Att kämpa för barns rättigheter när en själv som kvinna inte ens hade rösträtt i sitt egna land. Det gjorde en historisk pionjär, Eglantyne Jebb. 

Det vi mest brukar prata om när det kommer till Eglantyne Jebb är två saker, dels att hon va kvinnan bakom den första deklarationen om barnets rättigheter som antogs av Nationernas förbund 1924, den som brukar kallas genevedeklarationen. Och det faktum att hon tillsammans med sin syster Dorothy (Buxton) startade Save the children fund, alltså Rädda Barnen. Hon blev en viktig aktör för en rörelse för barns rättigheter. 

Idag den 25 augusti är det hennes födelsedag.

Vem va Eglantyne Jebb?

Eglantyne Jebb växte upp på landsbygden i England. Hon föddes 1876 i en välbärgad familj. Hennes kristna tro var viktig och fick henna att vilja förändra människors livssituation. När hon va ungefär 20 år bestämde hon sig för att bli lärare, men hon hade svårt att nå barnen och hennes sköra hälsa gjorde att hon ganska snabbt slutade.

Istället jobbade hon på en välgörenhetsorganisation, där hon skrev en bok om människornas levnadsvillkor. I boken från 1906 kan en bland annat läsa:

"The wretchedness of the urban poor can no longer be taken for granted, or their circumstances be regarded as unalterable ... We have created them ourselves and are responsible for combating them"

Hon fortsatte engagemanget i välgörenhetsfrågor och reste till olika platser i Europa.  I samband med första världskriget vaknade en aktivistisk sida, hon började kampanja för barn. 

Som en del i kampanjandet, startade hon i maj 1919 tillsammans med sin syster Save the children fund. Och året startade hon i januari 1920 Save the children international union i Genéve. En global organisation. Hon sökte medel från inflytelserika personer, såsom påven Benedict XV och blev en viktig röst för barns levnadsvillkor. 

Hennes arbete va ett viktigt steg för att sätta barn på världens och politikens agenda. Och att det krävs pengar för att skapa strukturer för barn. 

Kampanjledaren Eglantyne Jebb

I efterdyningarna av första världskriget deltog hon i en demonstration i London, för att trycka på politiken att häva blockaden mot ”fiendeländerna”  Tyskland och Österrike. Hon blev arresterad för att hon delade ut bilder på svältande/döende barn. Hon fick böta £5.00 (vilket det sägs att domaren själv betalade för att han tyckte hennes syfte var så viktigt) 

Eglantyne Jebb va rädd att världskriget och all misär ett krig för med sig, att den allmänna och individuella moralen sjönk. Hon såg en rädsla i att civilisationens kollaps och att det i sin tur kan leda till att förstöra barnens moral och framtid. Därför va fokus barnen. 

Kampanjandet fortsatte och hon lyfte barnens villkor över världen. Genom detta möjliggjorde det att hjälpa barn med 30 nationaliteter. Hon lyckades nå inflytelserika kristna personer, ärkebiskopar och kristna ledare. Och påven va en stark påhejare av att hon skulle starta en internationell organisation som skulle värna alla barn i nöd. 

Pengarna hon samlade in, gjorde att organisationen kunde hjälpa många barn på olika ställen i Europa. Men arbetet i sig gjorde också att hon började inse att välgörenhet kan inte lösa saker självt. Det krävs mer: 

”Reforms are long overdue…We must therefore abolish, as far as possible, the child suffering which leads to abnormality and dereliction, and this we can achieve to a far greater degree than we can perhaps imagine”

Framtagande av deklarationen om barnets rättigheter

Det sägs att hon under molnig söndag i 1922 klättrade upp på berget Mount Saléve i utkanten av Geneve, och satte sig där på toppen med den vackra utsikten över staden och Nationernas förbunds byggnader och skrev ett utkast på ’charter for children’. Det som senare kom att bli den första deklarationen för barnets rättigheter. 

