När vi i Sverige pratar om viktiga historiska personer för främjandet av barnets rättigheter är det främst tre personer som nämns; Eglantyne Jebb, Janusz Korczak och Ellen Key.

Ellen Key va en av de mest inflytelserika tänkarna kring barns utbildning i Sverige. Den här texten ger försöker ge en bred bild av hennes idéer, både de progressiva och de djupt problematiska.

Vem va Ellen Key?

Ellen Key blev världsberömd med boken Barnets århundrade, en bok som förespråkade ett agaförbud, avskaffande av betyg i skolan och menade att det inte finns oäkta barn snarare oäkta föräldrar. Boken utkom år 1900 och finns idag översatt på ett 40-tal språk. 

Ellen Key va författare, pacifist, humanist, pedagog, förespråkare för kvinnors rösträtt och vad många kallade en europeisk intellektuell. Hon hade åsikter om väldigt mycket och uttryckte dom! Hon tog avstånd från kristendomen, tyckte att skilsmässa är bra, att människor skulle ha rätt att välja kremering och att människans bildning måste stå i fokus. 

En kort biografi - Uppväxt, lärarjobb, resor och Ellen Keys Strand

Ellen Key föddes 1849 och växte upp i ett välbärgat, politiskt hem på en herrgård utanför Västervik, med pappa som riksdagsman och mamma som grevinna. I vuxen ålder flyttade hon till Stockholm va sekreterare för sin pappa och skrev en hel del politiska tal åt honom, jobbade som lärare och startade en skola tillsammans med Anna Withlock. Skolan presenterade en helt ny pedagogik som bröt mot den auktoritära pedagogiken som då va dominerande. Åren i Stockholm blev en viktig del i formandet av hennes ideologi och pedagogik, som sen kom till uttryck i Barnets århundrade. 

Ellen Key lyfts ofta fram som en barnrättskämpe och progressiv pedagog för att hon faktiskt talade om barns rättigheter i en tid där barnet inte va prio. Hon menade att barn har rättigheter och ska inte agas eller tvingas till arbete. Barnet är skyddsvärt och borde därför kunna välja sina föräldrar. Hon pratade också om att förändra arvsrätten, alla barn skulle få samma rätt till arv och socialt erkännande. Hon kritiserade kristendomen och menade att det inte fanns några oäkta barn, däremot oäkta föräldrar. 

Key ansåg att genom utbildning skulle inte bara individen utvecklas, även samhälleliga problem skulle lösas. Utbildning och uppfostran sågs som lösningar på sociala och politiska problem.

Efter att ha rest runt i Europa och föreläst åker hon i början av 1900-talet hem för att bygga sitt hem, Strand. Där tar hon emot kvinnor, kulturfolk och skriver sina böcker. Hon grundar en stiftelse som ska sköta om huset och verksamheten efter hennes död. Ellen Keys Strand är bevarat som hon efterlämnade huset, med inventarier och ett bibliotek som berättar om hennes liv, vänner och idévärld.

Ellen Key dog 75 år gammal den 26 april 1926. Hennes död uppmärksammades i den internationella pressen, i hela Europa, i USA, Japan och Korea. Hon har fått ett flertal platser, skolor och byggnader uppkallade efter sig.  

Barnets rätt till utbildning - Ellen Keys pedagogiska idéer

Det är framförallt hennes syn utbildning som fått genomslag och som gjort att många lyfter fram Ellen Key till en viktig historisk barnrättsperson.

Key va otroligt kritisk till den svenska skolan, hon pratade om själamorden i skolorna. Key ville att barnen skulle bli självständiga individer, utforska nya kunskaper på egen hand och kunna ta ställning till problem och lösa dom på egen hand. Med stöd från vuxna om det behövdes. Men läraren skulle inte lära ut kunskap utan lära barnet att själv hitta den.

Hon ville avskaffa det hon kallade för strykpedagogiken, där lärare uppfostrade och bestraffade barn genom våld. Hon beskrev barnet som en växt som behövde kärlek, frihet och näring för att utveckla sina anlag och sin personlighet. Därför skulle läraren lämna barnet i fred och inte ingripa mer än nödvändigt. Och definitivt inte använda våld. Skolan ska utveckla barnets personlighet istället för att uppfostra en välartad, lydig massa - det hon menade va dominerande för pedagogiken då. 

Ett av hennes kanske mest kända citat är ”Bildning – är det som är kvar, när vi glömt det vi lärt oss”. Och det summerar en hel del av hennes åsikter om utbildningen. Citatet finns i många varianter och såhär står det i Barnets århundrade: 

”Men bildning är lyckligtvis icke blott kunskap om fakta, utan enligt en ypperlig paradox: det, som är kvar, sedan vi glömt allt, vad vi lärt”

Ellen Key

Skolan som plats för barnets personlighet och frihet

ialogpedagogik där lärandet sker i samtal och samspel. Det handlade om kärleksfulla möten, omsorg och rättvisa. Key ville att leken, fantasin, sagan, musik och konst skulle få mer utrymme i utbildningen. Varje skola skulle ha en egen trädgård där barnen kunde odla och det största, vackraste och viktigaste lärrummet skulle vara biblioteket.

