Sociala medier är vår vardag. Under en tid har det växt en oroande trend, vuxna, ofta yrkesverksamma inom barnomsorg och utbildning, som delar innehåll där barn framställs på ett sätt som syftar till att underhålla andra vuxna. Barnen är alltid i en beroendeställning, vilket gör det här särskilt problematiskt. Vi behöver prata mer om etik, makt och barnets rättigheter i våra yrkesroller.
Vuxnas content och barns integritet
Varför har vuxna yrkespersoner ett behov av att skapa konton, videos och inlägg som handlar om att skämta om eller göra sig roliga på barns bekostnad?
Menar inte alla ”mammakonton” (dom tar jag i ett annat inlägg), utan jag menar vuxna som använder sitt yrke eller utifrån sin yrkesroll för att skapa enligt dom kul innehåll. Personer vars uppdrag är att möta och arbeta med barn och lägger upp innehåll där vi ska skratta åt barnen. Inte med, åt. Det är innehåll där barn stereotypiseras och framställs som lata, odrägliga, krångliga, okunniga, lustiga eller jobbiga.
Personerna som lägger upp säger sällan att dom representerar en organisation eller en yrkesgrupp, men är ytterst tydliga om vad deras yrkesroll handlar om. Det är ju ändå det innehåller kretsar kring.
Det är vuxna som har makt och ansvar för barn, exempelvis lärare och stödpersoner. Vuxna som barn är i beroendeställning till. Istället används barn för att söka likes, kommentarer och gillande från andra vuxna.
Vad skulle du säga om socialsekreteraren du ska möta för att söka ekonomiskt bistånd hade ett instagramkonto där hen skämtar om personer i just din situation? Eller om din LSS-handläggare lagt upp ett klipp där hen imiterar och hånar personer med funktionsnedsättning? Eller om du precis varit på ett möte med en kurator och sedan hittar ett klipp där hen gör innehåll av samtalet du försökte ha?
Det skulle vara helt orimligt. Eller hur? Men det finns alldeles för många vuxna som gör just det och inte verkar se barn som människor, utan snarare material att göra innehåll av.
Det handlar inte om humor, det handlar om makt
Om du nu tänker, men vadå tagga ner det är ju bara på skoj. Har du ingen humor? En måste ju kunna skämta?
Det här är inte humor. Det är att exploatera barn, barns uttryck och beteenden för att själv få uppmärksamhet. Det är också att stereotypisera och förminska barn.
Barn har enligt barnkonventionen (och alltså svensk lag) rätt till integritet, inflytande, respekt, information, privatliv och skydd mot sitt anseende och heder. Och det är vi vuxna som har skyldighet att se till att dessa rättigheter uppfylls. Det ingår i yrkesrollen, att säkerställa rättigheterna. Det är långt mycket viktigare än att bli virala på barns bekostnad.
Men såklart. Humor är viktigt, och det är kraftfullt att använda humor till att vända och vrida på verkligheten och särskilt i frågor om makt. Men när vuxna i en maktposition använder sin plattform för att skämta om barn, blir det inte längre satir. Det är ju bara att sparka nedåt, att befästa sin makt och fortsätta förtycka barn.
Vad gör det med barn när vuxna gör dom till innehåll?
Det bästa här vore ju om barn själva fick svara, om vi hade hittat ett sätt att lyssna in barn. Jag vet inte vad forskningen säger, eller om det ens finns forskning om vuxna som i sina yrken möter barn och samtidigt kränker barn på sociala medier och vilka konsekvenser det får för barnen. Så jag kan bara gissa.
Däremot vet vi att det finns studier som pekar på att sociala medier oftare får hälsomässiga konsekvenser för tjejer mer än för killar. Och det handlar om ökad ångest och depression. Och att längre skärmtid är associerat med lägre självkänsla. Men. Viktigt att komma ihåg, det visar ju inte vad som orsakar vad.
Vuxnas förväntningar och syn på barn påverkar barns framtid
Utifrån vad vi liksom vet från angränsande om råden, så gissar jag på att det kan göra att barn känner sig utlämnade, att det kan ge känslor av skam och kanske också påverka självkänslan och förstärka en negativ självbild. Såklart finns det säkert barn själva som kan skratta och tycka klippen är kul. Men inte alla.