Jebb började formulera och utveckla sina tankar och menade att ett kraftfullt statement behövdes, för att inte glömma bort barnen. Därför startade Save the children interantional union en process för att ta fram ett utkast och till slut anta en 5-punktlista, en deklaration. I maj 1923 antog Save the children international union den här listan. Det va såklart inte bara hon själv som skrev dom här fem punkterna, fler va med. (Hon va till exempel mycket missnöjd över vissa formuleringar som Save the children ändrade, hon tyckte det blev svagare rättighetsformuleringar)

I ett brev till en av hennes vänner (Suzanne Ferrière på Röda korset) skrev hon: 

”The moment appears to have come when we can no longer expect to large relief actions. If we wish nevertheless to go on working for children the only way to do it seems to be to evoke cooperative efforts of the nations to safeguard their own children on constructive rather than on charitable lines. I believe that we should claim rights for the children and labour for their universal recognition”

Mulley, 2009

Det va alltså internationella rädda barnens 5-punktlista som hon menade också skulle antas av Nationernas Förbund. Hon fick själv inte tala i Nationernas Förbund, eftersom hon tillhörde en välgörenhetsorganisation och inte representerade en stat. Genom ett lobbyarbete med ländernas delegationer och lyckades övertala ett gäng personer med makt, såsom förre schweiziske presidenten, brittiska premiärminister att dom skulle lyfta och driva agendan. Hon lyckades också fixa översätta deklarationen till 39 olika språk. Och den 26 september 1924 antog Nationernas Förbund enhälligt den första deklarationen om barnets rättigheter. 

Deklarationen om barnets rättigheter, Genévedeklarationen

By the present Declaration of the Rights of the Child, commonly known as "Declaration of Geneva," men and women of all nations, recognizing that mankind owes to the Child the best that it has to give, declare and accept it as their duty that, beyond and above all considerations of race, nationality or creed: 

  1. The child must be given the means requisite for its normal development, both materially and spiritually; 
  2. The child that is hungry must be fed; the child that is sick must be nursed; the child that is backward must be helped; the delinquent child must be reclaimed; and the orphan and the waif must be sheltered and succored; 
  3. The child must be the first to receive relief in times of distress; 
  4. The child must be put in a position to earn a livelihood, and must be protected against every form of exploitation; 
  5. The child must be brought up in the consciousness that its talents must be devoted to the service of fellow men. 

Här finns givetsvis utrymme att va kritisk, exempelvis genom att en deklaration inte kräver nåt av staterna eller att själva deklarationen eller liksom formuleringarna i sig inte gav barnen några rättigheter. Deklarationen handlar i stort om moral, en strävan för det internationella samfundet att främja långvarig fred för att tillgodose barns behov. (Janusz Korczak va faktiskt en av dom som va kritiska. Han menade att det va en ihopblanding av skyldigheter och rättigheter och att det är en vädjan om att vi ska va snälla). 

En kan också fundera på hur mysigt det är att ålägga barn skyldigheter eller kanske moraliska plikter, som punkt 5. En förväntan på att barn ska leva så det gagnar andra, att barn helt enkelt blir investeringar för framtidens samhällen. (Men ok, det här är ju rätt ofta så vi resonerar även idag, så vi har uppenbarligen inte lärt oss se barn som egna individer med rättigheter). 

“Every generation of children offers mankind the possibility of rebuilding his ruin of a world”

Eglantyne Jebb

Men Oavsett. Deklarationen var, menade Jebb, ett minimum för vad mänskligheten är skyldig barnen. Den lyfte fokus på barn. Och deklarationen gjorde det lättare för välgörenhetsorganisationer att bli erkända och hitta stöd för arbetet. Det va ett viktigt dokument och statement då! 