I hennes skola fanns varken betyg eller examen. Betyg och examen leder till fjäsk, osjälvständighet och en snuttifiering av skoldagen. Key menade att betyg gör att barn lär sig för att dom måste, inte för att dom själva vill eller för att det är roligt. Den auktoritära skolan, där barnen tvingas vara från tidig ålder gör barnen till fyrkantiga tegelstenar. 

Läraren va viktig, men inte som auktoritär. Läraryrket va för dom som såg det som ett kall. 

”Den patenterade pedagogiken skall vika för den individuella och endast den, som genom natur och högkultur kan leka med barn, leva med barn, lära av barn, längtar efter barn skall kunna bli anställd i en skola, för att där själv dana sin personliga ” metod ”. Anställda blir dess lärare, endast efter ett provår, varefter, ej blott, den prövningsnämnd, som hela året, följt undervisningen, utan även barnen uttalat sina omdömen. Man kan ej tillmäta dessa senare ett absolut värde, men ett mycket högt. Ty barnets instinkt, utväljer med förvånande ofelbarhet, det yppersta. Vad är det för barnet det yppersta? Goethe har svarat: Höchstes Glück det Erdenkinder, ist nur die Persönlichkeit!”

Hon menade att vuxna och lärare inte ska följa en stel pedagogisk modell, utan vara autentiska, personliga individer som verkligen vill vara med barn, och som barnen själva känner förtroende för. Det är barnens känsla för autenticitet och personlighet som avgör vem som är en bra lärare,  inte en utbildning eller en metod. Det viktigaste en vuxen kan ge barn är en levande, äkta och stark personlighet, en förebild, inte bara kunskap eller metoder.

En ny pedagogik med barnet i fokus 

Ellen Key drömde om ett pedagogiskt vetenskapligt institut i Sverige och en skola och uppfostran som byggde på objektiva sanningar grundad i vetenskap. Utbildningens grund måste va att respektera barnets individuella egenart och frihet, menade hon. Och målet med pedagogiken skulle va att uppfostra en ny förädlad människa som skulle förbättra samhället och mänskligheten. 

Fler saker hon önskade för barnen i skolan:

”Tiden ropar efter ” personligheter ”. Men den skall ropa förgäves, till dess, vi låta barnen, leva och lära som personligheter; låta dem hava en egen vilja, låta dem tänka egna tankar, arbeta sig till egna kunskaper, bilda sig egna omdömen; till dess vi, med ett ord, upphöra att i skolorna mörda de ämnen till personligheter, dem vi sedan förgäves skola, vänta oss att finna i livet”

Några år efter Barnets århundrade hade publicerats fick hon frågan av en tysk dagstidning vad hon skulle göra om kvinnor fick rösträtt och kom till makten. Hennes svar översattes och publicerades i Aftonbladet: 

”Om jag komme till makten, skulle jag - med några undantag - tillintetgöra alla skolor. Jag skulle låta en hel generation af barn löpa fritt omkring, för att alldeles befriade från det nuvarande eländets tradition, uppfostra en ny generation af föräldrar och lärare och så uppfostra den, att den genom sin verksamhet skulle skapa en ny mänsklighet!” 

Ellen Key inspirerade världen 

Ellen Key påverkade synen på barn och pedagogik inte bara i Sverige utan också internationellt. Hennes sätt att lyfta det individuella barnet i utbildningen påverkade samtida pedagoger, exempelvis Maria Montessori och Rudolf Steiner. Både Montessori- och Waldorfpedagogiken, anses ha påverkats starkt av Ellen Key. 

Under en slags luffarresa som en del av ett reportage för Vimmerby Tidning, besökte Astrid Lindgren Ellen Keys strand, utan bokad tid. Astrid Lindgren gjorde tillsammans med fem kompisar en sommarvandring genom Småland och Östergötland och rapporterade som resebrev till tidningen. Sällskapet bestämde sig för att vandra till det då ganska mytomspunna Strand. 

Inte helt förtjust klev Ellen Key ut på altanen och ropade vad vill flickorna? I samma veva flög dörren upp och en stor sankt bernadshund rusar ut och biter en av tjejerna i benet. 

Det blir nån slags kalabalik och hushållerskan, Malin, släpper in flickorna i hallen och plåstrar om tjejen och benet. Key kommer ner oklädd och ber Astrid knäppa hennes underkjol. De får sedan se både trädgården och hemmet. Där inne på Strand, ser Astrid en väggbonad med texten: Denna dagen ett liv. 

Den som kan sin Astrid Lindgren kan ana inspirationen till Vi på Saltkråkan. 

