Riksrevisionen har granskat regeringens insatser för att stärka implementeringen av barnkonventionen inom skolområdet. Höga ambitioner men otillräckligt genomförande, det är underrubriken för Riksrevisionens rapport (RiR 2024:5), vilket är en ganska bra (men också snäll rubrik) och summering av barnrättsarbetet inom skolområdet.
Riksrevisionen är en myndighet (med ett grundlagsskyddat oberoende) som granskar vad statens pengar går till, hur dom redovisas och hur effektivt pengarna används. Riksrevisionen kollar om myndigheter följer direktiv, regler, föreskrifter, om dom når sina mål och om statens insatser är effektiva. I korthet handlar det om att kolla att regeringen och myndigheterna gör det dom ska.
För dig som inte kan hålla dig, eller inte orkar läsa hela kan jag avslöja en superkort summering av rapporten: Statens insatser för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen har inte varit tillräckligt effektiva. Och för dig som orkar läsa långt, vassego!
En grej jag alltid tänker på i den här typen av granskningar är ju att det sällan är fokus på om barn får tillgång till sina rättigheter, utan det handlar ju om övergripande och strategiska grejer. Vad som finns på papper, vad som uttalas av ledning osv. För en tänker ju att i den bästa av världar leder en tydlig styrning till att det liksom trattar runt i en organisation och tillslut når barnet självt. Hade varit fint att läsa en granskning som börjar i andra änden nån gång, som börjar med barnen. Men, det är ett annat inlägg.
Den här granskningen handlar alltså om barnkonventionen, närmare bestämt har regeringens och vissa myndigheters barnrättsarbete varit tillräckligt?
Granskningen rör främst åren 2017-2023 och det är det är regeringens strategiska arbete för att främja genomförandet av barnkonventionen inom olika verksamheter som det handlar om. Inte allt som barnrättspoltiken omfattar. Det är regeringen, Barnombudsmannen, Skolinspektionen, Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten som berörts. Det är också fokus på grundskolan och rör därför inte andra skolformer som förskola, specialskola eller gymnasieskola.
När riksrevisionen har kollat på detta så har dom utgått från ett par delar, en slags sammanslagning av barnkonventionen och skollagen.
Utifrån dom delarna har då huvudfrågan i granskningen varit: Är statens insatser för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen effektiva? Så det är huvudfrågan, och för att kunna svara på den är rapporten (och granskningen) indelar i tre delar:
Granskningen har bestått av en massa olika underlag. Skriftliga frågor till olika departement, intervjuer på myndigheter, myndighetsdialoger, underlag för lagändringar, regeringsbeslut och en massa rapporter. Det handlar om årsrapporter, utredningar kopplade till regeringsuppdrag, remissvar, interna styrdokument, rutiner och rapporter. Plus intervjuer med olika experter, elevorganisationer och intresseorganisationer.
Den kortfattade slutsatsen som görs är, som sagt, att statens insatser för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen inte har varit tillräckligt effektiva och regeringen behöver bli tydligare och mer samordnad i styrningen för att barnkonventionen ska få bättre genomslag i praktiken.
När det kommer till regeringens styrning kan vi exempelvis läsa det här i rapporten:
Riksrevisionen lyfter exempelvis den nationella strategin för barnkonventionen (Prop. 2009/10:232). Det är såklart positivt att det finns en strategi, men den är nu 14 år gammal. Det finns ingen handlingsplan eller budget kopplad till strategin eller genomförandet och det finns ingen plan på om eller när den ska följas upp, utvärderas eller uppdateras. Och strategin pekar ut en mängd aktörer som viktiga i arbetet men inte hur dom förhåller sig till varandra i genomförandet.Utifrån det uttrycker riksrevisionen funderingar kring om den liksom fyller nåt syfte, eftersom den inte utgör nån slags styrning.
Riksrevisionen konstaterar att det finns en samsyn om att dom viktigaste utmaningarna med att genomföra barnkonventionen handlar om brister i tillämpningen. Det saknas fortfarande kunskap om vad barnets rättigheter innebär i olika sammanhang och myndigheter plus att och att efterlevnaden av konventionen försvåras av att det finns bristande organisatoriska förutsättningar. Fler personer uttrycker att verksamheter med pressad budget, personalbrist, hög personalomsättning och den typen av utmaningar kommer att ha svårt att fullt ut efterleva barnkonventionen oavsett hur lagar och kunskapsstöd är utformade
Rapporten beskriver att lagen om barnkonventionen har gett viss tyngd åt barnrättsarbetet, men mervärdet av lagen diskuteras. Det finns osäkerhet om vad barnkonventionen betyder för skolan, där barnkonventionen till viss del är transformerad i skollagen. Det lyfts också att förväntansbilden på hur stora utredning och bedömningar är svår att veta och att det därför är viktigt med fortsatta kunskapsstöd till kommuner, regioner och rättsväsendet.
