöra positiva projekt, aktiviteter och verksamheter.

Berättar såklart gärna mer om hur en kan jobba tillsammans med barn om barnkonventionen, eller uppmärksamma Internationella barndagen. Kanske över en digital kanelbullefika?

Hör gärna av dig!

En apparat som skickar ut ljud som bara barn och unga kan höra, som dessutom skapar obehag - känns det ok?

I dagarna såg jag att en organisation som jobbar med trygghetsfrågor har tagit fram en verktygslåda för att hjälpa fastighetsägare runt om i Sverige att bidra till trygghet hos sina boende och i lokalerna. Kanon! 

Men. En av åtgärderna som dom föreslår är att införa ljudskrämmor (moqsuito repellents). Fast dom kallar det för högfrekvenslarm. Det dom verkar missa är att det finns andra som kallar det för tortyr. Och att många (internationella) organisationer försökt få till ett förbud, då det kränker barns rättigheter. 

I den här artikeln försöker jag berätta vad det hela handlar om och varför det är en riktigt dålig idé utifrån ett barnrättsperspektiv.

Vad är högfrekvenslarm, mosquito repellents och ljudskrämmor?

Dom kallas olika saker. Men i grunden handlar det om apparater som sänder ut ljud för att få bort människor från specifika platser, och det är barn och unga dom vill få bort. Eftersom barn och unga är dom enda som kan uppfatta dessa högfrekventa ljud. 

Det är högfrekventa ljud som sänds ut från apparaten, som ligger runt 16-20 kHz. Eftersom vår hörsel förändras med åren så är det bara yngre människor som kan höra och uppfatta dessa ljud. Det vanliga hörselfrekvensomfånget för en person upp till 20 år sträcker sig ungefär från 20hZ till 20kHz. Så, barn och unga kan uppfatta både låga toner som när det bullrar djupt och väldigt höga toner, som en högfrekvent vissling. Hur vår hörsel funkar är givetvis individuelt och kan bero både på genetiska grejer och livsstilsfaktorer, exempelvis om vi exponerats för höga ljud osv. Men generellt är det så att vid 25 års ålder så har vi svårt att höra ljud över 16kHz. 

Ljudskrämmor har tidigare använts för att få bort ohyra eller djur. Men används idag för att begränsa barns och ungas plats i det offentliga rummet. Ljudskrämmorna sätts upp på offentliga platser, vid skolgårdar, butikslokaler och bostäder. Och ses som en åtgärd för att skapa trygghet. Genom att få bort barn och unga, utifrån argument om att platserna inte är avsedda för unga, att det skapar otrygghet eller förekommer skadegörelse.

Dom flesta ljudskrämmorna (vad jag vet) används mest på kvällar och helger och är liksom inte igång hela dagarna. Det skulle ju exempelvis va helt galet att ha igång en ljudskrämmorna på förskolegården hela dagarna. Men det kan ju såklart skifta beroende på var dom finns. 

Ljudstörare, en ny ljudskrämma?

Eftersom ljudskrämmorna kränker barns rättigheter och får mycket kritik när det upptäcks att dom finns (det finns liksom aldrig nån info om att dessa finns i ett område) har fler börjat använda det dom kallar för ”intelligenta ljudstörare”. Dessa ljudskrämmor aktiveras när personer befinner sig i lokalerna och ”gör det outhärdligt att stanna kvar under längre tid”. 

Det blir lite förvirrat här emellanåt. En del kallar alltså ljudskrämmorna för ljudstörare istället trots att det är samma grej. Men det finns även en ny variant som inte riktar in sig på barn och unga, utan som alla kan uppfatta. Såhär svarar säkerhetsstrategen på det kommunala bostadsbolaget som varit först att köra med dom här nya varianterna i en intervju med Hem och Hyra:

Ljudstörarna är inte samma som de så kallade knarkskrämmorna som sattes upp för några år sedan, och som blev väldigt kritiserade.