Efteråt skrev Astrid såhär i Vimmerby tidning: 

”En fruktansvärd S:t bernadshund kom utrusande och grep ett stadigt tag i ett av våra tolv ben. (Ägarinnan till nämnda ben går nu omkring och omtalar stolt, att hon blivit biten av Ellen Keys hund.) Ellen Keys goda hjärta rördes, och till tröst och belöning fick vi också bese Strand invändigt. Det var en högtid! Ett vackrare hem från man leta efter” 

Astrid Lindgren

Ellen Keys idéer och tankar, framförallt om pedagogiken lyfte fokus på barnet och influerade många många personer under många år. Och många än idag. 

Synen på våld och uppfostran

Ellen Key såg barnet som en människa och menade att vuxna måste lära sig att respektera barnet och hens kropp. Hon va emot tvångsarbete för barn och mot vuxnas våld mot barn. Hon menade att aga bara är av ondo och skapar skam hos barnet. Våld som bestraffning skulle bara ”öka brutaliteten eller fegheten hos den straffade” 

Key uttryckte att vuxna måste lära sig att respektera barns integritet och vände sig emot vuxna som visade upp sina barn som nåt slags utställningsföremål, eller de som kramade barn som aldrig bett om det eller som kanske värjde sig. Samtidigt uttryckte hon att den dagen ett barn kan minnas ett slag ska det upphöra och att en tvååring kan daskas till som en kroppslig tillrättavisning. Hon förespråkade att barnet kunde förlora sin rörelsefrihet som en lärdom (det vi idag skulle kalla time-out) som ett lärande eller en slags bestraffning för ett visst beteende. 

Så, även om hon pratade om barnets rätt att slippa våld, så fanns det ändå där. I grunden ville hon få vuxna att komma närmre barnet och möjliggöra barnet att utvecklas till sin egna unika person. 

”Att även människor, vilka i andra avseenden äro tänkande och känsliga, alltjämt försvara stryket, beror på att de flesta uppfostrare sakna det mest elementära villkoret för sin uppgift: det att alltid ha sin egen barndoms känslor och intryck närvarande vid varje ingrepp i ett barns tillvaro. Att ej minnas hur man själv kände som barn, att uppfatta barnets känslor från sin egen nuvarande synpunkt på tingen - detta är ej blott det mest vanliga, utan det mest farliga av de otaliga misstagen vid barns behandling” 

Barnsynen enligt Ellen Key – barnet som individ och människa

Ellen Key såg barnet som en människa, hon menade att utgångspunkten vid ett barns uppfostran till en social människa är att behandla barnet just så, som en social människa. Vuxna ska stärka barnets mod att bli en individuell människa. Var och en ska utveckla sin individualitet utan att kränka andra. 

I hennes samtid sågs barn ofta som ofullständiga vuxna, barn behövde formas och lära sig att lyda. Barnet va underordnat familjen. Likaså va disciplin, lydnad och plikt centrala värden. Modern och skolan skulle fostra samhällsnyttiga individer genom auktoritet, rutiner och faktaöverföring. Key pratade mycket om moral och etik, nåt som skulle utvecklas inifrån individen självt, inte nåt som påtvingas utifrån. Samtiden byggde sin moraliska fostran på skam, synd och lydnad. 

Även om en ju kan se att även Keys tankar handlar rätt mycket om att barnet ska bli någon, snarare än den barnet är idag så fanns en respekt för barnet som människa. Hennes åsikt va i stort att barn ska bemötas lika hövligt som vuxna, barn ska inte befallas att lära sig eller förstå sin omvärld. Vuxna ska agera förebilder. 

Därför ska barnet inte tvingas att uttrycka ånger eller be om förlåtelse om hen gjort fel. Det tvånget kommer bara leda till hyckleri menade hon, barnet ska förstå och lära sig om moral genom sitt eget utforskande och genom vuxna som förebilder. 

Såhär skrev hon i Barnets århundrade: 

”…blott den, som kan leka med barn, också är i stånd att lära dem något. Att själv varda såsom barn är det första villkoret att uppfostra barn. Men detta innebär icke en låtsad barnsligt, en pjollrande nedlåtenhet, den barnet en genast genomskådar och djupt avskyr. Det betyder att man låter sig gripas av barnet lika helt och enfaldigt som detta själv gripes av tillvaron; att man verkligen behandlar barnet som en like, det vill säga visar det samma försynthet, finkänslighet och förtroende som man visar en vuxen. Det betyder att man icke påverkar barnet, genom att kräva vad man själv ville att barnet skulle vara, utan att man påverkar det genom intrycket av att man själv är. Det betyder att man icke möter barnet med list eller våld utan med dess eget allvar och dess egen ärlighet”

Ideologi och tankar som strider mot barnets rättigheter  - eugenik och rasbiologi

Det går inte att prata om Ellen Key utan att lyfta att det samtidigt fanns tankar som inte alls passar en person som pratar humanism, moral och barns rättigheter. Key förespråkade att Sverige skulle satsa på ett rasbiologiskt institut och att vissa grupper av människor skulle förbjudas att bli föräldrar.

