När samhället bestämmer sig för att straffa barn för vuxnas misslyckande har vi ändrat vår syn på barn. Då är inte barn rättighetsinnehavare längre. Då har barn blivit problem, problem som ska fostras, disciplineras och straffas. En sänkt straffålder är en ny syn på barn. 

I mitten av september berättade partiledarna för Tidöpartierna att dom kommit överens om att straffbarhetsåldern tillfälligt ska sänkas till 13 år.

Det finns absolut ingenting, ingen tillgänglig forskning eller fakta som visar att det är en bra idé. Det är precis tvärtom. En riktigt uselt dåligt sämst idé.

Den här texten, har som ambition att sammanfatta och få med så mycket som möjligt om varför sänkt straffålder är fel väg. Den innehåller info om straffåldern, om utredningen, det regeringen vill, vad remissinstanserna uttrycker, vad barn säger och vad forskningen visar. 

Att sänka straffåldern är ett sätt att straffa barn för samhällets misslyckande 

Overkligt är nog det närmsta jag kommer för att hitta orden till regeringens och Sverigedemokraterna vilja att sänka straffåldern till 13 år. Och övriga partier protesterar inte allt för mycket (för ett tag sen sa miljöpartiet, vänsterpartiet och centern nej)

Ni vet samma barn, samma 13-åring vi inte anser ska få rösta, köpa alkohol, energidryck, tobak, köra moped eller bestämma själv vad hen ska göra med pengarna från sitt sommarjobb. Dom vi anser inte kan förstå konsekvenserna av sitt agerande. Det är alltså samma barn vi helt plötsligt menar ska ansvarsutkrävas för att dom kan förutse konsekvenserna och förstå vad det innebär att begå ett allvarligt brott? I vissa situationer ska dom va vuxna och i andra barn? 

I många många år har vi sett att barn som begår brott behöver stöd, skydd och hjälp. Nu skiftar fokus till att samhället ska skyddas från barnen, som om dom är så farliga och bortom all hjälp och därför måste spärras in. Det är en avhumanisering av vissa barn som pågått och cementeras nu med en sänkt straffålder. 

Det individuella barnet blir helt osynligt i den här typen av förslag, debatt och tillämpning. Vem är barnet det handlar om, vad är det som gjort att barnet befinner sig i den här situationen? Trots att det handlar om barns vardag och liv, så blir barnen väldigt osynliga nu. Vi borde fundera mer på vilket ansvar vi som samhälle har för att förhindra barn att ingå i kriminella nätverk? Är det vårt fel? Eller är det barnens egna fel? Men framförallt fokusera ännu mer på dom vuxna som manipulerar och utnyttjar barnen. 

Idag rekryteras och manipuleras barn i olika åldrar till att begå allvarliga brott. Den organiserade brottsligheten tvingar barn att både vara offer och gärningspersoner. Dom kriminella nätverken är otroligt manipulativa och smarta. Dom ser barn och unga som samhället glömt bort eller som vi tagit för lång tid på att oss se och hjälpa. Barn som redan befinner sig i en utsatt situation, utnyttjas. 

Med sociala medier och yngre representanter går rekryteringen fort. Kriminella nätverk utnyttjar barnen. Barn är lättare att manipulera än vuxna, det är enklare att hota och tvinga dom att utföra olika uppgifter. Barn blir en billig och mindre riskfylld arbetskraft. Det är också svårare för ett yngre barn att kunna stå emot och lämna ett sånt sammanhang. 

Vad händer med ett barn i fängelse? Och vad händer när barnet kommer ut?

Vi måste komma ihåg. Ett barn är fortfarande ett barn, även om hen har begått ett brott. Ett barn har rätt till sina rättigheter i alla lägen, även om hen har begått ett brott. 

Att sänka straffåldern handlar om politik, symbolpolitik om en så vill. Detta är en del i ett större paket, eller snarare det är många små delar som enligt Tidöpartierna handlar om att få bukt med gängkriminaliteten och att barn och unga begår brott. Men barn hamnar mitt i och blir vuxnas verktyg i politiska utspel. 

Sverige sa så sent som 2023 i Geneve till FN:s kommitté för barnets rättigheter att vi vill va världens bästa land för barn att växa upp i. Samma Sverige vill nu att barn att barn ska straffas och sitta i fängelse. 

Sverige och straffåldern - hur funkar den?

År 1864 beslutades att Sverige skulle ha en straffbarhetsålder på 15 år. Hela syftet och liksom grundtanken med en gräns på 15 år är att barn (utifrån ett slags grupptänk) vid den åldern uppnått tillräcklig mognad för att kunna skilja på vad som är rätt och fel, vad som är okej och inte. 

Barn har vid yngre ålder inte samma förmåga att kontrollera känslor, impulser eller förutse konsekvenser som vuxna. Som alla människor utvecklas vi, och barns utveckling går fortare än för oss vuxna. Barns konsekvenstänk och impulskontroll utvecklas, och för att barn ska förstå sina handlingar och lära sig behöver också många barn begå misstag. Det handlar om att förstå och lära sig hur världen funkar. 

Straffrättsliga påföljder kan va negativa för barns utveckling. Barn är känsliga för bestraffning och det påverkar hens uppfattning om sig själv. Barn påverkas dessutom särskilt av det sätt som omgivningen stämplar eller betraktar individen, som brottsling. Om barnet påverkas och börjar betrakta sig själv som kriminell är det också lättare att fortsätta med den typen av handlingar. 

Därför har synsättet varit i typ 160 år att barn först över 15 år kan bli straffade för brott, och det ska finnas särskilda regler för unga mellan 15 och 21 år. 

”Om straffbarhetsåldern enbart hade baserats på barns mognad och ansvarsförmåga hade straffbarhetsåldern sannolikt varit betydligt högre än i dag”

Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare, SOU 2025:11

Om barnet är under 15 år kan hen inte dömas till ett straff, men det kan ändå få följder för barnet och familjen. Ett brott kan utredas även om barnet är under 15 år, men barnet ses just som ett barn döms därför inte i domstol. Är brottet mycket allvarligt kan en domstol komma fram till att barnet är skyldigt, men inte döma barnet till straff. Efter utredningen kan sociala myndigheter bestämma om olika åtgärder, som stöd och vård för barnet.

Att ha en straffålder på 15 år har helt enkelt handlat om idén eller synsättet att barn har behov av särskilt skydd och stöd och ska därför inte behandlas och straffas som vuxna. Barn som begår brott befinner sig ofta i en utsatt situation och har särskilt behov av stöd och hjälp, och att rättsliga ingripanden mot barn och unga måste ta hänsyn till barnets ”bristande mognad, begränsade erfarenheter och särskilda omständigheter”. Det är dessutom så att det i svensk kriminalpolitik varit en grundläggande tanke att försöka undvika att låsa in människor eftersom det har skadliga effekter på den enskilda individen. 

Hur ser straffåldern ut i andra länder?

Straffåldern varierar runt om i världen, och många av länderna geografiskt nära Sverige har en straffålder på 15 år (Finland, Island, Norge, Sverige, Luxemburg, Tjeckien och Danmark). Portugal har 16 år och exempelvis Bulgarien, Estland, Spanien, Österrike och Tyskland har 14 år. Det finns även exempel på länder som har en mycket lägre straffålder.

Såhär säger Henrik Tham vid Stockholms universitet om Danmark och Skottland som ändrat straffåldern hyfsat nyligen.

”I Danmark sänktes straffbarhetsåldern från 15 till 14 år. En utvärdering av sänkningen visade att åtgärden ledde till en viss ökad brottslighet bland 14-åringar. I Skottland har straffbarhetsåldern både sänkts och höjts. En utvärdering av den höjning som gjordes från 8 till 12 år visade att höjningen inte ledde till en ökad brottslighet bland barn” 

När det kommer till Danmark visade det sig dessutom att dom barn som dömdes klarade sig sämre i skolan. Utvärderingen beskrev att en sänkning av straffåldern inte har en brottspreventiv effekt utan riskerar att få motsatt effekt. Utöver att det är dyrt och ineffektivt. Och idag är straffåldern tillbaka till 15 år i Danmark.  

Varför sänkt straffålder inte löser brottsligheten bland unga

Vad vet vi egentligen om dom barn som begår brott?

Misstankar om barn under 15 år som har begått brott har fördubblats under dom senaste tio åren. Brottsförebyggande rådet (Brå) förklarar ökningen med att det är en fördubbling av misstankar kring misshandel, stölder, olaga hot och ofredande. Det är även så att misstankar om allvarliga brott har dubblats, från knappt 1500 år 2015 till drygt 3500 för 2023. Men Brå uttrycker samtidigt att andelen utredda brottsmisstankar har inte ökat. Så vi ser ett ökat antal brottsmisstankar men det är en stabil andel som utreds. 

Av alla brottsmisstankar för barn under 15 är det ungefär 10% som har utretts enligt Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (1964:167 LUL). Knappt 60% av dom utredda brottsmisstankarna gäller barn som är 14 år och knappt 30% gäller barn som är 13 år. Och under åren 2022-2023 va misshandel det vanligaste brottets som utreddes englit LUL. 