– Nej, det är det verkligen inte. Det här är sofistikerade ljudstörare som lyssnar efter de frekvenser som vi människor skapar då vi pratar, går över ett golv och liknande. Den är också appstyrd så att till exempel om man har personal som är orolig för att gå ner i en källare eller liknande så kan de använda en app och trycka igång ljudstöraren i x antal minuter innan de går ner i källaren, säger säkerhetsstrategen

Även om det i den här artikeln inte blir tydligt att det är alla som uppfattar ljuden, så tror jag det är den dom menar.

Vad händer med barn och unga som vistas i närheten av ljudskrämmor?

Det är som sagt bara personer under ungefär 25 år som kan uppfatta ljuden och därför är det bara barn och unga som påverkas. Vuxna påverkas inte. Bara barn och unga. Det vill säga barnet som är 0 år, 4 år, 13 år, 19 år och 23 år påverkas. 

Exakt hur barn och unga påverkas av ljuden är såklart väldigt olika. För en del är det ett lite irriterande ljud och för andra är det starkt påträngande och extremt obehagligt. 

En person under 25 år som vistas i närheten av en ljudskrämma får ofta:

Om eller hur ljudskrämmor påverkar dom allra minsta barnen är svårt att veta.

I en kortskrift från ett barnrättsnätverk på Irland berättar barn om att inte kunna sova på grund av ljudskrämman från en intilliggande byggnad. Ett annat barn beskriver hur den triggar hens tinnitus och orsakar stor smärta. Andra barn berättar att ljudet skär i en, att det känns som att det går rakt igenom kroppen eller att en inte vågat berätta för sina föräldrar om ljudet med rädsla att vuxna inte tror på en, eftersom det är ett ljud som vuxna inte hör.

Barn med vissa typer av funktionsnedsättningar eller normbrytande funktionsförmåga kan påverkas än värre. Exempelvis har personer med autism ofta en auditiv överkänslighet vilket skapar mer intensiva reaktioner på ljud. När dom här ljudskrämmorna användes lite överallt i England uttryckte The National Autistic Society att dom va ”extremt oroade över effekterna det kan få för personer med autism” och att dom hade fått samtal från personer som påverkats av och va oroliga för ljudskrämmorna.

Skulle vi acceptera att ha den här typen av kollektiva bestraffningsåtgärder på vuxna om dom påverkades på samma sätt? 


Varför används ljudskrämmor?

Beroende på vem du frågar så kommer du såklart få olika svar. Men när en läser artiklar, intervjuer med mera så brukar svaret vara att dom vill komma åt problem med otrygghet, skadegörelse eller att ”ungdomar uppehåller sig".

Organisationen som har ljudskrämmor som åtgärder i sitt trygghetsprogram säger att dom används för att ”motverka häng i gemensam utrymmen”. Vidare skriver dom att det är en sekundär brottspreventiv åtgärd som riktar sig mot en särskild riskgrupp, individ eller plats som bedöms ha en hög sannolikhet för kriminell och otrygghetsskapande aktivitet. 

I en intervju med ett kommunalt bostadsbolag berättas att dom vill få ungdomar att sluta hänga kvällar och nätter i trapphuset till ett p-hus. Dom hade tidigare försökt få bort ungdomarna genom ”Sänkt värme och bortskruvade elkontakter så mobilerna inte gick att ladda”. Därför anser dom att ljudskrämmorna är bra, för det får bort barnen och ungdomarna. 

Nästan alla säkerhetspersoner på bostadsbolagen som intervjuas tycker dom här är kanon. Även när kritik lyfts fram. Problemet med att ungdomar uppehåller sig försvinner nämligen. (Ja, jag raljerar). Även Sveriges allmännytta skriver (tyvärr) om ljudskrämmorna som nåt positivt, att ”jaga bort buset från huset”.