Det kallades inte för rasbiologi på den tiden, utan eugenik. Det handlade om att forma en ny mänsklighet med hjälp av pedagogik och eugenik. En kan tänka att det borde varit detta som gjorde henne kontroversiell och stötte på motstånd. Men inte alls. Det här var en vanlig idé i hennes samtid och sågs som tecken på ett modernt och progressivt samhälle. Det ansågs va vetenskapliga och samhällsviktiga idéer. 

Ellen Key önskade att inget barn skulle behöva växa upp i en djupt disharmonisk familj. Hon hade i grunden en optimistisk syn på människans utveckling som innebar att individens utveckling kommer leda till altruism och medmänsklighet, men samhället måste ta ett ansvar för medborgarna i sin helhet. Hon tilltalades av tanken att människan kunde förbättras, både moraliskt, själsligt och kroppsligt. Det va en slags evolutionistiskt världsåskådning. Och den här världsförbättringen skulle ske genom att kombinera pedagogiken med eugeniken. Främjande faktorer som föräldrarnas jämlikhet, god uppfostran och ömsesidig kärlek skulle prioriteras.

Det är här hon uttrycker åsikter och ideér som står väldigt långt ifrån mänskliga rättigheter och allas lika värde. För att nå den nya människan skulle vissa individer förvägras föräldraskapet eller omhändertas om de hade ett dåligt inflytande på barnen. Hon menade att barn skulle kunna bli bestulna på sin livsduglighet och glädje på grund av föräldrarnas anlag, och att det skulle visa sig förr eller senare i livet. Staten skulle därför ingripa med hjälp av vetenskapen.

Key tyckte att alla som gifter sig ska kunna visa ett läkarintyg på att de inte bär på några 'negativa arvsanlag'. Hon förespråkade dödshjälp till gravt missbildade spädbarn av vad hon beskrev som ’barmhärtighetsskäl’. Och hon pratade om att vissa grupper inte skulle få bli föräldrar, tvångssterilisering av exempelvis kriminella, personer med alkoholism, olika könssjukdomar, epilepsi, tuberkolos med flera. Det ansågs ärfligt och då menade Key att det va bättre att några enskilda individer i varje generation led på grund av att dom förvägrades äktenskapet och föräldraskapet än att mänskligheten som helhet fallerade. 

Ellen Key använde rasbegreppet som en term för hela människosläktet. Hon trodde på olika utvecklingsstadier i olika samhällen och människogrupper. Det finns inget som tyder på att hon företrädde idén att olika människoraser stod i hierarki till varandra, snarare uttryckte hon skepsis mot rasrenhet och överlägsenhet. Key va emot imperialism och slaveri eftersom det inte va förenligt med en utvecklad moral. Men. Hon föreställde sig att det fanns kulturella, inlärda skillnader mellan olika nationer och folkgrupper och att samhället skulle sträva mot en förbättrad mänsklighet.

Ellen Key stödde öppet instiftandet av det rasbiologiska institutet. Dels genom en insändare där hon uppmanade riksdagen att fatta beslut om instiftandet och dels genom sin brevväxling med Herman Lundborg - som blev institutets företrädare. 

Idag vet vi hur nazisterna tolkade eugeniken till rasbiologi och rashygien och vad det faktiskt ledde till, förintelsen. Dom tvångssteriliseringar Herman Lundborg och det rasbiologiska institutet gjorde på framförallt kvinnor skedde många år efter Ellen Keys död. Om det skulle ha förändrat hennes syn på rasbiologi går såklart inte att veta.

Det finns inget i Keys texter som visar att hon förespråkade eugeniken för att förbättra olika rasers egenskaper eller förhindra rasdegeneration - som Lundborg menade. Hennes tankar handlade inte om en eller ett fåtal rasers ”rening”. Det handlade om förbättringen av hela människosläktet som ras där både kropp och själ va eftersträvansvärt. 

Vad gör vi med arvet?

Med nutidens blick kan vi se det som etnocentriskt, rasistiskt och funkofobiskt. Men det va inte det som motiverade Ellen Keys ställningstagande för eugeniken.

Oavsett. Vi måste ju ändå fundera på att hon å ena sidan va en tidig förespråkare av barns rättigheter, samtidigt som vissa barns liv inte va lika mycket värda. Det väcker frågor om hur vi ska förstå och förhålla oss till historiska personer. Kan vi lyfta fram det det som förändrat för barn, utan att beskriva det svåra och djupt negativa? Hur mycket av henne och hennes idéer bör vi lyfta fram? 

Ellen Keys liv och idéer fortsätter att väcka både beundran och kritik. Hon var före sin tid på många sätt, men också en del av sin tids tankemönster. Att förstå henne är att också förstå vår egen historia.