En kortare summering av den här andra granskningsfrågan är att det finns brister i Barnombudsmannens insatser med att driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen. Rapporten lyfter exempelvis att
Exempelvis lyfter riksrevisionen att det är bra och viktigt att Barnombudsmannen involverar barn i utredningar och sånt. Men redovisningen och analysera av barnens åsikter behöver förbättras. Ofta synliggörs barnens åsikter genom sammanställningar och citat. Det saknas dock i vissa rapporter en tydlig analys av barnens åsikter, till exempel en kategorisering av åsikterna och diskussion om vad de betyder för rapportens frågeställningar. Likaså framkommer et generellt inte heller hur barnens åsikter har beaktats i arbetet. Där barn har medverkat som referenspersoner framgår inte hur barnens synpunkter har påverkat rapporternas inriktning eller utformning. Vilket ju givetvis måste bli bättre (det sista säger dock inte Riksrevisionen, det är jag som säger).
Summeringen av den tredje granskningsfrågan är att skolmyndigheterna har olika förhållningssätt till barnkonventionen och därmed också tillämpar barnrättsperspektivet i olika utsträckning. Rapporten beskriver bland annat att:
En viktig aspekt som lyfts lite kortfattat i rapporten är att det finns tecken på att undervisningen om barnets rättigheter är för abstrakt idag och att barn inte får tillräcklig kunskap om vad rättigheterna innebär för dom själva. Det gör ju att barn och elever inte får den kunskap dom behöver för att förstå när rättigheter kränks, till exempel i möten med olika samhällsaktörer, men att dom därför eller inte har den handlingskompetens dom behöver för att kunna utkräva sina rättigheter. Detta borde pratas det om väldigt mycket mer!
Det finns en bristande styrning från både regeringens håll och internt på både barnombudsmannen, skolverket och skolinspektionen. Och när det kommer till skolverket och skolinspektionen uttrycker riksrevisionen att eftersom mycket av produkter riktar sig till skolornas ledning och personal finns risk att barnets perspektiv åsidosätts till förmån för lärarnas eller organisationernas behov. Och att när myndigheterna jobbar för ”alla barns bästa” utan att uppmärksamma hur barn har olika behov som kan behöva vägas mot varandra, riskerar vissa grupper av barn att missgynnas – exempelvis barn med funktionsnedsättningar eller normbrytande funktionsförmåga.
Ytterligare grejer som tas upp i rapporten är:
Den övergripande slutsatsen är att statens insatser för att stärka efterlevnaden av barnkonventionen inte har varit tillräckligt effektiva.
Granskningen visar att statens insatser på flera sätt har främjat efterlevnaden av barnkonventionen, men det kvarstår viktiga problem som begränsar barnkonventionens genomslag. Därför behöver regeringen vara tydligare och mer samordnad i sin styrning och se till att barnrättsperspektivet finns med i lagstiftningsprocessen. Skolverket och Skolinspektionen behöver stärka barnrättsperspektivet i sina processer och i viktiga ärenden och beslut. Och Barnombudsmannen behöver stärka den analytiska kvaliteten i sina rapporter.
Därför blir riksrevisionens rekommendationer dom här:
Det är ju lätt att känna när en läst en sån här rapport, att nähä barn och barns rättigheter va inte prio den här gången heller. För det är ju rätt tydligt att andra saker prioriteras eller att vi inte hittar sätt att integrera barnrättsperspektivet i våra ordinarie uppdrag och jobb.
Därför blir en ju samtidigt glad att läsa om Specialpedagogiska skolmyndigheten, som ju sticker ut i den här granskningen. Dels får dom inga som helst rekommendationer och det lyfts en hel del positiva saker. Såklart är inte allt tusen procent bäst, men det finns en tydlig styrning.
Vi hade ett avsnitt om Specialpedagogiska skolmyndigheten i podden Barnrättssnack för ett tag sen. Det är ett avsnitt där vi möter Astrid Lewin, pratar just om myndighetens styrning, vi döpte avsnittet till Rättighetsfokus genom struktur. Du hittar det här. Och det finns såklart många fler avsnitt om just implementering av barnkonventionen.