Såhär säger en av dom ytterst få ansvariga (i en intervju i Expressen) jag hittat som reflekterar åtminstone lite mer på en kritisk fråga, om det inte är diskriminering och kränker den personliga integriteten. 

"Jag har inte sett det så men det känns ju lite diskriminerade om man använder ordet "ungdomsskrämmor", det låter så riktat. Men vi har förstörelse för miljontals kronor varje år på skolorna och det är inte så roligt för barnen att komma till sin skola på morgonen och mötas av ölburkar och krossat glas"

Förespråkarna upplever ljudskrämmorna som effektiva och dom kan ofta ta bort kameraövervakningen och enbart köra på ljudskrämmor istället. Vilket innebär mindre administration, rapportering, kontroll och därför också billigare.

Och det finns såklart företag som säljer dom här ljudskrämmorna och alltså tjänar massa massa pengar på att det är oreglerat var och hur dom används. Och efter en liten snabb internetsökning så hittar du också hur företagen marknadsför och säljer dom. Exempelvis med rubrikerna: 

Det finns fler drivkrafter bakom än trygghetsarbete.

Det väldigt få verkar lyfta är ju att ”problemet med ungdomar som uppehåller sig” knappast kommer försvinna. Det har bara flyttats på. Men var? Var ska dom ta vägen? Var ska barn och unga få finnas, vara, synas, höras?

Vi tar ett par exempel.

Det här är alla platser där ljudskrämmor finns i många kommuner. Alla personerna i exemplen ovan påverkas. Oavsett om dom bidrar till otrygghet eller inte. Oavsett om dom begår brott eller inte. Oavsett om dom har nån annanstans att va på eller inte. Alla är barn. Och alla har därför särskilda rättigheter. Och vi vuxna har skyldigheter att tillgodose rättigheterna, för varje barn.

Vilka sätter upp ljudskrämmorna och var finns dom? 

Var finns ljudskrämmorna? Vem är ansvarig? Det beror såklart på var ljudskrämman sätts upp. Ibland är det företag, fastighetsägare och ibland är det kommunala bostadsbolag och alltså offentlig verksamhet. Offentlig verksamhet som enligt grundlagen ska ”verka för att barns rättigheter tas tillvara”

Ansvarig är den som äger marken och fastigheten. Så är det exempelvis ett lägenhetshus som det kommunala bostadsbolaget äger, ja då är ju kommunen ansvarig. 

Så. Var hittar vi ljudskrämmorna? Exakt exakt var är det ingen som berättar. Det är en del av strategin. Men dom finns på förskolegårdar, skolgårdar, i trapphus, utanför butiker, i köpcentrum, i garage och vid parkeringsplatser, på torg, vid ungdomsgårdar och kulturhus. Ja, dom verkar finnas typ överallt. 

Hem & Hyra gjorde en rundringning bland dom 10 största hyresvärdarna i Sverige. Och hälften använder det i dag eller planerar att börja använda ljudstörare i sina hyreshus (här är jag inte helt hundra på vilken variant det faktiskt är dom menar)

Varför är ljudskrämmor en riktigt riktigt dålig ide? 

Det korta svaret det kränker barn, unga och deras rättigheter. (Ja, vi får fatta beslut som går emot barnets bästa, men inte hur som helst. Mer om barnets bästa kan du läsa här). 

Innan jag listar varför det är en riktigt dålig ide med ljudskrämmor, ljudstörare eller högfrekvensalarm (eller vad ni nu än vill kalla det) så vill jag bara att säga att jag tycker att trygghetsarbete generellt och såklart också brottsförebyggande arbete är superviktigt! Jag fattar att det finns problem, att skadegörelse kostar massivs och att otrygghet innebär lidande och begränsning för många. Det måste förebyggas. Men inte genom ljudskrämmor. 