Det finns många människor som påverkat vår syn på barnet och barnets rättigheter. Ellen Key är en av dom. Eglantyne Jebb och Janusz Korczak har också varit viktiga i framväxandet av barnets rättigheter.

Vill du ha fler texter i din inkorg? Signa upp dig på Barnrättsbrevet!






Att kämpa för barns rättigheter när en själv som kvinna inte ens hade rösträtt i sitt egna land. Det gjorde en historisk pionjär, Eglantyne Jebb. 

Det vi mest brukar prata om när det kommer till Eglantyne Jebb är två saker, dels att hon va kvinnan bakom den första deklarationen om barnets rättigheter som antogs av Nationernas förbund 1924, den som brukar kallas genevedeklarationen. Och dels det faktum att hon tillsammans med sin syster Dorothy (Buxton) startade Save the children fund, alltså Rädda Barnen. Hon blev en viktig aktör för en rörelse för barns rättigheter. 

Idag den 25 augusti är det hennes födelsedag.

Vem va Eglantyne Jebb?

Eglantyne Jebb växte upp på landsbygden i England. Hon föddes 1876 i en välbärgad familj. Hennes kristna tro var viktig och fick henne att vilja förändra människors livssituation. När hon va ungefär 20 år bestämde hon sig för att bli lärare, men hon hade svårt att nå barnen och hennes sköra hälsa gjorde att hon ganska snabbt slutade.

Istället jobbade hon på en välgörenhetsorganisation, där hon skrev en bok om människornas levnadsvillkor. I boken från 1906 kan en bland annat läsa:

"The wretchedness of the urban poor can no longer be taken for granted, or their circumstances be regarded as unalterable ... We have created them ourselves and are responsible for combating them"

Hon fortsatte engagemanget i välgörenhetsfrågor och reste till olika platser i Europa. I samband med första världskriget vaknade en aktivistisk sida, hon började kampanja för barn. 

Som en del i kampanjandet, startade hon i maj 1919 tillsammans med sin syster Save the children fund. Och året därpå startade hon i januari 1920 Save the children international union i Genéve. En global organisation. Hon sökte medel från inflytelserika personer, såsom påven Benedict XV och blev en viktig röst för barns levnadsvillkor. 

Hennes arbete va ett viktigt steg för att sätta barn på världens och politikens agenda. Och hon lyfte att det krävs pengar för att skapa strukturer för barn. 

Kampanjledaren Eglantyne Jebb

I efterdyningarna av första världskriget deltog hon i en demonstration i London, för att trycka på politiken att häva blockaden mot ”fiendeländerna”  Tyskland och Österrike. Hon blev arresterad för att hon delade ut bilder på svältande och döende barn. Hon fick böta £5.00 (vilket det sägs att domaren själv sen betalade för att han tyckte hennes syfte var så viktigt) 

Eglantyne Jebb va rädd att världskriget och all misär ett krig för med sig, att den allmänna och individuella moralen sjönk. Hon såg en rädsla i att civilisationens kollaps och att det i sin tur kan leda till att förstöra barnens moral och framtid. Därför va fokus barnen. 

Kampanjandet fortsatte och hon lyfte barnens villkor över världen. Genom detta möjliggjorde det att hjälpa barn med 30 nationaliteter. Hon lyckades nå inflytelserika kristna personer, ärkebiskopar och kristna ledare. Och påven va en stark påhejare av att hon skulle starta en internationell organisation som skulle värna alla barn i nöd. 

Pengarna hon samlade in, gjorde att organisationen kunde hjälpa många barn på olika ställen i Europa. Men arbetet i sig gjorde också att hon började inse att välgörenhet kan inte lösa saker självt. Det krävs mer: 

”Reforms are long overdue…We must therefore abolish, as far as possible, the child suffering which leads to abnormality and dereliction, and this we can achieve to a far greater degree than we can perhaps imagine”

Framtagande av deklarationen om barnets rättigheter

Det sägs att hon under molnig söndag i 1922 klättrade upp på berget Mount Saléve i utkanten av Geneve, och satte sig där på toppen med den vackra utsikten över staden och Nationernas förbunds byggnader och skrev ett utkast på ’charter for children’. Det som senare kom att bli den första deklarationen för barnets rättigheter. 