Barnets rättigheter kräver mer än välgörenhet

En väldigt viktig sak som Eglantyne Jebb tryckte på, va att det krävs strukturell förändring, att förändra för barn kan inte vila på välgörenhet. Det är allas ansvar, och länderna måste göra mer. Och hon pratade om alla barn, det ska inte spela nån roll var ett barn råkar födas. Alla barn borde ha samma rättigheter. 

Eglantyne Jebb dog redan vid 52 års ålder (1928). Hon var begravd i Genéve, på Saint Georges kyrkogård. Men har nu flyttats till Cimetière des rois (typ konungarnas kyrkogård). Och det fullbordades med en officiell ceremoni i februari i år. 

Det är i år, 2024, 100 år sen som Nationernas förbund antog den deklaration som Eglantyne Jebb initierade och till stora delar författade. 

Hon kämpade för barns rättigheter, när hon själv som kvinna inte ens hade rösträtt. Det är mäktigt.

Och källorna för den här artikeln kommer från min hjärna, International journal of childrens rights 2015, Mulley 2009, Museum of Cambridge och FN.

Om 100 år, när människor ser tillbaka på pionjärer för barnets rättigheter nu under vår tid - vilka tror du dom tänker på då?

Idag, 22 juli, är det Janusz Korczaks födelsedag, en av dom viktigaste viktiga. Korczaks totala övertygelse om barnets värde och rätt till respekt har spridits världen över genom hans böcker och livsgärning som pedagog, läkare, författare och barnhemsföreståndare.

Janusz Korczak föddes som Henryk Goldszmit i Warszawa 1878. Han va läkare, pedagog, författare, radiopratare och barnhemsföreståndare. Genom åren hann han använda och ta ett gäng olika pseudonymer, det är dock Janusz Korczak som fastnade. 

Janusz Korczak ägnade sitt liv åt barn och spred ljus, rättigheter och respekt i en tid som på många sätt var mörk. Det finns så enormt mycket en skulle kunna säga, om honom och hans livsgärning. Hans totala respekt för barnets rätt och tilltro till barnets förmåga borde alla få ta del av. Han pratade inte bara om inflytande, han möjliggjorde för barn att ha inflytande över sina liv och sin situation. Och framförallt uttryckte han respekt. 

Tre av dom mest kända böckerna (som du borde ha på din att-läsa-lista) är Hur man älskar ett barn (1919), Barnets rätt till respekt (1928) och Lille kung Mattias (1923).

Barnsynen och det egna manifestet

Såhär inleds boken Barnets rätt till respekt:

"Från vår tidigaste bardom har vi fått lära oss att det som är stort är mera värt än det som är litet. ’Nu är jag stor’, ropar barnet belåtet när man ställer det på ett bord. ’Jag är större än du’, säger en annan stolt när han jämför sig med en jämnårig som är kortare till växten”

Trots att det snart är 100 år sen boken kom ut första gången, så finns det så mycket att fundera på i just det citatet. Det är ju fortfarande såhär vi faktiskt ser på barn och vuxna. Janusz Korzcak gav inga facit eller liksom handböcker för såhär ska en göra. Han va ofta tydlig med att han inte kan ge ett enda råd om han inte känner barnet, och att varje barn är sig självt, barn är olika egna personer. Och dom är framförallt människor. 

”Hundra barn - hundra varelser som är människor - inte någongång i framtiden, inte först imorgon, utan nu…just nu…idag. Deras värld är inte en värld i miniatyr, det är en riktig värld, inte med betydelselösa och naiva, utan mänskliga värderingar, dygder, brister och förhoppningar”

Ur Hur man älskar ett barn

Korczak skrev ett manifest för barnets rättigheter, Magna Charta Liberalis, som innehöll tre punkter. Tre punkter som han menade va grundläggande rättigheter (även om han också uttryckte att det kanske finns flera). 