Brottsförebyggande rådet har tittat på levnadsvillkoren för dom barn som utretts enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Studien visar att barnen generellt sett växt upp i socioekonoisk utsatthet och i hem som oftare får ekonomiska bidrag och barnet är oftare inrikes eller utrikes född med två utrikesfödda föräldrar. Barnen har också ett antal kända riskfaktorer för tidig brottsdebut och nio av tio barn va redan kända av socialtjänsten innan dom begick brottet. Studien visar också att: 

Vad säger forskningen, är straff viktigt?

Brottsförebyggande rådet beskriver hur internationella studier visar på tydliga samband mellan frihetsberövanden under ungdomsråden och fysiska och mentala hälsoprobelm senare i livet, risk för tidig död, försämras utbildning och arbetsmarknadsanknytning och ytterligare frihetsberövanden under vuxenlivet. Det har även visat sig att frihetsberövanden stör både den psykosociala utvecklingen och den mognadsprocess som ofta leder till att många unga slutar begå brott. 

Att sänka straffåldern till 13 - då kommer bara 12-åringar bli hotade och användas. Det är inte straffet som hjälper – man måste hjälp ungdomarna.

Barn i Barnombudsmannens rapport, 2025

Rädda Barnen och Bris ordnade ett forskarseminarium under 2024 där ett antal forskare inom juridik, kriminologi, socialt arbete uttalade sig i frågan om sänkt straffålder. Det var bland annat Henrik Tham, Maria Grahn Farley, Jonas Lindström, Torbjörn Forkby, Anna Sarkadi, Pernilla Leviner, Tova Bennet och David Sausdal. Samtliga uttryckte att sänkt straffålder är en dålig idé som inte har stöd i forskning. Bland annat uttrycktes följande: 

Jonas Lindström vid Södertörns Högskola uttrycker följande:

"Att sänka straffbarhetsåldern är inte rätt väg. Det kommer enbart att stämpla de barn som aldrig fick en ärlig chans ännu hårdare. Det svårforcerade stängslet till ett bra liv kommer bara att bli ännu högre och mer eller mindre ogenomträngligt"

Och såhär säger Tova Bennet, Lunds universitet, om att straffa barn.

”Om syftet är att minska brottsligheten behöver vi påminna oss om att straffet är statens mest ingripande verktyg men också ett av de dyraste och minst effektiva. Att acceptera straffet som ett nödvändigt ont förutsätter att det är just nödvändigt - alltså att man har testat andra alternativ och kommit fram till att straffet är det enda sättet att uppnå målet. Att straffa barn kommer med ett högt pris, samtidigt saknas forskning som visar att skärpta straff för unga leder till en minskad brottslighet. Tvärtom talar forskningen för att ökad repression kan leda till att unga i högre grad utvecklar en kriminell identitet vilket ökar risken för återfall. Om ännu yngre personer frihetsberövas under längre tid innebär det uppenbara risker för negativ påverkan under en känslig utvecklingsperiod i barns liv, där prosociala skyddsfaktorer har särskilt stor betydelse”.

Vad innebär regeringens förslag om sänkt straffålder?

Under sommaren 2023 tillsatte regeringen en utredning som skulle kolla på skärpta regler för unga lagöverträdare, där bland annat straffåldern va en grej utredningen skulle titta på. 

I Tidöavtalet från 2022 kan en läsa: ”Straffreduktionen för de som är över 18 år ska tas bort. En utredning ska se över straffrabatten för de under 18 år och samtidigt överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern”. 

Utredningens uppdrag va bland annat att överväga och föreslå ändringar av den straffrättsliga särbehandlingen av unga lagöverträdare. Utredningen blev klar i början av 2025 och fick namnet Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (2025:11) och den särskilda utredaren va Gunnel Lindberg. Utredningen föreslog en sänkning av straffåldern till 14 år för brott som har minimistraff fängelse 4 år eller mer. Det är alltså inte en sänkning för alla brott, utan för vissa. Det innebär en sänkning för brott som mord, människorov, grovt vapenbrott och grov våldtäkt. 

Utredningen föreslog en sänkning av straffåldern till 14 år på vissa brott. Samtidigt hade utredningen ett gäng argument mot en sänkning: 

  • Brottsligheten i allmänhet bland unga minskar
  • Samhällsutvecklingen kräver inga nya åtgärder
  • Sänkt straffålder påverkar barnen negativt 
  • Leder inte till minskad brottslighet 
  • Innebär ökad belastning på hela rättsväsendet

Även om det finns många negativa konsekvenser med sänkt straffålder menade utredningen att det ändå kan va ok eller värt det eftersom situationen idag är såpass allvarlig. 

Ett par andra förslag som utredningen gav va

  • att den så kallade ungdomsreduktionen för lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år ska avskaffas 
  • att åldern ska ges minskad betydelse för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år
  • förstärkning av påföljden ungdomsövervakning 
  • att en ny utvidgad ungdomsövervakning ska införas

Utredningen hade också till sin hjälp ett antal experter från bland annat Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, Sveriges Domstolar, Brottsförebyggande rådet, Barnombudsmannen och akademin. Av dom 9 experterna är det 7 som säger nej det är inte en bra ide. Experterna uttrycker att en sänkt straffålder riskerar att ha motsatt effekt, att utredningen saknar en djupare analys, det blir svårt att tillämpa plus är rättssäkert och oförutsägbart och att det dessutom riskerar att tvinga ner kriminaliteten i än yngre åldrar. 

Remissinstanserna till utredningen va till största delen mycket kritiska. 

Som vanligt innan en regering fattar beslut kring en utredning skickas utredningen på remiss till berörda myndigheter, organisationer, kommuner och andra.

Totalt är det 95 som har skickat in remissvar. Ett tiotal svarade att dom inte kommer svara, ett tiotal svarade att dom inte har en åsikt då frågorna inte ligger inom deras område, några svarade lite mer otydligt och var frågande eller tveksamma plus fem som tillstyrkte förslagen. Det va tre länsstyrelser, en myndighet och en kommun som tyckte att sänkt straffålder för vissa brott är en bra idé. Resten, alltså en superklar majoritet, avstyrkte och uttryckte att det är dåligt.  

De som tillstyrkte uttryckte bland annat:

De allra flesta remissinstanser uttryckte att sänkt straffålder strider mot barnkonventionen, att det saknas en djupare barnkonsekvensanalys, att det saknas stöd i forskningen för att en sänkning får brottsförebyggande effekter, att det är trixigt med legitimiteten och tillämpningen och att det innebär en förändrad barnsyn. 

Utredningens förslag riskerar att framstå som ologiskt och obegripligt för en
14- åring som i allmänhet saknar närmre insikt i de olika brottens straffskalor och dess minimistraff”

Göteborgs Tingsrätt, remissvar 2025

Vidare uttryckte remissinstanserna

En parentes men som också är viktig i sammanhanget. Regeringen skickade under september 2025 ut ett konkret förslag på remiss (läs det här), om att sänka straffåldern till 13 år. Den har ett gäng instanser svarat på och är mycket kritiska, även här. Så, det finns två grejer som många instanser har svarat på och varit kritiska till. Dels utredningen och dels regeringens lagrådsremiss.

Regeringen struntar rätt mycket i utredningen och remissinstanserna

Men nu går alltså regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna längre än utredningen och föreslår en sänkning till 13 år.

Regeringen lyssnar inte på sin egen utredning och går vidare med ett förslag som inte utretts alls, går emot forskningen, går emot i princip alla experter, barnrättsorganisationer och remissinstanser. Och barn och unga själva. Det verkar bara va tidöpartierna (och socialdemokraterna) själva som tycker det här är en bra idé. 

I Regeringsformen står det:

”Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner”

Det står förvisso inte att regeringen måste lyssna. Hela poängen med en utredning och att bereda ärenden är ju för att se till att en inte missar nåt väsentligt, att veta att det är ett kvalitativt underlag, värna rättssäkerheten och att en lag också har nån slags förankring och legitimitet. 

Såklart att det handlar om politik och att tidöpartierna och riksdagen har all rätt att fatta dom beslut dom tycker funkar bäst för Sverige.

Vad är det regeringen säger att dom vill?

I en debatt, där förslaget om 13 år presenteras, säger tidöpartierna:

”I det allvarliga läge vi befinner oss i måste vi prova nya åtgärder. Ett är säkert: Om vi gör som vi alltid har gjort, kommer det gå som det alltid har gått. Det är inget alternativ, för vi står på alla skötsamma svenskars sida” 

Vidare skriver partierna

  • För det första är chansen att ett barn bryter en kriminell livsstil större ju tidigare rätt åtgärder sätts in. Genom att sänka straffbarhetsåldern öppnar vi upp hela polisens och Kriminalvårdens verktygslåda i ett tidigare skede.
  • För det andra har staten en skyldighet att skydda sina medborgare från brott. Påföljder såsom ungdomstjänst, ungdomsvård, ungdomsövervakning eller fängelse möjliggör mer kontroll och återfallsförebyggande insatser. Så skyddar vi alla skötsamma människor bättre samtidigt som vi ger unga kriminella förutsättningar att lämna kriminaliteten bakom sig.
  • För det tredje är påföljden viktig för brottsoffrets upprättelse och lagstiftningens legitimitet. Det gäller inte minst för unga brottsoffer, som drabbas mest av unga brottslingar.

Fokus är alltså att Polisen och Kriminalvården ska kunna jobba tidigare, att skydda människor från dom här barnen och att brottsoffren ska få upprättelse och lagen i sig ha legitimitet. 