Och såklart, vill du snacka om utvärderingar och granskningar av din organisations barnrättsarbete så är det bara att skriva nåt så ringer jag upp.
Det här är för dig som fått ett uppdrag som handlar om att implementera barnkonventionen, eller att driva barnrättsarbetet på din enhet, avdelning, förvaltning eller i din organisation. Även om jag numrerat det som steg 1, 2, 3 osv, så betyder inte det att en måste göra i den här ordningen eller göra alla moment så fort det bara går. Vad ni gör, när och hur beror på din organisation och era förutsättningar. Ingen organisation kan liksom göra exakt samma grejer och få exakt samma resultat. Alla organisationer är unika. Och framförallt så handlar det om olika barn och unga som ni möter.
Dom här 10 stegen gör det förhoppningsvis lite mer överblickbart hur en kan komma framåt i barnrättsarbetet, en variant på strategi helt enkelt.
Så, här har vi då 10 steg i arbetet med barnkonventionen.
Få koll på hur ser det ut idag, vad är nuläget vi utgår från? Vilka beslut är tagna, vilka resurser är avsatta för barnrättsarbetet, finns det styrdokument och vad står i dom? Gör gärna en undersökning (en kort enkät kan funka utmärkt) för att ringa in vad verksamheterna själva tycker funkar bra, vad som är utmaningarna och vad som behövs för att levla upp och ta nästa steg i arbetet med barnkonventionen. Summera dom delarna ni ser att ni behöver jobba vidare med.
För att veta vad vi ska prioritera måste vi också veta hur barn och unga har det, hur ser livsvillkoren ut? Har alla barn tillgång till sina rättigheter? Jag är övertygad om att ni har ett gäng enkäter, brukarundersökningar och sånt där ni frågar invånarna, målgruppen eller besökarna om massa olika saker. Använd er av det, vad säger dom undersökningarna om olika barns tillgång till sina rättigheter? Låt barns och ungas livsvillkor va en utgångspunkt i arbetet framåt.
Hur är det att va barn där ni finns, hur uppfattar barn er organisation, hur kan en komma i kontakt med din verksamhet? Hur ser barn och unga själva på sina livsvillkor? Vet dom om vilka rättigheter dom har? Vad behövs för att barn och unga ska märka nån skillnad i barnrättsarbetet? Vilka prioriteringar tycker barn är viktiga att ni gör, och finns det kanske några saker barn och unga tycker ni ska sluta med?
En förutsättning för att barn ska få tillgång till sina rättigheter är att ni som vuxna och organisation har koll på barnrättsperspektivet och vad barnkonventionen handlar om. Det kräver att ni synliggör och reflekterar över er och organisationens barnsyn. Har ni vuxna koll på vilka rättigheterna är och vad dom kräver av er? Alla behöver inte veta exakt allt om barnkonventionen, men alla behöver ha koll utifrån sitt uppdrag. Så få med er folk och utbilda er. När ni har koll kan ni ju också säkra att barn själva har kunskap om sina egna rättigheter.
Det finns garanterat flera andra i organisationen som också tycker barnets rättigheter är superviktigt, hitta dom! Teama ihop er och gör tillsammans! Det blir både roligare, klokare och når längre. Det gör också förankringsarbetet i organisationen lättare. Få med mer folk och gärna ett mandat att jobba vidare.
När ni nu har koll på vad som funkar i organisationen, hur barns tillgång till rättigheterna ser ut och också vilka krav barnkonventionen ställer på er så är det viktigt att få till ett systematiskt arbete. Det ska in i strukturer, rutiner, processer osv osv. Och ett sätt att få fart kan va att sätta en plan, strategi eller liknande som beslutas av nån bra smart person eller grupp, exempelvis högsta ledningen.
När ni tar fram målen, planen eller vad ni nu bestämmer er för, ska ni givetvis utgå från dom tidigare stegen (nuläget, barns livsvillkor, barns prioriteringar, rättigheterna). För en del verksamheter och organisationer är det viktigt att målen och planen är separerat från andra rättighetsfrågor, och för andra är det viktigt att ni synkar ihop det. Oavsett vad, så kolla och samordna så gott det går med annat arbete som mänskliga rättigheter, folkhälsa, social hållbarhet, agenda 2030 eller vad det nu kan va hos er. Tänk förstärkning och inte perspektivträngsel.