Jag menar att använda ljudskrämmor: 

Att använda ljudskrämmor gör såklart nånting med vuxnas syn på barn och unga! Och det blir ju inte bättre av att dom gånger som media rapporterar om dom så förstärks ofta bilden av ungdomar som ett problem. Eller vad säger ni om dom här rubrikerna: 

Vår syn på barn och unga är helt avgörande för om barn och unga kan använda sig av sina rättigheter eller inte! Och dom här ljudskrämmorna gör det väldigt svårt för vuxna att se barn och unga som rättighetsinnehavare. 

Ljudskrämmor - oreglerat och hemligt?

Jag vill också adressera det faktum att ljudskrämmorna inte är reglerade. Det är problematiskt på många sätt. 

Exempelvis finns inga krav på behovsanalyser innan dom sätts upp, inga krav på att sätta upp information att dom finns på platsen eller i området, inga krav på att kunna rapportera klagomål, inga krav på kontaktinfo för att veta mer, inga krav på utvärderingar om dom har påverkan på omgivningen eller ens effekt, inga krav på tidsbegränsningar osv osv osv. 

Jag försöker nu göra nån slags jämförelse. Och det närmsta jag kommer är kameraövervakning. Jag vet, det haltar lite. Men jag vet inte vilka andra åtgärder som riktar in sig på ”alla”, som alltid finns där och som används i trygghetsskapande arbete?

När nån vill sätta upp en kamera på samma ställen som ljudskrämmorna finns så finns plenty att göra! Det hela regleras av Dataskyddsförordningen och kräver exempelvis att det finns en hel del info och att infon är både begriplig och lättillgänglig.

Integritetsskyddsmyndigheten uppmanar att det informeras vid kamerabevakning på två olika sätt. En varningsskylt med viktigaste infon och en med all info. Hela poängen är alltså att ge info innan nån går in på ett bevakat område. 

Men när det kommer till ljudskrämmor finns alltså inga som helst infokrav. Vilket ju gör att en kan fundera på om barns och ungas integritet och rätt till information inte är lika viktig? Hur ska jag kunna klaga på nåt jag inte vet finns, nåt jag inte förstår att eller vad som påverkar mig negativt? 

I en intervju i tidningen ETC berättar en person att hen började märka ett ljud i köpcentret i Göteborg och blev illamående och fick huvudvärk. Hen säger att

Ljudskrämman får hen att tänka på LRAD, ljudvapnet som använts av USA i Irakkriget och för att skingra protester mot polisvåld i Ferguson

En annan säger; – Jag känner mig kränkt. Det känns som att man inte vill att jag ska vara här.

Exakt hur många ljudkskrämmor som sätts upp, var dom finns och när dom är igång är alltså inte tydligt för barn och unga. Det är en strategi att inte berätta. 

Mina egna högst oklara tankar om reglering 

Det finns ju såklart en del grejer som en kanske kan tänka sig kan reglera det hela. Obs, jag är alltså inte jurist och ska därför inte tolka lagarna. Så det gör jag inte här, jag undrar om det skulle kunna ses som att det passar in här. Det är högst ovetenskapligt och kan förmodligen ses som rätt okunnigt. 

Exempelvis så står det i Jordabalken att fastighetsägare har en skyldighet att visa skälig hänsyn till sin omgivning vid nyttjande av fastigheten. Kan det inrymmas här? Kan vi tänka att ljudskrämmor är ett störande moment som kan ge många barn och unga yrsel, huvudvärk, sjukdomskänsla med mera? Det känns ju nämligen i min värld inte riktigt som skälig hänsyn? 

Men jag tänker också att det är saker som säljs, som omfattas av Produktsäkerhetslagen. Vi kanske borde göra ett tillägg där? Att hänsyn också ska tas till barnets rättigheter?

I den första paragrafen står det att lagen syftar till att se till att varit och tjänster som konsumenter tar del av inte orsakar dom skada. Likaså står det att varan ska förenlig med hög skyddsnivå när det gäller människors hälsa och säkerhet. Och när en bedömer risker hos en vara ska särskild hänsyn tas till om det kan medföra risker för barn. Nu finns det ju inget som säger att ljudskrämmorna ger fysiska skador hos barn och unga, att hörseln påverkas eller så. 