Det är exakt dessa grejer som alla remissinstanser, forskningen och experterna säger inte rimmar. Det kommer inte funka.

Riksrevisionen gjorde i maj 2024 en granskning för att se om statens samlade insatser för att bryta barns grova kriminalitet är effektiva. I korthet visade granskningen att vi inte har gjort tillräckligt. Den visade också att insatser med evidens inte används i tillräckligt hög utsträckning eller på ett sätt det är tänkt för att nå effekt. Det är också avgörande att dom som ska arbeta med barn som begår våldsbrott har rätt utbildning och kompetens.

Det finns alltså grejer att göra. Allt är inte provat. 

Samhället kan skydda barn mot att utsättas för brott utan att kränka andra barns rättigheter. Och än så länge har vi ju inte testat att storsatsa på det forskningens säger funkar. Det hade ju varit nåt nytt - att rekordmiljardsatsa pengar på det förebyggande och främjande arbetet. 

Vad säger barn och unga själva om straffåldern och att va frihetsberövad?

Barnombudsmannen har lyssnat på barn som är frihetsberövade, resultatet kan bland annat läsas i rapporterna:

Barn och unga som är frihetsberövade uttrycker bland annat: 

Barn och unga uttrycker behovet av tidiga insatser och insatser där barn själva är delaktiga i hur insatsen utformas. Dom uttrycker vikten att trygga vuxna finns där, i alla åldrar. Det handlar om vuxna som ser och förstår barn och unga, vuxna som bryr sig på riktigt. Att barn och unga får hjälp och stöd, kontinuerligt och mycket mycket tidigare. Vuxna som kan ge råd, stöd och hjälpa dom att fatta bra beslut och prata om viktiga saker. Nån som frågar hur dom mår. 

Dom vill också att vuxna utreder och förstår dom bakomliggande orsakerna, dom vill att vuxna frågar om dom utsätts eller har utsatts för våld hemma. Men också att det pratas mer om skjutningar och kriminalitet i skolan. 

Likaså menar barn och unga att det idag är fel personer som straffas, och att det behövs mer kunskap om hur dom kriminella nätverken funkar. Dom uttrycker att dom själva har bättre koll på det än yrkespersonerna. 

Barn och unga lyfter också fram konkreta åtgärder som nattfotboll på kvällar och helger. Se till att det finns fler möjligheter till hälsofrämjande aktiviteter och sätt för barn och unga att hitta en hobby. Majoriteten uttrycker också att straff inte kommer lösa några problem, det är större satsningar på förebyggande som behövs och bättre stöd till dom barn och unga som är frihetsberövade. 

Högre straff kommer inte förebygga något. Barn ser inte konsekvenserna av sina handlingar. Hur blir man om man gör någon dumt när man är tonåring och sedan ska växa upp på anstalt? Det borde vara definitionen av att man blir institutionsskadad.

Barn i Barnombudsmannens rapport, 2025

Vad säger barnkonventionen om straffålder?

Barnkonventionen är en konvention som ska tolkas både i sin kontext och progressivt. Det handlar om att se konventionen utifrån där vi befinner oss, år 2025 i Sverige med dom förutsättningar som vi har. Och vi ska hela tiden sträva framåt, barnkonventionen är liksom inte ett tak, det är ett golv. Och det finns ett förbud mot att backa, att ta steg tillbaka. Det betyder att om vi sänker straffåldern bryter vi mot barnkonventionen. 

I artikel 40 står det att varje barn som anklagas för brott eller har blivit dömt för ett brott ska behandlas rättvist, respektfullt med värdighet och få en rättvis rättegång. Det handlar egentligen om att alla förfaranden, som exempelvis alternativ till anstaltsvård, ska va speciellt anpassade för barn och att barnets mänskliga rättigheter till fullo ska respekteras. Staten ska dessutom fastställa en lägsta straffbarhetsålder. 

Om vi läser vidare kan vi se att det står:

”Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället”

Vad säger FN:s kommitté för barnets rättigheter?

FN:s kommitté för barnets rättigheter tar fram så kallades allmänna kommentarer för att tydliggöra  hur artiklarna i konventionen ska tolkas och vilka krav som ställs på ett land. Och när det gäller barn som misstänks eller har begått brott hittar vi det i den allmänna kommentaren nummer 24. 

”Barn skiljer sig åt från vuxna i sin fysiska och psykiska utveckling. Dessa skillnader utgör grundvalen för barns lägre straffrättsliga ansvar och för ett separat system där barn behandlas på ett annat och mer individbaserat sätt. Det är bevisat att det är skadligt för barn att exponeras för det straffrättsliga systemet och att detta begränsar deras möjligheter att växa upp till ansvarstagande vuxna”

FN:s kommitté för barnets rättigheter

I den allmänna kommentaren kan vi också läsa att kommittén

FN:s kommitté kritiserar Sverige för att vilja sänka straffåldern

FN:s barnrättskommitté har kritiserat Sverige för att vi ens utredde straffåldern och är tydliga med att en sänkning strider mot barnkonventionen och därmed mot barns rättigheter. 

"Kommittén är djupt oroad över de steg som för närvarande tas för att sänka straffmyndighetsåldern, barns ökande inblandning i organiserad brottslighet, avsaknaden av särskilda domstolar eller lämpligt utbildade domare för barn, isoleringen av intagna barn och de nyligen antagna lagändringarna för att införa strängare straff och integritetskränkande åtgärder av brottsbekämpande myndigheter”

En del i granskningen av Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen är en hearing med representanter från Sverige. Där får Sverige svara på frågor från kommittén och komma med förtydliganden. Under hearingen uttryckte kommittén stor oro och kritik till Sverige.

"It seems that your consideration of lowering the age of criminal responsibility is because of your concern about recruitment into gangs and young children as young as 10 years old being involved with gangs. My problem with that is that you're targeting the children, and not the adults that are leading the children into these activities. My second problem with that is, if that means you are going to be sending children to prison, that is where gangs are the strongest. That is the world experience. You must take this into careful consideration. Please. I urge you. Before you take these drastic steps. I’m sure Sweden does not want to be known as a nation that is locking up its children”

Clarence Nelson, FN:s kommitté för barnets rättigheter

Efter hearingen sammanfattas dialogen och kommittén ger Sverige rekommendationer framåt.  Dessa kallas concluding observations och den här omgången fick Sverige totalt 131 punkter att jobba vidare med. Kopplat till straffåldern fick Sverige följande rekommendationer

Vad är det som funkar då, för att motverka att barn rekryteras till kriminella gäng och begår brottsliga handlingar?

Det finns såklart egentligen inte ett enda enkelt svar, hade vi haft det och haft garanti så hade vi såklart gjort det redan, eller? Men det finns ju rätt mycket som forskningen och människor som jobbar med barn och unga uttryckt i alla år. 

För nåt år sen skrev jag om flera tidöpartiernas förslag som avhumaniserar barn, och då också en kort summering om vad vi egentligen borde fokusera på:

Och såklart, stöd till barnens vuxna. Och ett tillgängligt och anpassat stöd till barn som manipulerats, utnyttjats och tvingas begå brott. 

Vill du läsa hela texten, hittar du den här: https://www.asaekman.com/barn-i-kriminalitet-avhumanisering-och-langt-fran-barnet-som-rattighetsinnehavare/

Slutsats: sätt in resurser där dom gör skillnad inte genom att sätta barn i fängelser

Den korta korta summeringen om varför det här är en så uselt dåligt idé är:

Ett av argumenten att sänka straffåldern, som vi hör i samtalen, är att gängen manipulerar och utnyttjar barnen och dom går längre och längre ner i åldrarna. Vad är det som hindrar att gängen nu riktar in sig på barn under 13 år? Var går gränsen? När barn som är 9, 10, 11 och 12 år manipuleras och rekryteras för att begå allvarlga brott, ska vi sänka straffåldern än mer? 

Men det finns såklart också väldigt mycket mer att säga, exempelvis hur är det tänkt att straffen ska realiseras? Vad innebär det att ha barnfängelse, hur ska barnen få tillgång till en rättvis och bra skolgång? Hur skapas ett fängelse för barn, där barn också ses som människor?

Vill också tipsa om när Maria Grahn Farley gästade Barnrättssnack och pratade bland annat om hur regeringen förvanskar barnkonventionen i sitt arbete med att argumentera vissa förslag. Och vi touchar straffåldern.


Och, det här är såklart inget jag skälv bara hittat på. Det finns ett gäng källor jag använt i den här texten.


 














En apparat som skickar ut ljud som bara barn och unga kan höra, som dessutom skapar obehag - känns det ok?

I dagarna såg jag att en organisation som jobbar med trygghetsfrågor har tagit fram en verktygslåda för att hjälpa fastighetsägare runt om i Sverige att bidra till trygghet hos sina boende och i lokalerna. Kanon! 

Men. En av åtgärderna som dom föreslår är att införa ljudskrämmor (moqsuito repellents). Fast dom kallar det för högfrekvenslarm. Det dom verkar missa är att det finns andra som kallar det för tortyr. Och att många (internationella) organisationer försökt få till ett förbud, då det kränker barns rättigheter. 