Barnets rätt till sin egen död kan låta dramatiskt, vad han menade var att vuxna överbeskyddar och hindrar barnet från att utforska sin omvärld och utmana sig själv i lekar, både i det pedagogiska och i vad han menade va en överdriven renlighet och sterila miljöer. 

”Av fruktan för att döden ska ta barnen ifrån oss, berövar vi barnen livet; för att vi inte vill att de ska dö, låter vi dem inte leva”. 

Barnets rätt till den dag som idag är, handlar mycket om att få vara i nuet. Att barn är barn idag, och att vi inte hela tiden ska se barn som framtiden, som investeringar. Men också en slags protest mot att det i pedagogiska sammanhang ofta var så att barnen fick meningslösa uppgifter för att träna exempelvis tålamodet. Eller att vi som vuxna disciplinerar barnen med olika metoder som kränker värdigheten hos barnet för att vi tänker att dom måste lära sig inför sitt framtida liv som ansvarstagande vuxen. En slags uppmaning att befria den förtryckta barndomen. 

Slutligen vill Korczak att vi ska se det unika barnet och respektera barnet för vem hen är. Att vi ska anpassa våra förväntningar utifrån barnets intresse, personliga förutsättningar och vem barnet är. Att vi helt enkelt ska sluta forma barnen efter våra önskningar och stressa och pressa barnen till prestationer som inte är anpassade. 

Barnhemmen och sommarkolonin

År 1912 fick han möjligheten att ansvara för ett barnhem för judiska barn i Warszawa, ”de föräldralösas hus” (Dom Sierot). Där var han i 30 år, han bodde högst upp under taket och fortsatte sin medicinska praktik genom att ha koll på och sköta barnens hälsa på barnhemmet. Hans rum blev både bostad, skrivstuga och läkarmottagning. Barnhemmet va till för barn mellan ungefär 7 och 14 år. På den tiden präglades ofta barn- och ungdomshem av fängelseliknande former och praktiker. Tillsammans med Stefania Wilczyńska skapades helt nya rutiner utifrån deras syn på barnen som människor. Arbetsdelningen, medbestämmande och demokrati var det som kom att prägla barnhemmen. 

Efter ett gäng år startades en sommarkoloni, Rózyczka (Lilla Rosen) där barnen kunde vara på sommaren. Och efter ett tag fick barnhemmet en donation som möjliggjorde en bit land vid kolonin där det odlades grönsaker och byggdes ett internat (1927) för barn i förskoleåldern. Det va ofta små barn som va svårt skadade av vanvård som kunde vårdas där och när dom blivit friskare och äldre kunde de sedan bo på barnhemmet. 

Vid sidan av kolonin och barnhemmet va han också pedagogisk ledare för barnhemmet ”Vårt hus” (Nasz Dom) där katolska barn bodde. Och så skrev han böcker, va redaktör för en barntidning, bedrev egen forskning och va radiopratare. 

”… att barnens främsta och oantastliga rättighet är rätten att uttrycka sina tankar, att aktivt delta i de bedömningar och domslut som gäller dem själva. När vi mognar till att känna respekt och förtroende för barnen, när de fått förtroende både för oss vuxna och själva framför vad de tycker om sina egna rättigheter- då kommer en stor del av problemen att minska och misstagen blir färre”

Ur Hur man älskar ett barn

Kamratdomstol och parlament på barnhemmen

På barnhemmen präglades hans syn på barnet som fullvärdiga människor i allt som rörde vardagen, utbildningen, och det praktiska. Köket, tvätten, förrådet, skötseln av fastigheten, tillsynen, tidningen och (kamrat)domstolen är anförtrodda åt barnen själva. Och mycket av arbetet gjordes tillsammans med vuxna. 

Kamratdomstolen handlade om just en slags domstol som kunde säga att nån är skyldig eller skyldig. Korczak menade att barnen har rätt till att seriöst behandla deras problem, att rättvist tänka igenom dom. Det ska inte vara beroende av en vuxens goda vilja. Barn har rätt att protestera och klaga. 