Jebb började formulera och utveckla sina tankar och menade att ett kraftfullt statement behövdes, för att inte glömma bort barnen. Det räckte inte med välgörenhet. Därför startade Save the children interantional union en process för att ta fram ett utkast och till slut anta en 5-punktlista, en deklaration. I maj 1923 antog Save the children international union den här listan. Det va såklart inte bara hon själv som skrev dom här fem punkterna, fler va med. (Hon va till exempel mycket missnöjd över vissa formuleringar som Save the children ändrade, hon tyckte det blev svagare rättighetsformuleringar)

I ett brev till en av hennes vänner (Suzanne Ferrière på Röda korset) skrev hon: 

”The moment appears to have come when we can no longer expect to large relief actions. If we wish nevertheless to go on working for children the only way to do it seems to be to evoke cooperative efforts of the nations to safeguard their own children on constructive rather than on charitable lines. I believe that we should claim rights for the children and labour for their universal recognition”

Mulley, 2009

Det va alltså internationella Rädda Barnens 5-punktlista som hon menade också skulle antas av Nationernas Förbund. Hon fick själv inte tala i Nationernas Förbund, eftersom hon tillhörde en välgörenhetsorganisation och inte representerade en stat. Genom ett lobbyarbete med ländernas delegationer och lyckades hon övertala ett gäng personer med makt, såsom förre schweiziske presidenten och brittiska premiärministern att dom skulle lyfta och driva agendan. Hon lyckades också fixa översätta deklarationen till 39 olika språk. Och den 26 september 1924 antog Nationernas Förbund enhälligt den första deklarationen om barnets rättigheter. 

Deklarationen om barnets rättigheter, Genévedeklarationen

By the present Declaration of the Rights of the Child, commonly known as "Declaration of Geneva," men and women of all nations, recognizing that mankind owes to the Child the best that it has to give, declare and accept it as their duty that, beyond and above all considerations of race, nationality or creed: 

  1. The child must be given the means requisite for its normal development, both materially and spiritually; 
  2. The child that is hungry must be fed; the child that is sick must be nursed; the child that is backward must be helped; the delinquent child must be reclaimed; and the orphan and the waif must be sheltered and succored; 
  3. The child must be the first to receive relief in times of distress; 
  4. The child must be put in a position to earn a livelihood, and must be protected against every form of exploitation; 
  5. The child must be brought up in the consciousness that its talents must be devoted to the service of fellow men. 

Här finns givetsvis utrymme att va kritisk, exempelvis genom att en deklaration inte kräver nåt av staterna eller att själva deklarationen eller liksom formuleringarna i sig inte gav barnen några rättigheter. Deklarationen handlar i stort om moral, en strävan för det internationella samfundet att främja långvarig fred för att tillgodose barns behov. (Janusz Korczak va faktiskt en av dom som va kritiska. Han menade att det va en ihopblanding av skyldigheter och rättigheter och att det är en vädjan om att vi ska va snälla). 

En kan också fundera på hur mysigt det är att ålägga barn skyldigheter eller kanske moraliska plikter, som punkt 5. En förväntan på att barn ska leva så det gagnar andra, att barn helt enkelt blir investeringar för framtidens samhällen. (Men ok, det här är ju rätt ofta så vi resonerar även idag, så vi har uppenbarligen inte helt lärt oss se barn som egna individer med rättigheter). 

“Every generation of children offers mankind the possibility of rebuilding his ruin of a world”

Eglantyne Jebb

Men Oavsett. Deklarationen var, menade Jebb, ett minimum för vad mänskligheten är skyldig barnen. Den lyfte fokus på barn. Och deklarationen gjorde det lättare för välgörenhetsorganisationer att bli erkända och hitta stöd för arbetet. Det va ett viktigt dokument och statement då! 

Barnets rättigheter kräver mer än välgörenhet

En väldigt viktig sak som Eglantyne Jebb tryckte på, va att det krävs strukturell förändring, att förändra för barn kan inte vila på välgörenhet. Det är allas ansvar, och länderna måste göra mer. Och hon pratade om alla barn, det ska inte spela nån roll var ett barn råkar födas. Alla barn borde ha samma rättigheter. 

Eglantyne Jebb dog redan vid 52 års ålder (1928). Hon var begravd i Genéve, på Saint Georges kyrkogård. Men har nu flyttats till Cimetière des rois (typ konungarnas kyrkogård). Och det fullbordades med en officiell ceremoni i februari 2024. 

Det är i år, 2024, 100 år sen som Nationernas förbund antog den deklaration som Eglantyne Jebb initierade och till stora delar författade. 

Hon kämpade för barns rättigheter, när hon själv som kvinna inte ens hade rösträtt. Det är mäktigt.

Och källorna för den här artikeln kommer från min hjärna, International journal of childrens rights 2015, Mulley 2009, Museum of Cambridge och FN.

Om 100 år, när människor ser tillbaka på pionjärer för barnets rättigheter nu under vår tid - vilka tror du dom tänker på då?

Den 22 juli, är det Janusz Korczaks födelsedag, en av dom viktigaste viktiga. Korczaks totala övertygelse om barnets värde och rätt till respekt har spridits världen över genom hans böcker och livsgärning som pedagog, läkare, författare och barnhemsföreståndare.

Janusz Korczak föddes som Henryk Goldszmit i Warszawa 1878. Han va läkare, pedagog, författare, radiopratare och barnhemsföreståndare. Genom åren hann han använda och ta ett gäng olika pseudonymer, det är dock Janusz Korczak som fastnade. 