I den här artikeln försöker jag berätta vad det hela handlar om och varför det är en riktigt dålig idé utifrån ett barnrättsperspektiv.

Vad är högfrekvenslarm, mosquito repellents och ljudskrämmor?

Dom kallas olika saker. Men i grunden handlar det om apparater som sänder ut ljud för att få bort människor från specifika platser, och det är barn och unga dom vill få bort. Eftersom barn och unga är dom enda som kan uppfatta dessa högfrekventa ljud. 

Det är högfrekventa ljud som sänds ut från apparaten, som ligger runt 16-20 kHz. Eftersom vår hörsel förändras med åren så är det bara yngre människor som kan höra och uppfatta dessa ljud. Det vanliga hörselfrekvensomfånget för en person upp till 20 år sträcker sig ungefär från 20hZ till 20kHz. Så, barn och unga kan uppfatta både låga toner som när det bullrar djupt och väldigt höga toner, som en högfrekvent vissling. Hur vår hörsel funkar är givetvis individuelt och kan bero både på genetiska grejer och livsstilsfaktorer, exempelvis om vi exponerats för höga ljud osv. Men generellt är det så att vid 25 års ålder så har vi svårt att höra ljud över 16kHz. 

Ljudskrämmor har tidigare använts för att få bort ohyra eller djur. Men används idag för att begränsa barns och ungas plats i det offentliga rummet. Ljudskrämmorna sätts upp på offentliga platser, vid skolgårdar, butikslokaler och bostäder. Och ses som en åtgärd för att skapa trygghet. Genom att få bort barn och unga, utifrån argument om att platserna inte är avsedda för unga, att det skapar otrygghet eller förekommer skadegörelse.

Dom flesta ljudskrämmorna (vad jag vet) används mest på kvällar och helger och är liksom inte igång hela dagarna. Det skulle ju exempelvis va helt galet att ha igång en ljudskrämmorna på förskolegården hela dagarna. Men det kan ju såklart skifta beroende på var dom finns. 

Ljudstörare, en ny ljudskrämma?

Eftersom ljudskrämmorna kränker barns rättigheter och får mycket kritik när det upptäcks att dom finns (det finns liksom aldrig nån info om att dessa finns i ett område) har fler börjat använda det dom kallar för ”intelligenta ljudstörare”. Dessa ljudskrämmor aktiveras när personer befinner sig i lokalerna och ”gör det outhärdligt att stanna kvar under längre tid”. 

Det blir lite förvirrat här emellanåt. En del kallar alltså ljudskrämmorna för ljudstörare istället trots att det är samma grej. Men det finns även en ny variant som inte riktar in sig på barn och unga, utan som alla kan uppfatta. Såhär svarar säkerhetsstrategen på det kommunala bostadsbolaget som varit först att köra med dom här nya varianterna i en intervju med Hem och Hyra:

Ljudstörarna är inte samma som de så kallade knarkskrämmorna som sattes upp för några år sedan, och som blev väldigt kritiserade.

– Nej, det är det verkligen inte. Det här är sofistikerade ljudstörare som lyssnar efter de frekvenser som vi människor skapar då vi pratar, går över ett golv och liknande. Den är också appstyrd så att till exempel om man har personal som är orolig för att gå ner i en källare eller liknande så kan de använda en app och trycka igång ljudstöraren i x antal minuter innan de går ner i källaren, säger säkerhetsstrategen

Även om det i den här artikeln inte blir tydligt att det är alla som uppfattar ljuden, så tror jag det är den dom menar.

Vad händer med barn och unga som vistas i närheten av ljudskrämmor?

Det är som sagt bara personer under ungefär 25 år som kan uppfatta ljuden och därför är det bara barn och unga som påverkas. Vuxna påverkas inte. Bara barn och unga. Det vill säga barnet som är 0 år, 4 år, 13 år, 19 år och 23 år påverkas. 

Exakt hur barn och unga påverkas av ljuden är såklart väldigt olika. För en del är det ett lite irriterande ljud och för andra är det starkt påträngande och extremt obehagligt. 

En person under 25 år som vistas i närheten av en ljudskrämma får ofta:

Om eller hur ljudskrämmor påverkar dom allra minsta barnen är svårt att veta.

I en kortskrift från ett barnrättsnätverk på Irland berättar barn om att inte kunna sova på grund av ljudskrämman från en intilliggande byggnad. Ett annat barn beskriver hur den triggar hens tinnitus och orsakar stor smärta. Andra barn berättar att ljudet skär i en, att det känns som att det går rakt igenom kroppen eller att en inte vågat berätta för sina föräldrar om ljudet med rädsla att vuxna inte tror på en, eftersom det är ett ljud som vuxna inte hör.

Barn med vissa typer av funktionsnedsättningar eller normbrytande funktionsförmåga kan påverkas än värre. Exempelvis har personer med autism ofta en auditiv överkänslighet vilket skapar mer intensiva reaktioner på ljud. När dom här ljudskrämmorna användes lite överallt i England uttryckte The National Autistic Society att dom va ”extremt oroade över effekterna det kan få för personer med autism” och att dom hade fått samtal från personer som påverkats av och va oroliga för ljudskrämmorna.

Skulle vi acceptera att ha den här typen av kollektiva bestraffningsåtgärder på vuxna om dom påverkades på samma sätt? 


Varför används ljudskrämmor?

Beroende på vem du frågar så kommer du såklart få olika svar. Men när en läser artiklar, intervjuer med mera så brukar svaret vara att dom vill komma åt problem med otrygghet, skadegörelse eller att ”ungdomar uppehåller sig".

Organisationen som har ljudskrämmor som åtgärder i sitt trygghetsprogram säger att dom används för att ”motverka häng i gemensam utrymmen”. Vidare skriver dom att det är en sekundär brottspreventiv åtgärd som riktar sig mot en särskild riskgrupp, individ eller plats som bedöms ha en hög sannolikhet för kriminell och otrygghetsskapande aktivitet. 

I en intervju med ett kommunalt bostadsbolag berättas att dom vill få ungdomar att sluta hänga kvällar och nätter i trapphuset till ett p-hus. Dom hade tidigare försökt få bort ungdomarna genom ”Sänkt värme och bortskruvade elkontakter så mobilerna inte gick att ladda”. Därför anser dom att ljudskrämmorna är bra, för det får bort barnen och ungdomarna. 

Nästan alla säkerhetspersoner på bostadsbolagen som intervjuas tycker dom här är kanon. Även när kritik lyfts fram. Problemet med att ungdomar uppehåller sig försvinner nämligen. (Ja, jag raljerar). Även Sveriges allmännytta skriver (tyvärr) om ljudskrämmorna som nåt positivt, att ”jaga bort buset från huset”.

Såhär säger en av dom ytterst få ansvariga (i en intervju i Expressen) jag hittat som reflekterar åtminstone lite mer på en kritisk fråga, om det inte är diskriminering och kränker den personliga integriteten. 

"Jag har inte sett det så men det känns ju lite diskriminerade om man använder ordet "ungdomsskrämmor", det låter så riktat. Men vi har förstörelse för miljontals kronor varje år på skolorna och det är inte så roligt för barnen att komma till sin skola på morgonen och mötas av ölburkar och krossat glas"

Förespråkarna upplever ljudskrämmorna som effektiva och dom kan ofta ta bort kameraövervakningen och enbart köra på ljudskrämmor istället. Vilket innebär mindre administration, rapportering, kontroll och därför också billigare.

Och det finns såklart företag som säljer dom här ljudskrämmorna och alltså tjänar massa massa pengar på att det är oreglerat var och hur dom används. Och efter en liten snabb internetsökning så hittar du också hur företagen marknadsför och säljer dom. Exempelvis med rubrikerna: 

Det finns fler drivkrafter bakom än trygghetsarbete.

Det väldigt få verkar lyfta är ju att ”problemet med ungdomar som uppehåller sig” knappast kommer försvinna. Det har bara flyttats på. Men var? Var ska dom ta vägen? Var ska barn och unga få finnas, vara, synas, höras?

Vi tar ett par exempel.

Det här är alla platser där ljudskrämmor finns i många kommuner. Alla personerna i exemplen ovan påverkas. Oavsett om dom bidrar till otrygghet eller inte. Oavsett om dom begår brott eller inte. Oavsett om dom har nån annanstans att va på eller inte. Alla är barn. Och alla har därför särskilda rättigheter. Och vi vuxna har skyldigheter att tillgodose rättigheterna, för varje barn.

Vilka sätter upp ljudskrämmorna och var finns dom? 

Var finns ljudskrämmorna? Vem är ansvarig? Det beror såklart på var ljudskrämman sätts upp. Ibland är det företag, fastighetsägare och ibland är det kommunala bostadsbolag och alltså offentlig verksamhet. Offentlig verksamhet som enligt grundlagen ska ”verka för att barns rättigheter tas tillvara”

Ansvarig är den som äger marken och fastigheten. Så är det exempelvis ett lägenhetshus som det kommunala bostadsbolaget äger, ja då är ju kommunen ansvarig. 

Så. Var hittar vi ljudskrämmorna? Exakt exakt var är det ingen som berättar. Det är en del av strategin. Men dom finns på förskolegårdar, skolgårdar, i trapphus, utanför butiker, i köpcentrum, i garage och vid parkeringsplatser, på torg, vid ungdomsgårdar och kulturhus. Ja, dom verkar finnas typ överallt. 