Men det skadar barns möjligheter att använda sig av sina rättigheter. Det skadar förtroendet för vuxna. Det skadar känslan av samhörighet och gemenskap i närsamhället. 

Men som sagt jag är inte jurist. Så ta ovanstående med en en nypa salt. Eller glöm att du läste det. Min poäng får du dock gärna komma ihåg. Det handlar om oetiska och kränkande åtgärder riktat endast mot barn och unga, och det är oreglerat. 

Hur hänger ljudskrämmor och barnkonventionen ihop?

Ja, alltså det hänger ju inte ihop. Ljudskrämmor kränker barnets rättigheter. Eller om en vill va snällare i orden så gör ljudskrämmorna det otroligt mycket svårare (eller omöjligt) för barn och unga att få tillgång till och använda sig av sina rättigheter. 

Här är några ac barns mänskliga rättigheter som påverkas eller kränks när vi sätter upp ljudskrämmor: 

Vill du läsa själva konventionen i sig, och hela dom här artiklarna. Klicka här.

Finns det ens en annan lösning? Vad ska vi göra istället för att sätta upp ljudskrämmor?

Jag tänker att det första steget såklart måste vara att ha en dialog, ett respektfullt samtal med barn och unga. 

Varför är just den platsen så bra? Vilka alternativ finns? Vilka alternativ saknas? Vad är en bra plats att hänga på? Hur kan alla känna sig trygga? Vad skapar otrygghet? Vad skapar trygghet? Hur får vi en plats att kännas som allas? Finns ju miljoner frågor att samtala om. 

Vad kan vi erbjuda istället? Vilka andra alternativ finns? 

Barn och unga berättar ofta att det saknas platser för dom att va på, det är ju ett problem. Men inget problem vi löser med en säkerhetsåtgärd. 

Om du ändå känner att wow, ljudskrämmor vilken bra grej. Snälla hör av dig så kan vi prata om det här och hitta andra lösningar. Hojta till mig här.

Finns ljudskrämmor i din kommun?

För att veta om din kommun använder ljudskrämmor så måste en kontakta kommunen direkt. Det går inte att hitta info på annat sätt. Det i sig är ett problem. 

Jag har faktiskt försökt att leta rätt mycket (dock inte ringt varje kommun). Har hittat en hel del kommuner som använder ljudskrämmor. 

Men uppmuntrar dig att kontakta din egen kommun och fråga, och fråga samtidigt efter barnkonsekvensanalysen (eller prövningen av barnets bästa) som gjordes innan beslutet fattades att sätta upp dom. Det är nämligen det vi ska göra, enligt barnkonventionen. 

Att kämpa för barns rättigheter när en själv som kvinna inte ens hade rösträtt i sitt egna land. Det gjorde en historisk pionjär, Eglantyne Jebb. 

Det vi mest brukar prata om när det kommer till Eglantyne Jebb är två saker, dels att hon va kvinnan bakom den första deklarationen om barnets rättigheter som antogs av Nationernas förbund 1924, den som brukar kallas genevedeklarationen. Och det faktum att hon tillsammans med sin syster Dorothy (Buxton) startade Save the children fund, alltså Rädda Barnen. Hon blev en viktig aktör för en rörelse för barns rättigheter. 

Idag den 25 augusti är det hennes födelsedag.

Vem va Eglantyne Jebb?

Eglantyne Jebb växte upp på landsbygden i England. Hon föddes 1876 i en välbärgad familj. Hennes kristna tro var viktig och fick henna att vilja förändra människors livssituation. När hon va ungefär 20 år bestämde hon sig för att bli lärare, men hon hade svårt att nå barnen och hennes sköra hälsa gjorde att hon ganska snabbt slutade.