Oavsett så är det ju viktigt för barn hur dom blir sedda av vuxna. Våra förväntningar på barn är så tydligt kopplade till hur barn sen agerar. Och särskilt lärares förväntningar. Det finns ju forskning från typ 1970-talet som bekräftas och byggts vidare på om och om igen, som visar att lärarens förväntningar spelar en avgörande roll för barns akademiska utveckling. När lärare är medvetna om och aktivt arbetar med sina förväntningar kan dom skapa en mer positiv och stödjande lärmiljö som främjar alla barns framgång.
Så, med det i bakhuvudet, vilka förväntningar visar sånt här innehåll på sociala medier?
Jag funderar mycket på vad det faktiskt leder till. Som sagt, jag vet vet inte vad det leder till. Det här är bara mina reflektioner, men jag tänker mig att det kanske kan
- skada tilliten till den specifika personen, till vuxna i den yrkesrollen och vuxna generellt
- underminerar relationen, sämre anknytning till andra vuxna
- ge andra vuxna och barn nån slags tyst tillåtelser att också skratta, retas eller utesluta
- förstärka eller cementera negativa bilder av barn i allmänhet
- göra det svårare att säga till eller säga ifrån när nåt händer
- försämra prestationen och resultatet i skolan?
Vilka möjligheter har barn att klaga och få upprättelse?
Tyvärr är det ju vardag att vuxna kränker barn. Det som däremot inte är vardag är barns möjligheter att klaga och få upprättelse när vuxna gjort fel. Och vad är egentligen rättigheterna värda om jag inte kan klaga när dom kränks?
Och var ska barn klaga? Anmäla kontot, videon eller texten? Säga til rektorn? Prata med den vuxna som sen ska sätta betyg på en?
En utsatt grupp utan makt kommer ha det så otroligt mycket svårare att få stopp på kränkningar och få upprättelse. Det finns en slags kultur där vi tenderar tycka att barn ska lära sig tåla saker, där deras protester i sig kan förlöjligas eller nonchaleras.
- barn har inte samma möjlighet, trovärdighet eller utrymme försvara sig offentligt, ställa krav på att bli avpublicerade eller ens förstå att dom blivit innehåll på sociala medier
- barns icke-makt normaliseras och de blir ett normaliserat förlöjligande
- barn har inte juridisk eller ekonomisk makt att försöka ta det vidare
FN:s kommitté för barnets rättigheter uttrycker också att det finns särskilda utmaningar när det kommer till rättsliga prövningar och upprättelse när det gäller den digitala miljön. Det saknas ofta lagstiftning för specifika påföljder av kränkningar av barns rättigheter i digital miljön. Det kan också va svårt att se vad som är en kräkning eller brott mot rättigheterna i den digitala miljön (CRC/C/GC/25).
Vad ska vi göra då?
Bara sluta. Finns inget annat. Sluta.
Det handlar inte om att vara överkänslig, det är en fråga om rättigheter. Det handlar om integritet, värdighet och ansvar. Du har en lagstadgad skyldighet att säkerställa barnets rättigheter. Att skämta om barn på det sättet är både att svika ditt uppdrag och barnen.
Du kan skapa massvis med innehåll om ditt arbete med barn. Men på annat sätt. Exempelvis genom att:
- prata om din egen roll, dina kollegor eller lärdomar i jobbet, inte barnen
- lyft systemiska utmaningar snarare än barns beteenden.
- reflektera öppet om egna känslor, frustrationer, misslyckanden utan att lägga skulden på barnet.
- nåt helt annat som är kul och som inte handlar om att förminska andra
Vi måste bli mer medvetna om vilken makt en har när man kommunicerar offentligt som vuxen i relation till barn. Det är fullt möjligt att vara rolig, ärlig och engagerande på sociala medier utan att göra det på barns bekostnad. Vuxna i yrkesroller bör vara förebilder, inte publikdragare. Vi kan bättre. Och vi måste.