Hem & Hyra gjorde en rundringning bland dom 10 största hyresvärdarna i Sverige. Och hälften använder det i dag eller planerar att börja använda ljudstörare i sina hyreshus (här är jag inte helt hundra på vilken variant det faktiskt är dom menar)

Varför är ljudskrämmor en riktigt riktigt dålig ide? 

Det korta svaret det kränker barn, unga och deras rättigheter. (Ja, vi får fatta beslut som går emot barnets bästa, men inte hur som helst. Mer om barnets bästa kan du läsa här). 

Innan jag listar varför det är en riktigt dålig ide med ljudskrämmor, ljudstörare eller högfrekvensalarm (eller vad ni nu än vill kalla det) så vill jag bara att säga att jag tycker att trygghetsarbete generellt och såklart också brottsförebyggande arbete är superviktigt! Jag fattar att det finns problem, att skadegörelse kostar massivs och att otrygghet innebär lidande och begränsning för många. Det måste förebyggas. Men inte genom ljudskrämmor. 

Jag menar att använda ljudskrämmor: 

Att använda ljudskrämmor gör såklart nånting med vuxnas syn på barn och unga! Och det blir ju inte bättre av att dom gånger som media rapporterar om dom så förstärks ofta bilden av ungdomar som ett problem. Eller vad säger ni om dom här rubrikerna: 

Vår syn på barn och unga är helt avgörande för om barn och unga kan använda sig av sina rättigheter eller inte! Och dom här ljudskrämmorna gör det väldigt svårt för vuxna att se barn och unga som rättighetsinnehavare. 

Ljudskrämmor - oreglerat och hemligt?

Jag vill också adressera det faktum att ljudskrämmorna inte är reglerade. Det är problematiskt på många sätt. 

Exempelvis finns inga krav på behovsanalyser innan dom sätts upp, inga krav på att sätta upp information att dom finns på platsen eller i området, inga krav på att kunna rapportera klagomål, inga krav på kontaktinfo för att veta mer, inga krav på utvärderingar om dom har påverkan på omgivningen eller ens effekt, inga krav på tidsbegränsningar osv osv osv. 

Jag försöker nu göra nån slags jämförelse. Och det närmsta jag kommer är kameraövervakning. Jag vet, det haltar lite. Men jag vet inte vilka andra åtgärder som riktar in sig på ”alla”, som alltid finns där och som används i trygghetsskapande arbete?

När nån vill sätta upp en kamera på samma ställen som ljudskrämmorna finns så finns plenty att göra! Det hela regleras av Dataskyddsförordningen och kräver exempelvis att det finns en hel del info och att infon är både begriplig och lättillgänglig.

Integritetsskyddsmyndigheten uppmanar att det informeras vid kamerabevakning på två olika sätt. En varningsskylt med viktigaste infon och en med all info. Hela poängen är alltså att ge info innan nån går in på ett bevakat område. 

Men när det kommer till ljudskrämmor finns alltså inga som helst infokrav. Vilket ju gör att en kan fundera på om barns och ungas integritet och rätt till information inte är lika viktig? Hur ska jag kunna klaga på nåt jag inte vet finns, nåt jag inte förstår att eller vad som påverkar mig negativt? 

I en intervju i tidningen ETC berättar en person att hen började märka ett ljud i köpcentret i Göteborg och blev illamående och fick huvudvärk. Hen säger att

Ljudskrämman får hen att tänka på LRAD, ljudvapnet som använts av USA i Irakkriget och för att skingra protester mot polisvåld i Ferguson

En annan säger; – Jag känner mig kränkt. Det känns som att man inte vill att jag ska vara här.

Exakt hur många ljudkskrämmor som sätts upp, var dom finns och när dom är igång är alltså inte tydligt för barn och unga. Det är en strategi att inte berätta. 

Mina egna högst oklara tankar om reglering 

Det finns ju såklart en del grejer som en kanske kan tänka sig kan reglera det hela. Obs, jag är alltså inte jurist och ska därför inte tolka lagarna. Så det gör jag inte här, jag undrar om det skulle kunna ses som att det passar in här. Det är högst ovetenskapligt och kan förmodligen ses som rätt okunnigt. 

Exempelvis så står det i Jordabalken att fastighetsägare har en skyldighet att visa skälig hänsyn till sin omgivning vid nyttjande av fastigheten. Kan det inrymmas här? Kan vi tänka att ljudskrämmor är ett störande moment som kan ge många barn och unga yrsel, huvudvärk, sjukdomskänsla med mera? Det känns ju nämligen i min värld inte riktigt som skälig hänsyn? 

Men jag tänker också att det är saker som säljs, som omfattas av Produktsäkerhetslagen. Vi kanske borde göra ett tillägg där? Att hänsyn också ska tas till barnets rättigheter?

I den första paragrafen står det att lagen syftar till att se till att varit och tjänster som konsumenter tar del av inte orsakar dom skada. Likaså står det att varan ska förenlig med hög skyddsnivå när det gäller människors hälsa och säkerhet. Och när en bedömer risker hos en vara ska särskild hänsyn tas till om det kan medföra risker för barn. Nu finns det ju inget som säger att ljudskrämmorna ger fysiska skador hos barn och unga, att hörseln påverkas eller så. 

Men det skadar barns möjligheter att använda sig av sina rättigheter. Det skadar förtroendet för vuxna. Det skadar känslan av samhörighet och gemenskap i närsamhället. 

Men som sagt jag är inte jurist. Så ta ovanstående med en en nypa salt. Eller glöm att du läste det. Min poäng får du dock gärna komma ihåg. Det handlar om oetiska och kränkande åtgärder riktat endast mot barn och unga, och det är oreglerat. 

Hur hänger ljudskrämmor och barnkonventionen ihop?

Ja, alltså det hänger ju inte ihop. Ljudskrämmor kränker barnets rättigheter. Eller om en vill va snällare i orden så gör ljudskrämmorna det otroligt mycket svårare (eller omöjligt) för barn och unga att få tillgång till och använda sig av sina rättigheter. 

Här är några ac barns mänskliga rättigheter som påverkas eller kränks när vi sätter upp ljudskrämmor: 

Vill du läsa själva konventionen i sig, och hela dom här artiklarna. Klicka här.

Finns det ens en annan lösning? Vad ska vi göra istället för att sätta upp ljudskrämmor?

Jag tänker att det första steget såklart måste vara att ha en dialog, ett respektfullt samtal med barn och unga. 

Varför är just den platsen så bra? Vilka alternativ finns? Vilka alternativ saknas? Vad är en bra plats att hänga på? Hur kan alla känna sig trygga? Vad skapar otrygghet? Vad skapar trygghet? Hur får vi en plats att kännas som allas? Finns ju miljoner frågor att samtala om. 

Vad kan vi erbjuda istället? Vilka andra alternativ finns? 

Barn och unga berättar ofta att det saknas platser för dom att va på, det är ju ett problem. Men inget problem vi löser med en säkerhetsåtgärd. 

Om du ändå känner att wow, ljudskrämmor vilken bra grej. Snälla hör av dig så kan vi prata om det här och hitta andra lösningar. Hojta till mig här.

Finns ljudskrämmor i din kommun?

För att veta om din kommun använder ljudskrämmor så måste en kontakta kommunen direkt. Det går inte att hitta info på annat sätt. Det i sig är ett problem. 

Jag har faktiskt försökt att leta rätt mycket (dock inte ringt varje kommun). Har hittat en hel del kommuner som använder ljudskrämmor. 

Men uppmuntrar dig att kontakta din egen kommun och fråga, och fråga samtidigt efter barnkonsekvensanalysen (eller prövningen av barnets bästa) som gjordes innan beslutet fattades att sätta upp dom. Det är nämligen det vi ska göra, enligt barnkonventionen. 

Den 22 juli, är det Janusz Korczaks födelsedag, en av dom viktigaste viktiga. Korczaks totala övertygelse om barnets värde och rätt till respekt har spridits världen över genom hans böcker och livsgärning som pedagog, läkare, författare och barnhemsföreståndare.

Janusz Korczak föddes som Henryk Goldszmit i Warszawa 1878. Han va läkare, pedagog, författare, radiopratare och barnhemsföreståndare. Genom åren hann han använda och ta ett gäng olika pseudonymer, det är dock Janusz Korczak som fastnade. 

Janusz Korczak ägnade sitt liv åt barn och spred ljus, rättigheter och respekt i en tid som på många sätt var mörk. Det finns så enormt mycket en skulle kunna säga, om honom och hans livsgärning. Hans totala respekt för barnets rätt och tilltro till barnets förmåga borde alla få ta del av. Han pratade inte bara om inflytande, han möjliggjorde för barn att ha inflytande över sina liv och sin situation. Och framförallt uttryckte han respekt. 

Tre av dom mest kända böckerna (som du borde ha på din att-läsa-lista) är Hur man älskar ett barn (1919), Barnets rätt till respekt (1928) och Lille kung Mattias (1923).