Istället jobbade hon på en välgörenhetsorganisation, där hon skrev en bok om människornas levnadsvillkor. I boken från 1906 kan en bland annat läsa:

"The wretchedness of the urban poor can no longer be taken for granted, or their circumstances be regarded as unalterable ... We have created them ourselves and are responsible for combating them"

Hon fortsatte engagemanget i välgörenhetsfrågor och reste till olika platser i Europa.  I samband med första världskriget vaknade en aktivistisk sida, hon började kampanja för barn. 

Som en del i kampanjandet, startade hon i maj 1919 tillsammans med sin syster Save the children fund. Och året startade hon i januari 1920 Save the children international union i Genéve. En global organisation. Hon sökte medel från inflytelserika personer, såsom påven Benedict XV och blev en viktig röst för barns levnadsvillkor. 

Hennes arbete va ett viktigt steg för att sätta barn på världens och politikens agenda. Och att det krävs pengar för att skapa strukturer för barn. 

Kampanjledaren Eglantyne Jebb

I efterdyningarna av första världskriget deltog hon i en demonstration i London, för att trycka på politiken att häva blockaden mot ”fiendeländerna”  Tyskland och Österrike. Hon blev arresterad för att hon delade ut bilder på svältande/döende barn. Hon fick böta £5.00 (vilket det sägs att domaren själv betalade för att han tyckte hennes syfte var så viktigt) 

Eglantyne Jebb va rädd att världskriget och all misär ett krig för med sig, att den allmänna och individuella moralen sjönk. Hon såg en rädsla i att civilisationens kollaps och att det i sin tur kan leda till att förstöra barnens moral och framtid. Därför va fokus barnen. 

Kampanjandet fortsatte och hon lyfte barnens villkor över världen. Genom detta möjliggjorde det att hjälpa barn med 30 nationaliteter. Hon lyckades nå inflytelserika kristna personer, ärkebiskopar och kristna ledare. Och påven va en stark påhejare av att hon skulle starta en internationell organisation som skulle värna alla barn i nöd. 

Pengarna hon samlade in, gjorde att organisationen kunde hjälpa många barn på olika ställen i Europa. Men arbetet i sig gjorde också att hon började inse att välgörenhet kan inte lösa saker självt. Det krävs mer: 

”Reforms are long overdue…We must therefore abolish, as far as possible, the child suffering which leads to abnormality and dereliction, and this we can achieve to a far greater degree than we can perhaps imagine”

Framtagande av deklarationen om barnets rättigheter

Det sägs att hon under molnig söndag i 1922 klättrade upp på berget Mount Saléve i utkanten av Geneve, och satte sig där på toppen med den vackra utsikten över staden och Nationernas förbunds byggnader och skrev ett utkast på ’charter for children’. Det som senare kom att bli den första deklarationen för barnets rättigheter. 

Jebb började formulera och utveckla sina tankar och menade att ett kraftfullt statement behövdes, för att inte glömma bort barnen. Därför startade Save the children interantional union en process för att ta fram ett utkast och till slut anta en 5-punktlista, en deklaration. I maj 1923 antog Save the children international union den här listan. Det va såklart inte bara hon själv som skrev dom här fem punkterna, fler va med. (Hon va till exempel mycket missnöjd över vissa formuleringar som Save the children ändrade, hon tyckte det blev svagare rättighetsformuleringar)

I ett brev till en av hennes vänner (Suzanne Ferrière på Röda korset) skrev hon: 

”The moment appears to have come when we can no longer expect to large relief actions. If we wish nevertheless to go on working for children the only way to do it seems to be to evoke cooperative efforts of the nations to safeguard their own children on constructive rather than on charitable lines. I believe that we should claim rights for the children and labour for their universal recognition”

Mulley, 2009

Det va alltså internationella rädda barnens 5-punktlista som hon menade också skulle antas av Nationernas Förbund. Hon fick själv inte tala i Nationernas Förbund, eftersom hon tillhörde en välgörenhetsorganisation och inte representerade en stat. Genom ett lobbyarbete med ländernas delegationer och lyckades övertala ett gäng personer med makt, såsom förre schweiziske presidenten, brittiska premiärminister att dom skulle lyfta och driva agendan. Hon lyckades också fixa översätta deklarationen till 39 olika språk. Och den 26 september 1924 antog Nationernas Förbund enhälligt den första deklarationen om barnets rättigheter. 