Janusz Korczak ägnade sitt liv åt barn och spred ljus, rättigheter och respekt i en tid som på många sätt var mörk. Det finns så enormt mycket en skulle kunna säga, om honom och hans livsgärning. Hans totala respekt för barnets rätt och tilltro till barnets förmåga borde alla få ta del av. Han pratade inte bara om inflytande, han möjliggjorde för barn att ha inflytande över sina liv och sin situation. Och framförallt uttryckte han respekt. 

Tre av dom mest kända böckerna (som du borde ha på din att-läsa-lista) är Hur man älskar ett barn (1919), Barnets rätt till respekt (1928) och Lille kung Mattias (1923).

Barnsynen och det egna manifestet

Såhär inleds boken Barnets rätt till respekt:

"Från vår tidigaste bardom har vi fått lära oss att det som är stort är mera värt än det som är litet. ’Nu är jag stor’, ropar barnet belåtet när man ställer det på ett bord. ’Jag är större än du’, säger en annan stolt när han jämför sig med en jämnårig som är kortare till växten”

Trots att det snart är 100 år sen boken kom ut första gången, så finns det så mycket att fundera på i just det citatet. Det är ju fortfarande såhär vi faktiskt ser på barn och vuxna. Janusz Korzcak gav inga facit eller liksom handböcker för såhär ska en göra. Han va ofta tydlig med att han inte kan ge ett enda råd om han inte känner barnet, och att varje barn är sig självt, barn är olika egna personer. Och dom är framförallt människor. 

”Hundra barn - hundra varelser som är människor - inte någongång i framtiden, inte först imorgon, utan nu…just nu…idag. Deras värld är inte en värld i miniatyr, det är en riktig värld, inte med betydelselösa och naiva, utan mänskliga värderingar, dygder, brister och förhoppningar”

Ur Hur man älskar ett barn

Korczak skrev ett manifest för barnets rättigheter, Magna Charta Liberalis, som innehöll tre punkter. Tre punkter som han menade va grundläggande rättigheter (även om han också uttryckte att det kanske finns flera). 

Barnets rätt till sin egen död kan låta dramatiskt, vad han menade var att vuxna överbeskyddar och hindrar barnet från att utforska sin omvärld och utmana sig själv i lekar, både i det pedagogiska och i vad han menade va en överdriven renlighet och sterila miljöer. 

”Av fruktan för att döden ska ta barnen ifrån oss, berövar vi barnen livet; för att vi inte vill att de ska dö, låter vi dem inte leva”. 

Barnets rätt till den dag som idag är, handlar mycket om att få vara i nuet. Att barn är barn idag, och att vi inte hela tiden ska se barn som framtiden, som investeringar. Men också en slags protest mot att det i pedagogiska sammanhang ofta var så att barnen fick meningslösa uppgifter för att träna exempelvis tålamodet. Eller att vi som vuxna disciplinerar barnen med olika metoder som kränker värdigheten hos barnet för att vi tänker att dom måste lära sig inför sitt framtida liv som ansvarstagande vuxen. En slags uppmaning att befria den förtryckta barndomen. 

Slutligen vill Korczak att vi ska se det unika barnet och respektera barnet för vem hen är. Att vi ska anpassa våra förväntningar utifrån barnets intresse, personliga förutsättningar och vem barnet är. Att vi helt enkelt ska sluta forma barnen efter våra önskningar och stressa och pressa barnen till prestationer som inte är anpassade. 

Barnhemmen och sommarkolonin

År 1912 fick han möjligheten att ansvara för ett barnhem för judiska barn i Warszawa, ”de föräldralösas hus” (Dom Sierot). Där var han i 30 år, han bodde högst upp under taket och fortsatte sin medicinska praktik genom att ha koll på och sköta barnens hälsa på barnhemmet. Hans rum blev både bostad, skrivstuga och läkarmottagning. Barnhemmet va till för barn mellan ungefär 7 och 14 år. På den tiden präglades ofta barn- och ungdomshem av fängelseliknande former och praktiker. Tillsammans med Stefania Wilczyńska skapades helt nya rutiner utifrån deras syn på barnen som människor. Arbetsdelningen, medbestämmande och demokrati var det som kom att prägla barnhemmen. 

Efter ett gäng år startades en sommarkoloni, Rózyczka (Lilla Rosen) där barnen kunde vara på sommaren. Och efter ett tag fick barnhemmet en donation som möjliggjorde en bit land vid kolonin där det odlades grönsaker och byggdes ett internat (1927) för barn i förskoleåldern. Det va ofta små barn som va svårt skadade av vanvård som kunde vårdas där och när dom blivit friskare och äldre kunde de sedan bo på barnhemmet. 

Vid sidan av kolonin och barnhemmet va han också pedagogisk ledare för barnhemmet ”Vårt hus” (Nasz Dom) där katolska barn bodde. Och så skrev han böcker, va redaktör för en barntidning, bedrev egen forskning och va radiopratare. 