Barnsynen och det egna manifestet

Såhär inleds boken Barnets rätt till respekt:

"Från vår tidigaste bardom har vi fått lära oss att det som är stort är mera värt än det som är litet. ’Nu är jag stor’, ropar barnet belåtet när man ställer det på ett bord. ’Jag är större än du’, säger en annan stolt när han jämför sig med en jämnårig som är kortare till växten”

Trots att det snart är 100 år sen boken kom ut första gången, så finns det så mycket att fundera på i just det citatet. Det är ju fortfarande såhär vi faktiskt ser på barn och vuxna. Janusz Korzcak gav inga facit eller liksom handböcker för såhär ska en göra. Han va ofta tydlig med att han inte kan ge ett enda råd om han inte känner barnet, och att varje barn är sig självt, barn är olika egna personer. Och dom är framförallt människor. 

”Hundra barn - hundra varelser som är människor - inte någongång i framtiden, inte först imorgon, utan nu…just nu…idag. Deras värld är inte en värld i miniatyr, det är en riktig värld, inte med betydelselösa och naiva, utan mänskliga värderingar, dygder, brister och förhoppningar”

Ur Hur man älskar ett barn

Korczak skrev ett manifest för barnets rättigheter, Magna Charta Liberalis, som innehöll tre punkter. Tre punkter som han menade va grundläggande rättigheter (även om han också uttryckte att det kanske finns flera). 

Barnets rätt till sin egen död kan låta dramatiskt, vad han menade var att vuxna överbeskyddar och hindrar barnet från att utforska sin omvärld och utmana sig själv i lekar, både i det pedagogiska och i vad han menade va en överdriven renlighet och sterila miljöer. 

”Av fruktan för att döden ska ta barnen ifrån oss, berövar vi barnen livet; för att vi inte vill att de ska dö, låter vi dem inte leva”. 

Barnets rätt till den dag som idag är, handlar mycket om att få vara i nuet. Att barn är barn idag, och att vi inte hela tiden ska se barn som framtiden, som investeringar. Men också en slags protest mot att det i pedagogiska sammanhang ofta var så att barnen fick meningslösa uppgifter för att träna exempelvis tålamodet. Eller att vi som vuxna disciplinerar barnen med olika metoder som kränker värdigheten hos barnet för att vi tänker att dom måste lära sig inför sitt framtida liv som ansvarstagande vuxen. En slags uppmaning att befria den förtryckta barndomen. 

Slutligen vill Korczak att vi ska se det unika barnet och respektera barnet för vem hen är. Att vi ska anpassa våra förväntningar utifrån barnets intresse, personliga förutsättningar och vem barnet är. Att vi helt enkelt ska sluta forma barnen efter våra önskningar och stressa och pressa barnen till prestationer som inte är anpassade. 

Barnhemmen och sommarkolonin

År 1912 fick han möjligheten att ansvara för ett barnhem för judiska barn i Warszawa, ”de föräldralösas hus” (Dom Sierot). Där var han i 30 år, han bodde högst upp under taket och fortsatte sin medicinska praktik genom att ha koll på och sköta barnens hälsa på barnhemmet. Hans rum blev både bostad, skrivstuga och läkarmottagning. Barnhemmet va till för barn mellan ungefär 7 och 14 år. På den tiden präglades ofta barn- och ungdomshem av fängelseliknande former och praktiker. Tillsammans med Stefania Wilczyńska skapades helt nya rutiner utifrån deras syn på barnen som människor. Arbetsdelningen, medbestämmande och demokrati var det som kom att prägla barnhemmen. 

Efter ett gäng år startades en sommarkoloni, Rózyczka (Lilla Rosen) där barnen kunde vara på sommaren. Och efter ett tag fick barnhemmet en donation som möjliggjorde en bit land vid kolonin där det odlades grönsaker och byggdes ett internat (1927) för barn i förskoleåldern. Det va ofta små barn som va svårt skadade av vanvård som kunde vårdas där och när dom blivit friskare och äldre kunde de sedan bo på barnhemmet. 

Vid sidan av kolonin och barnhemmet va han också pedagogisk ledare för barnhemmet ”Vårt hus” (Nasz Dom) där katolska barn bodde. Och så skrev han böcker, va redaktör för en barntidning, bedrev egen forskning och va radiopratare. 

”… att barnens främsta och oantastliga rättighet är rätten att uttrycka sina tankar, att aktivt delta i de bedömningar och domslut som gäller dem själva. När vi mognar till att känna respekt och förtroende för barnen, när de fått förtroende både för oss vuxna och själva framför vad de tycker om sina egna rättigheter- då kommer en stor del av problemen att minska och misstagen blir färre”

Ur Hur man älskar ett barn

Kamratdomstol och parlament på barnhemmen

På barnhemmen präglades hans syn på barnet som fullvärdiga människor i allt som rörde vardagen, utbildningen, och det praktiska. Köket, tvätten, förrådet, skötseln av fastigheten, tillsynen, tidningen och (kamrat)domstolen är anförtrodda åt barnen själva. Och mycket av arbetet gjordes tillsammans med vuxna. 

Kamratdomstolen handlade om just en slags domstol som kunde säga att nån är skyldig eller skyldig. Korczak menade att barnen har rätt till att seriöst behandla deras problem, att rättvist tänka igenom dom. Det ska inte vara beroende av en vuxens goda vilja. Barn har rätt att protestera och klaga. 

Och domstolens inställning var att om någon gör nåt ont är det bäst att förlåta honom. Den första veckan hade domstolen 34 ärenden, där alla dom anklagade hade anmält sig själva till domstolen. Domarna var barn själva och dom valdes genom lottning, alla hade därmed möjligheten att se hur svår och viktig rättvisan kan vara. Domstolen beskrevs som viktig för att den är lugn, den är aldrig på dåligt eller gott humör, att den varen tycker om eller tycker illa om någon och att den lugnt lyssnar till förklaringarna. Men allt gick ju inte tusen procent smidigt. Under en period lades domstolen ned, eller på paus för att kunna utvecklas och bli bättre.

Sejmen- Parlamentet skulle också skapas och vara ett demokratiskt organ på barnhemmet. Parlamentet kunde formellt bekräfta eller förkasta dom lagarna som domstolen (eller senare domstolsrådet) tog fram. Och parlamentet skulle också besluta om kalendern. I kalendern fanns exempelvis dagar som Den första snön (en dag för snölekar, utflykt osv) De avlidnas dag (under morgonbönen nämt namnen på dom barnen som dött på barnhemmet) och smutsgrisens dag (då det va förbjudet att tvätta sig).

Återigen så återkommer Korczak till synen på barnet som människor. Vuxna har domstolar, parlament och andra forum där frågor kan lyftas, tas på allvar och beslutas. 

Barns egna röster, i tidning och radio

Janusz Korczak var också författare och skrev otroligt många artiklar och ett tjugotal böcker. Lilla revyn (Mały Przegląd), var en tidningsbilaga som han var redaktör för under en tid. Lilla Revyn byggde på texter skrivna av barn, för barn. Det var en tidning som blev viktig ur flera aspekter, dels för att det var barn själva som stod för innehållet och dels för att tidningen kom ut trots antisemitismen som ökade under 1930-talet i Polen. 

I radio dök Janusz Korczak upp som Den gamle doktorn, där han helt enkelt pratade till barn om saker som va viktiga för barn själva, genom att svara på barnens egna frågor. Radioprogrammet stoppades dock efter hårda påtryckningar med tydliga antisemitiska grunder. 

Janusz Korczak dog tillsammans med barnen

När Tyskland anföll Polen 1939 påverkade det också Korczak och barnen. I november 1940 tvingades det judiska barnhemmet att flytta till provisoriska lokaler inne i ghettot under mycket svåra förhållanden. Mycket av hans tid gick då åt att försöka hitta mat och andra förnödenheter till barnen. Det blev svårare och svårare att upprätthålla rutinerna och arbetsformerna ju längre andra världskriget pågick. 

Den 5 augusti 1942 omringades barnhemmet av nazistiska soldater. Korczak och barnen fördes till förintelse- och dödslägret Treblinka, där de mördades av nazisterna. Det sägs att han gavs flera chanser att fly för att rädda sitt liv, men att han valde att följa med barnen. 

Det finns flertalet bilder skildrade från hur Janusz går först i ledet, med ett litet barn på armen och hur han håller ett annat barn i handen och dom ungefär 200 barnen bakom sig mot stationen i Warszawa och tåget mot förintelslägret Treblinka. 

Barnen och Korczak dog tillsammans i gaskamrarna. 

Mer om Janusz Korczak

Ylva Mårtens, journalisten som också kämpat för barns rättigheter, har gjort ett radioprogram om Janusz Korzcak under serien Barndomens betydelse.


Ylva Mårtens gästade också Barnrättssnack, i avsnitt 104, där vi pratar om yttrandefrihet, barnsyn, respekt, kontakt och att lyssna på barn. Du hittar hennes avsnitt här



En rektor verkar tycka att vi borde ha mer skam och förödmjukelse i skolan eftersom det är lösningen på att få eleverna att bete sig bättre.

Läste en ledare i Expressen, en rektor som skriver om att vi borde ha mer skam och förödmjukelse i skolan, det får nämligen eleverna att bete sig bättre. Och det är naivt att tro att samtal med eleverna kommer leda till nåt bra. 

”Skam och förödmjukelse är effektivt när elever missköter sig”.