Deklarationen om barnets rättigheter, Genévedeklarationen

By the present Declaration of the Rights of the Child, commonly known as "Declaration of Geneva," men and women of all nations, recognizing that mankind owes to the Child the best that it has to give, declare and accept it as their duty that, beyond and above all considerations of race, nationality or creed: 

  1. The child must be given the means requisite for its normal development, both materially and spiritually; 
  2. The child that is hungry must be fed; the child that is sick must be nursed; the child that is backward must be helped; the delinquent child must be reclaimed; and the orphan and the waif must be sheltered and succored; 
  3. The child must be the first to receive relief in times of distress; 
  4. The child must be put in a position to earn a livelihood, and must be protected against every form of exploitation; 
  5. The child must be brought up in the consciousness that its talents must be devoted to the service of fellow men. 

Här finns givetsvis utrymme att va kritisk, exempelvis genom att en deklaration inte kräver nåt av staterna eller att själva deklarationen eller liksom formuleringarna i sig inte gav barnen några rättigheter. Deklarationen handlar i stort om moral, en strävan för det internationella samfundet att främja långvarig fred för att tillgodose barns behov. (Janusz Korczak va faktiskt en av dom som va kritiska. Han menade att det va en ihopblanding av skyldigheter och rättigheter och att det är en vädjan om att vi ska va snälla). 

En kan också fundera på hur mysigt det är att ålägga barn skyldigheter eller kanske moraliska plikter, som punkt 5. En förväntan på att barn ska leva så det gagnar andra, att barn helt enkelt blir investeringar för framtidens samhällen. (Men ok, det här är ju rätt ofta så vi resonerar även idag, så vi har uppenbarligen inte lärt oss se barn som egna individer med rättigheter). 

“Every generation of children offers mankind the possibility of rebuilding his ruin of a world”

Eglantyne Jebb

Men Oavsett. Deklarationen var, menade Jebb, ett minimum för vad mänskligheten är skyldig barnen. Den lyfte fokus på barn. Och deklarationen gjorde det lättare för välgörenhetsorganisationer att bli erkända och hitta stöd för arbetet. Det va ett viktigt dokument och statement då! 

Barnets rättigheter kräver mer än välgörenhet

En väldigt viktig sak som Eglantyne Jebb tryckte på, va att det krävs strukturell förändring, att förändra för barn kan inte vila på välgörenhet. Det är allas ansvar, och länderna måste göra mer. Och hon pratade om alla barn, det ska inte spela nån roll var ett barn råkar födas. Alla barn borde ha samma rättigheter. 

Eglantyne Jebb dog redan vid 52 års ålder (1928). Hon var begravd i Genéve, på Saint Georges kyrkogård. Men har nu flyttats till Cimetière des rois (typ konungarnas kyrkogård). Och det fullbordades med en officiell ceremoni i februari i år. 

Det är i år, 2024, 100 år sen som Nationernas förbund antog den deklaration som Eglantyne Jebb initierade och till stora delar författade. 

Hon kämpade för barns rättigheter, när hon själv som kvinna inte ens hade rösträtt. Det är mäktigt.

Och källorna för den här artikeln kommer från min hjärna, International journal of childrens rights 2015, Mulley 2009, Museum of Cambridge och FN.

Om 100 år, när människor ser tillbaka på pionjärer för barnets rättigheter nu under vår tid - vilka tror du dom tänker på då?

Copyright © Alla rättigheter förbehållna

crossmenu