Och domstolens inställning var att om någon gör nåt ont är det bäst att förlåta honom. Den första veckan hade domstolen 34 ärenden, där alla dom anklagade hade anmält sig själva till domstolen. Domarna var barn själva och dom valdes genom lottning, alla hade därmed möjligheten att se hur svår och viktig rättvisan kan vara. Domstolen beskrevs som viktig för att den är lugn, den är aldrig på dåligt eller gott humör, att den varen tycker om eller tycker illa om någon och att den lugnt lyssnar till förklaringarna. Men allt gick ju inte tusen procent smidigt. Under en period lades domstolen ned, eller på paus för att kunna utvecklas och bli bättre.

Sejmen- Parlamentet skulle också skapas och vara ett demokratiskt organ på barnhemmet. Parlamentet kunde formellt bekräfta eller förkasta dom lagarna som domstolen (eller senare domstolsrådet) tog fram. Och parlamentet skulle också besluta om kalendern. I kalendern fanns exempelvis dagar som Den första snön (en dag för snölekar, utflykt osv) De avlidnas dag (under morgonbönen nämt namnen på dom barnen som dött på barnhemmet) och smutsgrisens dag (då det va förbjudet att tvätta sig).

Återigen så återkommer Korczak till synen på barnet som människor. Vuxna har domstolar, parlament och andra forum där frågor kan lyftas, tas på allvar och beslutas. 

Barns egna röster, i tidning och radio

Janusz Korczak var också författare och skrev otroligt många artiklar och ett tjugotal böcker. Lilla revyn (Mały Przegląd), var en tidningsbilaga som han var redaktör för under en tid. Lilla Revyn byggde på texter skrivna av barn, för barn. Det var en tidning som blev viktig ur flera aspekter, dels för att det var barn själva som stod för innehållet och dels för att tidningen kom ut trots antisemitismen som ökade under 1930-talet i Polen. 

I radio dök Janusz Korczak upp som Den gamle doktorn, där han helt enkelt pratade till barn om saker som va viktiga för barn själva, genom att svara på barnens egna frågor. Radioprogrammet stoppades dock efter hårda påtryckningar med tydliga antisemitiska grunder. 

Janusz Korczak dog tillsammans med barnen

När Tyskland anföll Polen 1939 påverkade det också Korczak och barnen. I november 1940 tvingades det judiska barnhemmet att flytta till provisoriska lokaler inne i ghettot under mycket svåra förhållanden. Mycket av hans tid gick då åt att försöka hitta mat och andra förnödenheter till barnen. Det blev svårare och svårare att upprätthålla rutinerna och arbetsformerna ju längre andra världskriget pågick. 

Den 5 augusti 1942 omringades barnhemmet av nazistiska soldater. Korczak och barnen fördes till förintelse- och dödslägret Treblinka, där de mördades av nazisterna. Det sägs att han gavs flera chanser att fly för att rädda sitt liv, men att han valde att följa med barnen. 

Det finns flertalet bilder skildrade från hur Janusz går först i ledet, med ett litet barn på armen och hur han håller ett annat barn i handen och dom ungefär 200 barnen bakom sig mot stationen i Warszawa och tåget mot förintelslägret Treblinka. 

Barnen och Korczak dog tillsammans i gaskamrarna. 

Mer om Janusz Korczak

Ylva Mårtens, journalisten som också kämpat för barns rättigheter, har gjort ett radioprogram om Janusz Korzcak under serien Barndomens betydelse.


Ylva Mårtens gästade också Barnrättssnack, i avsnitt 104, där vi pratar om yttrandefrihet, barnsyn, respekt, kontakt och att lyssna på barn. Du hittar hennes avsnitt här



Följ
Nyhetsbrev
Få tips och trix på hur du kan arbeta med barnkonventionen. 

Copyright © Alla rättigheter förbehållna

crossmenu