Jag fick faktiskt på riktigt fundera på om det va 1 april idag. För inte kan väl en rektor ha en sån barnsyn, att uttrycka sig såhär och på riktigt mena allvar? Men jag hade superfel. Den här rektorn menar att det är vad som behövs. Rektorn har skrivit böcker, bloggar, sitter som expert i ny läroplansutredning och skriver ledare i Expressen om skola och utbildning. Och nu om att skam är effektivt och behövs mer i skolan. 

Innan jag går loss på varför det här är så fel så återger jag delar av det som står i ledaren. I korthet handlar det om att rektorn anser att skolan behöver få andra verktyg för att komma till rätta med elever som använder ett kränkande språk eller på annat sätt inte agerar i linje med dom regler som skolan har. Den konsekvenstrappan som skolan arbetar utifrån idag räcker inte. Konsekvenstrappan handlar om att exempelvis ringa till barnets vuxna (fast rektorn skriver i exemplet bråkstaken), eftersom det ju är ” föräldrarna som ska lära sina barn rätt och fel och att de ska göra som läraren säger”

Vidare steg i konsekvenstrappan kan vara samtal med mentorn, rektor, att samla alla osv. Prat menar rektorn inte löser nåt, och säger ”det är svårt att få elever att ändra beteende och det är naivt att tro att mer prat kommer att hjälpa”

Så det rektorn menar är att skolan ”behöver är konsekvenser som verkligen svider” 

Vilka är konsekvenserna rektorn vill se?

Ledaren börjar med en berättelse om en lärare för barn i lågstadiet som hade fingertoppskänsla och fick eleverna att skämmas efter att dom använt olika mycket omysiga och kränkande ord. Därefter fortsätter rektorn att skriva om att konsekvenserna måste handla om skam och förödmjukelse. 

Så hon skriver: 

”En effektiv åtgärd kan vara omplacering inom skolenheten, om eleven placeras i en lägre årskurs. De skäms när de tvingas gå med yngre elever när jämngamla kompisar ser det” 

Och det borde då skrivas in i skollagen ”att elever ska flyttas till lägre årskurser i två veckor vid upprepad misskötsel”. 

Så, konsekvenser som svider och barnet ska känna skam inför andra, förödmjukas. Absolut, det funkar ju kortsiktigt säkert för en hel del barn. Att skrämma dom till lydnad. Ni vet skamvrå, dumstrut och sånt. 

Rektorn tycker också att en ska kunna tvinga barnets vuxna att gå på föräldrakurs för att lära sig uppfostra sina barn om barnet fortsätter kränka andra barn. Och om barnets vuxna inte kommer på den kursen så ska dom betala ett vite. Det menar rektorn kommer garantera en hundraprocentig närvaro. 

 

Vad är skam och vad kan det leda till hos barn?

Som sagt, att jobba med skam, förödmjukelse och att tvinga folk att betala pengar som straff det funkar absolut kortsiktigt. Men vilka konsekvenser får det? 

Är vi beredda att göra det för att barnen ska lyda och göra som läraren säger? Vad gör skammandet med tilliten till vuxna? Vad gör det med barnens relationer till varandra? Och i ett utbildningsperspektiv, vad är målet med skolan? Att barn ska bete sig som vuxna vill? Eller att barn ska bibehålla sin lust att lära, att utvecklas, att känna glädje och hitta sin inre motivation till att gå till och vara i skolan?

Vad leder skam till?

Det säger sig (förhoppningsvis) själv att skambeläggande och förödmjukelse inte bidrar till lust, glädje eller vilja att lära sig. Eller att vilja gå till skolan. Det finns en hel del forskning om vad skam är, när det uppstår och vad det kan leda till hos barn. Det beror givetvis på vilket sammanhang barnet är i, vem barnet är osv. Men några generella grejer som ändå är värt att ha med sig om skam

Viktigt att ha med sig är också att skammen riktar ju fokus på person och inte handling. Det är liksom hela ens person som blir ifrågasatt vilket ju också gör att självvärderingen påverkas. 

Så om skolan konsekvent ska börja jobba med att skambelägga barn kommer det rätt troligt att leda till att barn känner sig nedvärderade, inte duger till att få va i skolan att en vill isolera sig från skolan och att en känner sig ifrågasatt som person och ens självvärde förminskas. 

Sverigedemokraternas barnsyn, dom vill också skamma barn

Det är inte bara rektorn som vill att barns handlingar ska få svidande, skammande och förödmjukande konsekvenser. Samma retorik som rätt många politiska förslag och särskilt Sverigedemokraterna har ju en syn på (många) barn som problem som ska fostras, disciplineras och straffas.

För ett tag sen ville SD att vi skulle införa förödmjukande ungdomstjänster som exempelvis städa toaletten inför sina kompisar. 

”Det är en form av samhällstjänst med vad jag kallar statusnedbrytande syfte, säger SD:s rättspolitiska talesperson Tobias Andersson”

Då uttryckte SD ”jag tror inte att man är jättekaxig om man tvingas skura toaletter på skolan man går på”

Jag ser egentligen inga skillnader på det rektorn önskar och det SD föreslår. Skam och förödmjukelse är grejen och del av deras barnsyn.

 

Skam användes flitigt i skolan förr i tiden

Det fanns faktiskt en tid när skam va en viktig del i utbildningen och kring disciplinen i skolan. Det va viktigt eleverna va flitiga och lydiga, det va då dom kunde lära sig. Och för att få just flitiga och lydiga elever behövdes straff. 

Redan i slutet av 1500-talet beskrevs dom olika straffen som en kunde använda när barnen inte löd. Det va allt ifrån skolstock (en sån träställning typ, där en har huvudet i ett hål mellan två plankor, och liksom är fast med händerna vid sidorna) till använda ris på kroppen och färla (som va ett slags slagträ) till proban. Skolfängelset, ’proban’, kunde va bli inhyst i en skrubb eller bod från sex på morgonen till sex på kvällen i den snälla versionen. Den elaka varianten av proban kunde va mer i en källarhåla typ, och att en kunde bli fast i proban i många dagar iförd halsjärn och kedjor. 

Och på 1600-talet såg en straffet (genom slagträt färlan) som oumbärligt för att få lydiga och flitiga elever.  Även skolordningen från 1724 hade en hel del att säga om just disciplin. Där stod det att om en elev uppträdde dåligt skulle hen få en tillsägelse med allvarsamt tilltal. Och om det va upprepade grejer eller grova saker skulle det bli ett skamstraff. Det kunde va att en fick sätta på sig dumstruten eller sitta i en skolstock (träställningen) så att alla skulle veta att en gjort fel. 

Syftet med dumstruten och skolstocken va att skammen skulle va så stark att en inte skulle göra om grejen. Om inte det funkade kunde det bli ris på bara kroppen inför hela klassen, eller slag med slagträt ’färlan'. 

Skolagan va vanligt fram till 1800-talet, en ny barnsyn började växa fram och sen minskade skolagan successivt och förbjöds i lag 1958. 

Är det värt att kränka barns rättigheter och värdighet för att uppnå nåt mål, visst beteende eller annat?

Om vi nu vill ha studiero eller en trygg skola där barn inte utsätts för kränkningar, av andra barn, öva hårdare tag? Det är ju i alla fall så många resonerar. Men vi kan aldrig hävda barnets bästa som argument för att kränka andra rättigheter. 


Barn är rättighetsinnehavare. Punkt. 

Även om målet är att skapa en trygg skola där varje barn får en kvalitativ utbildning, så förlorar du på vägen om det innebär att vi skalar bort vissa rättigheter eller tänker att målet ju är bra. Så länge vi tar oss dit är det lugnt. Men vad händer längs vägen, kommer vi liksom komma till målet när vi tummar på dom mest grundläggande aspekterna? Att mänskliga rättigheter är odelbara och att barn är rättighetsinnehavare. 

Och fundera en stund på, i vilka sammanhang hade det varit ok på ditt jobb. Att din chef hade skambelagt och förödmjukat dig inför dina kollegor? Och sen en hade arbetsmarknadsministern hyllat det offentligt.

Barnkonventionen, barnsyn och värdighet i utbildningen 

Jag tänker att vi också kan kolla lite på vad barnkonventionen säger, vilken barnsyn den präglas av. Och vi kan ju börja med artiklarna som handlar om just barnets rätt till utbildning. 

I artikel 28 står det: 

”Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med denna konvention”

FN:s konvention om barnets rättigheter, artikel 28.2

Och i artikel 29 att utbildningen ska syfta till att utveckla respekt för mänskliga rättigheter och förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en anda av förståelse, fred, tolerans, jämställdhet mellan könen och vänskap mellan alla folk. 

Barnets värdighet finns den kvar när barnet skammats och förödmjukats? Utvecklar barnet respekt för mänskliga rättigheter genom svidande konsekvenser som består av att skämmas inför andra? Förbereds barnet för ett fritt samhälle i en anda av förståelse, fred och tolerans?

Och FN:s kommitté för barnets rättigheter har också uttryckt att du liksom inte kan lära dig om mänskliga rättigheter genom teorin, det måste gå via praktiken. Att du får va rättighetsinnevahare och genom inflytande, genom att du ges respekt, tilltro så lär du dig vad mänskliga rättigheter handlar om. Den djupare förståelsen. 