”… att barnens främsta och oantastliga rättighet är rätten att uttrycka sina tankar, att aktivt delta i de bedömningar och domslut som gäller dem själva. När vi mognar till att känna respekt och förtroende för barnen, när de fått förtroende både för oss vuxna och själva framför vad de tycker om sina egna rättigheter- då kommer en stor del av problemen att minska och misstagen blir färre”

Ur Hur man älskar ett barn

Kamratdomstol och parlament på barnhemmen

På barnhemmen präglades hans syn på barnet som fullvärdiga människor i allt som rörde vardagen, utbildningen, och det praktiska. Köket, tvätten, förrådet, skötseln av fastigheten, tillsynen, tidningen och (kamrat)domstolen är anförtrodda åt barnen själva. Och mycket av arbetet gjordes tillsammans med vuxna. 

Kamratdomstolen handlade om just en slags domstol som kunde säga att nån är skyldig eller skyldig. Korczak menade att barnen har rätt till att seriöst behandla deras problem, att rättvist tänka igenom dom. Det ska inte vara beroende av en vuxens goda vilja. Barn har rätt att protestera och klaga. 

Och domstolens inställning var att om någon gör nåt ont är det bäst att förlåta honom. Den första veckan hade domstolen 34 ärenden, där alla dom anklagade hade anmält sig själva till domstolen. Domarna var barn själva och dom valdes genom lottning, alla hade därmed möjligheten att se hur svår och viktig rättvisan kan vara. Domstolen beskrevs som viktig för att den är lugn, den är aldrig på dåligt eller gott humör, att den varen tycker om eller tycker illa om någon och att den lugnt lyssnar till förklaringarna. Men allt gick ju inte tusen procent smidigt. Under en period lades domstolen ned, eller på paus för att kunna utvecklas och bli bättre.

Sejmen- Parlamentet skulle också skapas och vara ett demokratiskt organ på barnhemmet. Parlamentet kunde formellt bekräfta eller förkasta dom lagarna som domstolen (eller senare domstolsrådet) tog fram. Och parlamentet skulle också besluta om kalendern. I kalendern fanns exempelvis dagar som Den första snön (en dag för snölekar, utflykt osv) De avlidnas dag (under morgonbönen nämt namnen på dom barnen som dött på barnhemmet) och smutsgrisens dag (då det va förbjudet att tvätta sig).

Återigen så återkommer Korczak till synen på barnet som människor. Vuxna har domstolar, parlament och andra forum där frågor kan lyftas, tas på allvar och beslutas. 

Barns egna röster, i tidning och radio

Janusz Korczak var också författare och skrev otroligt många artiklar och ett tjugotal böcker. Lilla revyn (Mały Przegląd), var en tidningsbilaga som han var redaktör för under en tid. Lilla Revyn byggde på texter skrivna av barn, för barn. Det var en tidning som blev viktig ur flera aspekter, dels för att det var barn själva som stod för innehållet och dels för att tidningen kom ut trots antisemitismen som ökade under 1930-talet i Polen. 

I radio dök Janusz Korczak upp som Den gamle doktorn, där han helt enkelt pratade till barn om saker som va viktiga för barn själva, genom att svara på barnens egna frågor. Radioprogrammet stoppades dock efter hårda påtryckningar med tydliga antisemitiska grunder. 

Janusz Korczak dog tillsammans med barnen

När Tyskland anföll Polen 1939 påverkade det också Korczak och barnen. I november 1940 tvingades det judiska barnhemmet att flytta till provisoriska lokaler inne i ghettot under mycket svåra förhållanden. Mycket av hans tid gick då åt att försöka hitta mat och andra förnödenheter till barnen. Det blev svårare och svårare att upprätthålla rutinerna och arbetsformerna ju längre andra världskriget pågick. 

Den 5 augusti 1942 omringades barnhemmet av nazistiska soldater. Korczak och barnen fördes till förintelse- och dödslägret Treblinka, där de mördades av nazisterna. Det sägs att han gavs flera chanser att fly för att rädda sitt liv, men att han valde att följa med barnen. 

Det finns flertalet bilder skildrade från hur Janusz går först i ledet, med ett litet barn på armen och hur han håller ett annat barn i handen och dom ungefär 200 barnen bakom sig mot stationen i Warszawa och tåget mot förintelslägret Treblinka. 

Barnen och Korczak dog tillsammans i gaskamrarna. 

Mer om Janusz Korczak

Ylva Mårtens, journalisten som också kämpat för barns rättigheter, har gjort ett radioprogram om Janusz Korzcak under serien Barndomens betydelse.


Ylva Mårtens gästade också Barnrättssnack, i avsnitt 104, där vi pratar om yttrandefrihet, barnsyn, respekt, kontakt och att lyssna på barn. Du hittar hennes avsnitt här



Copyright © Alla rättigheter förbehållna

crossmenu