När ni nu har en gemensam riktning i form av planen behöver varje enhet, avdelning eller förvaltning hitta sin ingång i barnrättsarbetet. Alla behöver ställa sig frågorna: var finns barnen, hur påverkas dom av det vi gör och hur påverkas barns möjligheter att använda sig av sina rättigheter utifrån det vi gör eller inte gör? En behöver liksom göra ett till internt arbete och fundera på vad en gör bra, vad behöver bli bättre utifrån ett barnrättsperspektiv. Hur kan varje enhet, avdelning, förvaltning bidra till det gemensamma arbetet med barnkonventionen?
Prövningar av barnets bästa, barnkonsekvensanalyser, barnbokslut, barnbudget, barnråd, klagofunktioner osv osv osv. Har ni strukturer för sånt? Varje artikel i barnkonventionen ställer krav på dig och er. Och det finns ett gäng metoder eller verktyg för att synliggöra kraven, barnen och rättigheterna. Jobbar ni på ett sätt som gör det möjligt för er att ha koll på det? Har ni kollat på arbetssätten utifrån ett barnrättsperspektiv? Alla behöver hitta sätt att kunna analysera insatser, aktiviteter, verksamheter och beslut utifrån ett barnrättsperspektiv.
Arbetet med barnets rättigheter behöver bestå av både strategi, snack och verkstad. Och det är alltså nu det ska bli massa verkstad tillsammans med barn och unga på alla nivåer i organisationen. Om det stannar i ett gäng dokument blir det väldigt mycket svårare att göra skillnad för och tillsammans med barn och unga.
Vad har blivit bättre för barn och unga? Tycker barn och unga själva att det blivit bättre? Nu när ni liksom jobbat ett tag med barnkonventionen, vad har funkat topp, och vad går trögt? Gör en genonmlysning av barnrättsarbetet, granska er själva eller möjliggör för barn att granska er, eller en extern utvärdering. Vilka är förändringarna som behöver till? Nya beslut, andra resurser, nya rutiner? Hur säkerställer ni kvalitet och hållbarhet i ett längre perspektiv?
Dom här 10 stegen ger såklart ingen garanti för att varje barn ska kunna använda sig av alla rättigheterna. Men det ger en riktning för att komma framåt. Och för varje steg är det ett stort jobb som behöver göras, och det kommer dyka upp nya frågor längs vägen. Barnrättsarbetet är inte en spikrak väg framåt, det är en berg- och dalbana, rutschkana, motorväg, stig och emellanåt en labyrint. Så länge vi håller fast i rättighetsperspektivet så kommer vi komma framåt, förr eller senare.
Jag har skrivit böcker som handlar om hur barnkonventionen kan omsättas i arbetet, för förskolan och socialtjänsten. Dom hittar du här.
Och vi har i podden Barnrättssnack pratat en hel del om implementering och även snackat med olika myndigheter, kommuner och verksamheter i hur dom gjort. Kolla in Barnrättssnack här.
Såklart är det bara att höra av dig, om ni fastnat på nåt steg eller vill komma vidare! Skicka ett mail här!
Det superkorta svaret är, inte alls och väldigt olika. Men sen finns det ju hur mycket som helst att skriva om just implementering och genomförande av barnkonventionen i offentlig och kommunal verksamhet.
Nyligen presenterade Bris resultatet av sin kommunenkät som Bris gjort några år nu. Totalt deltog 183 av landets 290 kommuner i undersökningen. Enkäten innehåller ett tiotal frågor som kan kopplas till implementering av konventionen med frågor som rör strategier, ansvar och organisering av arbetet med barnets rättigheter, rutiner och arbetssätt, om delaktighet och utmaningar och framgångsfaktorer.
Hälften av kommunerna har en strategi för att implementera barnkonventionen
Sammanfattningsvis kan en säga att ungefär hälften av kommunerna har en strategi för att implementera barnkonventionen i kommunens alla verksamheter. Och ungefär hälften av kommunerna har utpekat ansvar på en funktion eller grupp som ska jobba med implementeringen.
I Blekinge län (Karlshamn, Karlskrona, Olofström, Ronneby, Sölvesborg) svarar alla kommunerna att dom har en strategi för implementeringen och 80% av kommunerna i länet har utsett nån eller några som är ansvariga för arbetet.