Skollagen och den livslånga lusten att lära

Jag trodde naivt nog att vi hade en annan syn på barn och unga, att barn skulle få va rättighetsinnehavare i skolan. Och förhoppningsvis är vi ändå fler som tror på det än anhängarna till rektorn och ledaren. Även om det känns sjukt deppigt och scary att Sveriges skolminister Lotta Edholm på sin instastory skrev ”Ingen lärare ska behöva bli kallad skällsord. @rektorlinnea har än en gång skrivit en väldigt bra text” och länkat till ledaren. 

Det står i skollagens första delar ”att utbildningen ska främja alla barns och elevers utveckling lärande och en livslång lust att lära. ” 

Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på” Och utbildningen ska i samarbete med hemmen ”främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare”. 

I min värld går inte det ihop med att medvetet skambelägga och förödmjuka barn. 

Och i dom delarna i skollagen som snackar om utformningen av utbildning, Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”

Det är lite samma grejer som barnkonventionen. Med tillägget om att motverka alla former av kränkande behandling (vilket ju skammande och förödmjukelse är). Och det ska dessutom vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Jag vill gärna läsa den forskning som kommer fram till att det är för barnets bästa och inlärningen att skambelägga och förödmjuka barn. 

För typ 10 år sen gjorde Joanna Giota, (docent i pedagogik vid Göteborgs universitet,) en forskningsöversikt - Individualiserad undervisning i skolan. Där hon konstaterar att skolan inte tar vara på elevernas lust att lära. Och att för att eleverna ska behålla lusten att lära så måste det utgå från elevernas inre motivation. Men också att skapa trygga relationer mellan lärare och elever. Eleverna behöver respektera lärarens kompetens och läraren behöver respektive eleven som likvärdiga individer. 

Kan vi skapa trygga relationer genom att skambelägga barnen?

Vi vuxna ska stödja barn. Vi ska vägleda barn. Vi ska uppmuntra och peppa barn. Vi ska sätta gränser. Vi ska göra en massa saker. Och vi ska göra det genom att på alla tänkbara sätt se barn som rättighetsinnehavare. Inte genom straff och repressiva åtgärder. 

Vill du prata mer om barnsyn? Hör av dig!

Nu är det dags för lucia igen. Om en ska tro på rubrikerna och kommentarsfälten det skapar så verkar det va en grej vuxna har väldigt många åsikter om och blir riktigt riktigt upprörda kring. 

Vem ska få va lucia, vilka kläder en får ha på sig, vilka sånger och ord i sångerna en får använda och vad som egentligen passar in i ett riktigt luciafirande. Och givetvis det som dom senaste dagarna skapat rubriker, nämligen om det ska va ett firande för barnen själva eller för barnens vuxna?

Rubrikerna gör ju inte det lättare, dom har ju redan tagit ställning med rubriker som Skolor och förskolor portar föräldrar från luciafirande och Föräldrar stoppas från luciafirande. Vänd på det, visa att det handlar om barnen! Inte att det är nåt som barnens vuxna berövas. 

Om barnen inte vill. Varför ska vuxna tjata sig till det då? Om pedagogerna uttrycker att många barn tycker det är jobbigt, har ont i magen och inte vill. Varför ska vuxna tjata sig till det då?

Argument mot det öppna luciafirandet, med grund i barnkonventionen 

Uppenbarligen räcker inte barns egna viljor som argument. Så här kommer några argument till för den som känner att en vill slopa det öppna, offentliga luciafirandet på en förskola eller skola. Om det behövs.

Andra sätt att uppmärksamma lucia på

Om du känner åh nej, jag som verkligen älskar lucia och vill sååå gärna ta del av det. Ordna ett eget luciatåg! Och fråga om du, ni får uppträda på jobbet, förskolan, skolan, äldreboendet osv. Jag lovar det kommer vara många som är superglada. 

Och är det just barn som är grejen, att det är dom som måste ha konsert och uppträda så kan det här va alternativ (för dom barnen som verkligen vill uppträda)

Barnfängelser, sänkt straffålder, möjlighet att vräka fler barn, vistelseförbud och begränsningar av barns rörelsefrihet (utan att barnet är misstänkt eller dömts dömts för ett specifikt brott), visitationszoner, hemliga tvångsmedel för att övervaka barn, större möjligheter att frihetsberöva, häkta och hålla kvar barn som misstänkt ha begått brott. 

Det här är några av alla dom förslag som regeringen vill införa och kollar på för att skapa trygghet och minska brottslighet och gängkriminaliteten bland barn. 

Tänk dig alla dom i kombo med nedskärningar i skola, bortprioritering av förebyggande arbete hos socialtjänst, minskade resurser till kultur och mötesplatser för barn och unga. 

Vart kommer vi då?

Målet menar regeringen är att: ”att öka tryggheten, förebygga att fler unga dras in i kriminalitet, att fler brott utreds och leder till lagföring, att bekämpa den grova organiserade brottsligheten, att brottsoffren får ökad upprättelse samt att straffen blir mer rättvisa” (Tidöavtalet).

Men dom åtgärderna kommer ju inte leda till det. Forskning och experter säger ju snarare tvärtom, det kan bli sämre om förslagen blir verklighet. 

Straff och avhumanisering av barn

Avhumaniseringen bland barn som befinner sig i kriminella miljöer har skett under en lång tid. Anledningen till att det fått fortsätta utan att skydda barnen är ju så tydligt kopplat till utanförskap, segregation och att stå långt ifrån sina rättigheter. Hade det varit barn från andra miljöer och områden som exkluderats, manipulerats och exploaterats på liknande sätt hade förmodligen det hänt nåt för länge sen. Och bara det är så otroligt tragiskt. Vi blir avtrubbade och blir likgiltiga när barn dör och dödar. Jämlikhet not so much. 

Och så lägger vi till att dessa åtgärder på det. På en ofta redan utsatt och eftersatt grupp. Att straffa barnen istället för att komma åt grundproblemen. 

Vad händer med barnen som vi beskriver som problem, som ska fostras, disciplineras och straffas? Vad händer områdena där barnen bor? Vad händer med ett samhälle som gör såhär mot barn?

Utredningar cementerar avhumaniseringen

Med dom här utredningarna så befästs en syn på barn. Det har tänkts, formaliserats, skrivits direktiv, avsatts resurser och planerats för remissrundor och för att fatta beslut. Att uttrycka en fundering eller vilja att sänka straffmyndighetsåldern eller att sätta barn i fängelse är ju tankar och en syn på barn som med en utredning befästs. En syn på barn som problem, som ska fostras, disciplineras och straffas. 

Alla verkar ju va överens om vikten av förebyggande och tidiga insatser. Men vad förebyggande och tidiga insatser sen är, verkar va väldigt olika.

Några utgångspunkter borde väl va att: 

Plus det finns ju många organisationer och experter som läääänge pratat om ”enkla” grejer som borde finnas för varje barn överallt:

Och många många fler saker (exempelvis grejer tillsammans med barnens vuxna)

Finns inte facit eller enkla svar på hur. Men däremot finns ju facit på vad vi inte ska göra. Typ sätta barn i fängelse och sänka straffmyndighetsåldern osv. 

Det är barn det handlar om.

Barnen behöver och har rätt till skydd och stöd

Barn som rekryteras in i kriminella miljöer är utsatta för manipulation, utnyttjande och exploatering. Det är annan form av människohandel i andra former av konflikter. 

Definitionen av människohandel med barn innebär att någon får ett barn att göra olika grejer som arbete eller olika brott. 

Eftersom det är barn så krävs inte våld, hot eller tvång för att få barnet att göra dom olika grejerna. Barnet är i en utsatt situation på grund av att hen är barn. 

När vi vanligtvis pratar om människohandel beskrivs faktorerna som gör att personen är i en utsatt situation som: billig arbetskraft, fattigdom, social utsatthet, låg utbildningsnivå och begränsade valmöjligheter. Barnen befinner sig i en utsatt position vilket gör dom sårbara och offer för människohandlare. 

Vi pratar ofta om att en person som utsatts för människohandel behöver skydd, stöd och rehabilitering.

I internationella sammanhang pratar vi om barn som rekryteras och används indirekt eller direkt som soldater i väpnade grupper och konflikter. Barn utnyttjas som soldater, spioner, medhjälpare och tjänstefolk. Barnens utsatta situation gör att dom dödas oftare än vuxna. Vi pratar ofta om att barn som utsatts för att användas i konflikter behöver utbildning, skydd, stöd, traumabehandling och rehabilitering. 

Dom förslag som regeringen gett uppdrag att utreda för ”att öka tryggheten, förebygga att fler unga dras in i kriminalitet, att fler brott utreds och leder till lagföring, att bekämpa den grova organiserade brottsligheten, att brottsoffren får ökad upprättelse samt att straffen blir mer rättvisa” (Tidöavtalet) bygger inte på att barnen behöver (och har rätt till) utbildning, psykosocialt stöd, traumabehandling och rehabilitering. 

Istället förmedlas en syn om att barnen behöver fostras, disciplineras och straffas, att det är barnet som är problemet och inte vi som samhälle som misslyckats att skydda barnet. 

En av dom mest grundläggande grejerna med barnets mänskliga rättigheter är att varendaste barn alltid har rätt till alla rättigheterna och att det alltid är staten som har det yttersta ansvaret. Det borde va det som genomsyra både förslag och utredningar.

Copyright © Alla rättigheter förbehållna

crossmenu