Nu är det dags för lucia igen. Om en ska tro på rubrikerna och kommentarsfälten det skapar så verkar det va en grej vuxna har väldigt många åsikter om och blir riktigt riktigt upprörda kring. 

Vem ska få va lucia, vilka kläder en får ha på sig, vilka sånger och ord i sångerna en får använda och vad som egentligen passar in i ett riktigt luciafirande. Och givetvis det som dom senaste dagarna skapat rubriker, nämligen om det ska va ett firande för barnen själva eller för barnens vuxna?

Rubrikerna gör ju inte det lättare, dom har ju redan tagit ställning med rubriker som Skolor och förskolor portar föräldrar från luciafirande och Föräldrar stoppas från luciafirande. Vänd på det, visa att det handlar om barnen! Inte att det är nåt som barnens vuxna berövas. 

Om barnen inte vill. Varför ska vuxna tjata sig till det då? Om pedagogerna uttrycker att många barn tycker det är jobbigt, har ont i magen och inte vill. Varför ska vuxna tjata sig till det då?

Argument mot det öppna luciafirandet, med grund i barnkonventionen 

Uppenbarligen räcker inte barns egna viljor som argument. Så här kommer några argument till för den som känner att en vill slopa det öppna, offentliga luciafirandet på en förskola eller skola. Om det behövs.

Andra sätt att uppmärksamma lucia på

Om du känner åh nej, jag som verkligen älskar lucia och vill sååå gärna ta del av det. Ordna ett eget luciatåg! Och fråga om du, ni får uppträda på jobbet, förskolan, skolan, äldreboendet osv. Jag lovar det kommer vara många som är superglada. 

Och är det just barn som är grejen, att det är dom som måste ha konsert och uppträda så kan det här va alternativ (för dom barnen som verkligen vill uppträda)

Barnfängelser, sänkt straffålder, möjlighet att vräka fler barn, vistelseförbud och begränsningar av barns rörelsefrihet (utan att barnet är misstänkt eller dömts dömts för ett specifikt brott), visitationszoner, hemliga tvångsmedel för att övervaka barn, större möjligheter att frihetsberöva, häkta och hålla kvar barn som misstänkt ha begått brott. 

Det här är några av alla dom förslag som regeringen vill införa och kollar på för att skapa trygghet och minska brottslighet och gängkriminaliteten bland barn. 

Tänk dig alla dom i kombo med nedskärningar i skola, bortprioritering av förebyggande arbete hos socialtjänst, minskade resurser till kultur och mötesplatser för barn och unga. 

Vart kommer vi då?

Målet menar regeringen är att: ”att öka tryggheten, förebygga att fler unga dras in i kriminalitet, att fler brott utreds och leder till lagföring, att bekämpa den grova organiserade brottsligheten, att brottsoffren får ökad upprättelse samt att straffen blir mer rättvisa” (Tidöavtalet).

Men dom åtgärderna kommer ju inte leda till det. Forskning och experter säger ju snarare tvärtom, det kan bli sämre om förslagen blir verklighet. 

Straff och avhumanisering av barn

Avhumaniseringen bland barn som befinner sig i kriminella miljöer har skett under en lång tid. Anledningen till att det fått fortsätta utan att skydda barnen är ju så tydligt kopplat till utanförskap, segregation och att stå långt ifrån sina rättigheter. Hade det varit barn från andra miljöer och områden som exkluderats, manipulerats och exploaterats på liknande sätt hade förmodligen det hänt nåt för länge sen. Och bara det är så otroligt tragiskt. Vi blir avtrubbade och blir likgiltiga när barn dör och dödar. Jämlikhet not so much. 

Och så lägger vi till att dessa åtgärder på det. På en ofta redan utsatt och eftersatt grupp. Att straffa barnen istället för att komma åt grundproblemen. 

Vad händer med barnen som vi beskriver som problem, som ska fostras, disciplineras och straffas? Vad händer områdena där barnen bor? Vad händer med ett samhälle som gör såhär mot barn?

Utredningar cementerar avhumaniseringen

Med dom här utredningarna så befästs en syn på barn. Det har tänkts, formaliserats, skrivits direktiv, avsatts resurser och planerats för remissrundor och för att fatta beslut. Att uttrycka en fundering eller vilja att sänka straffmyndighetsåldern eller att sätta barn i fängelse är ju tankar och en syn på barn som med en utredning befästs. En syn på barn som problem, som ska fostras, disciplineras och straffas. 

Alla verkar ju va överens om vikten av förebyggande och tidiga insatser. Men vad förebyggande och tidiga insatser sen är, verkar va väldigt olika.

Några utgångspunkter borde väl va att: 

Plus det finns ju många organisationer och experter som läääänge pratat om ”enkla” grejer som borde finnas för varje barn överallt:

Och många många fler saker (exempelvis grejer tillsammans med barnens vuxna)

Finns inte facit eller enkla svar på hur. Men däremot finns ju facit på vad vi inte ska göra. Typ sätta barn i fängelse och sänka straffmyndighetsåldern osv. 

Det är barn det handlar om.

Barnen behöver och har rätt till skydd och stöd

Barn som rekryteras in i kriminella miljöer är utsatta för manipulation, utnyttjande och exploatering. Det är annan form av människohandel i andra former av konflikter. 

Definitionen av människohandel med barn innebär att någon får ett barn att göra olika grejer som arbete eller olika brott. 

Eftersom det är barn så krävs inte våld, hot eller tvång för att få barnet att göra dom olika grejerna. Barnet är i en utsatt situation på grund av att hen är barn. 

När vi vanligtvis pratar om människohandel beskrivs faktorerna som gör att personen är i en utsatt situation som: billig arbetskraft, fattigdom, social utsatthet, låg utbildningsnivå och begränsade valmöjligheter. Barnen befinner sig i en utsatt position vilket gör dom sårbara och offer för människohandlare. 

Vi pratar ofta om att en person som utsatts för människohandel behöver skydd, stöd och rehabilitering.

I internationella sammanhang pratar vi om barn som rekryteras och används indirekt eller direkt som soldater i väpnade grupper och konflikter. Barn utnyttjas som soldater, spioner, medhjälpare och tjänstefolk. Barnens utsatta situation gör att dom dödas oftare än vuxna. Vi pratar ofta om att barn som utsatts för att användas i konflikter behöver utbildning, skydd, stöd, traumabehandling och rehabilitering. 

Dom förslag som regeringen gett uppdrag att utreda för ”att öka tryggheten, förebygga att fler unga dras in i kriminalitet, att fler brott utreds och leder till lagföring, att bekämpa den grova organiserade brottsligheten, att brottsoffren får ökad upprättelse samt att straffen blir mer rättvisa” (Tidöavtalet) bygger inte på att barnen behöver (och har rätt till) utbildning, psykosocialt stöd, traumabehandling och rehabilitering. 

Istället förmedlas en syn om att barnen behöver fostras, disciplineras och straffas, att det är barnet som är problemet och inte vi som samhälle som misslyckats att skydda barnet. 

En av dom mest grundläggande grejerna med barnets mänskliga rättigheter är att varendaste barn alltid har rätt till alla rättigheterna och att det alltid är staten som har det yttersta ansvaret. Det borde va det som genomsyra både förslag och utredningar.

Följ
Nyhetsbrev
Få tips och trix på hur du kan arbeta med barnkonventionen. 

Copyright © Alla rättigheter förbehållna

crossmenu