Det visar sig också att om en kommun har en strategi för implementeringen av barnkonventionen är det större sannolikhet att det också finns en person som har ansvar för att jobba med det. I kommunerna som har en strategi är det 7 av 10 som har en person som ansvarar för implementeringen och där det inte finns en strategi är det 3 av 10 som har en person med särskilt ansvar.
Få kommuner gör barnkonsekvensanalyser av budgeten
Det är knappt 2 av 10 kommuner som gör en barnkonsekvensanalys av budgeten. Och i flera regioner är det ingen kommun som gör en sån analys. Totalt är det 17% av kommunerna som svarar att dom gör en barnkonsekvensanalys av budgeten, 72% svarar nej och 11% vet inte om kommunen gör det eller inte.
Fler har arbetssätt och metoder som säkerställer barnets rättigheter
Implementeringen och genomförandet av barnkonventionen ställer en mängd olika krav. Och en förutsättning för att det ska funka är ju att det sker arbete på alla nivåer i en organisation. En av frågorna i undersökningen var ’finns och används arbetssätt och metoder för att säkerställa barns rättigheter inom olika verksamhetsområden’, såhär svarar då alla kommunerna:
Det betyder ju att nästan 9 av 10 kommuner svarar att barnomsorg, förskola, grundskola och fritidshem har arbetssätt och metoder för att säkerställa barns rättigheter. Och det finns ett gäng län där alla kommunerna svarar att dom har arbetssätt och metoder.
Barns delaktighet och inflytande behöver stärkas
Eftersom kommunerna i hög utsträckning svarar att dom har metoder och arbetsätt som säkerställer barnets rättigheter kan en ju tycka att det borde finnas arbetssätt och strukturer för barns delaktighet och inflytande. Det är ju liksom en del av säkerställandet. Men det är inte exakt samma siffror.
Alla kommuner fick svara på frågan om dom har ett strukturerat arbetssätt för att göra barn delaktighet i beslut som rör dom (för olika åldersgrupper). Såhär svarade kommunerna:
Dom kommuner som svarade att dom hade ett strukturerat arbetssätt fick också svara på inom vilka verksamheter som dom hade just det. Det handlar då främst om grundskola och fritidshem, barnomsorg och förskola och socialtjänst. Sen kommer gymnasieskola, kultur, fritid idrott och föreningar.
Utmaningar och framgångsfaktorer i arbetet med att implementera barnkonventionen
I enkäten fick kommunerna också svara på vad dom upplever är utmaningar i arbetet men också det som dom tycker funkar bäst i arbetet med barnkonventionen.
Lite motsägelsefullt svarar kommunerna att det som är den största utmaningen är rutiner, praxis och arbetssätt. Det är 72% av kommunerna som svarar det. Samtidigt säger ju 9 av 10 kommuner att barnomsorg, förskola, grundskola och fritidshem har arbetssätt och metoder för att säkerställa barns rättigheter. Men en kanske kan tolka det som att det handlar om att säkra det i alla verksamheter, eftersom det skiljer sig lite åt.
Men såhär svara kommunerna på frågan Vilken eller vilka är idag de största utmaningarna i er kommun när det gäller arbetet med efterlevnaden av barnkonventionen?
Och på det som funkar bäst i efterlevnaden av barnkonventionen svarar kommunerna såhär:
Sammanfattningsvis är en strategi för implementering av barnkonventionen viktig
Bris konstaterar att det är stora skillnader mellan kommunerna i hur dom arbetar med implementering och genomförande av barnkonventionen. Och den här undersökningen visar att om kommunen har en strategi för att implementera barnkonventionen så har dom ”kommit längre” i arbetet. Dom kommunerna som har en strategi har i högre utsträckning arbetsätt och metoder och även strukturer för barns delaktighet.
En strategi är ett bra steg! Nu står det ju inte såhär i Bris undersökning, men jag menar att det behövs lika delar strategi, snack som verkstad för att arbetet ska göra skillnad för barn. Och ytterligare en aspekt som hade varit intressant (och avgörande) är ju att lyssna på barnen i kommunerna, hur upplever dom att kommunerna arbetar. Gör deras strategier skillnad för barnen?
Ska vi höras och prata om implementering av barnkonventionen?
Vill du veta mer om olika steg i arbetet med att implementera barnkonventionen, och få tips och trix?
Vi har ett gäng avsnitt om just implementering av podden Barnrättssnack. Lyssna gärna på dom, eller hör av dig till mig, så pratar vi vidare!
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
